Svartstilla av Susanne Skogstad

Jag råkade koppla på radion när den här boken recenserades.


Jag har under hösten inte läst mycket skönlitteratur, inte haft orken, inte kunnat koncentrera mig. Men denna boken kanske? Så bra att den fanns på biblioteket, dessutom tunn och glest skriven.

En norsk ung författarinnas debutroman (hon är född 1992), väl värd att läsa, är skriven med både kärlek och humor. Långa stycken med bara korta ofullständiga meningar - kanske för att orken inte räcker till mer, när man drabbas av djup sorg. Det är känslosamt att läsa boken,  jag kan leva mig in i mycket, även om varje sorg är unik.

Titeln är ett ord som finns både i nynorska och dialektalt i västra Norge. Svartstilla betecknar en sjö eller fjord som ligger spegelblank. Ett totalsvart stillastående, som den gamla damen drabbas av, när hon mist den livskamrat hon haft i hela sitt vuxna liv.

Här finns länk till ett smakprov!

Vad gör en författare till nobelpristagare?

Jag har inget svar på den frågan. De flesta år är det någon för mig helt okänd författare som poppar upp. Så var det 2017 också. Jag hade aldrig hört namnet Kazuo Ishiguro förut. Som motiveringen för nobelpriset angavs att han "i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen". Det fanns böcker av honom på biblioteket.

Jag lånade först Never let me go. (Titeln är engelsk även i den svenska översättningen.) Den är otäck i innehållet: elever på en internatskola är klonade människor, deras livsuppgift är att finnas till för att senare donera organ till riktiga människor. De har ingen identitet, inga minnen. Men det finns trots allt varma kärleksfulla situationer eleverna emellan.  Jag blev ändå ganska besviken. Det var berättarstilen jag inte tyckte om.  Titt som tätt stannar berättelsen ... personen minns något ... "det var som den gången då ... " och så ramlar man tillbaka till något som hänt tidigare. Jag läste ut boken, lämnade den på biblioteket och trodde mig vara färdig med Ishiguro.

Men sedan träffade jag bekanta som läst Återstoden av dagen  och som tyckte om den. Så jag bestämde mig för att läsa den också. Och den boken fastnade jag för! Den handlar om butlern som är så hängiven sin arbetsgivare att han nästan utplånar sig själv. Men utfärden i godsherrens bil på hans livs första semester får honom att släppa taget, våga leva, våga känna efter vad han tycker själv. Här passade författarens berättarstil och i det högtidliga språket fanns både humor och ironi. Läsandet skapade för mig bilder av hur den gamla automobilen gled fram på den engelska landsbygden genom alléerna vid de gamla slotten på 1950-talet. Och frågor om livet: Lever vi våra egna liv eller lever vi en illusion? De val vi gör i smått och stort, hur styr de våra liv?

Igår lånade jag ytterligare en bok av Ihiguro: Nocturner, med undertiteln Fem berättelser om musik och skymning. Den ska bli intressant att läsa, eftersom författaren har musik som stort intresse och har skrivit en del låttexter. Jag vill minnas att han under en intervju i samband med nobelprisutdelandet sa, att han i ungdomen hade haft planer på att bli rockstjärna.

Jag hittade följande film med korta presentationer av några av nobelpristagarens böcker översatta till svenska, de tre jag nämnt och fler därtill:

Ack Värmeland, du sköna ...

Även en skåning måste hålla med om att Värmland är vackert! Vi gjorde en minisemester under Kristi Himmelsfärds-helgen. Solen sken (inte bara i Karlstad utan överallt) och vi njöt av det försommarfagra landskapet med så många olika nyanser av grönt.

Värmland har också mycket kulturellt att erbjuda. Flera litterära profiler gör sig påminda. Du tänker nog först och främst på Selma Lagerlöf, första kvinna i Svenska Akademien och första kvinna som fick nobelpriset i litteratur. Det är klart att vi besökte Mårbacka. De hade till och med öppet hus och fri entré den dag vi var där.

Mårbacka

Salongen på Mårbacka

Selmas skrivbord i biblioteket

Selma Lagerlöf var också entreprenör. Hon drev företaget Mårbacka Havrekraft under några år. (Här en länk till en bild från när det begav sig.) I caféet köpte vi Mårbackakaka bakad på skrädmjöl, att ätas med grädde och lingonsylt. Vi kom inte till Stöpafors kvarn på den här resan. Det är den enda skrädmjölskvarnen som är igång. Jag använder gärna skrädmjöl när jag bakar bröd också, Stöpafors-mjölet finns att köpa på Ica. Man får ett nyttigare bröd med godare smak om man byter en del av vetemjölet mot skrädmjöl.

