Koftan Othilde är klar!

När jag hade en långvarig förkylning i våras, tyckte jag synd om mig själv och beställde mjukt gosigt garn att pigga upp mig med. Det var garn till koftan Othilde, designad av Lene Holme Samsøe. Mönstret finns i hennes bok Heatherhill.

Jag passade på att be grannen ta bilder i det vackra vintervädret.

Jag har stickat med rekommenderat garn, till och med samma färger och samma knappar, och följt mönstret i allt utom uppläggning och avmaskning. Hon rekommenderar den italienska varianten på dessa moment. Jag körde min vanliga metod här eftersom det handlade om så många maskar (226 maskor vid avmaskningen nertill).

Ibland är det skönt att bara följa en bra beskrivning!

Koftan stickas uppifrån, man börjar med kragen. När oket är klart sätter man maskor för ärmarna på en tråd och fortsätter tills bålen är klar med resår och allt. Ärmmaskorna plus några upplockade maskor stickas sedan runt ända ner till och med resåren (jag kör med magic loop).

 Inte en enda söm att sy! Jag behövde en nål enbart för att fästa några trådar och sy i duffelknapparna.

Det finns fler lockande projekt i boken, får se om det blir något mer ur den så småningom. Men det ligger ju en del garn på vänt efter höstens syfestival ...

"Vandring i Sagolandet"

Resan levde upp till sitt namn. Vilken sagolik natur!
Vandringsresan i nordvästra Tjeckien på gränsen till Tyskland blev verkligen ett oförglömligt minne.

Vi hade den charmiga orten Decin som utgångspunkt och gjorde vandringar i området däromkring, ibland över gränsen till Tyskland.

Många i gruppen hade gjort flera vandringsresor i olika länder tidigare. Jag har bara gjort en, S:t Olavsleden 2021, men den gav mersmak och därefter har jag hållit koll på utbudet. 

Att ta sig upp på klippan andra sidan Elbe första kvällen kändes som ett konditionstest. Jag såg inte när jag tog bilden att det låg ett litet sagoslott däruppe. Men vi fick en fin utsikt över Decin med sitt stora pampiga slott däruppifrån. 

Uppe på Pastyrska stena

Utsikt över Decin

Första vandringen gick västerut bland Tisa-klipporna. Det är omöjligt att beskriva skönheten i dessa sandstensformationer, där vi vandrade upp och ner.

"Herkules pelare" stod som stora schackpjäser bland träden.

Här har gjorts flera filminspelningar i det magiska landskapet. Jag hittade denna video, som kan ge en aning om hur det kändes att vandra omkring i "Narnias landskap".

Andra vandringsdagen åkte vi österut till Jetrichvice för en, enligt vår reseledare Lenka, mer "dynamisk vandring" mellan utsiktsplatåer och bokskogar. 

Vår reseledare Lenka

Tredje vandringsdagen började med tåg över gränsen till Tyskland och färja över Elbe.

Ett gäng cyklister var på väg tillbaka med färjan

 Från denna idylliska vy var vi snart inne i en enligt Lenka "tekniskt svår" vandring i Sachsens berg, där  "Heilige Steige" var dagens utmaning.

Så härlig känsla att ha nått toppen!

Fjärde vandringsdagen drog vi norrut. Målet var Europas största naturliga stenbro.  I detta område hade den stora branden i förra sommaren härjat som mest. Man förstår att släckningsarbetet måste varit komplicerat i denna terräng. Nu ser man att växterna kommer tillbaka: digitalis, rallarros och annat.  

Här börjar stigningen  upp till Pravcicka Brana

Förr fick man gå över bron men på grund av turisternas slitage får man inte göra det längre. Lenka berättade att hon förr sett skolklasser springa över bron. 

På eftermiddagen fick vi en meditativ vandring i en frodig ravin med en liten båttur på Kamenice. 

Femte vandringsdagen passerade vi åter tyska gränsen. Vi åkte till Bastei, en mäktig klippformation 200 m över Elbe i ett område som kallas "Sachsiska Schweiz". Utsikten är minst sagt magnifik.

Tänk att ha picniclunch på ett stort berg med utsikt över Elbe lång därnere!  Vi bjöds på tjeckiska specialiteter av korvar och ostar, härliga frukter och så tårta eftersom Anna fyllde år.

