Vårsalongen på Liljevalchs

För mig är det ingen tradition att se Liljevalchs vårsalong, men i år blev det ett besök under den sista utställningsveckan. Tydligen hade oväntat många bidrag skickats in (över 4000) och juryn hade valt ut verk av 159 konstnärer. 

Utställningen visade på en stor blandning både i stil och teknik. En intressant sak för mig var att den äldsta deltagaren, Per Torvald, 89 år, kom från mina hemtrakter. Det stod Arkelstorp i informationen, och när jag sedan googlade för att läsa mer om konstnären, såg jag att han kom från Mjönäs, mindre än en mil från mitt barndomshem.

Per Torvald gör träsniderier, naturtrogna fåglar, som här dessa hackspettar. 

På utställningen fanns textila tekniker som broderi och väv, där fanns stengods och olika metaller och givetvis måleri som akvarell och olja. Många verk speglade tidsandan såsom Ukrainakriget, återvinning och AI-genererad konst.  

Där fanns en hel del att skrattas åt, och här är några sådana roliga konstverk tog jag bild på. Ibland är det fyndiga titeln som gör att man skrattar.

Björn Jäderås: Kontoret på fickan

Ellinor Granlund: Bakterie (virkning kring lera)

Karin Serin: Utbränd

Jag ger tummen upp för utställningen med Lucas Willmans tumme i tuftat akrylgarn. Jag hade aldrig hört talas om tuftning, men nu har jag lärt mig att det betyder att man skjuter in garn i en väv med en nål eller med annat redskap. Resultatet blir lite likt rya.  

Lucas Willman: Okey

Broderi kan förmedla budskap

Broderi har hittills inte lockat mig på samma sätt som annat handarbete. Men kanske borde jag testa. Jag har varit på två intressanta utställningar, där broderi förmedlar budskap. 

I Vårfrukyrkan Enköping hänger fram till påsk en utställning, som prästen Erika Cyrillus arbetat fram. Den har titeln "Jona bok genom nålsögat". Erika är präst och intresserad av broderi, därför föll det sig naturligt för henne att välja en bibelberättelse för ett broderiprojekt. Jona bok är ett bra val, den är kort (bara två sidor i min bibel), den har ett dramatiskt innehåll, och samtidigt förmedlar den ett budskap om nåd och förlåtelse. 

Erika återanvänder gärna slitna textilier. Varje bild har sin teknik och sitt uttryckssätt. Resultatet har blivit en intressant bilderbok av bibelboken. 

Även predikstolen pryds av Erikas konstverk.

En broderad QR-kod länkar till Jona bok

Utställningen har redan visats i några domkyrkor, bl a Uppsala och Visby. I filmen ser vi bilder från Visby domkyrka och får höra konstnären berätta om sina tankar kring tillkomsten.

 

På Etnografiska muséet i Stockholm visas utställningen "Allt hänger samman" hänger  fram till 5 mars.

Utställningen vill visa att "alla val vi människor gör medför konsekvenser på gott och ont. Även om mycket redan görs, både på individuell och politisk nivå, för att förbättra förutsättningarna för en hållbar framtid är det ett ansvar vi alla delar. Genom broderierna visar vi att det finns både en nedslående och en hoppfull utveckling för naturen och klimatet. Vi kan alla bidra och göra något. Den röda tråden, som finns med i alla broderier, är att Allt hänger samman." (Citat från den inledande texten på utställningen)

"Black Friday" och liknande jippon lockar oss att överkonsumera

Ett fantastiskt broderi med texten "När människans girighet tar över, störtar visdomen och flyger kärleken sin kos, då brister livets näringskedjor"

Det finns en pdf-fil att ladda ner på museets sida om utställningen. Där visas flera verk och det finns information om vad som inspirerat de olika konstnärerna och vilka tekniker de valt. 

På fredag är det dags för vårens Syfestival. Jag brukar helt koncentrera mig på aktiviteter och utställare som har med stickning att göra, men kanske är broderi också värt att kolla denna gång.  