Selma använde sig av då levande personer i sin hembygds miljö när hon skrev sina romaner men gav dem andra namn. Till exempel Ekeby i Gösta Berlings saga var verklighetens Rottneros på andra sidan sjön Fryken (romanens Löven).  

Rottneros

I Rottneros park är hela svenska skulptureliten representerad tillsammans med några nordiska och några antika skulpturer. Jag blev förtjust i den här lilla flickan i fontänen av Tore Strindberg. En svag vind fick vattenstrålen att röra sig lite, det såg ut som om flickan rörde handen och lekte med vattnet.

"Och här är dungen där göken gol" skaldar Gustaf Fröding. Hans trakter är Alsterdalen, där han föddes på Alsters herrgård. En bit från herrgården ligger"dungen". Vi hörde ingen gök, men det var mycket fågelsång. Bildhuggaren Christian Eriksson har ristat in den kända dikten och figurer som Ett gammalt bergtroll. 

Frödingstenen

En stor del av Frödings poesi är ljus och livsbejakande, trots att hans liv var så oroligt. På den guidning vi fick i herrgården hörde vi om hans svåra uppväxt och hur hans godtrogenhet ledde till att stort arv förskingrades och han hamnade i alkoholism och psykisk sjukdom.

Alsters herrgård

Fröding var på långt håll släkt med Selma Lagerlöf. Han recenserade Gösta Berlings saga i en lång artikel i Karlstadstidningen 1892. Han hade en del kritiska synpunkter samtidigt som han var imponerad och hälsade fröken Lagerlöf välkommen in i den svenska litteraturen.


Ett konstställe som är väldigt i ropet är Lars Lerins galleri Sandgrund. En stor ljus lokal med plats för många målningar.

Lerins konstgalleri

Lars Lerin har en väldigt speciell stil i sina akvareller: ofta mörka, ödesmättade men samtidigt hoppingivande med ljus över de ödsliga husen. Ofta finns mer eller mindre läsbar handskriven text under målningarna, varför har jag inte lyckats få reda på.

Lars Lerins Mårbacka i vinterskrud

Naturligtvis ville jag också besöka linneväveriet i Klässbol. Vi fick se och höra (för det dånade förskräckligt) hur de vävde otroligt vackra dukar. Att jobba där innebär mest tillsyn och att rätta till fel. I ett rum fanns några äldre maskiner och i montrar exempel på vad som vävts till kungahuset.

Klässbols linneväveri

Naturligtvis fanns det möjlighet att köpa dukar och annat. Man kan ju inte köpa när linneskåpet är fyllt av hemvävt, däremot fanns det påsar med kantremsor i svart-vitt och i ljusgrönt, jag frågade om man kunde väva med det och blev visad trasmattor med ett läckert ludd. Så det ska testas i Örkelljunga i augusti!

Vi bodde på trevliga Bed & Breakfast, bl a en ombyggd järnvägsstation, och inte vilken station som helst utan Sveriges första: Fryksta, varifrån det byggdes en 8 km lång järnväg till Klarälven år 1850.

Då järnvägsstation ...

... nu vandrarhem

Och förutom allt jag berättat: en trevlig konsert med en duktig armensk pianist och Ingesunds symfoniorkester samt sista kvällen en trevlig räkkryssning på Klarälven ut i Vänern. Tänk så mycket av det sköna Värmeland man kan få med sig på några dagar!

Dags för en andra läsdagbok

När någon nämner en bok blir jag ofta tveksam: Har jag läst den? Eller bara sett omslaget? Eller bara hört den recenseras på TV?

Jag är glad att jag började med läsdagbok. Och nu är den första fullskriven. 222 skönlitterära böcker finns noterade med titel, författare, datum och ett par raders anteckning om boken. Den första lästes i juni 2002, så antalet är inte alls imponerande, det blir i genomsnitt 17 böcker per år. Läsdagboken är, som det står i förordet, "en guldgruva för minnet". För att lättare kunna söka, för jag då och då över varje bok till en post i ett excel-ark och hänvisar där till aktuell sida i läsdagboken.

Sist i första läsdagboken hamnade Henning Mankells  Kvicksand, som jag just läst. Boken är rik på livsvisdom. Jag ville att läsupplevelsen skulle räcka länge: bara ett kapitel om dagen, bara ett av hans minnen och de tankar det minnet väckte. Titeln är fyndigt vald. Kvicksand är (enligt Wikipedia) inget material utan ett tillstånd hos en sandvattenblandning, som man kan sjunka ner i (dock inte helt, det är en myt).

Henning Mankell dog för bara några veckor sedan i cancer. Kvicksand är skriven efter att han fått cancerbeskedet, men trots det innehåller den mycket livsglädje.

