Min Zimbabwe-cardigan är klar!

Tänk att det blev verklighet av planen från stickkursen på Sätergläntan strax före midsommar. Jag har skrivit då och då om arbetet (19 juli, 4 aug) och nu kommer jag till finalen: en färdig kofta.

Vägen dit har inte varit så rak. Att testa, fundera över lösningar, läsa stickböcker och se videoklipp på internet, riva upp och prova igen. Men tänk så mycket jag lärt mig på kuppen!

När jag lämnade rundstickningen vid ärmhålet (jag var tveksam, men jag gjorde så i alla fall) blev det annorlunda teknik för att sticka fåglarna. Men det blev faktiskt lättare med intarsiastickningen då.

När jag kom till mönstret vid halsen uppstod flera problem. Att få till ett sicksackmönster av stenar med oregelbundenhet och samtidigt göra avmaskningar för halsen. Det måste bli olika på fram- och bakstycket på grund av urringningen. och vilken färgkombination skulle jag ha? Vissa varv kom desutom att innehålla tre färger, komplicerat värre.

 

En provstickning med olika färgkombinationer visade att jag skulle ha duvblått och beige. Jag gjorde små nystan (bobiner) för att garnet inte skulle trassla, det visade sig vara lämpligt även vid stickningen sedan.

 

Det var övre delen av den här muren jag ville bården skulle likna.

Efter montering ville jag kanta koftan med en i-cord, hur bred skulle den vara? Efter flera test fastnade jag för tre maskor. Jobbigt att sticka den, jag höll nog för krampaktigt i strumpstickan i höger hand, vilket gav mig en domnad fingerblomma på ringringret. (Fingret är inte bra än, men i-corden är jag nöjd med.)

Jag hade tänkt ha hakar och hyskor som stängning. Skulle de vara dolda eller skulle jag försöka hitta spännen av något slag. Som vanligt en tur till Kims handarbeten för att ta del av hennes erfarenhet och botanisera i lådorna. Alla spännen var så blanka, det stämde inte med stilen på koftan. Hennes förslag var att hitta en lämlig knapp och virka öglor att stänga med. Knappar av buffelhud var väl ett bra val?

Kolla halssmycket: Zimbabwefågeln!

Projektet har gett mig både mod och lust att skapa nya stickade plagg. Nu har jag dessutom anmält mig till en kurs som heter "Sticka mönster med två färger" och vem vet vad den kan leda till ...

Min Zimbabwe Cardigan är på god väg

Här kommer en rapport om läget just nu på mitt stickprojekt från kursen på Sätergläntan.

Jag är uppe vid ärmhålet. Ytterligare en fågel ska det bli på höjden och på ryggen ska jag också ha en. Fåglarna stickar jag med intarsia-stickning, eftersom det blå garnet bara behövs där. På ena varvet stickar jag som vanligt med två färger, på nästa varv lyfter jag de maskor som ska vara blå, för att sedan vända och sticka dessa avigt. Smidigt.(Tack Eva-Lotta för en bra beskrivning!)

Zimbabwefågeln, någon sorts örn, är landets nationalsymbol och finns på flagga och mynt. Man har hittat åtta täljstensskulpturer i ruinstaden Stora Zimbabwe. Man tror att det handlar om en rituell kungasymbol och att det för varje ny kung tillverkades en ny fågelstaty, som placerades högst upp på den storslagna stenbyggnaden.

Om någon undrar om jag stickat "muren" fram och tillbaka så är svaret nej. Allt är stickat på rundsticka. Men efter några varv upptäckte jag, att jag vridit stickningen som ett Möbiusband. Jag har gjort det felet en gång förut och fixat det. Jag klippte alltså (det ska ju ändå göras) och vred sedan så att allt blev rätt innan jag fortsatte.(Tur att det ska bli en kofta och inte en tröja!)

Nu väntar en del andra aktiviteter under augusti och jag kommer att ligga lågt med stickningen. Men sedan tänker jag sätta full fart för att få den klar!

Rapport från stickprojektet

Nu har det gått några veckor sedan den inspirerande stickkursen på Sätergläntan och jag har kommit en bit på väg. Med mig hem hade jag en skiss och några provlappar. Så här tänkte jag mig att koftan ska bli:

Jag beställde garn från Yll o tyll i Uppsala och redan dagen därpå kom paketet i brevlådan! Rauma finull finns i väldigt många nyanser och jag blev sugen på att testa mörkare grått för att bryta lite mer, och beställde därför ett nystan av två olika mörkare varianter. 

