Brechts pjäs om Galilei

I lördags såg jag Galileis liv på Dramaten. För nio år sedan såg jag samma pjäs på Stockholms stadsteater. 

I mitt blogginlägg från 2013 har pressbilderna försvunnit och länken är bruten, men min text finns kvar. Där skrev jag om bakgrunden till Brechts pjäs, och vilka frågor den väckte då. 

Även nu finns en aktualitet i de frågor som tas upp. Hur förhåller vi oss till vetenskapliga fakta, t ex i klimatfrågan? Vi nås av "fake news" och "alternativa fakta". Politikerna pratar om paradigmskifte, så att ordet har tappat sin styrka. Men övergången från Ptolemaios geocentriska till Kopernikus heliocentriska världsbild, där Galileis forskning hade en enorm betydelse  -  där kan man tala om ett verkligt paradigmskifte!

Staffan Göthe spelar huvudrollen som Galilei. En krävande roll, som han verkligen passar i. Man får möta honom vid föreställningens början i en lång monolog, som kronologiskt sett är slutmonologen. 

Det ligger kanske i tiden att spela på mer avskalade scener med mindre dekor. Nu var den enda dekoren en stor, ibland snurrande, skiva, som förde tankarna till ett planetsystem.

En annan skillnad från föreställningen 2013 var antalet skådespelare: då tio, nu bara sex, trots att antalet roller som räknas upp i programbladet är över 50.  Tänk att de lyckas med så snabba scenbyten, att de upplevs som betydligt fler samtidigt på scenen under en stor del av andra akten, där skådespelarna frossar i lekfullhet och publiken får många tillfällen att skratta. 

Här är Dramatens trailer:

Intressant att jag såg pjäsen om Galilei, som brukar kallas "den moderna naturvetenskapens fader", just på Nobeldagen, den dag då priser utdelas till personer som "gjort mänskligheten den största nytta". Galileis experiment och observationer gjorde betydande avtryck, även om han inte fick gehör för sina idéer av samtiden. Det dröjde faktiskt ända till 1992 innan katolska kyrkan beklagade inkvisitionens dom. 

Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

Lunchteater - en hjärtevarm föreställning

Uppsala stadsteater har lyckats fint med att göra berörande teater i det lilla formatet. En humoristisk pjäs, Hunden som kom in från kylan, kombinerat med lunch i form av svensk husmanskost (köttbullar och potatismos) blev en varm upplevelse.

De två skådespelarna tar en selfie med polaroidkameran

Harry Friedländer visade en fantastisk förmåga att blixtsnabbt kasta sig mellan att spela hund, man och kvinna med tydligt olika kroppsspråk för de tre rollerna. Jag har ingen hund själv, men det var ändå väldigt mycket igenkännande i hundars rörelsemönster och mimik, speciellt de bedjande ögonen inför köttbullsburken. Privatdetektiven, spelad av Crister Olsson, blev efterhand en varmare människa när hunden kom in i hans liv. Och det går inte att säga vem som tog hand om vem.

En entimmes-pjäs spelad med minsta möjliga rekvisita i det lilla utrymmet, men med tänkvärda budskap. Ger man något av sin omsorg får man dubbelt igen. Alla vill känna sig behövda. Att öppna dörren och släppa in någon behövande ger kärlek i utbyte och en annan dag kan det vara ombytta roller.
Jag har själv en katt, han behöver mig, men jag undrar ibland om jag inte behöver honom ändå mer.

En härlig lunchföreställning som värmde långt efter att jag kommit ut på stan i det något svala men vackra vårvädret.

Spelman på taket - stor musikal i Uppsala

"Om jag hade pengar" - troligen är det den låten du tänker på direkt. Men det finns mer trallvänlig musik än så i den här musikalen, inspirerad av klezmermusik, den judiska folkmusiken. Den är humoristisk och underhållande men här finns också frågor som berör.