År 2005 läste jag Mördare utan ansikte. Det var faktiskt den första deckare jag läste. Jag trodde inte att den genren var något för mig, men blev övertalad av en kollega (lärare i svenska) att testa. Jag minns att jag började läsa den på bussen hem från jobbet, blev totalt uppslukad och glömde bort att trycka på stoppknappen utan åkte förbi. Sedan har det blivit fler deckare, däribland några av Mankells Wallander-böcker. I hans kriminalare är det inte bara ett brott som ska lösas, utan där finns också samhällskritik och existentiella frågor.

Henning Mankell har en väldig bredd i sin produktion. Han har rest mycket i Afrika och även bott där delar av sitt liv. Han var starkt engagerad i samhällsfrågor och det finns kopplingar till aktuella händelser i hans böcker. Några exempel på sådana teman: aidsforskning (Kennedys hjärna), Kinas utveckling till stormakt (Kinesen), ekonomisk brottslighet (Mannen som log), flyktingfrågan (Mördare utan ansikte) och illegal invandring (Tea-Bag).

Tack vare läsdagboken vet jag att jag läst 11 böcker av Mankell. Som anteckning på Innan frosten har jag skrivit: "Att slarva med språket är som att använda oslipade knivar". Men jag minns inte om citatet är plockat från boken. Det är en spännande, otäck historia, där religiös fanatism ligger bakom ett mord. Mankells språk är rikt och vackert, skrivet med omsorg. Uttrycket Innan frosten är språkligt fel men säkert medvetet valt, det är effektfullt, intresseväckande och nästan poetiskt (byt ut innan mot före så märker du skillnaden). 

När jag läser de korta anteckningar jag gjort väcks minnet. På senare år har jag skrivit blogginlägg om extra intressanta böcker. Om du vill se vilka jag skrivit om och läsa inläggen så klicka på litteratur under etiketter i högra fältet.

Jag har just lånat en bok av årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Hon får komma först i min andra läsdagbok! 

Bokmässan - ett härligt myller

Mycket folk och mycket aktiviteter på årets Bokmässa i Göteborg. Jag har varit på mässan en gång förut, för tre år sedan, men det kändes som att den svällt ut rejält sedan dess. Vilken tur att jag kunde vara där två dagar den här gången.
En väldigt bra sak var möjligheten att planera i förväg och därmed slippa stressen då många programpunkter ligger parallellt. Jag kunde läsa på ipaden när och var nästa aktivitet jag valt skulle äga rum. Det är otroligt mycket som händer hela tiden, så även med två fyllda heldagar hinner man bara en bråkdel. Lite fritt strosande och bokbläddrande måste ju också ingå.

I många förlagsmontrar gjordes intervjuer med författare som gett ut nya böcker. För min del var det spännande att tre uppsala-astronomer var på plats och visade sina nya böcker. Ulf Danielsson har skrivit om den mörka energin, något vi inte kan se, men som genomtränger allt och gör att universum expanderar allt snabbare. Märkligt nog verkar den mörka energin utgöra 70 % av allt. Den vanliga materien står bara för 5 % av universum. (Återstående 25 % är mörk materia, som man inte heller vet så mycket om.) En bild för universum han använder är en kopp kaffe: kaffet är den mörka energin, grädden den mörka materien och sockret den kända materien.

Ulf Danielsson intervjuas

Bengt Gustafsson har skrivit en bok om svarta hål och berättade på sitt intresseväckande sätt om dessa bisarra osynliga objekt, som har så stor gravitation att ingenting, inte ens ljus, kan komma ut. Vad händer då med informationen om det som fallit in i hålet? En fråga som kändisar som Hawking och andra astronomer grubblar då. Men man vet att de svarta hålen finns, de verkar till och med vara viktiga för universums existens. Sen är det också lite kul att "svarta hål" blivit en metafor inom ekonomi.

Bengt Gustafsson berättar på Forskartorget

Den tredje astronomen var Marie Rådbo, som skrivit en bok med titeln Stjärnhimlen. Här har vi i alla fall något som är synligt. Alla tre utfrågades på ett seminarium. Första frågan var: Vad ska ni göra i natt? Tidig söndagmorgon var det ju månförmörkelse, en alldeles speciell sådan, eftersom månen är oss som närmast nu. 14 % större blodröd måne. Men ingen av astronomerna tänkte gå upp för att titta. Månförmörkelser inträffar ju ganska ofta och det är inte säkert man uppfattar månen som större än vanligt.

Karin Bojs intervjuar astronomerna

Däremot kallade Marie Rådbo månen för en lyckoträff, en förutsättning för livet på jorden. Ulf Danielsson menar att hela universum är en lyckoträff, även om det är så välordnat kan det ha kommit till av en slump. Det finns ingen avsikt med att vi finns. Där är Bengt Gustafsson (även hedersdoktor i teologi) mer öppen. Skönhet och symmetri är drivkrafter för många forskare, och det är bra för forskningen att personer med olika ingångar möts. Alla tre var eniga om att det inte är vetenskapens mål att skapa mening. Meningen med livet får sökas på annat håll.

