tisdag 27 maj 2014

Stickning i det lilla formatet

Så här började jag. Vad tror du detta ska bli?
Nej, ingen grytlapp, sidan är bara 2,5 cm. Dominostickning kallas tekniken, ruta läggas till ruta och efter ett tag var det dags att prova:
Sockor ska det alltså bli. En kul teknik, men en krånglig mönsterbeskrivning (på norska, men det var inte i språket svårigheten låg). Det blev till att riva upp och göra om, men det är ju ett sätt att lära sig (positivt tänkande!) En orsak var att mitt garn var aningen tjockare (26 maskor = 10 cm i stället för 28 på garnet i mönstret) och därför fick jag göra lite ändring. Mitt garn heter Fabel Print Candy, ett mjukt lättstickat garn med 75 % ull. Färgmönstret blir som det blir, det upprepas slumpmässigt och ofta och passar därför bra till de här ganska små rutorna.

Efter i princip varje ruta måste man ta av garnet, för att påbörja nästa ruta. (Hade det kunna göras annorlunda?) När jag började tänkte jag på näverstickning som jag använt i en sjal, där kunde man gå från ruta till ruta utan avbrott. Där hade garnet ett färgmönster som upprepades i längre längder, vilket behövdes för de betydligt större rutorna. 
På nästa bild är hälen avklarad liksom större delen av foten.
Här är en socka färdig, färgglad till max! 
Och nu kommer nästa socka att gå betydligt snabbare. Allt är lätt när man kan!

onsdag 14 maj 2014

Antik historia visad med modern teknik

Jag har besökt Medelhavsmuseet och tittat på vårens nya utställning om Egypten. Det landet har verkligen en imponerande lång historia med högstående kultur mer än tvåtusen år före vår tideräknings början. Utställningen var väldigt fint gjord. Man har också satsat på en virtuell rundvandring, kolla den om du har för långt till Stockholm.
Relief av Ramses II 
Utställningen fokuserar på faraonernas tid, och förutom vilka som styrde landet får man också en inblick i hur det var att leva i det antika Egypten. När man går ner en trappa är det som att gå in i en gravkammare (fast betydligt rymligare) med målningar på tak och väggar. För antikens egyptier var döden en fas av livet. Man satsade stort på imponerande mumiekistor och mängder av föremål i graven för den dödes fortsatta liv i Dödsriket.

Det mest spännande var att utforska en mumie lager för lager på ett virtuellt obduktionsbord.


Det är samma teknik som jag sett förut på Norrköpings visualiseringscenter.  Man kombinerar datortomografi, laserskanning och fotogrammetri och får en virtuell tredimensionell modell. Tekniken, som ursprungligen är framtagen för sjukvården, ger forskarna stora möjligheter och intressant nog kan man som vanlig museibesökare ta del av detta. 

Neswaiu, en rik man på 200-talet f Kr, skrivare och präst i Thebe (nuvarande Luxor), finns på riktigt i en monter, där man kan beundra det vackert dekorerade kartonnage han fått och de omgivande kistorna med inskriptioner. Sedan kan man gå till visualiseringsbordet och skala av lager för lager, ända in på skelettet.  Man kan studera utsida och insida, vrida runt, förstora, få information om detaljer och kolla tvärsnitt. Det är fascinerande! Man ser att han smyckats med ett stort antal amuletter som en försäkran om evigt liv och återfödelse.  Tänk att få fram detta utan att beröra det ömtåliga materialet!

Neswaiu i sitt kartonnage med en av kistorna ovanför

Undersökning av mumien vid visualiseringsbordet 
Ett vanligt motiv: Den dödes hjärta vägs på en våg 
Mumifieringen var en omständlig konserveringsprocess. Inälvorna togs ut och lades i speciella kärl, kroppen rengjordes och lades i saltlösning i två månader för att sedan smörjas in och lindas. Tänk att göra allt detta arbete med den dödes kropp för att den inte skulle inte ruttna utan vara en viloplats för den dödes själ. Jag minns från vår resa i Egypten 1997 hur jag imponerades av välbevarade målningar i gravar i Konungarnas dal i Thebe: allt detaljrikt arbete som det inte var tänkt att någon skulle se. Och att vi nu kan se under ansiktsmasken, ja t o m skelettet under lindorna, undrar vad Neswaiu tyckt om det? 

Definitivt en utställning att återvända till för att studera mer av alla föremål som visas. Det lär finnas en utskriven 3D-kopia av en av Neswaius amuletter, den missade jag ...

fredag 2 maj 2014

Konst i Amsterdam

Amsterdam har ett fantastiskt konstutbud. När man är där en vecka hinner man bara med en bråkdel.

