Dopkläder under tvåhundra år

På Enköpings museum visas just nu en utställning om dopkläder. Utställningen var planerad till år 2020, men pandemin kom emellan. Gunilla Edström har varit drivande i projektet och lyckats samla in en stor mängd kläder och föremål. 

Dopklänningen har traditionellt varit vit, men på utställningen fanns även några i färg. Modellen är väldigt lång i förhållande till barnets egen längd, vilket är en symbol för att den döpte ska kunna växa i sitt dop. Dopklänningen kompletteras ofta med mössa och band. 

Dopklänningen är prydd med broderier, spetsar och volanger. Den användes i flera generationer och man broderade gärna barnens namn på tyget. 

Dora Westerlunds dopklänning

På utställningen finns en dopklänning som Ernst Westerlunds dotter Dora burit år 1878. Om du inte känner till denne Enköpingsprofil, räcker det kanske att jag påminner om den här växten, som brukar namnges efter honom. Doktor Westerlund rekommenderade rosengeranium i sjukrummen för att rena luften och göra den friskare. 

"Doktor Westerlund", rosengeranium

Ovanliga mönstrade dopklänningar och mössor

Förutom dopklänningar och dopmössor fanns i flera montrar olika dopgåvor, såsom smycken och skedar, likaså dopminnen. 

〇〇

År 2013 hade Enköpings museum en utställningen om brudklänningar. Då lånade jag ut min brudklänning. Den här gången bidrog jag med två dopgåvor: en mugg med Ingemars namn och dopdatum på och ett halssmycke i form av ett hjärta med mitt namn på.

Utställningen finns kvar till den 1 oktober.

Annandag Jul i Stockholm

Först på programmet ett biobesök: Roy Andersson senaste film Om det oändliga. Jag har tidigare sett  Sånger från andra våningen och En liten duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och det gick inte att ta miste på att det var samma filmskapare.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta: Kameran står still, och det lilla som händer, händer väldigt långsamt. Korta scener från verkligheten skildras i kallt ljus och med dämpade färger. Berättaren introducerar de olika bilderna: "Jag ser en man som ...", "Jag ser en kvinna som ..."
Vacker stillsam musik ackompanjerar svagt, han hade valt välkända sånger som Kärlekens tid och Stilla natt (den senare insjungen av Kammarkören Sångkraft såg jag i eftertexten).


När jag kom ut på stan efteråt kom jag på mig själv med att se gatulivet som i filmen : "Jag ser en kvinna som går över gatan med en barnvagn",  "Jag ser ett par som tar avsked av varann med en puss" ... Filmen berörde mig, den fick mig att sakta ner tempot och jag kände mig varm inombords.

På väg mot Oscarskyrkan upptäckte jag att Historiska museet var öppet. Jag åt dagens soppa (blomkålsoppa) i museets restaurang och hade också tid att gå runt lite i utställningen Medeltida klanger. Jag tittade på de gamla gotländska orglarna (eller snarare rester av dem) som finns där.

Orgelhuset från Sundre kyrka, byggd 1370.
Hål för 18 manualtangenter och 8 pedaltangenter

Tangentbordet på Norrlanda kyrka. 1400-tal
Halvtonstangenterna har en egen övre rad. 

Jag beundrade också det här vackra broderade krucifixet, gjort av Helena Larsdotter Lindelia i Eksjötrakten i slutet av 1600-talet. Det var ovanligt med kvinnliga textilkonstnärer på den tiden. Men Helena kunde faktiskt försörja sig på broderi.

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Vom Himmel hoch (Av himlens höjd), Es ist ein Ros entsprungen (Det är en ros ...) och Wie schön leuchtet uns der Morgenstern (Var hälsad ...).Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Några franska stycken fick vi också lyssna till, som den fantastiska Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

Ett nytt grepp var att ha en kamera på orgelläktaren och visa organisten in action på en skärm där framme. Det gör att man upplever konserten mera live.

Koret med bildskärm på orgelspelbordet

En upplevelserik annandag jul! Det är en förmån att bo så nära storstan och ändå på landet. Det kulturella utbudet är stort bara en timmes pendelresa bort.

