Tendenser 2016 - brukskonst på Galleri F15

Jag har återigen besökt Galleri F15, ett av Norges ledande gallerier för samtidskonst. Förra besöket var i höstas och jag skrev om det här i bloggen.

Årets utställning Tendenser 2016 visar brukskonst utifrån olika infallsvinklar. Som titeln "Grand Old Ladies & New Kids on the Block" anger, har man valt att ställa olika generationers syn på konsthantverk mot varann.  Man ger den äldre generationen credit för det traditionella hantverkskunnandet och sin erfarenhet, och låter den orädda yngre generationen ta plats, töja på gränserna och utnyttja digital teknik.

Där fanns bland annat krukmakeri av olika slag. Lisbeth Voigt Durand (f 1946), en av dessa "grand old ladies", ställde ut vackra skålar och vaser i olika ljusa färgnyanser. I samma rum Sarah Pschhorn (f 1989), en av dessa "new kids", som ställde ut mängder av urnor. En urna är verkligen i grunden ett klassiskt bruksföremål, men här var en del sneda och vinda, andra rapsodiskt sammansatta av möjliga loppisfynd i form av gamla glasskålar och porslinsvaser. Den unga generationen vågar mixa gamla bruksföremål till något nytt. (Klicka här för att se bild på båda damernas verk.)

Det mest annorlunda var nog urnorna på bilden nedan. Två nederländska unga män Sander Wassink (f 1984) och Olivier van Herpt (f 1989) gav verket titeln Adaptive Manufacturing. 
Det såg ut som om urnorna hade en textil yta, men det visade sig vara lera utskriven lager för lager med hjälp av en 3D-skrivare.

Hantverkaren är ersatt av en maskin. Men maskinen har fått information om form och struktur från naturen, i det här fallet ett träds årsringar. Konstnärerna har fått idén att utgå från naturen och sedan   programmerat en maskin att tillverka av en produkt men inte själva rört materialet överhuvudtaget.

Frågan inställer sig: Vad är brukskonst? Det måste inte vara något som skapats av en hantverkares händer, ägnats tid och kraft för att bli så estetiskt tilltalande som möjligt. Det kan vara något man återanvänder och gör något skojigt av. Hur det tillverkats är inte viktigt, det är kanske själva idén som är konsten?

Utanför den vackra galleribyggnaden i parken står en stor skulptur i järn lite påminnande om ett solur. Konstnären är Tone Vigeland, känd silversmed, på långt håll släkt med den Gustav Vigeland (bror till hennes farfar) som gjort skulpturerna i Vigelandsparken.

Tone Vigelands konstverk utanför galleribyggnaden

Kulturella upplevelser i Oslotrakten

Vi har tillbringat helgen i Norge, hälsat på goda vänner och upplevt mycket tillsammans.
På fredagskvällen var det konsert i Konserthuset, andra delen av Sibeliusfestivalen. Det är 150 år sedan Jean Sibelius föddes. Oslo Filharmonin och sopranen Karita Mattila framförde ett fint program under ledning av Jukka-Pekka Saraste. Till stor del var det kända stycken såsom Finlandia och Valse Triste. Jag visste inte att den senare ingår i musiken till ett skådespel Kuolema. Av den musiken fick vi höra ytterligare ett par stycken. Väldigt vackert välnyanserat orkesterspel, mycket njutbart.

Karita Mattilas tolkning av Sibelius kända sånger Svarta rosor och Flickan kom från sin älsklings möte, båda med svensk text av Runeberg, tyckte jag mycket om. Hon kommenterade sångerna hon valt: Våren flyktar hastigt har en ljusare text och behövdes som motvikt mot det mörka.

På bilden ser man Oslo Filharmonin när de denna kväll tilldelas årets Sibeliuspris. Sibelius musik tillhör Filharmonins kärnrepertoar. Chefsdirigenten Jukka-Pekka Saraste fick själv samma utmärkelse år 2006.

På lördagen var det en sevärd hantverksutställning på Follo museum med fina arbeten i trä, näver och textil från lokala hantverkare. Många vackra saker imponerade på mig.
Anne Beate Rye Teigen spann ull från egna kaniner. Hon hade stickat upp mössor och vantar för försäljning. Garnet var underbart mjukt. Jag kunde inte motstå utan köpte 50 gram till en mössa.
Jag gillade också Benita Tornholms naiva hus gjorda efter ett foton där fantasin fått stort spelrum. Först när jag tittade närmre såg jag att det var en kombination av tygbitar, textilmålning och symaskinsöm.

Anne Beate Rye Teigen vid spinnrocken

Benita Tornholm vid symaskinen

Galleri F15 är ett intressant ställe med spännande utställningar av gränsöverskridande modern konst. Inte så att allt faller en på läppen, men det kan ändå leda till funderingar. Och att gå på en visning ger lite mer.