Först måste man förstås njuta av Rembrandt. Det var intressant att se hur han bodde och besöka hans ateljé i Rembrandthuis. Han var verkligen ljusets mästare. Även i hans etsningar är det otroligt hur fint han fångar hur ljuset faller och belyser valda delar av motivet. Det gavs demonstrationer över hur etsning går till.
Demonstration av etsning på Rembrandthuis
Länk till steg-för-steg-presentation
Många av Rembrandts mest kända konstverk finns på Rijksmuseum, en ståtlig byggnad som varit stängd 10 år för renovering och nu är tipp-topp. 80 salar med 7500 konstverk lär det finnas, så det blev till att välja.
Från Rijksmuseum, längst bort syns Nattvakten
Här finns mycket från den holländska guldåldern i fråga om konst. Många välkända konstverk som Köksflickan och Kvinna som läser ett brev av Vermeer, Bröllopsporträttet av Frans Hals och Rembrandts Självporträtt som aposteln Paulus och hans målning av Isak och Rebecka för att inte glömma den stora Nattvakten. Det var mycket folk överallt och det blev trängsel framför de mest kända målningarna. Men ibland gick det att komma åt att fotografera.
Rembrandt: Isak och Rebecka (1665)
Så mycket ömhet i ansiktsuttrycken och händer, och deras kläder målade med tjocka lager gör att det glänser som guld i Isaks ärm och Rebeckas detaljrika klänning.
Hals: Bröllopsporträttet (1622)
Ett annorlunda porträtt i trädgården mer som ett spontant foto än ett traditionellt porträtt på den tiden. Massor av detaljer och symboler för kärlek och trohet. Tänk att kunna måla dessa spetskrås så fantastiskt skirt!
Vermeer: Köksflickan (1658)
Fantastisk i sin enkelhet med vardagliga detaljer, man kan nästan höra mjölken rinna och känna krispigheten i brödet. Så realistisk med den tomma spiken i väggen och en trasig glasruta och inte minst köksflickans lugn
Alldeles intill Rijksmuseum ligger ett museum tillägnat Vincent van Gogh och hans konst.
Där får man en bra kronologisk genomgång av konstnärens stil från det att han började måla fram till tiden på mentalsjukhus. När han var i Paris tog han intryck både av japanskt måleri och av pointillism. Att han kunde hinna med en så omfattande produktion (nästan 900 målningar) under enbart 10 år är imponerande.

Några bilder jag speciellt fastnade för var hans ångestfyllda bilder av sädesfält med hotfulla kråkor och de mörka potatisplockarbilderna. Hans välkända solrosor var utställda i London för tillfället. En underbart ljus bild är de blommande mandelträd som han målade när brodern Theo fick en son. Man fick inte fotografera så jag använder mig av museets webbgalleri
Van Gogh: Vetefält med kråkor
Van Gogh: Kvinna plockar potatis

Van Gogh: Mandelträd i blom

Det är praktiskt att så många museer ligger samlade i området Museumplein. Stedelijk museum rekommenderas om man vill se lite mer modernt. En för mig ny bekantskap var Karel Appel, som ingick i gruppen Cobra, som uppmuntrade spontant målande i starka färger, naivt så som barn målar.
Karel Appel: Människa och djur
Eremitaget i Sankt Petersburg har en filial i Amsterdam, Hermitage Amsterdam. Där pågick en utställning om Sidenvägen, den antika handelsvägen som går ända från Kina till Medelhavet. Här fick man se fresker från grottor på olika ställen på Sidenvägen och en film om hur man går tillväga vid restaurering av sådana. En målning var hela 9 meter lång! I montrarna fanns föremål av silver, guld och terracotta. Det som gjorde mest intryck på mig var ett par otroligt väl bevarade byxor i silke, 2000 år gamla! På en vägg illustrerades var uppvisade föremål hittats och var de kom ifrån ursprungligen. När vi såg kartan förstod vi att det är en mycket liten del av Sidenvägen som vi rest. Inte bara varor utan också olika religioner och kulturer har mötts och påverkat varandra längs denna. Fynd från de berömda Mogao-grottorna i Dunhuang (som vi besökte) är spridda över hela världen. Kvar i de nästan 500 grottorna, som nu är världsarv, finns buddhor i kolossalformat och detaljrika muralmålningar med fint bevarade färger. Men den som är på bilden har vi alltså inte sett på plats. I början av 1900-talet försvann mycket i händerna på rovlystna expeditioner.
Fresk från Mogao-grottorna i Dunhuang
Pressbild, foto: State hermitage Museum, S:t Petersburg 
Amsterdam har också många udda specialmuseer, som är roliga att besöka. Förra gången jag var där besökte jag Kattenkabinet. Den här gången valde jag att besöka Tassenmuseum, ett nytt museum med väskor och matchande accessoarer, där man visar handväskans 500-åriga historia, men också hur resväskor, utflyktsväskor och skoputsarväskor speglar sin tid.
Nytt för våren? Skor och väska på Tassenmuseum
Foto: Lene Karlsen
D som i DIOR
Foto: Lene Karlsen