Bengt Gustafsson har ett stort kapitel om Einstein. Det är 100 år sedan den allmänna relativitetsteorin formulerades och genast fick mycket kritik, den avfärdades som "typiskt judisk fysik". Bl a var Uppsalaskolan einsteinkritisk. Man menade att verkligheten måste vara entydig och motsägelsefri och då kan inte rum och tid vara relativa. Men man fick ge sig när experimenten visade sig stämma med teorin. T ex såg man att stjärnors läge verkade ändras på grund av att ljusstrålarna böjdes av solens gravitationsfält vid en solförmörkelse 1919.

Bodil Jönsson pratade om sin nya bok Leva livet hela livet. Hennes tankar kring åldrande är mycket intressanta och jag följer hennes blogg I en nygammal tid, där hon presenterat de olika teman som boken innehåller. En rubrik är "Ingen blir gammal i ett vakuum". Att bli gammal nu är inte detsamma som att bli gammal förr. Så mycket har ändrats. Det gäller att inte krympa vardagen utifrån förebilder från tidigare generationer.

Bodil Jönsson berättar i förlaget Brombergs monter

Alla som gillar att läsa böcker håller säkert med om att böcker öppnar dörrar till nya världar. Därför tycker jag att den här portalen passade så bra. Tomas Tranströmer-citatet "Var människa en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla" är hämtat från dikten Den halvfärdiga himlen.

Svenska kyrkan hade en stor avdelning, nästan som en oas på mässan, där vår nya ärkebiskop Antje Jackélen hade samtal med flera författare. Jag hörde samtalet med Tomas Bannerhed om hans bok I starens tid, där naturfotografen Brutus Östling har stått för fotograferandet. Ett nytt ord fastnade i minnet, att bli "förstubbad" - att gå ut i skogen, sätta sig på en stubbe och vänta på att rödhaken kommer fram.

Tomas Bannerhed i samtal med ärkebiskopen

Trångt till populära seminarier på söndagen

Man såg kändisar överallt i folkvimlet. En som verkade ha klätt sig för att synas var Mark Levengood i elegant glänsande röd kostym. Seminariet kallat Vänskapen och skapandet med honom och illustratören Ilon Wikland var välbesökt. Det utvecklade sig till ett ömsint samtal.  Ilon Wikland är nog mest känd för att hon har illustrerat många av Astrid Lindgrens böcker. Båda har sin rötter i andra länder (Estland resp Finland) men är nu självklara representanter för Sverige.

Ilon Wikland och Mark Levengood

Färggrant på trädgårdsscenen

Mässan bjöd på många kringaktiviteter. Där fanns t ex trädgårdsscen och kockteater, båda välbesökta med många programpunkter som presenterades i ett speciellt häfte Mat & trädgård.

Trädgårdsintresset i Sverige är stort. Här pratades odling, fågelfotografering och mycket annat. Gunnel Carlsson, känd från TV:s trädgårdsprogram, stod för presentationer och intervjuer. Bl a fick man nyttiga trädgårdstips, och att man kan hitta mycket sådant på OdlingsTV.

Gunnel Carlsson

Det doftade från kockteatern. Kameror runt om gjorde det möjligt att se på storbildsskärm hur kockarna jobbade och rörde i grytorna. Jag satt med på ett par programpunkter där. Markiz Talhaoui är född och uppväxt i Sverige, i Västerås tydligen. Hon var en av deltagarna i Sveriges mästerkock i fjol. Och nu har hon skrivit en marockansk kokbok, där hon inspirerats av matkulturen i det land släkten kommer från. Matlagning för henne är ett sätt att umgås, att kombinera kryddor och ta del av olika matkulturer. Mat ska vara lustfyllt!

Markiz Talhaoui rör om i grytan

Det är många trender i köket, olika dieter och kosthållningar ger anledningar till att komma ut med receptsamlingar med frestande bilder. Någon sa att det kommer ut en matbok om dagen, kan det vara möjligt? 

Mattias Kristiansson lagar veganskt

Mattias Kristiansson har skrivit en kokbok om vegansk mat. Han driver bloggen Vegoriket. Jag har förståelse för att man vill vara vegetarian (även om jag själv inte är det), men om man är vegan måste så mycket av det som jag upplever "naturligt" ersättas. Är det verkligen miljövänligt och resurssnålt?

Det bjöds på smakbitar av det som lagades, och om man satt tillräckligt långt framme och var snabb fick man smaka. 