Sista vandringen gick på stenar, trappor och stegar upp på Schrammsteinmassivet. Ibland behövdes en hjälpande hand eller en puff i baken. Men upp kom vi och utsikten var belöning nog!

Ibland var det svårare att ta sig ner. Så visst kändes det skönt att komma ner i mer lättgången terräng igen. 

Så var det dags att packa väskan och lämna Decin. Det har blivit rejäla vandringar, en bra bit över en mil per dag i en terräng med stora höjdskillnader. 

På väg till Berlin gjorde vi ett stopp i Dresden, där vi fick en guidad vandring i stadens historiska centrum. Vi beundrade de vackra byggnaderna som byggts upp igen efter bombningar och bränder.  Operan, slottet, katedralen och intressanta museer ...kanske en plats att återvända till för kulturella upplevelser. 

Vi åkte vidare med tåg till Berlin. Naturligtvis tog Ulla och jag chansen att sticka lite. 

Resan var toppen, om jag bortser från nätterna på nattåget Malmö-Berlin. Trång kupé, smal säng, skakigt, passkontroll mitt i natten ... inte kunde jag sova. Men då försökte jag tänka: det här gör jag för klimatet. Som det  stod på Frauenkirche: "Vi kan bygga upp allt förutom klimatet". En passande devis för staden Dresden. 

Att göra dagsvandringar i kuperad terräng fem dagar i rad kräver god kondition och pigga fötter. Jag var kanske lite ängslig före resan, men det har gått väldigt bra. Fina naturupplevelser, trevliga vandrarkompisar och en fantastisk reseledare Lenka! Tack!

Ett stickprojekt som blev ganska ok trots allt

Den här Muggebodatröjan hängde uppstickad på Syfestivalen i våras. Jag gillade färgerna och mönstret men inte modellen. Dessutom såg den för stor ut för mig. Garn och mönster såldes som ett kit och i  beskrivningen fanns bara en storlek. Men jag kände att det kan jag väl fixa. 

"Jag tänker göra en kofta i mindre storlek och med smalare ärmar" sa jag till expediten. "Det skulle jag inte våga", sa hon.  Hennes ord har jag hört inom mig många gånger under stickningens gång, för det var inte alls så lätt som jag trodde.

Jag minskade med två rapporter bak och en fram, adderade 8 klippmaskor och 6 maskor ränder på var sida om klippmaskorna. I början verkade allt ok, men eftersom modellen var klockad blev jag efter ett tag rädd att den skulle bli för trång. Men det löser sig nog med framkanterna efteråt, tänkte jag. 

Vid upplägg av ärmar minskade jag ner (enligt förslag på beskrivningen) och ökade sedan succesivt efter eget bevåg. När ärmarna var klara, satte jag samman alla maskor för att sticka oket enligt beskrivning. I början gick det bra att följa den,  men modellens polokrage skulle jag inte ha. Därför var det en chansning när jag skulle sluta. 

Att klippa upp är inget bekymmer längre, det har jag gjort många gånger. Men när jag sedan provade  koftan, förstod jag att den var för trång. Kan det räddas med en bredare framkant och hake och hyska? När jag stickat klart förstod jag att det inte fungerade. Koftan kändes mjuk och varm, tråkigt att inte kunna använda den.

Jag diskuterade med några stickkunniga och fick förslag. Tack Matilda, för din idé att sticka remsor med ränder och framkant att sy fast. 

Remsorna efter vikning kanter

Så här stickade jag en remsa

Garnet är Ullcentrums tvåtrådiga ullgarn. 12 mönsterfärger och gråmelerat som bottenfärg. Det gråmelerade varierar mycket i gråskala. Det gillar jag, det ger ett mjukare intryck. Men när jag skulle göra remsorna tvingades jag byta nystan och då blev det skarpa gränser.  Men på den färdiga koftan tycker jag faktiskt inte att det gör något.

För att få bättre passform gjorde jag bakstycket lite längre med förkortade varv innan jag stickade halskanten.

Susanne som tog bilderna av mig iklädd koftan, tyckte inte att det var ett misslyckat projekt, tvärtom! Jag känner mig faktiskt nöjd.  Jag gillar långsam och krånglig stickning, men den här gången fick jag så jag teg. 

På avigsidan syns de påsydda remsorna, men vad gör det?

Vilken knäppanordning skulle jag välja? Jag testade först med hake och hyska, men det blev klumpigt. Istället valde jag tryckknappar, inte så vackert kanske, men det fungerar.