Dagsutflykt med UL

Även denna sommar bjöd UL på ett dygnskort. I fjol gjorde vi en utflykt till Norduppland, i år blev det västerut till Sala med ett besök på Aguéli-museet.

Vi hade förberett oss genom att se en video om en utställning som Moderna museet haft om Ivan Aguéli och Paul Klee. Två helt olika konstnärer, som båda hade att förhålla sig till 1900-talets konstnärskap utan att vara speciellt moderna i det framväxande industriella samhället. Båda gjorde resor till Nordafrika och dragningen till islam fanns hos båda.

Ivan Aguéli föddes i Sala. Egentligen var hans förnamn John Gustaf, och det är så han benämns på gravstenen på Kristina kyrkogård, bara ett stenkast från platsen där hans barndomshem låg (nuvarande Aguéligatan). På det till ytan lilla museet (i gamla elverkets lokaler) fanns många av hans målningar, dels på väggarna, dels på utdragbara skärmar.

Ivan Aguéli reste mycket under sitt 48-åriga liv. Tragiskt nog blev han överkörd av ett tåg i Barcelona. Några av de tidigare målningarna i samlingen är från Gotland, där han vistades några somrar.

Som exempel på fina porträtt har jag valt Flicka i blått och Ung kvinna, som avbildar samma okända flicka som han målat just på Gotland.

Utställningen visade landskapsmålerier från skilda platser och länder, målningar med ett stort lugn, med motiv som gatumiljö, stränder och öknar, ofta i soldis.

 Vi fick en folder med stadskarta och platser med anknytning till konstnären markerade. För att hedra honom uppfördes år 2000 en vacker morisk springbrunn, där de olika grindarna har symboler från koranen och på olika sätt hyllar konstnärskap.  

Aguélis gravsten på kyrkogården i Sala

Resan till Sala gick delvis på räls: vi tog Upptåget från Heby. Tåg är bekvämt, speciellt kändes det så, när vi på eftermiddagen skulle till Uppsala, på lagom pendelavstånd från Sala. Samma kväll var det  nämligen konsert med folkmusikgruppen Quilty i Parksnäckan. Gruppen firar 25 år och gör en jubileumsturné.

Det blev en fin utomhuskonsert med irländsk folkmusik. Gruppen bjöd på stort musikanteri på många instrument i folksånger med tungvrickande texter, härligt! 

Riksspelman på fiol och nyckelharpa

Leif Alpsjö hade ett fint program i Yttergran i kyrkans sommarmusikserie i söndags.

Han inledde med Limu, limu, lima på det urgamla folkmusikinstrumentet kohorn. Programmet hade som en röd tråd hur folkmusiken växt fram och hur han själv kommit i kontakt med den.

Jag tänker på Alpsjö främst som nyckelharpsspelare, men han berättade att det var först efter att han blivit riksspelman på fiol 1974, som han började med nyckelharpa. Och det var inte så lätt i början. Men han lyssnade till spelmän som kunde, memorerade låtar och övade och övade ...

Tacksam för att han kommit i kontakt med folkmusiken ville han ge tillbaka genom att förmedla glädje och kunskap. Han berättade ömsint om gamla spelmän, både äldre som Byss-Calle och Hjort Anders och spelmän han själv träffat som Eric Sahlström och Viksta Lasse. Eric Sahlström hade lärt honom att det var viktigt att berätta något om varje låt. Det blev ett intressant och omväxlande program med stor variation i musiken. Alpsjö har komponerat många låtar själv, vi fick höra några, dedicerade till barn och barnbarn.

Spelmansglädje av Erik Sahlström var det givna slutnumret, en riktig klassiker inom folkmusiken. 

Extranumret blev Kyrkmarsch  från Uppland. Alpsjö berättade att den finns i version för kör, och visst stämde det, vi sjunger den i kören.