Så spännande att börja provsticka "muren" som ska vara kant nertill och på ärmarna. Jag började först att lägga upp med en i-cord, men det var stårt att få det fint, och jag bytte därför till vanlig uppläggning. Det kändes smart att testa på en ärm, det är inte så mycket att riva upp om det behövs. Den mellangrå varianten visade sig bli bäst. Masktätheten blev inte densamma nu när jag gjorde "större stenar" med fler aviga varv, och antalet maskor fick ändras. Vidare blev det alltför regelbundet i höjd, tills jag kom på att variera antalet aviga varv slumpvis. 

Efter några försök var det alltså en ärm på gång. Efter de första 10 cm kom slätstickningen med det ljusa garnet. Nästa ärm gick fortare och här syns resultatet. I-cord-kanten ska jag göra i efterhand.

Visst kan man associera till muren i Stora Zimbabwe? I alla fall gör jag det, jag som besökt platsen.

Fortsättning följer ... man kan ju inte nöja med sig två ärmar bara!

Sevärda världsarv i Zimbabwe

För ett par år sedan var jag på ett föredrag på Etnografiska museet om Stora Zimbabwe. Därför kändes det extra spännande att uppleva det på plats.  Inte kunde jag tro då, att jag skulle komma dit. (Klicka gärna på länken och läs vad jag skrev efter föredraget!)

När européerna upptäckte platsen trodde de inte att de mäktiga ruinerna kunde vara byggda av afrikaner. Man trodde att det måste finnas en koppling till medelhavsområdet eller något bibliskt som t ex drottningen av Sabas palats. Men nyare forskning har visat att ursprunget är sydafrikanskt. Stora Zimbabwe var centralort i kungadömet Shona och härifrån bedrevs en omfattande handel av elfenben, guld och andra metaller. De fynd man gjort av keramik och glaspärlor visar på kontakter med både araber och kineser. Under fyra århundraden var detta ett viktigt politiskt och ekonomiskt centrum.
 

Zimbabwe betyder just "hus av sten" på shonaspråket. Nu är Great Zimbabwe inte ensamt i sitt slag, men det största, och har därför fått detta namn. När landet blev självständigt 1980 fick detta historiska monument ge namn åt landet (som tidigare hette Rhodesia).
Den runda Great Enclosure är den del som restaurerats mest. Där imponeras man av murarna upp till 11 m höga, total längd på den yttre muren är 250 m. Att forma stenar som passar in i konstruktionen och utan murbruk få till denna kurviga mur, vilket arbete!

Passage med höga svängda murar byggda utan murbruk

Imponerande bygge med dekorativa mönster

Mycket har blivit hårt åtgånget vid tidigare utgrävningar när man letat guld och andra skatter. Men ett 10 m högt koniskt torn alldeles massivt är ganska orört (till vänster i bilden ovan). Till vilket ändamål detta har byggts vet man inte.


Vi besökte också Khemi nära staden Bulawayo. Khemi var huvudstad i ett rike som växte fram efter det att Stora Zimbabwe hade övergetts. Khemis storhetstid var 1450-1650. Även där bodde kungafamiljen på kullarna med storslagen utsikt, och övriga befolkningen nedanför.

Ingången till kungapalatset i Khemi

Imponerande murar

Stenar lagda i vackra mönster i Khemi

Både Stora Zimbabwe och Khema är världsarv. Zimbabwe håller på att bygga upp sin turism och förhoppningen är att man kan få ekonomisk möjlighet att underhålla och restaurera dessa monument. När landets ekonomi var nere i botten flydde många välutbildade ur landet och för närvarande är det dåligt med resurser.

Nationalsymbolen för Zimbabwe är en stiliserad fågel, en kopia av en av de åtta fågelskulpturer i täljsten som man hittat på Stora Zimbabwe. Man vet inte vad de symboliserade, men tror att det var en rituell kungasymbol. Kanske man högg ut en ny fågel för varje ny kung. Av de åtta fåglarna är sju tillbaka, placerade i det lilla enkla museet. 

Typiska shonahyddor

I dalen (Valley Complex) låg några nybyggda runda shonahyddor. Vi fick ta del av shonafolkets tradionella musik och dans. Två av de sittande musikerna spelar mbira (tumpiano i en resonanslåda av kalebass).