Ulla Engquist med sin nya stickbok

Ulla Engquist har skrivit boken Detaljer som gör skillnad. Jag har redan lånat den på biblioteket, men tyckte det var roligt att höra hennes presentation. Hon har helt rätt, det är monteringen och de små detaljerna som gör att en kofta blir något alldeles extra. Filosofin kring bilden med cirkeln är helhetstänkandet. T ex bör nederkant, halskant och ärmmuddar vara lika; det skapar ett samlat intryck. Ulla har gjort ett stort antal videofilmer som verkar mycket illustrativa. Här ska jag kolla innan jag ger mig på nästa stickprojekt!

Så mycket inköp blev det inte, trots att utbudet var enormt. Jag nöjde mig med en tjock bok om Bachs orgelverk, skriven av Hans Fagius. Där finns en hel del om Bachs liv, men större delen ägnas åt de olika orgelverken, vad gäller sådant som teman, artikulation och registrering. Där finns säkert mycket intressant att hämta för mitt eget orgelspel. 

"Jag heter inte Mirjam"

Huvudpersonen i Majgull Axelssons senaste roman heter egentligen Malika och är rom, men har levt som judinna hela sitt liv. Nu fyller hon 85 år och på födelsedagen avslöjar hon för sitt barnbarn hur det egentligen var. Att hon troligen inte överlevt om det inte varit för den judiska flickans klänning. Som rom hade hon inte fått komma med de Vita bussarna in i Sverige, det var inte tillåtet. Hon har levt hela livet på en lögn samtidigt som hon utåt varit den perfekta hemmafrun till en tandläkare i Nässjö.

Det gör ont att läsa boken. Det är mycket skam och utanförskap och en fruktansvärd syn på romer som sämre människor, inte bara hos nazisterna men även hos 50-talets Nässjöbor. Författaren berättar så fängslande, det är som om det var självupplevt. En källförteckning på två sidor imponerar; många böcker och filmer har gett material, liksom många personer hon intervjuat.

När man läser boken tvingas man tänka igenom vår smärtsamma historia och fundera över hur vi ser på romer idag. Det är en bok som många borde läsa, inte minst nu, då vi nyss påmints om att det är 70 år sedan Auschwitz befriades.

Detta är den första bok jag läst av Majgull Axelsson, men det är inte den sista. Jag har redan lånat Aprilhäxan, den roman som blev hennes genombrott.

"Ju fortare jag går, desto mindre är jag"

Igår fick tipset om den här romanen av en norsk väninna som sett boken dramatiserad på Nationaltheatret i Oslo, idag hittade jag boken på svenska på biblioteket och sträckläste den.

Det är en intressant debutroman, författaren heter Kjersti Annesdatter Skomsvold och är född 1979. Huvudpersonen, den gamla damen Mathea, känner av ensamhet och har mycket funderingar på döden. Hon vill nu på äldre dar göra avtryck och ger sig ut från lägenheten lite mer. Berättelsen är både komisk och tragisk, full av situationer att känna igen sig i.  En härlig humor ger läsaren goda skratt då och då.

Bokens språk är lite poetiskt och det rimmas här och var. Vidare associeras till matematik och sannolikhetskalkyler. Bokens inledande rubrik är > ε (större än epsilon).

Matheas älskade heter Epsilon (denna grekiska bokstav brukar i matematiken beteckna en minimal storhet som går mot 0).

Undrar du över att det är en syltburk på omslaget i den svenska utgåvan? Läs boken, så förstår du.

Lilla smycket - en bok av årets nobelpristagare

Häromdagen avslöjades årets nobelpris i litteratur: den franske författaren Patrick Modiano.

Jag hade turen att direkt få tag på bibliotekets exemplar av Lilla smycket. Verkligen en kort roman, bara lite över hundra sidor. Omslaget passar till miljön i boken, ett kallt och gråmulet Paris för en ung person som är på jakt efter någon att lita på, driven av sina minnen och drömmar.

Tonårsflickan som är huvudperson upplever ensamhet, hemlöshet och utanförskap. Hon känner inte tillit till någon utan upplever allt som tillfälligt. Allting väcker vemodiga minnen från barndomen.

Modianos språk är fint med noggranna detaljer, samtidigt som han håller en väldigt tunn gräns mellan det förflutna och det nuvarande: minne, dröm och verklighet - allt flyter ihop. Han lyckas verkligen få fram kylan i tillvaron. Det kändes så kallt att jag måste ta på mig tjocka sockar på fötterna och en extra tröja för att klara av att läsa boken.

Men jag undrar fortfarande över titeln: varför heter den "Lilla smycket" en direktöversättning från den franska titeln "La Petite Bijou"?

Här intervjuas Peter Englund just efter att priset tillkännagetts:

Jag har blivit intresserad av att läsa mer av Modiano, det finns fler böcker översatta till svenska. Och sen ska det bli intressant att höra hans nobelföreläsning. Han gläder sig säkert åt att komma till Sverige inte bara för priset; jag läste just att han har ett barnbarn här.

