En måndag i Helsingfors

En liten kryssning till Helsingfors kan ge många upplevelser. Trots att det var måndag, då flertalet museer håller stängt, fick vi en händelserik dag i staden. Det är flera år sedan vi var där, och mycket nytt har byggts.

Ett kapell i annorlunda design

Kampens kapell (Kampin kappeli) byggdes 2012. Det ligger mitt inne i ett köpcenter, och runt om pågår det för närvande mycket renoveringsarbeten. Kapellet med sin originella design i böjt trä är verkligen en oas. Att det är välbesökt, är helt klart: så här på en måndag förmiddag kom hela tiden människor in, satt tysta en stund eller tände ett ljus.

Kapellets interiör, vackra kuddar att sitta på om man vil

Om vi hade haft möjligheten hade vi gärna gått på en konsert i Musikhuset (Musiikkitalo). Det invigdes 2011 och har blivit känt för sin ovanligt fina akustik. En japansk akustiker har stått för utformningen i furu. Det var intressant att se byggnaden. Vi kunde genom en glasvägg kika ner i konsertsalen där en orkester repeterade.

Kiasma, konstmuseet, tyvärr stängt måndagar

Stadsmuseet (Helsingkin kaupunginmuseo) har öppet måndagar och där fanns en trevlig utställning kallad "Smakbitar från Helsingfors". Trevligt gjord, man fick uppleva hur staden sett ut under olika skeden av 1900-talet på ett lite gammaldags sätt: Man kunde se sig om i staden genom att veva runt. 

Man fick gå in i ett kök från 50-talet och man kunde spela gamla hitlåtar på jukeboxen på puben. Gamla panoramabilder hade satts samman till en 360°-film där man kunde se runt om i stan. Stadens historia under svenskt och ryskt styre fram till självständigheten 1917 illustrerades på en vägg med tecknade symboler och animationer.

Vi strosade nere vid hamnen där det såldes fisk i alla former från båtarna. Försäljarna gjorde allt för överglänsa varandra i utbud och kvalitet. Lite kyligt var det, så det smakade gott med fisksoppa inne i den gamla saluhallen. I de charmiga försäljningsbåsen såldes matvaror av alla de slag.

Saluhallen från 1888

Som avslutning åkte vi en runda i pariserhjulet. Åkturen var hela fyra varv så det fanns gott om tid att spana in Domkyrkan, Uspensijkatedralen och andra högt liggande kännemärken. Alldeles intill ligger ett nybyggt utebad (Allas) och vi såg uppifrån hur det simmades i bassängerna där.

 

Uspenskikatedralen

Så var det dags att gå ombord på Mariella igen. Tänk så mycket vi hann uppleva i Helsingfors. En vacker stad med många sevärheter på nära håll, alldeles förträfflig för en endags-semester.

Först till kvarn ...

Saltå Kvarns café

Grötfrukost på Saltå kvarn i fredags kl 9! Man åker ju inte dit bara för att äta gröt, men den här helgen kunde man få Smaka på Saltå, ett arrangemang för miljö och hållbarhet med flera intressanta programpunkter Jag gillade deras morotsgröt, gjord på havregryn, rågflingor och linfrön, tillsammans med morotsjuice, som gav gröten en läcker färg.

Vi fick visning av kvarnen och fick veta lite om dess historia. Det hela startade i källaren på ett behandlingshem för pojkar med psykiska funktionshinder. Ett steg i behandlingen var att ge dem ett hälsosamt bröd. Ryktet om det goda brödet (och doften!) spred sig och butikerna runt om ville köpa. Det ledde till att Saltå Kvarn startade 1964. Den lilla kvarnen vid ån ersattes så småningom av en rejält hög byggnad.