En opera som väcker tankar inför det nya året

Det hann bli ett operabesök i slutet av december, närmare bestämt tredjedag jul.  Karin Rehnqvist har tillsammans med Kerstin Perski skrivit en ny opera med titeln Strandad. 

Titeln syftar dels på att operan utspelas på en strand, dels på att man kan vara strandad i smärtsamma minnen. Det var sista föreställningen i den här uppsättningen. Inte så ofta det skrivs någon ny opera, i alla fall inte på svenska, därför extra intressant att uppleva.

Vi fick en kort introduktion av operan i Guldfoajén, en skimrande sagomiljö med kristallkronor och guldstuckatur.

Men föreställningen var verkligen ingen glättig show utan en rituell sorgebearbetning, som det stod i programbladet. Den berörde mig djupt, mycket mer än jag hade trott. Hur hanterar vi trauman av olika slag? Kollektiva sorger som efter tsunamin? Hur möter vi den som mist sin livskamrat?  För mig är det nu över tre år sedan jag själv drabbades av sorg, men det hjälper inte att tiden gått. Vid speciella dagar och helger slår saknaden emot mig som en stor våg jag inte kan hoppa undan.

Hur tar man sig genom sorgen och vågar släppa taget för att hitta en ny väg framåt, när man tycker det som gett livet mening är borta? Hur står man emot anklagelser från ens inre jag? På utsidan kan allt se bra ut, men hur är det på insidan? I operan spelas huvudpersonen och hennes inre av två olika roller, Maria och "Den andra". Maria möter där en starkt dömande kraft. Men de försonas i slutscenen då kören sjunger med Predikaren att det finns en tid för allt: "Mötas har sin tid, ta avsked har sin. Gå sönder har sin tid, helas har sin" och under tiden fylls hela scenen med blommor. Vackert och hoppfullt.

Här kan du lyssna på ett samtal med kompositör och librettist:

En kväll som denna kan man inte låta bli att tänka på året som gått. Ljusa och mörka minnen dyker upp. Och hur blir året som kommer? Där vet vi ingenting. Jag hoppas på musiken: både orgelspel, körsång och lyssnande. Musik helar. 

Två meningar från Tomas Tranströmers dikt Schubertiana får avsluta årets sista blogginlägg:

"Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! 
---
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret"

Jag önskar dig som läst detta ett Gott Nytt År 2023!

Brechts pjäs om Galilei

I lördags såg jag Galileis liv på Dramaten. För nio år sedan såg jag samma pjäs på Stockholms stadsteater. 

I mitt blogginlägg från 2013 har pressbilderna försvunnit och länken är bruten, men min text finns kvar. Där skrev jag om bakgrunden till Brechts pjäs, och vilka frågor den väckte då. 

Även nu finns en aktualitet i de frågor som tas upp. Hur förhåller vi oss till vetenskapliga fakta, t ex i klimatfrågan? Vi nås av "fake news" och "alternativa fakta". Politikerna pratar om paradigmskifte, så att ordet har tappat sin styrka. Men övergången från Ptolemaios geocentriska till Kopernikus heliocentriska världsbild, där Galileis forskning hade en enorm betydelse  -  där kan man tala om ett verkligt paradigmskifte!

Staffan Göthe spelar huvudrollen som Galilei. En krävande roll, som han verkligen passar i. Man får möta honom vid föreställningens början i en lång monolog, som kronologiskt sett är slutmonologen. 

Det ligger kanske i tiden att spela på mer avskalade scener med mindre dekor. Nu var den enda dekoren en stor, ibland snurrande, skiva, som förde tankarna till ett planetsystem.

En annan skillnad från föreställningen 2013 var antalet skådespelare: då tio, nu bara sex, trots att antalet roller som räknas upp i programbladet är över 50.  Tänk att de lyckas med så snabba scenbyten, att de upplevs som betydligt fler samtidigt på scenen under en stor del av andra akten, där skådespelarna frossar i lekfullhet och publiken får många tillfällen att skratta. 