Himlens väktare - intressant läsning!

Jag har läst Himlens väktare - astronomins historia före teleskopet av Ulrika Engström. Författaren är vetenskapsjournalist och detta är hennes debutbok.
"Vad vi ser när vi tittar på stjärnhimlen säger en hel del om hur vi ser på den värld vi lever i och också om oss själva."

Det hände mycket mellan Ptolemaios och Kopernikus. Självklart, det skiljer ju hela 1500 år, men det brukar inte berättas något om denna period i astronomiböckerna. Men här gör författaren resor till platser där gamla astronomer verkat, i Iran, Kina och Indien, länder där man ofta låg långt före de gamla grekerna och övriga västerlandet. Hon söker upp observatorier, vackra byggnader belägna på höga kullar med olika instrument riktade mot stjärnhimlen för att utforska den, långt innan teleskopet uppfanns på 1600-talet. Och hon träffar dagens astronomiintresserade i Iran, många unga kvinnor.

Matematikens utveckling i Indien hade stor betydelse för förståelse av universum. Det var där man först tog till sig begrepp som oändligheten, och det var också där som nollan introducerades redan på 600-talet.

Detta är en annorlunda kulturhistorisk bok som spänner över länder och tider där astronomin har haft hög status. Man visste tidigt att jorden var ett klot och man kunde förutse sol- och månförmörkelser. Astronomin var viktig för navigation och för att skapa kalendrar, för att t ex kunna räkna ut när påsken inföll eller när Ramadan började och slutade. Dessutom trodde man ju att mycket var "skrivet i stjärnorna". Astronomisk kunskap gav makt i samhället - astronomerna kunde förutse vilka dagar som var bra för att ta viktiga beslut.

En intervju med författaren. Hoppas du tar dig tid att lyssna, den tar en halvtimme! (Tillgänglig till 2014-11-07)

Länk till intervjun, klicka här

"Skriv det som får dig att sucka"

Det citatet inleder hennes senaste bok. I onsdags höll hon ett intressant föredrag på Håbo bibliotek. Författaren jag talar om är Susanna Alakoski. Som namnet avslöjar har hon finskt påbrå men dialekten är skånska, för det är i Ystad hon vuxit upp.

Det som får Susanna att sucka är samhällsklyftor. Hon menar att precis som rikedom så ärvs fattigdom från generation till generation. Hon har egna erfarenheter, uppväxt i en fattig familj där det även förekom missbruk och misshandel. De jobbiga tonåren när hon flydde hemifrån, den enda gång hon fick beröm av sin pappa var när hon stulit mat med sig hem när hon jobbade på macken.

Hon citerade en del ur sin senaste bok, Oktober i fattig-Sverige. Hon berättar att hon tycker biografi är en tråkig form av litteratur, men på något sätt kände hon ett tvång att ändå skriva biografiskt. "Skriver denna dagbok för att jag lever. För att jag är en av de få som kan" (s 23)

Boken är skriven dagboksform, fragmentarisk med korta notiser, citat, händelser idag och i tonåren. Citaten kommer dels från journalanteckningar och annat biografiskt material, dels från andra författare (bl a Fridegård). 

Hon var väldigt rak på sak i sitt föredrag och  menade att verkligheten alltid är värre än det vi får veta. Inga omskrivningar som så ofta annars. I boken hittade jag ett citat av Majgull Axelsson från 1996: "Svenska berg är fjäll. Svenska floder är älvar. Svenska fattiga är låginkomsttagare." Vi är flitigare att använda ordet fattigdom idag. Enligt Rädda Barnens rapport om barnfattigdom är 12% av barnen i Sverige fattiga, i den mening att de inte har samma möjligheter som andra barn självklart har och därför riskerar att hamna utanför.

Susanna hade en hel resväska med böcker med sig, sålde och signerade flera efter föredraget. Jag passade på att låna bibliotekets exemplar av Oktober i fattig-Sverige och jag har hunnit läsa en bit. Varför hade hon valt den titeln? Jo hon menar att oktober är den månad som är svårast för den som inte har tak över huvudet. I det gamla fattig-Sverige var det den månad när statarfamiljer flyttade till ett nytt ställe i hopp om en bättre tillvaro.

Jag har läst två av hennes böcker, den mest kända är Svinalängorna, som också filmatiserats. Jag visste däremot inte att hon skrev barnböcker, men nu gav hon några korta lockande presentationer av Dagens Harri, Guldfisken och Dagens skräckis.

Man kan kanske säga att Alakoski är en Fridegård i modern tappning. Nästa torsdag bjuder biblioteket på ytterligare ett föredrag i samma serie: Fridegård som arbetarförfattare. Tyvärr en torsdag, en kväll vikt åt Bålsta kammarkör.