Pressbild, foto Micke Sandström

Huvudpersonen Tevje, byns mjölkhandlare, slits mellan traditioner och kärlek till sina döttrar, när de väljer livspartners på egen hand och utanför gängse ramar. Samhället tränger sig på på flera sätt. Judeförföljelser och politiska motsättningar i Ryssland i början av 1900-talet når även byn Anatevka. Här finns paralleller till dagens flyktingsituation.

När de religiösa och kulturella traditionerna börjar svikta känner sig Tevje lika vinglig som en "spelman på taket".  Spelmannen, den tysta rollen som finns med överallt, görs inlevelsefullt av Victor Morell, en ung skådespelare. Han klättrar runt, flyger över och agerar tillsammans med de andra, och påminner om Chagalls målning. Jag läste på teaterns hemsida att Victor var höjdrädd, då måste det ha varit en stor utmaning att anta rollen.

Jag tycker Uppsala stadsteater lyckats bra med sin uppsättning, och de spelar för utsålda hus. Att sitta på bänk 1 långt ut åt höger är kanske inte helt optimalt, men fördelen var att få skådespelarna väldigt nära, kunna följa deras minspel och inte minst spelmannens agerande.

Det är fartfyllt på scenen, fullt av aktörer i alla åldrar. Inte minst ungdomarna gjorde bra ifrån sig både vad gäller sånginsatser och inlevelse i sina roller.

Jag har sett Spelman på taket för länge sedan, närmare bestämt den 18 maj 1985 (det är roligt när man sparar programblad!) på Komische Oper i Berlin. Det var på en körresa i DDR med Bålsta Kammarkör. Jag minns den vackra operasalongen, den medryckande musiken och artisteriet, men jag tror inte att språkkunskaperna räckte till för att uppfatta storyn. Klart lättare i Uppsala!

Programblad från samma musikal i Berlin 1985

Decamerone med Romeo&Julia-kören

Att deca betyder tio visste jag, däremot hade jag bara ytligt hört talas om Decamerone och dess författare Giovanni Boccaccio.  En italienare som levde på 1300-talet och tydligen brukar benämnas som "novellens skapare". Bokens namn kommer av att 10 personer flyr ut på landet när digerdöden raserar i Florens. För att muntra upp tillvaron berättar de 10 berättelser per kväll under 10 dagar. Och det är dessa berättelser som blev boken. Texterna är komiska, fulla av parodier och lite ekivoka.

Jag hörde några av dessa berättelser i Romeo & Julia-körens tappning  igår kväll i Skoklosters kyrka. Romeo & Julia-kören är en ganska liten ensemble, i den här föreställningen ingick förstås 10 personer. En kyrka är väl egentligen inte rätt plats för en sådan föreställning, om man ser till textinnehållet, däremot kändes det väldigt rätt i tid. Skoklosters kyrka är från slutet av 1200-talet. Texterna är från ungefär samma tid och ensemblens renässansdräkter passade in perfekt. Den stora kyrkan gav dem möjlighet att röra sig i rummet.

Gruppen imponerade med konstnärligt agerande, mycket påhittig koreografi men framför allt finstämd madrigalsång från 1500-talet. Jag sjöng själv i madrigalkör några år på 80-talet och kände väl igen tongångarna och kompositörer som Vecchi, di Lasso och Willaert.

Jag hoppas få tillfälle att höra Romeo & Julia-kören på en hel madrigalkonsert!
I programmet uppmuntrades fotografering om man lovade publicera bilderna i sociala medier. Och därför kommer här ett par bilder till ..

Alla bilder: Ingemar Johansson

Venus på Orionteatern

Måste säga att de prövar nya djärva grepp på Orionteatern. Att använda djur på scenen hör väl inte till det vanliga. Förra gången var det i Hjälp sökes, där en get hade en av huvudrollerna. Då var vi tyvärr för sent ute för att få tag på biljetter. Pjäsen sändes på TV senare, men det blir ju inte samma upplevelse.