En härlig augustihelg i norra Bohuslän

Dragplåstret var Angoragarnets evenemang nära Strömstad lördag 18 augusti. Vi bokade tre nätter i en campingstuga på Lökholmens camping, bara ett stenkast från norska gränsen. Jag hade tipsat en stickkompis, Louise, om detta, och hon och Martin mötte upp med sin husvagn.

Utsikten från vår campingstuga

Den bohusländska naturen är speciell med de karga klipporna och de pittoreska samhällena, där båtarna trängs i hamnarna och husen på klipphyllorna. Ett av dessa ställen är Fjällbacka, dit vi tog en tur på fredagen, njöt av vyerna, åt räkmackor på bageriet och gick upp till Kungsklyftan.

Hamnen i Fjällbacka

Spännande för oss alla, inte minst för Cato

Det fanns flera små intressanta ställen att besöka: utställningar med konst, keramik och annat hantverk. Av en slump såg vi en vägvisare till Linmuseet, ett av Sveriges 1500 arbetslivsmuseer. Där satt två flickor och gjorde lindockor framför en uppsatt väv med linnedukar.

Lin är ett härligt naturmaterial. Jag har aldrig provat sticka i 100% lingarn, däremot i lin blandat med bomull. När jag vävde mina Lyrö-gardiner för några år sedan hade jag lingarn som inslag.

Så kom lördagen. Vi åkte till gården Rörmyr söder om Strömstad och var de första besökarna på Pernilles evenemang "Öppet hus i kaninstallet". Vi fick gå runt och titta på kaninerna, de flesta vita, men det fanns även kaniner med grått, svart och brunt i pälsen. Pernilles barn hade hjälpt till att ge kaninerna namn, det stod namn på de flesta burar.

Pernille hälsar oss välkommna till gården. Ingela (längst till höger) hjälper till under dagen.

Pernille hämtade kaninen Rufus, och vi fick känna på den mjuka långrhåriga pälsen. Det var dags för klippning enligt kartoteket och Pernille satte fart med saxen. 

 Här finns en video på klippningen:

Några fler kaninporträtt:

Foto: MA

Foto: MA

Foto: MA

En annan av Pernilles kaniner i sin bur. Alla var inte lika söta.

Sedan tittade vi i Pernilles gårdsbutik. Hon säljer stickpaket både till Bohus Stickning och plagg i egen design. Det blev en härlig trängsel, efterhand som det kom allt fler besökare. Jag hade min väst (Pernilles design) på mig och flera undrade hur dubbelstickningen i kanterna fungerade. Jag medgav ett det varit ett svårt stickprojekt, som jag dock är väldigt nöjd med. (Mer om stickningen av västen finns i ett tidigare blogginlägg.) Jag visade mitt pågående (nästan klara) stickprojekt, Blå Dimman, för Pernille.

Flera var nyfikna på hur jag stickat västen.

På lördagen var vädret lite ombytligt och det regnade en del utåt kvällen. Besöket hos Pernille gjorde förstås Louise och mig extra sticksugna och det blev många varv under kvällarna i deras husvagn.
Foto: Martin Assarsson (MA) och Ingemar Johansson (övriga)

Dagsutflykt med UL

Även denna sommar bjöd UL på ett dygnskort. I fjol gjorde vi en utflykt till Norduppland, i år blev det västerut till Sala med ett besök på Aguéli-museet.

Vi hade förberett oss genom att se en video om en utställning som Moderna museet haft om Ivan Aguéli och Paul Klee. Två helt olika konstnärer, som båda hade att förhålla sig till 1900-talets konstnärskap utan att vara speciellt moderna i det framväxande industriella samhället. Båda gjorde resor till Nordafrika och dragningen till islam fanns hos båda.

Ivan Aguéli föddes i Sala. Egentligen var hans förnamn John Gustaf, och det är så han benämns på gravstenen på Kristina kyrkogård, bara ett stenkast från platsen där hans barndomshem låg (nuvarande Aguéligatan). På det till ytan lilla museet (i gamla elverkets lokaler) fanns många av hans målningar, dels på väggarna, dels på utdragbara skärmar.