Små fåglar jag köpte som souvenirer

Gruppen som ska ta sig upp till Hill Complex

Det krävdes lite extra ork att ta sig upp till ruinerna uppe på kullen, kungens residens. Det var ojämna trappsteg, man fick balansera på stenar som satt mer eller mindre fast och passera väldigt smala passager mellan murar och stora stenar. Det var intressant att se hur det antika murverket integrerats med de naturliga granitblocken. Guiden pekade på de extremt stora stenarna högst upp. Visst liknande det formen av en zimbabwe-fågel? Han hjälpte oss med fantasin genom att rita fågeln på marken.

Ingången till Royal Enclosure (original)

 

Ser du att guidens teckning liknar stenformationerna ovan?

Nedanför kungens residens såg man rester av en amfiteater för rituella aktiviteter såsom djuroffer, bön om nederbörd och kontakt med andevärlden. Här hade fågelstatyerna varit placerade på pelare runt om.

Vi kröp in i den rituella grottan under en överhängande klippa.  Kanske ett ställe för kungen att dra sig undan till, men ändå ha uppsikt över Great Enclosure. Om han ropade något härifrån hördes det ut över hela dalen, guiden demonstrerade det för oss och vi hörde ett tydligt eko.

 

 

Från grottan kan man se Great Enclosure därnere till vänster i bilden

 

Den tvåveckors resa jag gjort i Zimbabwe och Sydafrika hade namnet Afrikas okända kungadömen. Ett skäl till att jag valde den, var just kombinationen av safari och tillfälle att få se den försvunna staden Stora Zimbabwe jag hört talas om.

Safari - en annorlunda upplevelse!

Tänk att jag kunde bli så fascinerad av att under flera timmar sitta och spana efter djur! Inga andra tankar, jag levde fullständigt i nuet. Det var så spännande!

Ordet safari är swahili för "lång resa". Ursprungligen betydde ordet storviltsjakt på afrikanska savanner, nu är det turister som njuter av djur och natur.

Kulmen på våra safariaktiviteter var tre dagar i Krugerparken i Sydafrika. Ingen liten park i vår mening, den är nästan dubbelt så stor som Skåne. Morgonsafari just när solen gått upp kl 6 och så var vi ute i tre timmar, och eftermiddagssafari kl 16 då man också fick njuta av solnedgången, så såg dagsprogrammet ut under tre dagar av resan.

En kväll var vi ute lite senare och förutom en elefantfamilj, som stod och drack vid ett vattenhål, fick vi njuta av en fantastisk stjärnhimmel med en liggande månskära. Jag är inte alls bra på stjärnbilder på södra stjärnhimlen, men Orion som står så lågt hos oss, gick att se där också, och guiden visade på Södra korset.

Så här såg vår safarijeep ut ...

... och så här bodde vi

Djuren ser inte safaribilen som byten, så det var helt tryggt att sitta där i den helt öppna bilen. The Big Five är ett begrep för fem stora, farliga och svårjagade djur, fyra av dem (lejon, noshörning, buffel och elefant) fick vi se på nära håll vid flera tillfällen, det var leoparden som höll sig undan.  Min man var välutrustad med långa objektiv och fick bra lön för mödan att kånka på all utrustning.

 Jag beundrar safariguidernas kunnande. Dessutom var vår reseledare fågelexpert med en otrolig artkännedom, vilket både imponerade och intresserade mig. Vi fick lära oss massor. Förutom djur och fåglar visade de på spännande växter med proteinrika blad att äta, plantor som används inom folkmedicin och för tandvård och som skönhetsmedel.

Glansstare

Grå krontrana

Att kunna se på djurens kroppsspråk hur de mår och om vi törs komma i närheten eller om det är säkrast att hålla sig på rejält avstånd, är förvisso en livsviktig kunskap. Man kan t ex se på en elefants svansföring och öronviftande hur elefanten är till mods. Om svansen hänger rakt ner är elefanten till freds med tillvaron, men om svansen är krokig och öronen viftar, då är det bäst att stanna och låta elefanten passera. Vid några tillfällen gick vi ur bilen, även med stora djur på nära håll.

Att stå på marken och se fem noshörningar en liten bit bort gav lite extra pirr i magen.

När elefanterna är lugna kan man komma dem nära med kameran

Det var mitt livs första safariupplevelser, men det gav mersmak. Och visst skulle jag gärna se leoparden också.