Nu spelas här en pjäs som heter Venus. Väntar man sig en tjusig teaterlokal blir man besviken. Det är en mekanisk verkstad, nerlagd i slutet på 1970-talet. På senare år har det byggts ett stall i lokalen intill. Hästar, hundar och en åsna är med i föreställningen. Pjäsen baserar sig på en hel rad historiska fakta från svenskt 1700-tal.



Handlingen utspelar sig 1761, då det var dags för det astronomiskt intressanta fenomenet venuspassage. Ett sällsynt fenomen, som inträffar två gånger på ett århundrade. (Missade du passagerna 2004 och 2012 lär du inte få fler chanser). Planeten Venus passerar mellan jorden och solen i en sådan bana att planeten syns som en mörk fläck på solytan. På 1700-talet hade man bra koll på de relativa avstånden i solsystemet, däremot inte de absoluta. Genom att göra observationer på många platser, långt norrut och långt söderut, och noga notera när passagen började och slutade, kunde man beräkna avståndet mellan jorden och solen med god precision. Det var faktiskt ett av de första exemplen på internationellt vetenskapligt samarbete.

I pjäsen får vi möta drottning Lovisa Ulrika och flera från hovet, iklädda praktfulla kläder och ståtliga höga peruker, ridande på vackra hästar. Blivande Gustav III var då ung kronprins. De bevittnade venuspassagen på det ganska nybyggda Stockholms Observatorium.

Parallellt handlar pjäsen om en kvinna som utklädd till man flyr över gränsen till Norge. Anna Eleonora Ekelöf växlade identitet stup i kvarten, ljög om vem hon var och påstod sig t o m vara just kronprins Gustav.

Det franska teatersällskapet du Londel håller till på Bollhuset nära Slottet. Sällskapet spelade på Drottningholms slottsteater och man har försökt efterlikna scenkulisserna där. Skickliga dansare och cirkusartister gör sina konster och det märks att djuren tränats av proffs. Prinsen jonglerar med guldglänsande käglor och blir allt skickligare.

Flera skådespelare är döva och använder teckenspråk. Ibland är det bara teckenspråk, ibland talas replikerna, ibland textas de på väggen. Man använder lite musik, men långa stunder är det helt tyst i salongen, vilket till en början kändes nästan obehagligt men efter en stund vilsamt.

Efteråt var jag lite omtumlad och en aning trött, och inte helt klar på vad man vill med pjäsen. Jag kan lite teckenspråk, men säkert fick de teckenspråkskunniga i salongen ut mer. De var ganska många och visade sin entusiasm i handvibrationer istället för applåder. Men jag tror alla upplevde en suggestiv föreställning fylld av magi.

Amadeus på Dramaten

På Dramaten spelas Amadeus, en helaftonföreställning som jag tyckte var fantastisk. När vi hör namnet Amadeus så tänker vi förstås direkt på Mozart. Men Mozart hette egentligen inte Amadeus, han hade fått namnen Johannes Chrysostomus Wolfgangus Theophilus. Amadeus är en förfranskning av Theophilus (båda betyder "den av gud älskade").

Det är definitivt Antonio Salieri som är pjäsens huvudperson. Vi får följa Mozarts liv ur Salieris perspektiv. Johan Rabéus ska verkligen ha en eloge för rollen som Salieri. Han är igång större delen av den nästan fyra timmar långa pjäsen. Tänk bara att lära in all denna text ... Publiken blir som vittnen till historien. Scenerna framförs på en snurrande scen och när Salieri minns stannar alla skådespelare i sina poser, som när man som barn lekte "Förstenad", ett skickligt grepp!

Jag satt på rad 4 på parkett och kunde därför njuta fullt ut av skådespelarnas mimik. Att kunna lite franska och musikitalienska var inte fel, eftersom många repliker använde dessa språk.