Här är Dramatens trailer:

Intressant att jag såg pjäsen om Galilei, som brukar kallas "den moderna naturvetenskapens fader", just på Nobeldagen, den dag då priser utdelas till personer som "gjort mänskligheten den största nytta". Galileis experiment och observationer gjorde betydande avtryck, även om han inte fick gehör för sina idéer av samtiden. Det dröjde faktiskt ända till 1992 innan katolska kyrkan beklagade inkvisitionens dom. 

Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

Lägg konsten på golvet!

Märta Måås-Fjetterströms mattor är så fantastiska. Det är 100 år sedan hon startade väveriet i Båstad. Detta uppmärksammas med en mycket sevärd  utställning i Rikssalen.  Miljön passar utmärkt. I flera kungliga slott ligger hennes mattor på golven och en pampigare utställningslokal än Rikssalen är svår att tänka sig.

Märta Måås-Fjetterström gjorde mönster till mattor och draperier som vävdes i olika tekniker: flossa, rya och slätvävd rölakan. I början gjorde hon mest bildmotiv,  men efterhand blev det mer abstrakta mönster. Inspirationen kom från olika håll, från naturen på Hallandsåsen, från äldre skånska textilier och från resor hon gjorde. Garnet är glansig ull i många nyanser, nära naturens egen färgskala. Hon kallade sig själv för kompositör, hennes väverskor var musikerna. Och visst är resultatet som vacker musik?

Hästbete, komponerad före 1919

Hjortskogen, ser du alla fyra hjortarna?

Detalj av Blåplump, komponerad 1937

Ett par bilder till från utställningen måste få komma med. De har lyckats arrangera textilierna så vackert!

 Foto: Matilda Arvidsson

Lyssna gärna också på ett program i Antikmagasinet för en bra presentation av konstnären och hennes verk.

Märta Måås-Fjetterström har gjort många vävnader för kyrkligt bruk, såsom kormattor och antependier, flera till skånska kyrkor.

Detalj av antependium i Båstad kyrka
Foto: Matilda Arvidsson

Hennes sista skiss, den låg på arbetsbordet när hon dog.
Skulle blivit ett antependium i Tjörnarps kyrka.
Foto: Matilda Arvidsson

Här nedan kan du titta på en liten film om hur tillverkningen i Båstad lever vidare idag.

Visst gav utställningen mig inspiration att väva i sommar igen. Visserligen bara trasmattor, men ändå. Märta Måås-Fjetterström lär ha sagt att en matta måste ha "hållning"och "det kan också en trasmatta ha, när den får verka genom själva sin enkla men livliga yta, ej genom krafsiga mönster".

Ett besök på väveriet skulle ju också vara intressant, de har öppet fredagar och lördagar.

Filharmonins dag på Konserthuset

Det var öppet hus på Konserthuset igår lördag och det vimlade av folk i alla åldrar, även om det nog var barnfamiljer som dominerade. Massor av aktiviteter! Jag kom strax före kl 11 och då var det jättelång kö, långt ner mot Sergels torg, men huset är stort, så när de väl öppnat portarna var det bara att ta för sig av det som bjöds.
Det var familjekonsert i Stora salen, jazzkonsert i Grünewaldsalen, och möjlighet att prova olika instrument i korridorerna. Man kunde gå runt i de olika lokalerna, t ex se notbiblioteket med en hel hyllkilometer noter.

Musik-

saga i

 Stora salen, 

härligt att 

se så 

många barn i 

publiken!

Jazz i den vackra Grünewaldsalen

Konserthusets organist Ulf Norberg presenterade orgeln med fokus på de yngsta i publiken. Barnen hade bra koll på fakta om orgeln: instrumentet är 24 m brett, största pipan 11 m (Ulf frågade om de trodde skulle få plats i den ... jodå!) och minsta pipan 30 mm.  Vi fick höra hur de lät, den största som en vibration och den minsta gav en jättehög ton (han frågade hur många som hörde den tonen ... som ett hörseltest för oss äldre, och jag hörde den!). Naturligtvis fick vi höra en del orgelmusik också, bl a med orgelns trumpetstämmor.