Roman på 80 sidor

Hur kort får en roman vara för att kallas en roman? Vet inte om det finns en gräns, men kan man beröra läsaren på 80 sidor är det lovvärt.
Och det kan Yasmine Ghata, en fransk-libanesisk författare född 1975.

Boken jag läst har fått den svenska titeln Flickan som slutade tala. Den är självbiografisk och tillägnas fadern som dog när Yasmine var 6 år.

Hur berättar man om döden för ett barn? Och hur blir det om man inte berättar sanningen? Flickan och mamman flyr in i varsin fantasivärld, mamman i sin yrkesroll som poet och flickan i sitt letande efter pappans kläder, dofter och saker. Boken har ett väldigt fint poetiskt språk, och mycket får man läsa mellan raderna! Och eftersom den är så kort kan man unna sig att läsa långsamt och njuta av språket.

Boken är utgiven på ett litet för mig tidigare okänt bokförlag, Elisabeth Grate Bokförlag, som verkar specialisera sig på lite smalare franskspråkig litteratur.

Vad minns du av 60-talets Biafra?

Tänker du som jag på svältande barn? Biafra var en kortlivad stat, som existerade bara några år i slutet av 60-talet. Under Biafrakriget fick landet sympati från västvärlden och det skickades hjälpsändningar. Många barn fick höra "Tänk på barnen i Biafra" om de inte ville äta upp sin mat.

Biafras flagga förklarar titeln på en roman jag läst, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Författaren, en kvinna född 1977 i Nigeria, har skrivit en omfångsrik berättelse som jag verkligen fängslades av.

Miljön är som sagt en del av västafrika på 1960-talet. Det var igbofolket, den kristna majoritetsbefolkningen, som ville ha självständighet från Nigeria, vilket ledde till Biafrakriget 1967. Men det blev inte så. Att stora naturtillgångar på olja fanns i området spelade säkert en stor roll. Nigeria fick stöd av Storbritannien, tidigare kolonialmakt i området. Biafra kapitulerade i början av 1970. Boken handlar dock inte så mycket om kriget utan mer om människorna och kontrasten mellan svart och vit, stad och landsbygd, det moderna livet och det traditionella. Två tvillingsystrar är huvudpersoner och de väljer trots sin nära släktskap att leva helt olika liv.

Även under ett krig med vidriga yttre omständigheter pågår det vanliga enkla livet. Människor lever sina liv, upplever stark vänskap och ömsint kärlek.
Jag visste som sagt väldigt lite om Biafra - boken gav mig mer kunskap men framför allt fick jag en fin läsupplevelse.

Sågverksungen - nu mitt i livet

Jag fick tips om Vibeke Olssons böcker av en väninna i våras. Då läste jag direkt Sågverksungen, den första boken i serien om Bricken. Och nu har jag läst alla fyra.

I Amerikauret är vi framme vid 1900-talets allra första dygn. Bricken är gott och väl 30 år och hennes liv har varit slitigt och händelserikt. Hon har ( i alla fall med dagens ögon sett) tagit sig igenom stora tragedier. Hur ska det nya århundradet bli? Ska det bli bättre med nymodigheter som elektricitet och vattenledningar? Vi som inte för alltför länge sedan upplevt övergång till ett nytt århundrade vet att det känns lite extra en sådan nyårsnatt.

Det var trångbott och lyhört i sågverksarbetarnas bostäder. Det gällde att hålla ihop. När som helst kunde någon dö i lungsot eller råka illa ut med händer och fötter på verket. Fattigdomen stod alltid "beredd att ställa sig grensle med blottade käftar över den som snavar". Men det fanns en stolthet: "Arbete är det som gör dig till en riktig människa!" Man ska inte gå oförbrukad genom livet. Sonen sägs ha "läshuvud", men inte ska han till något läroverk inte!
Att 8-åringar måste arbeta, att det inte fanns mjölk till gröten, att barn såldes på auktion, tänk hur det var för bara 100 år sedan. Tron på att det skulle ordna sig var stark, rösträttsfrågan var på tapeten och kampen fanns där. Samtidigt en livsglädje i hemmet, där kvinnan drog det stora lasset och höll ihop familjen.

Enligt en intervju i LitteraturMagazinet kommer en fortsättning på serien, troligen två eller tre delar till. Jag har blivit helt fängslad av berättelsen, som känns så verklig, som om det var författarens egna upplevelser. I intervjun säger hon att det är viktigt att veta var vi kommer ifrån och att fattigsverige fanns alldeles nyss. "Välfärden är inte något cement som har funnits i urminnes tider."  "Den starkes rätt" var det som gällde för inte så länge sedan.