Nuvarande kvarnbyggnad

Säden köps in från odlare i närheten. Man ger odlarna bonus för att de ägnar sig åt ett klimatsmart jordbruk. Det bästa är ett kretsloppsjordbruk, där antal djur balanserar mot storleken på spannmålsodlingen. Efter att vi tagit på skyddsrock och plastmössa fick vi en rundvandring med kvarnchefen. Mjölet är fortfarande stenmalet, dvs sädeskornen mals mellan stenar, även om man nu använder modern teknik. Många tunga lyft har ersatts av robotar. Man försöker vara miljömedveten på alla sätt, t ex tar man tillvara havreskal, som man använder som bränsle till uppvärmning av lokalerna. Här utlovas rent mjöl i påsen: inga tillsatser, inte ens askorbinsyra som finns i det konventionella mjölet.

Dinkel och havre

Mjölet mals...

... rinner ner i påsar ...

... som kontrollvägs

Numera bakar man inte brödet här utan i Bromma. Jag köpte inget bröd, eftersom jag gillar att baka själv. Däremot köpte jag flera påsar mjöl och en bok som Saltå Kvarns bagarmästare Manfred Enoksson skrivit. Den heter Bakverkstan och innehåller både teori och praktik. Nu ser jag på den sida jag länkat till att det är en "handbok för hantverksbagare och surdegsnördar" och jag hör väl kanske till den senare gruppen ...

Järna rosteri bjöd på kaffeprovning. Ett ovanligt smakrikt mellanrostat kaffe, hemligheten låg tydligen i den långsamma rostningen. Eftersom jag nyss varit på Kaffefestival kände jag mig lite kunnig och kunde ställa frågor om de olika processerna från kaffebuskens bär till färdigrostad böna.

I närheten ligger Kulturcentrum Järna, tidigare kallat Rudolf Steiner-seminariet. Det är lätt att förstå att naturen gav inspiration till målaren Bruno Liljefors, som bodde och hade sin ateljé i Vita huset. Nu används huset av Rudolf Steinerhögskolan. Verksamheten är inspirerad av antroposofi, en sorts andlig filosofi, där man betonar harmoni mellan människa och natur.

Vita huset

Arkitekturen på de nyare byggnaderna är mycket speciell både vad gäller färg och form. Här finns utbildning på olika stadier från förskola och uppåt, grundad på Waldorfpedagogik, liksom ett kulturhus med konsertsal.

Eurytmihuset

Kulturhuset

Konsertsalen

Hela området upplevs som en rofylld oas. I trädgården finns dammar och vattentrappor för biologisk avloppsrening.  En helt underbar miljö att strosa omkring i.

Vattentrappa och dammar

Här finns en helhetssyn på odling och natur såväl som på människa och miljö. Vi blir alltfler på vår planet och ska maten räcka till krävs att vi tar tillvara på ett bättre sätt än vad vi gjort hittills. Om vi skulle fördela jordens samlade odlingsbara mark rättvist mellan alla människor, skulle vi enligt denna informationstavla få 2000 kvadratmeter var, men i Sverige har vi en kosthållning som kräver det dubbla och det är förstås inte hållbart.

När vi kom hem kunde jag inte motstå frestelsen att sätta en surdeg och idag har jag testat ett av bokens recept. Resultat: två härliga bröd med frasig skorpa och mjukt inkråm med mycket smak!

Kyrkcentrum fyller 30 år!

Då var det 1 september 1985. När ärkebiskop Werkström bankat tre gånger med sin kräkla på kyrkporten var det dags för stor invigningsfest. Jag minns att han sa att det var 700 år sedan det senast invigdes en kyrka i Håbo Pastorat. Vi är väl försedda med medeltida kyrkor: Övergran, Yttergran, Kalmar, Häggeby och Skokloster. Det är Skokloster kyrka som är yngst, alla de andra är från 1100-talet.

Vilken jättesatsning detta var för 30 år sedan! Bålsta är ju ett relativt nytt samhälle, det växte starkt under 1960- och 1970-talen och behovet av lokaler för pastorsexpedition, barnverksamhet och gudstjänstliv inne i samhället blev allt större. På platsen där Kyrkcentrum byggdes fanns en folkpark och dansbana fram till början av 1970-talet. När kyrkan köpte tomten byggde man först tillfälliga baracker, som fick namnet Parkgården. Och nu står alltså Kyrkcentrum här sedan 30 år.

