En resa att minnas ... vandring på S:t Olavsleden

Resan startade i Selånger.  Vi följde den gamla pilgrimsleden och åtta dagar senare nådde vi Trondheim!

Resan har först och främst varit en historisk resa med dagliga vandringar på en till två mil tillsammans med 19 medvandrare. Vi har mellan vandringarna åkt egen buss eller tåg. Vi har bara behövt bära en lättare dagsryggsäck.  Men visst har det känts i benen och ibland varit jobbigt med värmen. 

Nu har det gått några dagar sedan jag kom hem och jag ska försöka summera intrycken.

I boken om S:t Olavsleden står att vandringar i naturen ger "mjuk massage för själen" och jag är benägen att hålla med.

Det är mäktigt att färdas tvärs över Sverige och in i Norge -  från hav till hav - genom Medelpad och Jämtland i Sverige och Nord-Trøndelag och Sør-Trøndelag i Norge. Naturen skiftar: öppna vyer med böljande sädesfält, glittrande vatten, djupa skogar, blomstrande stigar. mäktiga forsar och vacker fjällnatur.

Selångerdalens odlingslandskap

   

 

Tännforsen med sitt mäktiga brus

Skalstuguvägen med fjäll i bakgrunden

Leangerbukta vid Trondheimsfjorden

Leden går genom Sveriges mitt. I Östersund fick vi en fin vandring till Frösön, där vi gjorde vårt "intåg i Sommarhagen". Tänk så inspirerad Wilhelm Peterson-Berger måste ha blivit av utsikten han hade från sitt arbetsrum!

Utsikt från Sommarhagen på Frösön

Frösö kyrka med den vackra 1700-talsklockstapeln

Men vem var då S:t Olav (Olav den helige eller S:t Olof som vi brukar kalla honom i Sverige)? Och varför har han gett namn åt leden?

Han hette Olav Haraldsson och föddes strax före år 1000. Som ung var han en hårdför viking, som härjade runt Östersjön, i Frankrike och i England. Han tog intryck av kristendomen och lät döpa sig i Rouen. När han utropade sig till kung, ville han bilda ett enat Norge och kristna landet, men motståndet mot hans maktutövning ledde till att han fick fly till Novgorod år 1028. Han ville återvända, seglade till Selånger och samlade fler och fler anhängare på sin väg genom Sverige mot Norge. I Stiklestad fick han möta stort motstånd och blev dräpt den 29 juli 1030. Då blev han en martyr som dog för sin tro och det gick snart rykten om att det skett mirakel där Olav gått fram. Han hade fått källor att springa fram, när han stötte sin stav i marken. Olav helgonförklarades, blev "Olav den helige" och hans kista flyttades till Nidaros, där man började bygga en katedral över hans grav. Och pilgrimer började vallfärda dit. 

Så tidpunkten för resan var mycket lämpligt vald. Vi fick vara med om att fira Olsokdagen på plats i Stiklestad den 29 juli. S:t Olav är Norges nationalhelgon och är viktig i Norges historia. I de kyrkor vi besökte fanns han ofta som staty eller altarskåp. Hans signum är kungakrona och yxa, ofta ett riksäpple och en figur som han trampar på (en symbol för att han besegrat hedendomen).

S:t Olof-staty från 1200-talet i Torps kyrka

Stiklestads kyrka är enligt traditionen byggd på den plats där Olav blev dräpt. Den sten som han lutade sig mot, när han fick sitt yxhugg, ligger under altaret i kyrkan. Vandringsleden till kyrkan gick genom en 3 km lång björkallé.

Olsokdagen 29 juli firas med många aktiviteter i Stiklested. Spelet om S:t Olavs liv från viking till helgon har spelats varje år sedan 1954, men det var inställt i år (och i fjol) p g a coronan. Vi fick dock se bildspel hopklippta av nyhetsnotiser om tidigare föreställningar och med scener från spelen olika år. Avslutningsscenen 2019 måste har varit magnifik att uppleva på plats. Skådespelarna bar upp stora band som vecklades ut till ett bautastort S:t Olavskors. 

Olsokhögmässa med biskopen i Nidaros
på den plats där spelen brukar framföras

 

Gula tagetes och röda isbegonier bildar ett Olavskors

Sista dagsvandringen startade i Vikhammer och gick längs Trondheimsfjorden. Man ska visst kunna se tornen på Nidarosdomen från Saksvikskorsen. Då har man 14 km vandring kvar. 

Ser ni tornen? Nej, vi var inte överens här ...

... men här!

Hur kändes det då att nå målet?

Att komma till fots till sitt mål efter ett par mils vandring, det är något annat än att dimpa ner i en turistbuss. Denna magnifika katedral! S:t Olav var kransprydd denna vecka och därför lätt att hitta bland alla statyer. Inuti kyrkan valv efter valv, mäktigt!

