Tendenser 2016 - brukskonst på Galleri F15

Jag har återigen besökt Galleri F15, ett av Norges ledande gallerier för samtidskonst. Förra besöket var i höstas och jag skrev om det här i bloggen.

Årets utställning Tendenser 2016 visar brukskonst utifrån olika infallsvinklar. Som titeln "Grand Old Ladies & New Kids on the Block" anger, har man valt att ställa olika generationers syn på konsthantverk mot varann.  Man ger den äldre generationen credit för det traditionella hantverkskunnandet och sin erfarenhet, och låter den orädda yngre generationen ta plats, töja på gränserna och utnyttja digital teknik.

Där fanns bland annat krukmakeri av olika slag. Lisbeth Voigt Durand (f 1946), en av dessa "grand old ladies", ställde ut vackra skålar och vaser i olika ljusa färgnyanser. I samma rum Sarah Pschhorn (f 1989), en av dessa "new kids", som ställde ut mängder av urnor. En urna är verkligen i grunden ett klassiskt bruksföremål, men här var en del sneda och vinda, andra rapsodiskt sammansatta av möjliga loppisfynd i form av gamla glasskålar och porslinsvaser. Den unga generationen vågar mixa gamla bruksföremål till något nytt. (Klicka här för att se bild på båda damernas verk.)

Det mest annorlunda var nog urnorna på bilden nedan. Två nederländska unga män Sander Wassink (f 1984) och Olivier van Herpt (f 1989) gav verket titeln Adaptive Manufacturing. 
Det såg ut som om urnorna hade en textil yta, men det visade sig vara lera utskriven lager för lager med hjälp av en 3D-skrivare.

Hantverkaren är ersatt av en maskin. Men maskinen har fått information om form och struktur från naturen, i det här fallet ett träds årsringar. Konstnärerna har fått idén att utgå från naturen och sedan   programmerat en maskin att tillverka av en produkt men inte själva rört materialet överhuvudtaget.

Frågan inställer sig: Vad är brukskonst? Det måste inte vara något som skapats av en hantverkares händer, ägnats tid och kraft för att bli så estetiskt tilltalande som möjligt. Det kan vara något man återanvänder och gör något skojigt av. Hur det tillverkats är inte viktigt, det är kanske själva idén som är konsten?

Utanför den vackra galleribyggnaden i parken står en stor skulptur i järn lite påminnande om ett solur. Konstnären är Tone Vigeland, känd silversmed, på långt håll släkt med den Gustav Vigeland (bror till hennes farfar) som gjort skulpturerna i Vigelandsparken.

Tone Vigelands konstverk utanför galleribyggnaden

Göta kanal - kulturhistoria och turistnöje

Göta kanal - vilket storverk det måste ha varit på sin tid! Inte minst att organisera bygget, som krävde otroligt mycket arbetskraft. Tage Danielsson har diktat om det hårda jobbet "De händer som grävde på Göta kanal" och det var säkert ett hårt jobb. Ca 7 miljoner dagsverken (12 timmars!) och man grävde för hand!

Biskop Brask lär ha formulerat en idé om en kanal tvärs över landet år 1525 efter att ha bott i Italien och inspirerats av Leonardo da Vinci. Ett skäl var att man ville slippa både Hansan och Öresundstullen. Men det blev ingen verklighet av idén förrän tidigt 1800-tal.

Jag minns att jag i folkskolan höll ett föredrag om Baltzar von Platen och hans betydelse som grundare av Göta kanal. Han fick dock aldrig uppleva den pampiga invigningen 1832, han dog tre år innan bygget var klart. Arbetet tog lång tid, starten gick redan 1810, men projektet höll på att gå i stöpet ekonomiskt flera gånger.

Tillsammans med Trollhätte kanal (öppnad 1800) och Göta älv blev Göta kanal en vattenväg tvärs genom landet, "Sveriges blåa band", ett av Sveriges största byggprojekt genom tiderna. Under ganska lång tid var det en mycket viktig transportled för både gods och persontrafik, men konkurrerades senare ut av lastbilar och bussar.

Nu är kanalen en stor turistattraktion och ett välbevarat kulturarv. Fritidsbåtarna befolkar kanalen och slussningen är ett stort nöje. Och man cyklar och joggar på de gamla dragvägarna vid sidan om kanalen.