Ann Iren Buan hade använt sig av papper och gjort stora skulpturer. Hon använder tjockt papper, som är skrynkligt, lite trasigt, med aningen pastellfärg. Det återanvänds till nästa utställning och byggs upp anpassat efter rummets storlek. I ett rum fanns en böjd mur så hög att den skymde den vackra utsikten ner mot Oslofjorden, enligt guiden precis vad konstnären tänkt. Konstverket skulle stoppa upp, vara som en vägg, irritera åskådaren.
Beckoning the stars (vinkande till stjärnorna) var en stor alldeles gul tavla. Jag såg den som en jättestor post-it-lapp, ett än så länge oskrivet blad, och fick den pirrande känslan av en terminsstart. Alla möjligheter ligger öppna.

Ann Iren Buan: Beckoning the stars

På andra våningen fanns en intressant utställning av systrarna Kierulf. Rummens väggar målas om inför varje ny utställning och färgen bestäms av utställarna. Mycket smakfullt, färgerna framhävde vackra kakelugnar och detaljer på väggar och tak.

Annette och Caroline Kierulf, träsnitt

Där fanns många träsnitt men också objekt och skulpturer i andra material. Ett av rummen upptogs helt av tryck av överskrifter från veckotidningen Alle Kvinners blad 1943-1954. I ett annat rum fick besökaren fundera över tidsbegreppet, där fanns tryck med vanliga sentenser om tid som "Tiden är inne", "Tiden är ute" etc.
Blind dialog visar på verk som arbetats fram genom att systrarna från en gemensam utgångspunkt haft en dialog under skapandet, utan att ha fått se varandras arbete.

Annette Kierulf: Form and Reform

Galleriet ligger i Alby gård,  i ett naturskönt område vid Oslofjorden på sydspetsen av Jeløy.
Caféet är välbesökt, och maten var väl värd att köa för. Vi åt herrgårdslunch där, en njutning även för ögat. Deras Albykringla som bakas efter ett gammalt danskt recept är vida berömd.

Alby gård med Galleri F15

Lite natur hann vi med också. Det blev en tur till Østensjøvannet. Den största sevärdheten var en vacker rostand. Fågelexperter vi träffade berättade att rostanden är sällsynt i norra Europa, men ett exemplar hade förirrat sig dit och tycktes leva i harmoni med övriga änder.

Kyrkomusikfestival i Oslo

Samtidigt som det var Naturfotofestival i Ski var det Kirkemusikkfestival i Oslo! Tänk så praktiskt! Min man hade stor glädje av den förra och vi hade båda glädje av den senare.

Händels oratorium Jephtha, hans sista, skrivet 1751, när Händel fått allt svårare att arbeta på grund av sin försämrade syn. Libretton bygger på texter i Domarboken kap 11. Det handlar om offer, hela festivalens genomgripande tema. Hur kan vi förstå offer idag, både i samhället runt om oss och i mer övergripande betydelse? Jefta lovar Gud att om han vinner kriget mot ammoniterna ska han offra den förste han möter, och det visar sig bli hans egen dotter. Men här kommer en ängel och hindrar honom och dottern behöver "bara" vigas till evig jungfru och till att tjäna Gud. Det är oklart i bibeltexten också om hon verkligen dödas. Innehållet är hur som helst ruskigt men musiken är flott. Det finns likheter med musiken i såväl Israel in Egypt som det mest kända oratoriet Messias. Vi fick njuta av fina solister och samspelta musiker. Pressen gav stora lovord under rubriken Grusomt godt oratorium.

Kör och musiker under ledning av Terje Kvam
under introduktionen av Stravisnskijs mässa

Festivalhögmässan i söndags genomsyrades av Stravinskijs Mässa för kör och blåsare. Det är tyvärr inte så ofta man får höra en komponerad mässa som en gudstjänst, den brukar framföras som en konsert. Här var det bra att komma i god tid, inte bara för att få en bra plats men också en genomgång av tema och karaktär i de olika satserna. Dirigenten kommenterade och demonstrerade med hjälp av kör och musiker, Oslo Domkor och en grupp från Forsvarets Stabmusikkorps. Det var mycket värdefullt för upplevelsen av denna ganska "svåra" musik. Prästen vävde skickligt sin predikan kring det skeva och asymmetriska i musiken och i det mänskliga.

Jag såg i festivalprogrammet att Stravinskijs Psalmsynfoni framförs nu på torsdag. Den minns jag från en konsert i Stockholm, ganska stökig musik som upplöses i ett alldeles himmelskt Alleluja och det hade jag gärna velat uppleva igen.