Kyrkan har tre orglar spelbara från samma spelbord. Vi fick chansen att lyssna till orgelmeditation med tema S:t Olav, en härlig upplevelse sista dagen i Trondheim! 

Vi vandrade gott och väl 10 mil av hela ledens 58. Därför var vi berättigade till diplom, Och visst var det lite högtidligt att sitta där, för att få diplomet underskrivet och stämplat, och sedan markera med en knappnål var man kom ifrån. Så nu finns Bålsta på Pilgrimscentrats karta. 

"Verdens vakreste sjøreise"

Så lyder rubriken på boken om Hurtigruten, och jag är benägen att hålla med. Att uppleva Norges natur uppifrån Kirkenes och ner till Bergen längs kusten, genom trånga sund och inne i djupa fjordar var helt fantastiskt!

Båten hette Nordlys, men något norrsken såg vi inte. Däremot fick vi uppleva midnattssol. Det kändes overkligt att det var ljust när vi kom ut från midnattskonserten i Ishavskatedralen i Tromsö. Men vi var ju faktiskt en bra bit norr om Polcirkeln. 

Vi gjorde en utflykt till Nordkap-klippan på 71° nordlig bredd. Jag trodde detta var Europas nordligaste punkt på fastlandet. Men dels ligger Nordkap på en ö, Magerøja, dels finns det en udde strax intill som sträcker sig 1,5 km länge norrut. Strunt i det, klippan är imponerande, 307 m över Norra ishavet. Lite snö och is kvar, +2° och molnigt. På en panoramafilm fick vi uppleva Nordkap under ett år. Varje årstid har sin tjusning och här uppe i "ljusets och mörkrets land" är årstidsskillnaderna extra stora.

Renar på vidderna nära Nordkap

En absolut höjdare var havsörnssafari i en mindre båt i Trollfjorden. När det kastades ut fisk kom en stor flock måsar som följde med hela tiden, otroligt vad måsar kan skrika. De åt bröd direkt ur handen, och slirade på brädan där det skars upp av fisk. Så kom de seglande, de stora havsörnarna, med över två meters vingspann, fångade fisk direkt i luften eller vid vattenytan. Vi hade turen att få se många. När det inte kastades ut fisk kom de faktiskt svävande rakt över våra huvuden, det var mäktigt! Fjorden är trång och omges av stupbranta fjäll med vattenfall, en storslagen natur som förstärkte upplevelsen.

Trollfjorden

När vi passerade Polcirkeln på 66°33'39'' och därmed lämnade Arktis serverades det en sked tran och jag påmindes om barndomens fiskleverolja. Jag tyckte inte det var gott nu heller, men nyttigt är det ju: omega-3-fettsyror och vitaminer! Med Arktis menar man vanligtvis området ovanför Polcirkeln (blåstreckade cirkeln på kartan) men en annan definition är området norr om isotermen för +10° medeltemperatur i juli (röda kurvan på kartan).

Karta över Arktis

Här passerar vi Polcirkeln på väg söderut

Månens påverkan på jorden gör att den sanna polcirkeln flyttar fram och tillbaka periodiskt 9 bågsekunder på knappt 20 år samtidigt som den flyttar sig ca en halv bågsekund norrut per år (vilket betyder ca 15 m på marken) på grund att jordaxelns lutning ändras något.

Ekman: Polcirkelns förflyttning mot norr

Hurtigruten är inte enbart en turistattraktion. Den är fortfarande livsnödvändig för många samhällen längs kusten, dit det är svårt eller omöjligt att ta sig med bil. Och det var så den startade 1893 från Trondheim till Hammerfest och angjorde nio hamnar däremellan. Nu kan man åka Bergen-Kirkenes eller tvärtom på 6 dygn eller både - och på 12 dygn.

Det slumpade sig så att 17 maj, Norges nationaldag, inföll under resan. En stor dag för alla norrmän, som firar sin självständighet: detta datum år 1814 fick Norge sin grundlag. Vi fick ta del av firandet i ett par hamnar: det viftades med flaggor, musikkårer ledde paraderna och det sjöngs " Ja, vi elsker dette landet ..."

Musikkår i Stokmarknes framför Hurtigrute-skeppet Finnmarken
från 1950-talet, nu museiskepp

Passagerarna på Nordlys deltar i firandet i Sortland

Det bästa och mest speciella med resan var att uppleva Norges enastående natur. Vi hade tur med vädret, vi slapp både dimma och regn. Ofta kunde man sitta på däck och njuta i solsken. Och utsikten från båtens panoramafönster var inte så pjåkig den heller.

