söndag 23 oktober 2016

Vävning + opera = Vävopera

Jag har skrivit ganska många inlägg om opera och några inlägg om vävning, men aldrig något som handlar om både ock. Inte förrän nu ...

Den Stora Vävoperan spelades på Musikaliska i Stockholm, i en nästan fullsatt sal med förhållandevis ung publik. Det blev en kväll att minnas, en fin upplevelse av nyskriven musik och texter med ett angeläget budskap.
Musiken är skriven av Stefan Klaverdal. Förutom vanliga instrument ingår bearbetade ljud från vävstolar och symaskiner.

Operan har tre solistroller:
  • Shapla, ung flicka i Bangladesh som jobbar på en textilfabrik
  • Hanna, ung skånsk lantbrukardotter i början av 1900-talet, duktig på att väva 
  • Tiden, ödesgudinna som spinner livets tråd, sätter upp, väver och klipper ner
Lisa Hansson har gjort librettot och det är hon själv som gestaltar Tiden. Bland annat improviserar hon en Vävordsaria, det var lite svårt att helt och fullt uppfatta texten, men jag hörde om vävstolsdelar som slagbom, vävsked, trampor och lattor, tekniker som varpning, solvning och skedning, och varp och inslag förenas till vävnad ...

Efter kontakt med Lisa fick jag detta citat:  
"Varptrådarna träs genom solvögonen, växelvis. Tråd för tråd i öga för solvöga. En solv sitter fast i en käpp upptill och en nertill och blir ett skaft. Tuskaft treskaft fyrskaft. Ögon på skaft. Skaften binds till olika trampor, växelvis. Så att solvögonens alla varptrådar kan lyftas upp i vissa skaft och dras ner i andra, när väverskan trampar om.  Så skapas skälet, inslagets långa tråd kan korsa tidens varp, och flätan kan flätas. Vävflätan."

Några pressbilder från föreställningen, fotograf Daniel Wirgård:
Hanna, Tiden och Shapla

Hanna väver flamsk
Hanna har funnits i verkligheten. Hon och hennes syster Anna föddes på gården Lilla Rödde, några mil söder om Lund. De levde ogifta, så deras rika hemgift kom inte till användning. I den fanns alla tänkbara textilier i linne och ylle, allt spunnet och vävt på gården, så som generationer kvinnor i deras släkt gjort.

Dyk ner i kistorna (ett absolut måste att klicka på den här länken!) så får du se en helt otrolig samling och läsa om släkten som bott på gården. Hanna levde kvar på gården ända till 1985 utan vare sig el eller rinnande vatten. I operan är Hanna som 20-åring förälskad i Jesper, men tanken på att bli bondmora och inte få tid att ägna sig åt vävning, gör att hon tackar nej till honom. Men vem vet, kanske var det så att friaren inte fick godkänt av fadern?

Shapla symboliserar en av många sömmerskor i Bangladesh, där 80 % av exportinkomsterna kommer från klädindustrin. För tre år sedan inträffade en fruktansvärd olycka på en textilfabrik Savar Building i Dhaka, då över 1100 människor dog. Operans starkaste scen är när namnen på alla de som dött i katastrofen projiceras på väggen och skådespelarnas ryggar och under tiden spelas suggestivt repetitiv musik på temat La Folia på fiol. Mängder av namn rullar fram och på slutet blir texten oläsbar och bara som ett vitt vågmönster på svart botten. Katastrofens offer är så många att de blir anonyma.
Jag hade inte hört någon musik av Stefan Klaverdal förut, men det här gav mersmak. Här är en länk till utdrag av musiken i operan.

Operans budskap är en uppmaning till hållbar konsumtion. Jag tror att alla som ser den får sig en tankeställare. I programbladet finns en länk till Stilmedveten, ett intressant projekt med fakta och mängder av inspiration.

I förra lördagens DN recenserades två rapporter under rubriken Modeslavarna betalar priset för våra kläder (enligt min mening en underlig rubrik: här betyder modeslavar alltså de som under slavliknande villkor syr våra kläder). Textilkonsumtionen i Sverige har ökat med 30% sedan år 2000. Varje svensk köper runt 13 kg textilier om året. Under 2015 öppnade H&M mer än en ny butik varje dag! Aldrig har kläder varit så billigt som nu. Citat från artikeln: "Förutsättningen för det sjukt låga priset på galleriornas tröjor är fortfarande att de ofta produceras av en flicka i Asien som jobbar 72 timmar i veckan för 700 kronor i månaden". Lägg därtill miljöförstöring och bristande säkerhet, samt våld mot politiskt aktiva - bilden är inte vacker.