M/S CERES som vi åkte med

Tekniken är fiffig i all sin enkelhet: Fartyget färdas in i slussen, luckorna stängs bakom, vattnet släpps på och fartyget höjs till önskad nivå. Där nivåskillnaden är stor, som vid Berg, har man byggt flera slussar i serie. Vid Berg finns totalt 11 slussar. 

Inne i en av slussarna vid Berg

Vi gjorde en dagstur på Göta kanal, det blev en mycket angenäm upplevelse att glida fram i lugnt tempo i vacker natur. Sträckningen Berg - Borensberg tog 3,5 timmar. Vi tog oss genom ett stort antal slussar, under flera broar och över två akvedukter. En del broar lyftes, andra drogs på hjul. Vid Borensberg har man kvar en handvevad sluss, så gick det till överallt förr. Strax innan vi kom fram dit passerade vi det vackra lusthuset vid "Styrmans fasa" vid en 90-gradig sväng. Dagens lunch på båten var Wallenbergare, kalvfärsbiff med potatismos och rårörda lingon, en härlig klassiker.

Här syns hur lång (kort) sträcka vi färdades på 3,5 timmar

 Bro på hjul skjuts över kanalen

Lusthuset vid "Styrmans fasa"

Jag vet inte varför, men jag måste ha haft lite extra geografiintresse för Östergötland, för där gjorde far och jag melodi till en ramsa. Och under den här dagens utfärd blev jag påmind om den. Den gick så här:

Vättern och Boren, Roxen och Glan

Yxningen, Åsunden, Järnlunden, Sommen och Tåkern

Bråviken, Slätbaken, Vikbolandet 

Svartån och Stångån och Motala ström

Alldeles intill Berg ligger Vreta klosters kyrka. Det lär vara Sveriges äldsta kloster från början av 1100-talet. Det blev en fin avslutning på dagen, inte minst att strosa omkring i det rofyllda klosterruinsområdet.

Vreta klosters kyrka

Klosterträdgården

Antik historia visad med modern teknik

Jag har besökt Medelhavsmuseet och tittat på vårens nya utställning om Egypten. Det landet har verkligen en imponerande lång historia med högstående kultur mer än tvåtusen år före vår tideräknings början. Utställningen var väldigt fint gjord. Man har också satsat på en virtuell rundvandring, kolla den om du har för långt till Stockholm.

Relief av Ramses II 

Utställningen fokuserar på faraonernas tid, och förutom vilka som styrde landet får man också en inblick i hur det var att leva i det antika Egypten. När man går ner en trappa är det som att gå in i en gravkammare (fast betydligt rymligare) med målningar på tak och väggar. För antikens egyptier var döden en fas av livet. Man satsade stort på imponerande mumiekistor och mängder av föremål i graven för den dödes fortsatta liv i Dödsriket.

Det mest spännande var att utforska en mumie lager för lager på ett virtuellt obduktionsbord.

Det är samma teknik som jag sett förut på Norrköpings visualiseringscenter.  Man kombinerar datortomografi, laserskanning och fotogrammetri och får en virtuell tredimensionell modell. Tekniken, som ursprungligen är framtagen för sjukvården, ger forskarna stora möjligheter och intressant nog kan man som vanlig museibesökare ta del av detta. 

Neswaiu, en rik man på 200-talet f Kr, skrivare och präst i Thebe (nuvarande Luxor), finns på riktigt i en monter, där man kan beundra det vackert dekorerade kartonnage han fått och de omgivande kistorna med inskriptioner. Sedan kan man gå till visualiseringsbordet och skala av lager för lager, ända in på skelettet.  Man kan studera utsida och insida, vrida runt, förstora, få information om detaljer och kolla tvärsnitt. Det är fascinerande! Man ser att han smyckats med ett stort antal amuletter som en försäkran om evigt liv och återfödelse.  Tänk att få fram detta utan att beröra det ömtåliga materialet!