Några uppleverlser av arkitektur och konst i Norge

Jugendstilsenteret i Ålesund är inrymt i ett gammalt apotek med en bostad för apotekaren på andra våningen. Där lär man ut Ålesunds historia. Man kan ju undra varför stan har så enhetlig bebyggelse, men i museets tidsmaskin får man veta varför ...

Ålesund brann år 1904. Över 600 hus brann ner, men otroligt nog dog bara en person i branden. Det är på grund av branden som staden fått den vackra enhetliga jugendstilen. Återuppbyggnaden skedde under några få år av norska arkitekter som i sin utbildning utomlands kommit i kontakt med jugendstilen. I apotekarvåningen hänger en stor uppsättning foton tagna av en kvinnlig fotograf strax före branden.

Utsikt över centrala Ålesund från Aksla

Ett rum i apotekarbostaden med stiliga möbler och gyllenlädertapeter

Glasmålningar i jugendstil

Kubemuseet ligger i byggnaden intill Jugendmuseet. Där pågick en utställning med drottning Sonjas och två andra konstnärers grafiska blad, men det som fängslade mig mest var ett långt bord alldeles fullt av små dockhuvuden, en installation av Marianne Heske, som hon kallar Global Groove. Hon hade fått idén från en låda med dockhuvuden hon hittat på en loppis i Paris. Installationen består av 900 dockhuvuden. Konstnärer från olika delar av världen har fått bidra, vilket märks i varierande huvudform och ansiktsuttryck.

Marianne Heske: Global Groove

I Molde kan man ta båten ut till Hjertøya som förutom ett fiskemuseum också visar en utställning kring den tyske multikonstnären Kurt Schwitters. Han målade och skulpterade, men var också ordkonstnär. Hans konst är en sorts collageteknik. Ordet Merz är ett fragment från en text på ett flygblad Kommerz- und Privatbank.  Han tillbringade många somrar på denna ö utanför Molde.

Från Schwitter-utställningen på Hjertøya

Hjertøya med Schwitters konstverk till höger

Schwitters Merzbau - interiören konserveras på museum

Arnulf Øverlands Galleri ligger i Kristiansund. Där möttes vi av värdinnan Susy Polonio som bjöd oss på kaffe när vi kom in, blöta och frusna. Vi fick ett intressant samtal om konst, litteratur och Kristiansunds historia. På övervåningen finns en del målningar av Arnulf Øverland och på glasdörrar citat från hans dikter. En stridbar person både som målare och författare.

I Lillehammers konstmuseum pågick en utställning kallad Kvinnlige Pionerer. Vi hade förmånen att gå med en guide som förklarade och jämförde de olika konststilarna. Impressionisterna målade sina intryck vid en speciell tid på dagen för att få rätt ljus och skuggor och gärna ute i naturen. Tidigare ateljémålare  gjorde sina verk i ett sammanhang i sin ateljé och lade på ett lager fernissa när de var klara (vilket lett till ordet vernissage för tillfället då konstverket visas upp). Förutom att berätta om utställningen visade hon också några verk av Edvard Munch och några andra för mig okända norska målare. Munch räknas som expressionist, det är konstnärens känslor som uttrycks i verken.

Edvard Munch: Porträtt av Ida Roede

Utställningen visade åtta kvinnliga konstnärers verk, två från sekelskiftet (Kielland och Backer), tre modernister (Wankel, Keyser och Welhaven) och tre nu levande unga konstnärer (Konow Lund, Ulvin och Bowles). Att vara kvinnlig konstnär har alltid varit att kämpa mot gängse normer. Modernisterna hade nått framgång i Paris på 20-talet, men de hade svårt att bli tagna på allvar hemma i Norge, vilket ledde till att de senare anpassade sig till gängse stil.
Förutsättningarna har förändrats, men fortfarande kan det vara svårt att bli tagen på allvar. De nu levande konstnärerna pekar på problem med att nå ut med sin konst. Till exempel ropas detta ut av Lotte Konow Lund i en video You Ignore me. Linn Cecilie Ulvin och Vanna Bowles har arbetat tillsammans med installationen The Cabinet of Growth, där de kopplat ihop bildkonst och litteratur och gett det drag av naturvetenskap. Det växer otyglat utanför ramarna, ibland på ett ganska otäckt sätt, och som betraktare blir man definitivt berörd.

Några exempel på verk från de olika tidsepokerna: (Fler finns i den digitala katalogen)

Harriet Backer (1845-1932)
Läxförhör pågår - jag blev fängslad av ljus och skuggor i bilden

Ragnhild Kayser (1889-1943)
Bilden fick mig att tänka på kubister som Braque och Picasso

Två tavlor av Vanna Bowles  (f 1974)
Surrealistiskt växande, en protest mot förväntan att konst (speciellt kvinnlig) ska vara vacker?