Mycket kultur och historia att ta till sig i Warszawa

Nästan var man än är i Warszawa ser man Kulturpalatset, stadens högsta byggnad. När den stod klar 1955 var den till och med Europas högsta. Vår guide påpekade titt som tätt under våra dagar i Warszawa att palatset står fortfarande kvar. Meningarna är delade om dess "skönhet". Många vill ha bort byggnaden, "Stalins gåva". Vår guide hörde nog till dessa, förmodligen mest för att den minner om förtryck.

Kulturpalatset

Warszawa har en brokig historia. Staden har härjats vid många tillfällen och drabbades särskilt svårt under andra världskriget, då den blev nästan totalförstörd. Men man har byggt upp Gamla stan i sin forna glans, helt fantastiskt att se. Man har bland annat tagit hjälp av 1700-talsmålningar av staden, gjorda av Bernardo Bellotto (Canaletto). Gamla stan är klassat som världsarv.

Charmiga husfasader i Gamla stan

Jag besökte Warsaw Rising Museum, ett museum som öppnade 60 år efter upproret, för att hedra de som kämpade och dog för ett oberoende Polen och ett fritt Warszawa. Det var ett krävande museum, jag hade inte Polens historia aktuell. Man kunde gå genom museet och följa de 63 dagarna, varje dag representerades av almanacksblad att riva av och läsa på (om man kunde polska). I montrarna i övrigt fanns dock mycket information även på engelska. Det handlade förstås mycket om det krigiska skeendet mot nazisterna men också om civilbefolkningens vanliga liv. Det var många besökande (detta museum är ett av de få som har öppet på måndagar), många skolklasser, så det blev lång kö för att se den korta 3D-simuleringen av en flygning över Gamla stan efter kriget. I ett hörn av museet fanns ett café med charmig 40-tals-inredning.

En modell av en gata i Warszawa 1944 uppbyggd i museet

Museets café

På en rundtur genom stan åkte vi genom det forna judiska ghettot. Före andra världskrigets utbrott var ungefär en tredjedel av stadens invånare judar. En liten del av muren finns kvar. Just nu låg där blommor sedan 19 april, dagen för ghettoupprorets början år 1943.

En del av ghettomuren

När man reser till Warszawa passar det ju att ha litteratur av en polsk författare som reselektyr. Jag hade med mig På vår gata av Isaac Bashevis Singer (1904-1991). Den handlar om den unge Singer som växte upp i en judisk familj på Krochmalnagatan åren före första världskriget. Jag såg på kartan att det var nära Allhelgonakyrkan, där vi hade konsert.  Den här boken är en novellsamling med berättelser från barndomen. På den tiden var Polen inte självständigt utan delat mellan Ryssland, Tyskland och Österrike. Författarens far var rabbin, domare och andlig ledare. Han hade en rabbindomstol i lägenheten och dit kom folk från kvarteret och bad om råd i sina liv, där förrättades bröllop och beviljades skilsmässor. Och den lille pojken lyssnade, funderade och fantiserade, säkert en bra grogrund för att bli författare. Singer fick nobelpris 1978.

Det finns fler kända personligheter, som har bott i Warszawa. Marie Curie (1867-1934) föddes på gatan Freta strax norr om Gamla stan och jag besökte hennes födelsehus, numera museum. Hon är den enda kvinna som fått två nobelpris, både i fysik och kemi. När det gäller fysik så är det bara två kvinnor som fått nobelpris, Marie Curie (1903) och Maria Goeppert-Mayer (1963). Hon forskade om det då nyupptäckta fenomenet radioaktivitet och upptäckte ett par radioaktiva grundämnen. I museet fanns en del av hennes laboratorieutrustning och det är inte svårt att förstå att hon fick skador och avled på grund av den joniserande strålningen.

Marie Curie - utställningen i hennes födelsehus

Den mest berömde Warszawabon genom tiderna är nog Frederic Chopin (1810-1849), som levde här halva sitt korta liv. Han har fått ett monument i den vackra Łazienkiparken. Vid förra besöket i stan hade vi turen att avnjuta en pianokonsert där.

Palatset på vattnet

Konsert vid Chopinmonumentet år 2005

Det lilla gulliga barockslottet Pod Blacha var stängt för renovering vid förra besöket. Där finns en stor utställning av orientaliska mattor

Pod Blacha (Tin-roofed Palace)

Utställningen med orientaliska mattor, här bönemattor

Om vi hade varit kvar en dag till så hade jag velat besöka Zacheta, en pampig byggnad som numera är centrum för samtida polsk konst. Just nu pågår där bland annat en imponerande textilutställning, The splendour of Textiles. Min man var där och här är några av hans bilder:

Zacheta, numera centrum för samtida polsk konst

Roliga textila idéer: Ett virkat radhus ...

... och en klänning av slipsar

Hade min mans slipsförråd varit större, hade jag kanske knyckt idén ...