Positivt är däremot att textilt arbete uppmärksammas så mycket i kulturutbudet. Jag tänker på Satyagraha av Philip Glass, där Cirkus Cirkör gör sina akrobatiska konster med nystan och linor och där Gandhis spinnrock finns med. Samma tema finns i föregångarna Knitting Peace och Knitted Piece. Det är tydligt att handarbetet alltmer är accepterat som konst, kanske till och med som en politisk kraft.

måndag 3 oktober 2016

Silkesodling i Sverige?

Anders Johansson Åbonde föreläser
I samband med resor i Kina har jag fått veta lite om silkesodling. Men inte visste jag att det gjorts allvarliga försök med sådant i Sverige, inte förrän jag lyssnade på ett intressant föredrag i Uppsala, anordnat av Svensk-kinesiska föreningen.
Anders Johansson Åbonde berättade om den forskning, som blev ämne till hans licentiatavhandling  Drömmen om svenskt silke.

Silkesodlingen började i Kina för flera tusen år sedan. Kunskapen hemlighölls länge, men spreds så småningom även utanför Asien, faktiskt ända till norra Europa. Silkesfjärilen har det vita mullbärsträdet som sitt värdträd och larverna (som vi ofta kallar silkesmaskar) livnär sig på bladen.

Anders Johansson Åbonde berättade att det gjordes försök med silkesodling i Sverige under tre olika perioder.
  • På 1730-talet var utvecklingsoptimismen stor. Man planterade mullbärsträd, mest i Skåne, men även längre norrut, till och med i Norrland. Flera kända vetenskapsmän som Mårten Treiwald var pionjärer och Carl von Linné visade stort intresse. Vetenskapsakademin (instiftad 1739) skrev om försöken i sina skrifter. Drottning Lovisa Ulrika hade mullbärsträdsodling och silkesmaskar på Drottningholm. Man såg odlingen som nyttig för landet. Det var dyrt att importera lyxvaror. Hattpartiet stödde odlingen med bidrag.  Men när mössorna tog makten drogs bidragen in. Några kalla vintrar och regniga somrar gjorde också att intresset avtog.

  •  Kring år 1830 tog silkesodlingen fart igen. Sällskapet för inhemsk silkesodling bildades och var aktivt i nästan sjuttio år. Sällskapet gav stöd genom att dela ut mullbärsträdsplantor och ägg av silkesfjärilen. Kemisten Jöns Jacob Berzelius, känd för  att ha upptäckt flera nya grundämnen och gjort atomviktstabeller, höll också på med mullbärsodling och var medlem i sällskapet.  Man hoppades göra odlingen till en ny folknäring, ett enkelt arbete, som kunde skötas av barn och kvinnor. Någon större produktion blev det inte. Under den tid sällskapet var verksamt var år 1875 extremt bra och då handlar det ändå bara om 11 kg framställt silke. Kungahuset stödde verksamheten och av det silke som producerades vävdes siden till kungliga textilier. 
  •  Under några år i början av 1910-talet gjordes nya försök. Några var envisa nog att tro att det skulle fungera. Man såg att danskarna lyckats relativt väl. Det gjordes försök med olika sorters silkespinnare. Likaså försökte man få larverna att leva på annat, t ex på bladen på svartrot. Kanske det hade blivit fler experiment om inte första världskriget brutit ut.

Försöken med silkesodlingen i Sverige blev alltså aldrig någon höjdare. Mullbärsträden tog skada av de bistra vintrarna och silkesfjärilens larver angreps av sjukdomar. Man kan tycka att hela projektet var dömt att misslyckas på grund av klimatet. Men hade man inte försökt, hade man ju inte vetat ...
De olika stegen från silkesfjärilens ägg till kokong som hasplas upp till råsilke
Apropå silke....
På en resa i Sydafrika i våras köpte jag blått silke utan att riktigt veta vad jag skulle använda det till. Nu har det kommit till användning, faktiskt i två tröjor tillsammans med Baby Alpacka Silk och Silkhair med utgångspunkt i ett mönster i Drops design

I den första tröjan följde jag mönstret ganska noga, i den andra gjorde jag kortare ärm och randade efter hand, så att garnet skulle räcka till, och gjorde ett enklare hålmönster. I båda har jag det blå African Silk längst upp.