Norska specialiteter

Maten i Norge är väl egentligen inte så annorlunda mot vår, men visst finns det specialiteter. En sådan blev jag bekant med på det mysiga kaféet på en fäbod i Storstilen nära Sjusjøen. Jag tänker på rømmevaflor med rømme och sylt till. Rømme är en syrad gräddprodukt, lite som gräddfil eller crème fraiche men inte riktigt. Receptet fick jag av det trevliga värdparet (de som sitter till höger i bilden jag länkat till), och är lätt att komma ihåg: proportionerna 1 - 1/2 - 1 av rømme - vatten - vetemjöl (och en gnutta salt). Sedan kom min norska väninna med en burk rømme och ett tidningsurklipp med recept, så att jag inte skulle missa att göra egna när jag kom hem. Och idag blev det våfflor till kaffet! Lite svarta vinbär passade bra till!

När jag gjort våfflor tidigare har det varit med ägg och mjölk. Men i frasvåfflor ska det vara grädde (eller gräddfil stod det i receptet i min kokbok), vatten och mjöl, så det liknar dessa, men jag har aldrig provat. Eftersom jag inte lär få tag på rømme, ska jag testa med gräddfil nästa gång.

Självklart är norska restauranger bra på fisk. I det lilla fiskeläget Bud ligger restaurangen Bryggjen. När vi kom dit serverades buffet med flera olika fiskrätter. En rätt med ovanligt namn är bacalao, ursprungligen en spansk eller portugisisk fiskrätt, introducerad i Norge av sjöfolk. Man använder klippfisk, saltad och torkad torsk och gör en mustig gryta tillsammans med potatis, lök och tomat. Bud var den största handelsplatsen mellan Bergen och Trondheim under 1500- och 1600-talen. Nu är det en charmerande idyll med sjöbodar och torkställningar för fisk.

Hamnen i Bud 

Ny stickning med norskt garn och lite annat textilt

På semesterresan i Norge besökte jag Rauma Ullvarefabrikk i Veblungsnes och köpte garn, dock inte ullgarn utan ett bomullsgarn, Petunia,  från Pt Design. Jag blev förtjust i ett mönster på en tunika . Garnet känns skönt att sticka med och jag har kommit en bit. 

De första varven stickades fram och tillbaka, ett bra sätt att slippa aviga varv, som det annars varit mycket av i början. Man syr ju lätt ihop den nedre delen senare.
Det ska bli många olika mönster i de fem olika färger jag valde ut. Lite spännande är det allt, hur det ska gå att sticka efter norska instruktioner. Diagram på de olika mönstren ska tolkas och där finns symboler jag inte är van vid. Och det är gott om förkortningar.

Det visade sig gå ganska bra att förstå den norska terminologin, men en del ord fick jag fundera över. Det började med rätstickning fram och tillbaka och det kallas för riller (spår). När jag förstod att kast betyder omslag, klarade jag meningen "På neste p slippes alla kastene av p uten å strikke dem"  vilket gav ett fint hålmönster. p betyder tydligen både sticka (pinne) och varv.

Det varv jag nyss börjat på ska ge ett stjärnmönster. Instruktionen lyder:

Strikk 3 vridd r sm uten å slippe m av p, 1 kast, og 3 vridd r sm igjen, slipp m av venstre p, 1 vr

Hoppas jag tolkat det här rätt:

Klicka på länken så ser du hur tunikan ska se ut när den är klar! Visst blir den fin?

En annan sak: Varje gång jag ska börja på ett nystan nuförtiden blir jag fundersam: förr var det lätt att hitta en tråd inifrån, men så är det inte numera, undrar varför? 

Rauma Ullvarefabrikk ligger nära Åndalsnes och det gör även Konfeksjonsmuseet, f d Oddfred Tokles konfeksjonsfabrikk i Isfjorden. Fabriken har varit i bruk fram till 1982 men är nu museum. Tyvärr kom vi dit den 1 aug, och då var deras sommaröppet slut. Man kunde kika in genom fönstret i alla fall, Husqvarna- och Singer-maskiner, tygstycken och modeller att klippa efter låg där, som om de anställda bara gått på kafferast. Länet Romsdal kallades förr "Norges kleskammer"; på 50-talet var mer än hälften av de yrkesverksamma inom klädindustrin.

Konfeksjonsmuseet

Bild tagen genom fönstret

Ibland är man sugen på att sticka, har garn, men vet inte vad man ska göra. Så kanske det var för några Lillehammerbor? I alla fall var en rad med träd utanför Lillehammers Kunstmuseum försedda med "benvärmare", läckert, eller hur?