Musiken sprängdes in i föreställningen på ett intelligent sätt, som t ex hur Mozart fick idéer till Trollflöjten direkt ur verkligheten. Och det var mycket av hans fantastiska musik som kom med: mest inspelat förstås, men det fanns några riktiga musiker med som skådespelare också.  Komponerandet av Requiem från sjukbädden gjorde ett starkt intryck på mig - den scenen minns jag också starkt från filmen. Mozart hade redan musiken i huvudet och fick hjälp av Salieri att skriva ner stämma för stämma. Men verket blev hans eget requiem; han hann inte få det helt färdigt, flera olika kompositörer har färdigställt det. Oftast hör man Süssmayrs version.

När pjäsen (skriven av Peter Shaffer) var ny (1979) var det vanligt att folk provocerades av hur Mozart porträtterades. Bara det att han kallas Amadeus samtidigt som han uppträder som ett omoget barn med oanständigt språk. Men Salieri ser storheten i Mozarts musik.

Att Salieri skulle ha mördat Mozart - det är en av musikhistoriens myter. Men han avundades den unge barnslige musikerns talang. Om Salieri inte träffat Mozart hade han nog levat lycklig med sin musik. Men vid jämförelse känner sig Salieri som en medelmåtta och kallar sig själv i pjäsen för "medelmåttornas skyddshelgon". Ett snilledrag i pjäsen är att rollfiguren Salieri sprider ryktet att han mördat Mozart och på det viset alltid blir nämnd i samband med honom. Medelmåttan får på det sättet del av den glans om omstrålar geniet.

I praktiken måste de flesta av oss förlika oss med att vara medelmåttor, men ändå känna att vi gör en värdefull insats. På en musikkurs jag gick för många år sedan improviserade vi kring följande citat: "Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst" (Henry van Dyke)

Brechts pjäs om Galilei

Jag har sett Galileis liv på Stockholms stadsteater, en klart sevärd pjäs.

Porträtt av Galileo Galilei

Leif Andreé gör den krävande huvudrollen.

Galileo Galilei är en gigant i naturvetenskapens historia. Han nöjde sig inte med gamla sanningar. Hypoteser måste prövas genom iakttagelser och experiment. När han fick höra talas om att man med hjälp av två linser kunde förstora föremål på långt avstånd, tillverkade han sitt teleskop. Visst var det nytta (som gav honom en chans att tjäna pengar) med att kunna se ett ankommande fartyg på långt håll, men framför allt riktade han sitt teleskop mot himlen. Det han såg: att Jupiter hade månar, att Venus uppvisade faser precis som månen, att solen hade fläckar, allt detta visade att den gamla ptolemaiska bilden av universum med jorden i centrum inte kunde stämma.

Leif Andrée som Galileo Galilei
Foto: Carl Bengtsson

Det var härligt att se entusiasmen hos den elvaårige pojken Andrea, när Galilei förklarade den kopernikanska världsbilden för honom med hjälp av ett äpple och en snurrande stol, eller visade vad man kunde se genom två enkla linser.När hans skrifter i dialogform kom ut blev det protester från katolska kyrkan och inkvisitionen dömde honom till husarrest.

 

Foto: Petra Hellberg

Varför skrev Bertold Brecht en pjäs om Galilei? Kanske kände han samhörighet med honom. Brecht, som var gift med en judinna, flydde från Tyskland under nazismen till den danska ön Fyn och det var i exil han började skriva pjäsen. Fast det är över 400 år sedan Galilei gav ut sina första skrifter och 70 år sedan Brechts pjäs hade urpremiär är det fortfarande aktuella frågor som teaterbesökaren ställs inför: Vilken makt har de styrande i samhället över forskningen? Får forskaren gå utanför ramarna och dra slutsatser utan förbehåll? Vilket socialt ansvar har forskaren över hur upptäckterna används?

I pjäsen låter Brecht Galilei säga följande: "Den som inte känner sanningen, han är bara en dumbom. Men den som känner den och kallar den för lögn, han är en brottsling."

Soundtracket till mitt liv

Så lyder undertiteln till den underbara Carmina Burana- föreställningen på Folkoperan.