Dagens roligaste för mig var nog att testa VR-tekniken (virtual reality) för att uppleva hur det känns att sitta i orkestern när de spelar Mahler. 

Visst syns det att jag gillade det!

Annandag Jul i Stockholm

Först på programmet ett biobesök: Roy Andersson senaste film Om det oändliga. Jag har tidigare sett  Sånger från andra våningen och En liten duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och det gick inte att ta miste på att det var samma filmskapare.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta: Kameran står still, och det lilla som händer, händer väldigt långsamt. Korta scener från verkligheten skildras i kallt ljus och med dämpade färger. Berättaren introducerar de olika bilderna: "Jag ser en man som ...", "Jag ser en kvinna som ..."
Vacker stillsam musik ackompanjerar svagt, han hade valt välkända sånger som Kärlekens tid och Stilla natt (den senare insjungen av Kammarkören Sångkraft såg jag i eftertexten).


När jag kom ut på stan efteråt kom jag på mig själv med att se gatulivet som i filmen : "Jag ser en kvinna som går över gatan med en barnvagn",  "Jag ser ett par som tar avsked av varann med en puss" ... Filmen berörde mig, den fick mig att sakta ner tempot och jag kände mig varm inombords.

På väg mot Oscarskyrkan upptäckte jag att Historiska museet var öppet. Jag åt dagens soppa (blomkålsoppa) i museets restaurang och hade också tid att gå runt lite i utställningen Medeltida klanger. Jag tittade på de gamla gotländska orglarna (eller snarare rester av dem) som finns där.

Orgelhuset från Sundre kyrka, byggd 1370.
Hål för 18 manualtangenter och 8 pedaltangenter

Tangentbordet på Norrlanda kyrka. 1400-tal
Halvtonstangenterna har en egen övre rad. 

Jag beundrade också det här vackra broderade krucifixet, gjort av Helena Larsdotter Lindelia i Eksjötrakten i slutet av 1600-talet. Det var ovanligt med kvinnliga textilkonstnärer på den tiden. Men Helena kunde faktiskt försörja sig på broderi.

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Vom Himmel hoch (Av himlens höjd), Es ist ein Ros entsprungen (Det är en ros ...) och Wie schön leuchtet uns der Morgenstern (Var hälsad ...).Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Några franska stycken fick vi också lyssna till, som den fantastiska Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

Ett nytt grepp var att ha en kamera på orgelläktaren och visa organisten in action på en skärm där framme. Det gör att man upplever konserten mera live.

Koret med bildskärm på orgelspelbordet

En upplevelserik annandag jul! Det är en förmån att bo så nära storstan och ändå på landet. Det kulturella utbudet är stort bara en timmes pendelresa bort.

Helgens musikupplevelser

Vilken bredd den klassiska musiken har! Konsertbesöken i helgen visar verkligen detta.

I fredags var jag i Berwaldhallen, där konsertens huvudnummer var den på alla sätt enorma Leningradsymfonin av Sjostakovitj. Vi har abonnemang på "körserien" med Radiokören, men eftersom vi vid en av seriens konserter inte hade möjlighet att gå, bytte vi till denna konsert.

Att konserten sedan inleddes med två verk av Peteris Vasks (från Lettland) var en bonus. Hans Pater Noster sjunger vi i Camerata Vocalis i Enköping och det var intressant att höra hur den kan låta med Sveriges bästa kör. Texten är bönen Vår Fader på latin. Kören kan verkligen sjunga legato och tillämpa körandning för att få långa fraser, och sätta konsonanter så sent och så svagt som möjligt. Jag hade noterna med mig, och det fick jag förklara för min granne i konsertsalen. Han tyckte kören textade dåligt. Jag höll inte med honom: som en bön och dessutom en känd sådan (även om vi svenskar inte kan den på latin) behöver inte texten vara så distinkt, den förmedlas av den varma och innerliga klangen.

