tisdag 27 september 2016

Sven Wollter, MAX IV och medeltida sånger ...

Tänk så mycket man kan få uppleva under en och en halv dag på Bokmässan i Göteborg. Det har blivit tradition att som pensionär resa dit. Ett myller av folk, utställningar och programpunkter att välja bland.

En fin programpunkt var intervjun med Sven Wollter. En pigg 82-åring har blivit författare. Boken har titeln Hon, han och döden. Den stora salen var helt fylld, många ville lyssna till hans speciella röst och säregna humor.
På Forskningstorget berättade Aleksandar Matic om de nya imponerande anläggningarna i Lund, MAX IV och ESS, båda superstarka "mikroskop". Absolut världsledande anläggningar när det gäller att studera materialegenskaper.
MAX IV, som invigdes så sent som i midsomras, använder synkrotronljus i röntgenvåglängder och ESS, som beräknas kunna bli klart till år 2023, använder neutroner. MAX IV är lika stort som Colosseum i Rom.
 

Jag rekommenderar den här lilla trevliga filmen om hur MAX IV fungerar! 


Ett lite udda ämne på Forskartorget var uråldriga musiktraditioner. Gunilla Iversen visade på poesin i mässans sånger på 800-talet och vi fick lyssna på klingande exempel. Föredömligt nog delade gruppen ut noter och texter.
Vokalgruppen Pisces Dei och solisten Mirian Andersèn (t v) exemplifierar Gunilla Inversens (t h) forskning
Här nedan berättar Gunilla om hur hon med sin forskargrupp räddar gamla medeltida handskrifter genom att göra dem tillgängliga digitalt för framtiden.

Många författare presenterade och signerade sina böcker. Här ser ni några av dem jag lyssnade på:

Inger Edelfeldts intervjuas om sin nya bok Fader Vår, som jag just läst
Sofi Oksanen signerar sin nya bok Norma
Bodil Jönssons ämne var "Skrivande och mänsklig tilväxt"
Om man behövde vila benen kunde man slå sig ner på Kockteatern, lyssna på presentation av någon ny kokbok (inte klokt så mycket som ges ut) och provsmaka det som lagades på scen.

Det sägs ibland att pappersbokens tid snart är ute, men inte att döma av utbudet på mässan. Många gick därifrån med välfyllda bokkassar. Eftersom bokhyllorna hemma inte har plats för mer, försöker jag låna skönlitterära böcker på biblioteket. Men jag köpte en fackbok, Hemisfärernas musik av Jan Fagius med underrubriken Om musikhanteringen i hjärnan. Vad pågår i hjärnan när vi musicerar eller lyssnar på musik? Har alla människor en medfödd musikalisk förmåga? Det ska bli intressant att få svar på dessa och andra frågor av en forskare i "musikens neurologi".

måndag 19 september 2016

Opera och cirkus möts på Folkoperan



Satyagraha betyder "Sanningens väg" och är namnet på en opera av Philip Glass. Den skrevs redan 1979 men har faktiskt aldrig satts upp i Sverige förrän nu.
Min tidigare bekantskap med Philip Glass var musiken till filmen Koyaanisqatsi (som betyder "Världsförvandling"). Jag minns den suggestiva minimalistiska musiken som nästan hypnotiserade mig.

Jag visste att Satyagraha handlade om Gandhi och blev först frustrerad när jag läste i programmet. De scener som beskrevs var fragment av händelser under Gandhis tid i Sydafrika, och de kom inte ens i kronologisk ordning. Och varför hette akterna Tolstoj, Tagore och King? Men så började föreställningen och det stod något om att släppa kravet på att förstå. Det här är ingen linjär berättelse, mer en poetisk upplevelse.

Operan är skriven på sanskrit och ska inte översättas till något begripligt språk. Och när man väl kommit in i lyssnandet är det faktiskt befriande att slippa försöka uppfatta en text eller läsa på textmaskin. Text och musik smälter ihop. Musiken är extremt minimalistisk, dvs samma små motiv upprepas om och om igen, man blir nästan hypnotiserad. Rytmerna kommer från den indiska musiken. De små förändringarna som kommer gör att man reagerar. Det kan vara en liten tonal förändring eller att man lägger till ett slag i takten. Stråkorkester, kör och solister framför denna mycket krävande musik.  Lyssnaren invaggas i den tidlöst repetitiva musiken, men så kommer den där lilla förändringen och man nästan rycker till.

Gandhi tillbringade en del av sitt liv i Sydafrika, där han kämpade mot rasismen och de orättvisor indiska arbetare utsattes för. Hans sätt att tackla problemen var ett aktivt icke-våld. I varje akt projiceras någon livsvisdom ur Bahavagita, det mytologiska diktverk som är viktigt för hinduismen.


Sångarna agerar inte mycket, agerandet står Cirkus Cirkör för. Gandhi representeras t ex både av en akrobat och en sångare. Cirkusartisterna går på lina, snurrar i hjul, jonglerar, hoppar från gungbräden ... Helt otroligt vilken tillit de måste ha till varandra.

Cirkus Cirkörs stora röda nystan känns igen från deras föreställning Knitting Peace och nystandet finns med även här som en meditativ process. I sista akten kommer en stor spinnrock in i för att påminna om att Gandhi propagerade för att indierna skulle spinna och väva egna bomullskläder; det skulle slå  ekonomiskt mot det brittiska etablissemanget i Indien. Spinnrockshjulet har blivit en symbol för Indiens frigörelse från Brittiska samväldet och finns med på flaggan.

Jag hittade på youtube ett avsnitt från tredje akten av Satyagraha.  Sätt dig bekvämt, klicka på bilden, blunda och lyssna i 8 minuter så får du ett fint exempel på Philip Glass`minimalism.


Nu när jag läst mer i programmet vet jag att Glass velat relatera Gandhi till andra historiska rättvisekämpar. Därav namnen på operans akter.
Författaren Leo Tolstoj påverkade Gandhi i tankarna om icke-våld (Gandhi grundade en kooperativ gemenskap, Tolstoj farm, i Sydafrika).
Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur 1913, han var god vän till Gandhi och stödde honom i kampen för Indiens befrielse från det brittiska kolonialväldet.
King är förstås Martin Luther King, som var starkt influerad av Gandhi. Båda mördades på grund av sina arbeten för samförstånd mellan raser och religioner.

Folkoperan ska ha en eloge för ännu en annorlunda uppsättning. Opera och cirkus förstärkte varann och smälte ihop med den suggestiva musiken.