Neswaiu i sitt kartonnage med en av kistorna ovanför

Undersökning av mumien vid visualiseringsbordet 

Ett vanligt motiv: Den dödes hjärta vägs på en våg 

Mumifieringen var en omständlig konserveringsprocess. Inälvorna togs ut och lades i speciella kärl, kroppen rengjordes och lades i saltlösning i två månader för att sedan smörjas in och lindas. Tänk att göra allt detta arbete med den dödes kropp för att den inte skulle inte ruttna utan vara en viloplats för den dödes själ. Jag minns från vår resa i Egypten 1997 hur jag imponerades av välbevarade målningar i gravar i Konungarnas dal i Thebe: allt detaljrikt arbete som det inte var tänkt att någon skulle se. Och att vi nu kan se under ansiktsmasken, ja t o m skelettet under lindorna, undrar vad Neswaiu tyckt om det? 

Definitivt en utställning att återvända till för att studera mer av alla föremål som visas. Det lär finnas en utskriven 3D-kopia av en av Neswaius amuletter, den missade jag ...

Annorlunda konstupplevelse

300 flytande pappersbåtar med LED-lampor bildar ett konstverk kallat Voyage. Konstnärerna, en arkitekt och en ljustekniker,som tillsammans kallar sig Aether&Hemera, vill att betraktaren ska resa i fantasin, ja till och med spränga fantasins gränser. Det är ett interaktivt verk: man kan vara med och påverka belysningen med hjälp av mobiltelefonen. Det gjorde jag.
Tyvärr var vi där på eftermiddagen, det är naturligtvis mest intressant på kvällen när det är mörkt runt omkring.

Här är fler bilder tagna på kvällen.

Konstverket finns i Canary Wharf i London, ett stort affärs- och kontorskomplex med många imponerande byggnader med spännande arkitektur. Titta på den här översikten. Börja med att klicka för 3-D WIEV och låt hela området svänga runt. Området är byggt längs en lång gata och under jord finns ett parallellt shoppingstråk.

Att visa det man inte kan se ...

... det är vad man vill göra på Norrköpings Visualiseringscenter C. Mycket är möjligt med dagens teknik.

Där finns t ex ett virtuellt obduktionsbord.

Skelettet av en björn 

Man kan rotera, förstora och snitta i en kropp genom att dra med fingrarna över en stor bordsskärm för att t ex studera frakturer.

Här nedan visar man och förklarar tekniken med att använda datortomografi och magnetkamera i kombination. Med datortomografi ser man skelett och med magnetkamera mjukdelar och inre organ, allt tredimensionellt.

Jag tänkte medan jag stod där och studerade olika delar av kroppen, att något motsvarande hade jag aldrig klarat av att se i verkligheten. Detta nämns också i filmen som en stor fördel vid läkarutbildning. Man kan dessutom få mer information på det här sättet.

Några andra intressanta stationer:

• bygga molekyler i 3D utrustad med stereoglasögon. När atomerna bands till varann kändes det i armarna, dubbelbindningar kändes mer än enkelbindningar.
• studera vädret genom satellitbilder över Europa timme för timme bakåt. Det syntes att det varit ganska glest med soliga klara dagar. 
• härma ansiktsuttryck: En "digital person" härmar mig när jag gör olika miner.  

Jag bygger molekyler

Datorn imiterar min mimik
(den röda figuren uppe till vänster är jag)

Centret ligger i Norrköpings industrilandskap i vackra nyrenoverade byggnader.

Just nu firade man även att Alfons-figuren fyller 40 år. Men det passar bättre för den yngre publiken.

Vad gör dagens teknik med oss?

Utan TV, Internet och mobil under ett halvår, kan du tänka dig det?  Det är vad  "Experímentet" i boken Nedkopplad av Susan Maushart går ut på.
 Författaren skriver i inledningen att boken är familjens reseberättelse, deras "Walden/Lonely Planet-guidebok till ett Googlefritt liv". Att Walden är en bok av Thoreau var helt okänd för mig, men på Wikipedia hittade jag information.  Thoreau beskriver hur han drar sig tillbaka till ett liv vid en tjärn under två år för att förenkla sin livsstil och upptäcka "livet självt".

På liknande sätt gör den här familjen. Långtråkigheten de upplever blir utgångspunkt för att upptäcka annat i livet. När de sedan kommer tillbaka till den digitala världen har de förändrats. Boken är fylld av humor samtidigt som den ger läsaren en tankeställare. Du kan lyssna på en intervju med författaren och provläsa bokens första kapitlet här.