I det andra stycket av Vasks, Laudate dominum, hade jag av titeln att döma väntat mig jublande körsång, men även här var det finstämt och lågmält, och körens inslag varvades med orkesteravsnitt. Som avslutning kom ett Halleluja och då förenades kör och orkester i en effektfull stegring och jublet fanns där! Ursprungligen är verket skrivet för kör och orgel, och det tyckte jag märktes på orkestermusiken.

Peteris Vasks satt i publiken, längst fram på första raden, och såg väldigt nöjd ut med Radiokörens framförande.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Huvudnumret Sjostakvitjs sjunde symfoni är enorm med rejält stor orkester och håller på en timme och en kvart. Den mest kända satsen har jag hört föut och jag kände direkt igen det kraftfulla temat. Hur klarar man att som dirigent (den unge Klaus Mäkälä, 23 år), hålla ihop detta stora verk och som orkestermusiker att vara tillräckligt alert så länge och utföra denna krävande musik? För lyssnaren i en fullsatt konsertsal blev symfonin en otrolig upplevelse! Efter rungande applåder var det härligt att se hur musikerna kramade om varann efter en väl genomförd konsert.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Konserten sändes direkt i P2 och finns nu att lyssna på på sr play.

I lördags var det konsert i Giresta kyrka. Giresta musikstiftelse bjuder alltid på konserter av hög klass, ofta med artister som tidigare fått stipendium där och sedan blivit stora namn. Den här gången var det en klarinettist med en enorm virtuositet, Emil Jonason, Giresta-stipendiat år 2010. Han ackompanjerades av Sunnerstamkvartetten, en stråkkvartett av unga musiker.

Emil Jonason med Willem Stam, cello, och Won-Hee Lee, viola.
Violonisterna Sofia Sunnerstam och Lola Torrente syns inte på bilden

Vi fick först njuta av Mozarts välkända klarinettkvintett. Väldigt vackert! Och sedan följde ett helt galet verk av Rossini, Introduktion, tema och variationer, som Jonason själv arrangerat för klarinett och stråkar. Vilken virtuositet i spelet!

Som extranummer fick vi ett somrigt litet stycke komponerat av hans fru Emmy Lindström. Hon är tydligen en kompositör av rang, dessutom violinist. Jag läste på hennes hemsida att hon komponerat en klarinettkonsert, som uruppfördes 2017 och får USA-premiär nästa säsong. Hoppas få chans att höra den någon gång med hennes make vid klarinetten.

Karmelitsystrarna på Operan igen

Vi hade kvar programbladet från förra gången. Den 18 februari 2012 såg vi Karmelitsystrarna i samma uppsättning. Några medverkande var desamma som då, bl a dirigenten (Marc Soustrot). Det jag minns från den föreställningen var mest slutscenen. Och så den underbara musiken av Francis Poulenc förstås.

Den här gången hade Operan verkligen satsat på fina solister: kända stjärnor som Anne Sofie von Otter som den gamla priorinnan och Camilla Tilling som Blanche. Ett för mig mindre känt namn, Sofie Asplund, med en härligt lätt sopranröst, hade rollen som Contance. Det var något bekant med henne och nu i efterskott ser jag att hon blev Gireststipendiat för några år sedan och då sjöng den hysteriskt svåra Zerbinettas aria.

Katarina Aronsson, dramaturg, gav en introduktion i den bedårande vackra guldfoajén. Hon berättade att inför förra premiären (2011) hade hon och regissören Johanna Garpe besökt Glumslövs kloster, som tillhör den stränga karmeliterorden. Priorinnan mindes att det varit besök från Stockholmsoperan "för några år sedan" (inför urpremiären 1981, i denna slutna värld verkar tiden stå still). Nunnorna brukar spela operan ibland i klostret. "Fast nu när vi bara är 13 nunnor kan det bli besvärligt med alla roller, särskilt i slutscenen. Några av oss får dö mer än en gång." Klosterhumor!

