Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

Dramatiskt körverk i Västerås!

Titelblad på första utgåvan 1874 

Tobias Ringborg ledde den stora kören, orkestern och solisterna i Verdis Messa da Requiem. Vi satt långt bak på första raden men fick en väldigt fin upplevelse både för öga och öra. Att se Ringborg leda Dies Irae var helt fantastiskt. Två trumpeter stod längst bak i konsertlokalen, det blev en härlig avståndsverkan när de svarade trumpeterna på scenen i Tuba mirum.

Verdis Requiem är ett stort mäktigt verk för varje korist. Här medverkade två körer från Västerås och två körer från Dalarna. Jag har varit med som körsångare och framfört det i Uppsala domkyrka på en körfestival 1990. Det var härligt att lyssna och känna igen. Kören sjöng väldigt vackert i den dubbelköriga Sanctus-satsen. De hade ett härligt friskt tempo i fugan Libera me. På slutet när sopransolisten kommer in är det hur vackert som helst, här var det Emma Vetter som sjöng.

Verdi skulle ha fyllt 200 år om två veckor ... därav denna stora satsning! I programbladet fick man veta en del intressant. När Rossini dog 1868 ville Verdi att det skulle skrivas ett requiem: olika tonsättare skulle skriva varsin sats. Själv skrev han Libera me. Alla skulle bidra utan att få betalt. Men då föll projektet; sångare och orkester ville inte ställa upp.

När Manzoni (en då känd italiensk författare) dog fem år senare kom Verdi att tänka på ett requiem igen. Klokt nog beslöt han att göra det själv. Och vilket pampigt verk det blev! Han hade vid den tiden skrivit flera operor och använde sin dramatiska stil även här. Stora kontraster: allt ifrån den svaga mystiska bönen i början och slutet, genom det skräckinjagande Dies Irae (Vredens dag), till trumpetfanfarer och körens livliga lovprisning i Sanctus.

Att konsertbiljetten sedan var en födelsedagspresent gjorde inte saken sämre ...