En opera som väcker tankar inför det nya året

Det hann bli ett operabesök i slutet av december, närmare bestämt tredjedag jul.  Karin Rehnqvist har tillsammans med Kerstin Perski skrivit en ny opera med titeln Strandad. 

Titeln syftar dels på att operan utspelas på en strand, dels på att man kan vara strandad i smärtsamma minnen. Det var sista föreställningen i den här uppsättningen. Inte så ofta det skrivs någon ny opera, i alla fall inte på svenska, därför extra intressant att uppleva.

Vi fick en kort introduktion av operan i Guldfoajén, en skimrande sagomiljö med kristallkronor och guldstuckatur.

Men föreställningen var verkligen ingen glättig show utan en rituell sorgebearbetning, som det stod i programbladet. Den berörde mig djupt, mycket mer än jag hade trott. Hur hanterar vi trauman av olika slag? Kollektiva sorger som efter tsunamin? Hur möter vi den som mist sin livskamrat?  För mig är det nu över tre år sedan jag själv drabbades av sorg, men det hjälper inte att tiden gått. Vid speciella dagar och helger slår saknaden emot mig som en stor våg jag inte kan hoppa undan.

Hur tar man sig genom sorgen och vågar släppa taget för att hitta en ny väg framåt, när man tycker det som gett livet mening är borta? Hur står man emot anklagelser från ens inre jag? På utsidan kan allt se bra ut, men hur är det på insidan? I operan spelas huvudpersonen och hennes inre av två olika roller, Maria och "Den andra". Maria möter där en starkt dömande kraft. Men de försonas i slutscenen då kören sjunger med Predikaren att det finns en tid för allt: "Mötas har sin tid, ta avsked har sin. Gå sönder har sin tid, helas har sin" och under tiden fylls hela scenen med blommor. Vackert och hoppfullt.

Här kan du lyssna på ett samtal med kompositör och librettist:

En kväll som denna kan man inte låta bli att tänka på året som gått. Ljusa och mörka minnen dyker upp. Och hur blir året som kommer? Där vet vi ingenting. Jag hoppas på musiken: både orgelspel, körsång och lyssnande. Musik helar. 

Två meningar från Tomas Tranströmers dikt Schubertiana får avsluta årets sista blogginlägg:

"Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! 
---
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret"

Jag önskar dig som läst detta ett Gott Nytt År 2023!

Brechts pjäs om Galilei

I lördags såg jag Galileis liv på Dramaten. För nio år sedan såg jag samma pjäs på Stockholms stadsteater. 

I mitt blogginlägg från 2013 har pressbilderna försvunnit och länken är bruten, men min text finns kvar. Där skrev jag om bakgrunden till Brechts pjäs, och vilka frågor den väckte då. 

Även nu finns en aktualitet i de frågor som tas upp. Hur förhåller vi oss till vetenskapliga fakta, t ex i klimatfrågan? Vi nås av "fake news" och "alternativa fakta". Politikerna pratar om paradigmskifte, så att ordet har tappat sin styrka. Men övergången från Ptolemaios geocentriska till Kopernikus heliocentriska världsbild, där Galileis forskning hade en enorm betydelse  -  där kan man tala om ett verkligt paradigmskifte!

Staffan Göthe spelar huvudrollen som Galilei. En krävande roll, som han verkligen passar i. Man får möta honom vid föreställningens början i en lång monolog, som kronologiskt sett är slutmonologen. 

Det ligger kanske i tiden att spela på mer avskalade scener med mindre dekor. Nu var den enda dekoren en stor, ibland snurrande, skiva, som förde tankarna till ett planetsystem.

En annan skillnad från föreställningen 2013 var antalet skådespelare: då tio, nu bara sex, trots att antalet roller som räknas upp i programbladet är över 50.  Tänk att de lyckas med så snabba scenbyten, att de upplevs som betydligt fler samtidigt på scenen under en stor del av andra akten, där skådespelarna frossar i lekfullhet och publiken får många tillfällen att skratta. 

Här är Dramatens trailer:

Intressant att jag såg pjäsen om Galilei, som brukar kallas "den moderna naturvetenskapens fader", just på Nobeldagen, den dag då priser utdelas till personer som "gjort mänskligheten den största nytta". Galileis experiment och observationer gjorde betydande avtryck, även om han inte fick gehör för sina idéer av samtiden. Det dröjde faktiskt ända till 1992 innan katolska kyrkan beklagade inkvisitionens dom.