Karmelitsystraren är ingen munter opera precis. Bakgrunden är verkliga händelser under den franska revolutionen. Nunnor som fortsatte utöva sin religion dömdes till döden. Avslutningsscenen är väldigt stark: Sjungande Salve Regina faller nunnorna en efter en medan giljotinens slag markeras i musiken.

Föreställningen väcker frågor om rätten till frihet, jämlikhet och systerskap. Hur toleranta är vi idag mot oliktänkande? Det demokatiska samhället med allas lika värde är något vi behöver kämpa för i alla tider. 

Foto: Micke Sandström, Operans Pressbilder

Körmusik skriven på 2000-talet

Det skrivs väldigt mycket fin ny körmusik, det är lördagens konsert med Radiokören  i Berwaldhallen ett bevis på. Fyra samtida kompositörer, tre amerikanska och en svensk, på programmet och en fullsatt konsertsal, inte illa!

 Radiokören. Pressbild, Foto: Arne Hyckenberg

Nutida instrumentalmusik uppfatttas ofta som svår och drar en smal publik. Men varför är det annorlunda med nutida körmusik? I samtalet som föregick konserten fick dirigenten Ragnar Bohlin den frågan. Han menade att det finns (oftast) en text att förhålla sig till och instrumentet, den mänskliga rösten, ligger oss nära. En handuppräckning visade att flertalet åhörarare vid presentationen själva sjunger i kör. Det kan vara några orsaker till att det är lättare att ta till sig körmusik än instrumentalmusik när det gäller nutida kompositioner.

Eric Banks deltog också i konsertintroduktionen. Förutom musik har han ett stort intresse och kunnande när det gäller olika språk, och scrollar man hans hemsida ser man exempel på kompositioner på ryska, japanska och estniska och många andra språk, även utdöda språk som sanskrit och avestiska. Banks har studerat för Eric Ericson och då lärde han sig förstås svenska. Kompositionen vi fick höra, This Delicate Universe, är tonsatta grekiska dikter. Satsen Beside an Open Window sjöngs på grekiska och engelska. Han påpekade att ordet universum är bildat av ordstammarna uni (en) och versus (mot) och hans tolkning: "med detta vårt enda liv kan vi vända vår uppmärksamhet mot en ensam sak". Jag blev nyfiken på övriga satser, hoppas få höra dem någon gång.

Eric Banks får applåder, Foto: Arne Hyckenberg

Intressant nog fick en kvinnlig kompositör också komma med: Stacy Garrop. Hennes tonsättning av en dikt Give me hunger börjar hårt och obstinat men avslutas mjukt med en längtan efter "ett litet mått av kärlek". På hennes hemsida finns en länk till en inspelning av sången i manskörsversion.

Konsertens längsta verk var det som tilltalade mig allra mest: Sirens av Mason Bates.
Sirener är väsen i grekisk mytologi, som med sin förförande sång lockar seglare. Det börjar och slutar med Odysseus möte med dessa väsen. I en annan lied-liknande sats är det seglare på floden Rhen som lockas av jungfrun på Lorelei-klippan. Stjärnhimlen med "himmelska sirener" med "änglars språk" får formen av en italiensk kärlekssång i sats 3.  En fjärde sats illustrerar sirenernas lockelse i en regnig grotta med en rituell indiandans där kören använder rytminstrument . I ytterligare en sats är det Jesus som kallar sina lärjungar: "Föj mig så ska jag göra er till människofiskare". En mycket spännande och annorlunda komposition!

Den ende av dagens kompositörer som jag kände till var Jacob Mühlrad, dagens huvudperson kanske man kan säga. Bara 27 år har han nått långt och har redan en gedigen verklista, trots att han fått kämpa med dyslexi. Konsertens titel Time var namnet på dagens uruppförande. Utgångspunkten är historien om Babels torn: språkförbistring och missförstånd i kommunikationen människor emellan. Mühlrad vill förena alla språk och har valt att komponera in ordet tid på många olika språk.