Ivan Aguéli reste mycket under sitt 48-åriga liv. Tragiskt nog blev han överkörd av ett tåg i Barcelona. Några av de tidigare målningarna i samlingen är från Gotland, där han vistades några somrar.

Som exempel på fina porträtt har jag valt Flicka i blått och Ung kvinna, som avbildar samma okända flicka som han målat just på Gotland.

Utställningen visade landskapsmålerier från skilda platser och länder, målningar med ett stort lugn, med motiv som gatumiljö, stränder och öknar, ofta i soldis.

 Vi fick en folder med stadskarta och platser med anknytning till konstnären markerade. För att hedra honom uppfördes år 2000 en vacker morisk springbrunn, där de olika grindarna har symboler från koranen och på olika sätt hyllar konstnärskap.  

Aguélis gravsten på kyrkogården i Sala

Resan till Sala gick delvis på räls: vi tog Upptåget från Heby. Tåg är bekvämt, speciellt kändes det så, när vi på eftermiddagen skulle till Uppsala, på lagom pendelavstånd från Sala. Samma kväll var det  nämligen konsert med folkmusikgruppen Quilty i Parksnäckan. Gruppen firar 25 år och gör en jubileumsturné.

Det blev en fin utomhuskonsert med irländsk folkmusik. Gruppen bjöd på stort musikanteri på många instrument i folksånger med tungvrickande texter, härligt! 

En måndag i Helsingfors

En liten kryssning till Helsingfors kan ge många upplevelser. Trots att det var måndag, då flertalet museer håller stängt, fick vi en händelserik dag i staden. Det är flera år sedan vi var där, och mycket nytt har byggts.

Ett kapell i annorlunda design

Kampens kapell (Kampin kappeli) byggdes 2012. Det ligger mitt inne i ett köpcenter, och runt om pågår det för närvande mycket renoveringsarbeten. Kapellet med sin originella design i böjt trä är verkligen en oas. Att det är välbesökt, är helt klart: så här på en måndag förmiddag kom hela tiden människor in, satt tysta en stund eller tände ett ljus.

Kapellets interiör, vackra kuddar att sitta på om man vil

Om vi hade haft möjligheten hade vi gärna gått på en konsert i Musikhuset (Musiikkitalo). Det invigdes 2011 och har blivit känt för sin ovanligt fina akustik. En japansk akustiker har stått för utformningen i furu. Det var intressant att se byggnaden. Vi kunde genom en glasvägg kika ner i konsertsalen där en orkester repeterade.

Kiasma, konstmuseet, tyvärr stängt måndagar

Stadsmuseet (Helsingkin kaupunginmuseo) har öppet måndagar och där fanns en trevlig utställning kallad "Smakbitar från Helsingfors". Trevligt gjord, man fick uppleva hur staden sett ut under olika skeden av 1900-talet på ett lite gammaldags sätt: Man kunde se sig om i staden genom att veva runt. 

Man fick gå in i ett kök från 50-talet och man kunde spela gamla hitlåtar på jukeboxen på puben. Gamla panoramabilder hade satts samman till en 360°-film där man kunde se runt om i stan. Stadens historia under svenskt och ryskt styre fram till självständigheten 1917 illustrerades på en vägg med tecknade symboler och animationer.

Vi strosade nere vid hamnen där det såldes fisk i alla former från båtarna. Försäljarna gjorde allt för överglänsa varandra i utbud och kvalitet. Lite kyligt var det, så det smakade gott med fisksoppa inne i den gamla saluhallen. I de charmiga försäljningsbåsen såldes matvaror av alla de slag.

Saluhallen från 1888

Som avslutning åkte vi en runda i pariserhjulet. Åkturen var hela fyra varv så det fanns gott om tid att spana in Domkyrkan, Uspensijkatedralen och andra högt liggande kännemärken. Alldeles intill ligger ett nybyggt utebad (Allas) och vi såg uppifrån hur det simmades i bassängerna där.

 

Uspenskikatedralen

Så var det dags att gå ombord på Mariella igen. Tänk så mycket vi hann uppleva i Helsingfors. En vacker stad med många sevärheter på nära håll, alldeles förträfflig för en endags-semester.