Det har firats jubileum i dagarna tre. På fredagskvällen var vi ca 150 personer, många klädda i 80-talets mode, som njöt av en middag där smakerna också framkallade minnen. Ensemblerna La Femme och Oktavia medverkade och vi fick ett allsångshäfte med 80-tals-hits. Där fanns också sången Tänd ett ljus för jordens barn, med en finstämd text som fortfarande känns aktuell. En stor personalkör sjöng först en välkomstsång och senare under kvällen 34:an med en ny fyndig text (för här ska det inte rivas, utan hellre byggas till när byggnaden går vidare mot 40!).

Personalkören gjorde succé

Personalen stod för serveringen,
här kyrkoherden i dåtidens slipsmode

Kvällen avslutades med discomässa, komplett med discokula och rökmaskiner. Nya tider kräver nya former. Sedan Kyrkcentrum byggdes har det hunnit komma ny psalmbok (1986) och flera tillägg, det senaste Psalmer i 2000-talet. Musikern Olle Eilestam var i sitt esse och det svängde om psalmer och mässmusik.

Från discomässan
med prästerna Kristina Uggla och Fredrik Ollila  

Idag söndag var det jubileumsgudstjänst i Kyrksalen. Predikan blev en dialog mellan två av våra präster. Mia Jaederfeldt frågade Lars-Olof Eklund vad han tyckte var viktigast med Kyrkcentrum. Var det inte själva byggnaden? Kanske var det klockstapeln och de två kyrkklockorna som ringer samman? Mia höll upp ett vackert skrin som hon påstod innehöll det viktigaste. Var det månne verksamhetsberättelsen för pastoratet? Mikael Rutersten, organist, kom stickande med ett inpass om att skrinet nog innehöll nyckeln till orgeln. När Mia sen öppnade skrinet blev det lite fniss. Det innehöll en spegel. Poängen var att det viktigaste i Kyrkcentrum är människan som kommer dit!

En festdag som denna var det fullsatt i kyrksalen och extra mycket sång och musik. Mikael Nahnfeldt förgyllde med trumpetsolo. Bålsta Kammarkör och Gospelkören Heavenly Joy medverkade med körsång i olika stilar.

Bålsta Kammarkör under Gunnar Klums ledning

Maggan Olsson leder båda körerna i gospeln Oh happy day

Vid samkvämet efteråt hölls en del tal. Många tankar gick säkert till Bengt Ångman, som var kyrkoherde när det begav sig, och var en drivande kraft för att bygget skulle bli av. Jag minns att det vid sammankomster i Parkgården i slutet av 70-talet togs upp kollekt som skulle gå till klockstapeln och klockorna i det kyrkcentrum som var hans stora vision. 1980 tog det fart på allvar med en byggnadskommitté. En arkitekttävling utlystes och flera arkitektfirmor hade lämnat in förslag. Det förslag som vann hette "Böjt i trä". Formen på kyrktorget är byggt så att den lite påminner om en dansbana. Arkitekten Jan-Ove Fogelberg hade tackat ja till inbjudan att komma idag och han berättade att han minns det här som ett stort, ganska unikt projekt. 

Några tidningsklipp från när det begav sig

Programbladet då och nu

Kyrksalen fick idag sitt nya namn. Det har varit en tävling och många förslag hade kommit in. Det namn kyrkorådet fastnat för var Magdalenasalen. Det kan härledas från Maria från Magdala, kanske är det hon som syns på altartavlan sittande vid korset i triptyken Kristusträdet, gjord av uppsalakonstnären Olof Hellström. De som lämnat in det vinnande förslaget var Mia Jäderfelt och Olle Eilestam.

Mia och Olle - vinnare i namntävlingen

Namnskylten sätts på plats!

Kyrkcentrum fortsätter att hälsa välkommen!

30 år är inte så lång tid ändå. Många som var med under helgen var också med på invigningen och kände säkert både glädje och stolthet över att ha varit med från start.