För ett år sedan hörde jag Mühlrads kompostion Kaddisch i Berwaldhallen med Radiokören och Eva Dahlgren. Titeln är en judisk bön för de de avlidna - utformad som ett samtal med farfar som överlevde Förintelsen.

Efter att kör och dirigent och närvarande kompositörer (Banks och Mühlrad) fått välförtjänta applåder blev det stipendieutdelning. Jacob Mühlrad fick ta emot ett stort stipendium (750 000 kr!) från Anders Walls stiftelse. Det blir spännande att se och höra vad denne unge tonsättare kan åstadkomma framöver!

Jacob Mühlrad och Anders Wall

Konserten spelades in och kommer att sändas i P2 fr 14 dec kl 19. Notera gärna det i kalendern, det har jag själv gjort. Konserten är väl värd att höras i repris.

Härlig energifylld konsert i Berwaldhallen

Vilken spännande tid det var strax efter sekelskiftet 1900! På en konsertintroduktion i Berwaldhallen blev det tydligt att det gäller både fysik och musik och att det finns kopplingar mellan dessa. Musikhistorikern Mattias Lundberg och fysikern Sören Holst diskuterade.  Camilla Widebeck från Vetenskapsradion ledde samtalet och gjorde ett program för radion, med rubriken En helt ny värld - 1900-talets revolution inom fysik och musik

Inom fysiken kom nya upptäckter som orsakade ett paradigmskifte: från Newtons absoluta tid och rum med en alltomfattande gravitationskraft, till Einsteins världsbeskrivning, där allt är relativt och graviation kan förklaras som en krökning i rum-tiden och Plancks kvantfysik, där materia och strålning är både partiklar och vågor. Inget är absolut och det finns en inbyggd obestämbarhet och slump i universum.

Inom musiken hade dur- och molltonaliteten nått vägs ände och något nytt måste komma: atonalitet och tolvtonsmusik men även musik influerad av olika länders folkmusik. Tolvton som kompositionsmetod blev inte så långlivad, men det finns faktiskt en psalm i psalmboken komponerad av S E Bäck, Du som gick före oss, Alla toner är lika viktiga, inte som i en tonal melodi, där grundton och ters är de klart viktigaste.

På konserten fick vi höra verk av Bartók, Szymanowski, Stravinsky och Enescu. Speciellt intressant var Szymnowskis violinkonsert med en mycket skicklig violinist, Nikolaj Znaider, som kunde få fram otroligt skira tunna toner. Här fanns både romantik och modernare klanger. Konsertens avslutande verk av George Enescu, Rumänsk rapsodi nr 1, var festligt och charmigt, byggt på olika folksånger.

Kvällens dirigent , Christian Măcelaru är enligt programbladet en skicklig violinist, samtidigt som violinsolisten tydligen är en efterfrågad dirigent. Undrar hur det låtit om de bytt roller i torsdagens konsert!

Mahlers 8:a live - måste upplevas!

Vilket magnifikt verk - Gustav Mahlers åttonde symfoni - i en fullsatt Berwaldhall!

Mahler kombinerar Veni creator spiritus (latinsk pingsthymn från 800-talet) med slutscenen i Goethes Faust (tysk teaterpjäs från 1831). Det kan tyckas som en märklig kombination: olika språk, olika tidsepoker, texter med olika föreställning om himmel och helvete. Men Mahler lyckas med sin musik åstadkomma en "storslagen hyllning till kärleken och mänsklighetens frälsning", för att citera programbladet.

Att sitta på andra raden hade både för- och nackdelar: fin överblick över alla medverkande (utom delar av barn-och ungdomskörerna på första raden till höger), stark visuell upplevelse av musikernas insatser, men tyvärr lite fel ljudbild då under ett kortare avsnitt två av solisterna stod längst fram på scenen.

Symfonin kallas ibland "De tusendes symfoni" Det är inte Mahlers egen benämning, han gillade inte det smeknamnet. Men vid premiären i München år 1910 var det hela 1030 medverkande: 858 sångare, 171 instrumentatlister och så Mahler själv som dirigent!