En heldag i Stockholm

Det är inte dumt att ha storstan på nära håll och kunna turista där en sommarlördag! I lördags blev det två museibesök ute på Skeppsholmen och en ovanlig båttur.

Till Östasiatiska museet gick vi för att få se hur ett nytt arrangemang av levande japansk konst växer fram, men det gällde tydligen inte varje lördag, bara under augusti. Men där fanns några texter, montrar och videofilmer att ta del av. Bonsai och ikebana är två japanska begrepp för arrangemang av växter. Att bonsai betydde konsten att odla och forma träd i kruka, visste jag. Men ordet ikebana hade jag aldrig hört förut. Det står för konsten att arrangera blommor. I båda fallen betonar man asymmetri och tomrummen mellan växtdelarna är betydelsefulla. Ett par bilder från montrarna:

På Moderna museet såg vi utställningen om den japanska konstnären Tayoi Kusama. Hon är född 1929 och still going strong. År 2013 ställde hon upp som mål för sig själv att göra 100 målningar innan hon dör. Det antalet har hon passerat för länge sedan, och ändrade målet till 1000, men nu är det 2000 som hon satt som mål.

Några av de stora senare målningarna med mycket mönster och färger 

Det var en stor utställning med både målningar, skulpturer och installationer.  En del var placerad i Arkitekturmuseets lokaler.

Ytligt sett ser mycket av konsten ut som ett stort skämt med alla dessa prickar, men det finns en mörk baksida. Kusama mådde psykiskt dåligt redan som barn och hade ofta hallucinationer.  Och då såg hon prickar. Att måla blev en sysselsättning och det syns i hennes tidiga målningar att familjens arbete med fröförädling gav henne inpiration. 1957 flyttade hon till New York och att slå igenom där som icke-västerländsk kvinna var inte helt lätt.  Oändlighetsmålningar och anhopningsskulpturer blev kännetecknande för hennes konst.

Pumpor förekommer både i målningar ...

... och i skulpturer

Installationerna var häftiga och gav mig nästan yrsel. Ett rum med spegelväggar och vatten på golvet var fyllt av prickiga rispapperklot med lampor som ändrade färg. Här var ljudnivån väldigt låg, man blev helt stum av förvåning.

I ett mycket litet rum hade speglar placerats så spegelbilderna blev oändligt många. Här släppte man bara in fyra personer åt gången. 

På Venedigbiennalen 1966 hade Kusama placerat 1500 klot på gräsmattan och börjat sälja kloten för två dollar styck som en sorts protest mot synen på konst, tills arrangörerna satte stopp. Hon kallar installationen Narkissos trädgård. När man går omkring i rummet ser man de förvridna spegelbilderna av sig själv, andra besökare och naturen utanför fönstret.

 

"Prinsessan av det storprickiga" -passande smeknamn

Väggarna på museet hade för att hedra Kusama dekorerats med prickmönster och många besökare hade klätt sig i prickigt.  Jag har inget prickigt i min garderob, och kände mig helt fel i min blårandiga tröja när jag ställde upp för en bild vid det pricklagda trädet utanför museet.

Så avslutade vi dagen med en riktig turistgrej. På väg till Skeppsholmen hade vi sett denna underliga farkost. Och på kvällen tog vi en tur.

Det blev en sightseeingtur på ett annorlunda vis. Amfibiebussen är en ombyggd Volvobuss. Det hela började som en vanlig busstur. Men ute på Djurgården kopplades drivningen till en propeller istället och efter en kort instruktion om var flytvästarna fanns, plumsade vi ner i vattnet.

Att se stan från vattnet är alltid fint, nu kändes det alldeles extra att glida förbi de vackra byggnaderna såsom Vasamuseet och Nordiska museet. Folk som befann sig på mer normala båtar eller stora kryssningsfartyg vinkade glatt.

 

Vi åkte ungefär lika långt som regalskeppet Vasa kom på sin jungfrufärd. Men vår båt var stabil nog att  ta oss tillbaka till Djurgården där båten återigen blev en buss, nu med rejält rentvättade däck.