Carmina Burana är dikter från en medeltida handskrift, som hittades på 1800-talet och gavs ut. Carl Orff fick se dem av en slump och blev förtjust. Han skrev musiken 1936 och klassade det själv som det bästa han gjort. Det är härligt rytmiskt musik. Jag har varit med och sjungit musiken konsertant i kör, men jag har aldrig upplevt ett sceniskt framförande trots att verket kallas för en scenisk kantat. Det har ingen egentlig handling och ger därmed stor frihet för regissören, i det här fallet Mellika Melouani Melani.

Folkoperans uppsättning börjar med att sju damer i mogen ålder, 80+ faktiskt, berättar händelser ur sina liv, vad som varit deras största kärleksupplevelse och deras största sorg. En originell annorlunda utgångspunkt. De latinska texterna handlar om kärlek och sorg. Det är sprudlande glada sånger till våren, medeltida dryckesvisor och klagan över livets förgänglighet, allvarligt och komiskt om vartannat, ja så som livet är.

Idén med "damerna" är oerhört bra. I introduktionen får man känna dem lite och veta något om deras livsöden, delvis tragiska. När sedan ridån går upp och musiken börjar sätter de sig och lyssnar på scenen. De deltar med kommentarer, de agerar i en video som visas på textskärmen och de tar mer och mer plats i föreställningen. Så unga de blir när de sätter blomsterkransar i håret och dansar lätt över scenen. Så mycket de har kvar av tidigare årsringar inom sig.

Videon och mycket att läsa om förställningen finns på Folkteaterns hemsida.

Olika körer och dirigenter turas om i föreställningarna. Igår var det Maria Goundorina som ledde sin Uppsalakör Allmänna Sången, barnkören kom från Adolf Fredriks musikklasser. Dagens utmärkta solister var Miriam Ryen och Olle Persson.

Jag satt väldigt långt fram och kunde verkligen njuta av minspel och gester. Alla åldrar involverade, ett genialiskt drag: en barnkör som ibland sjöng uppe från läktaren, de unga rösterna i den stora kören, proffsiga operasolister och de charmerande damerna. Jag blev alldeles varm inombords.

Folkoperan provar att göra annorlunda saker. Jag har just beställt biljetter till Matteuspassionen som ska göras sceniskt under våren med bl a The Real Group. Det låter också som ett spännande projekt.

Teaterupplevelse utöver det vanliga

En höjdpunkt på vår nyss avslutade semesterresa i Norge var Peer Gynt-föreställningen vid Gålåvatnet. Helt utsålt, 2500 personer var vi i lördags. Vädret var verkligen inte det bästa: ösregn, men ibland kombinerat med solsken och en fantastisk regnbåge. Samtidigt bidrog molnformationerna till att öka dramatiken.

Spelet har framförts 25 somrar med Svein Sturla Hungnes som regissör. Han drar sig nu tillbaka och spelet kommer att framföras i en mer modern form.

Det var ganska svårt att uppfatta och förstå replikerna på olika norska dialekter och jag var inte heller så insatt i Ibsens drama. Men Griegs musik och ett fantastiskt skådespeleri (trots ösregn som gjorde marken lerig) och spännande regi blev kvällen ett minne för livet.

Huvudpersonen Peer Gynt lever i fantasins värld med övernaturliga ting som troll och andra mystiska väsen från norska folksagor, såsom Böygen, som ger Peer rådet att vika undan när livet ställer krav och knappstöparen, som ska stöpa om hans personlighet. Peer vill lyckas men lurar sig själv. Hans individualism blir till egoism. Man kan känna igen sig i honom, både beundra och förakta honom. Men livets mening ligger utanför det självcentrerade.

Orkestern satt inomhus, som tur var. Vi såg musikerna genom glasväggar. Men för skådespelarna var det blött. Trots det presterade de utmärkt. Ingeborg Schübeler Gillebo sjöng Solveigs sang helt underbart.

Ingeborg Schübeler Gillebo sjunger tillsammans med Peer Gynt Kammerkor

Tyvärr finns inte denna sång med henne på Youtube, och då väljer jag istället Malena Ernman som också gör den fint. Här sjunger hon Solveigs sang på kronprinsessans födelsedag 2009:

Teater och konsert - båda med julanknytning

Två kvällar i rad med härliga kulturella upplevelser!