Men det går fint att framföra verket med 300 personer, det vill jag lova. Radiokören och ytterligare sex körer, däribland ett par barn- och ungdomskörer, fyllde stora delar av första raden. På scenen fanns en rejält stor symfoniorkester; det fanns fyra harpor och ovanligt nog fyra mandoliner och även orgel.

Enligt programbladet varade applåderna vid uruppförandet i tjugo minuter, men det var inte så illa i fredags heller: stående ovationer i tio minuter! Tänk att vara dirigent (här Daniel Harding) för ett sådant mastodontverk, att få allt att hålla ihop och lyckas med nyanser från den svagaste mystiska körsång till det starkaste jubel med orkestern i fortissimo!

Berwaldhallen firar Sandström 75 år

Jag måste berätta om en helt underbar konsert i Berwaldhallen i fredags. Det var samtidigt ett firande av Sven-David Sandström som nyss fyllt 75 år.  En ung israelisk dirigent, Omer Meir Wellber ledde orkestern genom att dirigera livfullt med hela kroppen. Från rad 4 syntes väl hur hans engagemang smittade orkestern till stor inlevelse i musiken.

Sandström blev intervjuad av Boel Adler före konserten. Han berättade att numera tillkommer nya verk som resultat av en fråga han fått. Han svarar alltid ja när han bli tillfrågad om att skriva. Och den här gången var det pianisten Peter Friis Johansson som frågat. Beställningsverket hade fått titeln Five Pieces for Piano. Det var första gången verket framfördes i Stockholm. Sandström försöker komma bort från det traditonella konsertbegreppet, i stället för satser väljer han ordet pieces.

Peter Friis Johansson till vänster

Sven-David Sandström är en otroligt produktiv tonsättare. Han har skrivit i alla genrer: stora verk, men även körsånger och annat i mindre format. I programbladet fanns ett uppslag med uruppföranden i Berwaldhallen, hela 19 st, det första år 1974. Dessutom har flera verk haft urpremiär på annat håll.

Ett par av de senast tillkomna stora verken har jag hört (och skrivit om här i bloggen): Requiem i Berwaldlhallen år 2013 och Matthäus-passion i Uppsala domkyrka 2014. Och att han fyllt 75 betyder inte att han är "färdig". En trombonkonsert är på gång och kommer att uruppföras nästa år.

Sandströms kompositionsstil har ändrats under åren. På den gamla 50-lappens baksida fanns ett utdrag av  partituret till ett tidigt verk, Bilder för slagverk och orkester. Det var inte notskrift i vanlig mening utan grafisk notation, sådant som det experimenterades med på 1960-talet. Men den modernistiska fasen har han lämnat, nu skriver han "vackert", tänker i klanger mer än i notskrift. Hans nyskrivna stycke Five Pieces for Piano var klangrikt och vackert med ständiga växlingar i en dialog mellan orkester och solist. Pianospelet var till största delen förlagd till det övre registret.

Förutom detta verk bjöd kvällen på mycket annat intressant. Efter paus släcktes ljuset i konsertsalen ner, en mindre grupp ur orkestern kom in under spöklikt improviserande. Det var inledningen till Alfred Schnittkes stycke med den spännande titeln Moz-Art à la Haydn. Här var det fullt av citat från Mozarts musik kombinerat med påhittighet à la Haydn. Avslutningen var som i Avskedssymfonin: musikerna lämnade scenen en efter en och kvar till sist stod dirgenten och dirigerade framför en tom tyst scen. Läckert!

Som avslutning fick vi höra Symfoni nr 9 av Sjostakovitj, skriven 1945. Den var tänkt att bli en hyllning till Sovjetunionens seger i kriget, men det är lätt att förstå att den inte gillades av Stalin och hans gäng. Inga körer, inga patriotiska hyllningar, utan istället en lättsam virtuos musik med viss ironi, väldigt rolig att lyssna till.

Jag och många med mig lämnade Berwaldhallen med ett leende på läpparna och mycket musik i hjärtat!