Sidenvägsresan - arkitektur

Att resa i Centralasien ger stora upplevelser av skön arkitektur. Vi har åkt med Albatros till två av "långt-bort-i-stan"-länderna, Uzbekistan och Turkmenistan. Båda har spännande arkitektur att uppvisa, med anknytning till Sidenvägen, den viktigaste handelsvägen mellan Kina och Europa under antiken och ända fram till 1400-talet. Den var snarast ett nätverk av vägar.

Termen Sidenvägen är inte så gammal. Den myntades först under senare delen av 1800-talet. Siden var en av de många varor som transporterades långa vägar på kamelryggar. Sidenvägen innebar också att olika kulturer och religioner möttes. Många intressanta spår av detta finns kvar än idag.

Vi har tidigare besökt den östra delen av Sidenvägen (Xian - Turpan - Kasgar). Men nu var det som sagt Centralasien. Där finns enormt vacker islamisk arkitektur. Resan började i Tasjkent, nuvarande huvudstad i Uzbekistan.

Barak-Khan-madrasan i Tasjkent

Moskéer, minareter, mausoleer, madraser ... (undrar varför alla börjar på m?). Madrasa är det arabiska ordet för skola, här betyder det främst en koranskola, även om eleverna även studerar andra skolämnen.

Inom islam vill man inte avbilda levande varelser i måleri eller skulptur. Istället använder man sig av rik ornamentik och kalligrafi. Ibland är det svårt att se skillnad på text och ren dekoration. Många mönster är strikt geometriska, andra är stiliserade blommönster, s k arabesker.

Samarkand är ett namn omgivet av mystik, och det var den plats jag hört mest om. Timur Lenk och hans efterträdare uppförde flera monumentala byggnader där. Mausoléet Gur Emir tar nog priset när det gäller vackra kupoler och dekorationer med keramikplattor i blått, grönt och turkos.

Gur Emir i Samarkand

Gur Emir i Samarkand, detalj av portalen

Registan, det berömda torget i Samarkand är ett under av perfekt arkitektonisk harmoni. Alla ytor på dessa portaler, kupoler och torn är maximalt dekorerade.

Registantorget i Samarkand

Många moskéer är inte längre aktiva utan används idag för butiker och muséer. I en annan viktig sidenvägsstad, Buchara, den största oasstaden i Kyzulkumöknen,  lär det ha funnits lika många moskéer som dagar under året. 

Bolo Hauz-moskén i Buchara

Färgglada utsirade träpelare bär upp taket på
Bolo Hauz

Khiva, nära gränsen till Turkmenistan, är som ett levande museum, helt intakt innanför den tjocka muren. Underbart vacker med alla kupoler och minareter.Där skulle byggas Centralasiens högsta minaret, men bygget blev aldrig klart. Det finns olika legender om varför den inte blev klar, oavsett varför så är den ett kännemärke för staden, underbart vacker i blått, grönt och lite gulbrunt.

Vy över gamla Khiva

Kalta minor, den ofullbordade minarten i Khiva

Turkmenistan är en mer sluten stat än Uzbekistan och turismen är mycket begränsad. Konya-Urgench (Gamla Urgench) var en betydande stad under medeltiden, en handelsknutpunkt på Sidenvägen. De rester som finns kvar här är unika i den islamiska världen. Runinen av Turabeg Khanum-mausoléet ser mäktig ut och man får tänka sig hur det sett ut en gång. Den yttre domen är borta, men den inre står kvar med sin stjärnhimmel och geometriska mosaikmönster.

Turabeg Khanum Mausoleum

Kupolen i mausoleet ...

... med underbart mosaikmönster

Hela Konya-Urgench är nu klassad som världsarv. Där finns rester av många intressanta byggnader. Större delen av monumenten har helt eller delvis kollapsat. Då blir det extra fascinerande med en 62 meter hög minaret.  Det stod i min bok att om staden hade legat andra sidan gränsen, alltså i Uzbekistan, hade mycket varit återuppbyggt. Kanske blev intrycket ännu mäktigare, så som det var nu.

Kutlug Timor-minareten i Konya Urgench