Fanny och Alexander

I onsdags såg jag Fanny och Alexander i Linus Tunströms uppsättning. Jag har, som säkert de flesta i salongen, sett Ingmar Bergmans film flera gånger, och det kräver extra mycket av regissören. Publiken kan innehållet och har förväntningar på hur det ska vara. 

Kontrasten mellan den stora bullriga familjen på julaftonsmiddagen, det julspel som ingår och den strama hårda kalla verkligheten i biskopsgården görs fantastiskt bra. I början är det svårt att hänga med, för det händer så mycket på många håll på scenen samtidigt. Men det är kanske ett bra grepp för att förstärka kontrasten till det som kommer sen. För då byts det färgglada och högljudda mot svartklätt, fyrkantigt, stramt och skräckfyllt. I det fina slutet när släkten återförenas och de två små barnen fötts återkommer färgerna. Huvudpersonen Alexander spelas av Peter Viitanen. Jag läste om honom att han är född 1980, han gör den unga rollen helt fantastiskt. 

Hector Berlioz
bild från Wikipedia

Igår kväll var det konsert med Radiokören i Berwaldhallen och vi fick höra L'enfance du Christ (Kristi barndom) av Hector Berlioz. Det är ett ganska annorlunda verk, i form som ett oratorium, skrivet i mitten av 1800-talet. De tre delarna beskriver Herodes dröm, flykten till Egypten och ankomsten dit. När verket börjar finns bara de manliga koristerna på plats. De kvinnliga har änglarnas roll i första delen, där de avslutar med ett fantastiskt vackert Hosianna, som sjungs på avstånd. I de svaga partierna är det så svagt att man faktiskt undrar om man hör något, det gäller även orkestern. Det var intressant att se den unge brittiske dirigenten Robin Ticciati gestalta detta.

Musikaliska upplevelser på Burma-resan

På hotellet Myanmar Treasure Resort i Bagan satt musiker och spelade om kvällarna. Ibland med några dansare, ibland kombinerat med marionettdockor. 

Den burmesiska harpan, kallad saung, är väldigt vacker. Vi brukar ofta köpa hem lokala instrument när vi är på resa, men i det här fallet var det svårt att ha hem en sådan harpa, vi fick nöja oss med en liten modell att ställa i pynthyllan. Man tror att det är landets äldsta musikinstrument, eftersom man hittat bilder av det i reliefer på pagoder, t ex Ananda i Bagan. 

Saung-spelare på Popa Mountain Resort

Folkliga danser fick vi se vid ett par tillfällen. Marionetteater står också högt i kurs. Det är många trådar att hålla rätt på för den skicklige konstnären. Här är några bilder från dessa tillfällen:

Dansuppträde ...

... och musiker på Dragon Boat Restaurant i Yangon

Marionett-konstnär i Bagan

Här finns en intressant video om ett musikaliskt möte mellan Burma och Europa.

Sånt vill jag gärna se mer av. Som det står i videon: Kultur öppnar dörrar. Tänk så vackert de arrangerar trummorna bak guldglänsande skärmar, det är inte för inte som det kallas "shwedagon".

Trassel eller en rak tråd? Det är frågan.

Så stod det i programbladet på Cirkus Cirkörs föreställning Knitted Piece på Confidencen (Ulriksdals slottsteater i Stockholm).

En annorlunda upplevelse där de unga artisterna använder sig av garn på alla sätt: stickar med händerna som stickor, slår knutar både på garn och på sig själva, cyklar med enhjuling på lina samtidigt som de spelar fiol, klättrar och dansar i trasslet ...
Så här kunde en dräkt se ut! Passar väl fint i den gamla 1700-talsteatern?
Kolla fler bilder här!
Gruppens nästa projekt heter Knitting Peace - tänk vad stickning kan åstadkomma!