Filharmonins dag på Konserthuset

Det var öppet hus på Konserthuset igår lördag och det vimlade av folk i alla åldrar, även om det nog var barnfamiljer som dominerade. Massor av aktiviteter! Jag kom strax före kl 11 och då var det jättelång kö, långt ner mot Sergels torg, men huset är stort, så när de väl öppnat portarna var det bara att ta för sig av det som bjöds.
Det var familjekonsert i Stora salen, jazzkonsert i Grünewaldsalen, och möjlighet att prova olika instrument i korridorerna. Man kunde gå runt i de olika lokalerna, t ex se notbiblioteket med en hel hyllkilometer noter.

Musik-

saga i

 Stora salen, 

härligt att 

se så 

många barn i 

publiken!

Jazz i den vackra Grünewaldsalen

Konserthusets organist Ulf Norberg presenterade orgeln med fokus på de yngsta i publiken. Barnen hade bra koll på fakta om orgeln: instrumentet är 24 m brett, största pipan 11 m (Ulf frågade om de trodde skulle få plats i den ... jodå!) och minsta pipan 30 mm.  Vi fick höra hur de lät, den största som en vibration och den minsta gav en jättehög ton (han frågade hur många som hörde den tonen ... som ett hörseltest för oss äldre, och jag hörde den!). Naturligtvis fick vi höra en del orgelmusik också, bl a med orgelns trumpetstämmor.

Dagens roligaste för mig var nog att testa VR-tekniken (virtual reality) för att uppleva hur det känns att sitta i orkestern när de spelar Mahler. 

Visst syns det att jag gillade det!

Det bidde en kudde ...

I våras började jag sticka på Marianne Isagers tröja Marts (från boken Tolv tröjer fra Tversted, där hon bjuder på ett mönster för varje månad på året). Det skulle bli en fin tröja till min man.

Bild sid 17 i boken 

Jag valde att göra den med lite annorlunda färgställningar: mörkblå botten och restgarner i olika ljusa nyanser till "knopparna". Så här såg det ut när jag kommit en bit.

För att få dessa fina färgskiftningar stickas både bottenfärg och "knoppar" med olika dubbla garner.  Isager betonar vikten av att göra en provlapp först, dels för att kontrollera stickfastheten, dels för att lära sig tekniken. Mönstret krävde en del träning, inte minst att hålla ordning på alla trådar.

Baksidan med alla trådar 

Men sedan hände det värsta ... min man dog den 8 juli. Det har varit en väldigt turbulent tid. Ibland har stickning fungerat som tröst, ibland inte. Men just denna stickning som skulle bli en tröja till honom, den fick ligga.

Först nu kunde jag plocka fram den avbrutna stickningen. Sticka färdigt tröjan? Nej! Riva upp garnet? Nej, det var så många korta trådar, omöjligt att göra något av! Framstycket var klart upp till ärmhålan; det vill säga jag hade en rektangulär stickning. Något jag kanske kunde göra en kudde av? Jag frågade ett par vänner, som oberoende av varandra föreslog just en kudde. Så fick det bli. Jag stickade en avslutande resår på samma sätt som i början.

Vad skulle jag ha som bakstycke? Och skulle jag kunna fixa det utan att sy på maskin (något jag inte alls gillar). Då kom jag på att jag för flera år sedan köpt en bok Do Redo - Konsten att slakta en tröja.

Boken utgiven av Alfabeta Bokförlag år 2005

När jag köpte boken hade min man en engelsk pullover, som han slitit på så mycket att det gått hål. Då tvättade jag den i tvättmaskinen i 60 grader och fick jag ett härligt filtat tyg. Jag hade tänkt göra innetofflor av tyget, men eftersom jag inte gillar att sy, så blev det inte av. Men jag sparade tröjan. Nu blev det mörkblå ryggstycket väldigt bra till baksida på kudden.

Här är kudden klar!  Det känns bra att ta vara på både det jag stickat och hans gamla tröja.

Nu är det verkligen inne att återvinna, lappa och laga. Jag såg just att Nordiska museets nästa stickcafé handlar om återbruk och leds av två av författarna till boken.