torsdag 28 december 2017

Sista blogginlägget under 2017

En hel månad har gått sedan jag skrev sist ...

December har varit fyllt av övningar och förberedelser inför julkonserter, körsång på julmarknad, ackompangemang på äldreboende samt julottor (jag spelade orgel i Yttergran och sjöng i kören i Övergran) och så förstås lite extra av städning, matlagning och bakning. En stickkväll i Stockholm med temat Färglära för stickare hann jag med, annars har inte blivit så mycket stickning.

Här kommer en lägesrapport om de pågående stickprojekten:

Den julröda halsduken blev klar utan problem till första advent. Den var rolig att sticka och blev riktigt trevlig med olika varianter av strukturmönster: mosstickning, rutor och ränder.

Tröjan till min man har det inte hänt så mycket med, men jag närmar mig ärmhålet. Det är lätt stickning, tacksam att ta till när man vill bara vill slappa.

Den blivande västen i det härliga angoragarnet kräver däremot mycket av stickaren. Hade jag inte varit så envis (och garnet inte varit så lyxigt) hade jag nog gett upp. Men tack vare tät mailkommunikation med designer designer Pernille är jag nu övertygad om att den kommer att bli färdig! Tack, Pernille!
Strukturstickning på ryggen för att få en insvängd midja, trevlig idé!
Det blir många ändar att fästa, jag tar det pö om pö
Jag har stickat gott och väl 30 cm och fått lite fjung på både dubbelstickningen och allt pillemojs därtill. De två korta rundstickorna fäster jag ihop med små plastspiraler (jag fick tipset när jag var på Litet nystan och beskrev mitt problem). De olika garnerna i rutorna gör jag små nystan av, då blir det i alla fall mindre trassel. För att få gränsen mellan kantbården och slätstickningen snygg, stickar jag ett par maskor på den sticka jag håller på med och lyfter sen över till andra stickan. Det gäller bara att komma ihåg bytet och inte sticka vidare med den grövre stickan in på kantbården.
Hurra för plastspiralerna!

Om man vill testa dubbelstickning, följ ett gott råd och börja med ett litet projekt, ett pannband eller en halsduk. Och allra först kanske ett litet prov på dubbelstickning med grövre garn och stickor för att förstå sig på tekniken.

Till sist en bild (med tillstånd) från Angoragarnets facebook-sida
Pernille och några av hennes kaniner i juletid 




Angoragarnet från Pernilles kaniner är helt fantastiskt.  När västen är klar, måste jag nog satsa på att göra en kofta eller tröja i bohusstickning. Klicka på länken till kollektionen, så förstår du säkert! Men det kommer att bli svårt att välja bland alla färger och mönster.

tisdag 28 november 2017

Flera stickprojekt på gång

Nu är det som det ska vara: flera nya stickprojekt på gång! Olika krävande vad gäller koncentration, belysning etc;  det är viktigt att alltid ha ett "sticke" som passar!

Projekt nr 1
På Syfestivalen träffade jag Pernille som driver företaget Angoragarnet. Hon föder upp kaniner, klipper deras ull, spinner, färgar och stickar. Gården ligger i närheten av Strömstad. Senare läste jag om henne i tidningen Turist. Där fick man bl a veta att hon är en sjökapten som sadlat om, "intresset för knopar övergick till stickning". På Syfestivalen sålde hon främst material till tröjor och mössor i Bohusstickning. Men jag blev mest förtjust i en väst hon stickat med dubbelstickade kanter, kunde inte låta bli att köpa garn och mönster.

Det gick väldigt långsamt att komma igång med den dubbelstickade nederkanten. Jag har provat på dubbelstickning förut, men har ingen större vana på det. Man slår upp dubbelt så många maskor som behövs enligt storleken, varannan maska stickas avig och hamnar som rät på baksidan. I den rutiga kanten måste man dessutom byta färgernas plats på fingrarna efter 6 maskor. Och jag behöver använda sticka nr 2 för att få rätt masktäthet, smått och pilligt alltså.

Men fint blir det, och det blir ett härligt ludd! Efter att nederbården är klar fortsätter jag nu med rutmönstret i kanterna och stickar slätstickning på resten med sticka 3.  Kantmaskorna har jag på separata kortare rundstickor, det är lite spretigt men känns ändå bättre än strumpstickor, tycker jag.

Vackert med den dubbelstickade kanten
Projekt nr 2
När jag gick stickkursen för Ivar Asplund, visade han några böcker som olika stickdesigners gett ut. Marianne Isager var en av dem. Hon hade i en herrtröja utnyttjat byte av dominant färg som en effekt. Jag blev förtjust i den, fick tag på hennes bok på tyska och efter att min man valt färger har jag satt igång.

Det grå garnet är Drops Karisma, fyrtrådigt ullgarn, och det lila är Gotlandsgarn, tvåtrådigt  av gotländsk pälsull och lite merinoull från Falklandsöarna. Jag stickar alltså hela tiden med en maska grått, en maska lila, men låter respektive färg var dominant i olika områden. Helt otroligt att det kan bli så stor skillnad.
Projekt nr 3
På söndag (1 advent) ska Bålsta kammarkör sjunga på julmarknaden i Skokloster slott. Vi ska stå utomhus och ha någon röd detalj i vår klädsel. Alltså skickade jag efter tjockt julrött garn för att  sno ihop en halsduk tills dess. Idag kom garnet med posten.
Några varv hann det bli medan lunchen värmdes. Stickor nr 9 och 300 g grovt garn, visst blir det bra? Tid och garntillgång får bestämma hur lång den blir!

tisdag 14 november 2017

Berwaldhallen firar Sandström 75 år

Jag måste berätta om en helt underbar konsert i Berwaldhallen i fredags. Det var samtidigt ett firande av Sven-David Sandström som nyss fyllt 75 år.  En ung israelisk dirigent, Omer Meir Wellber ledde orkestern genom att dirigera livfullt med hela kroppen. Från rad 4 syntes väl hur hans engagemang smittade orkestern till stor inlevelse i musiken.


Sandström blev intervjuad av Boel Adler före konserten. Han berättade att numera tillkommer nya verk som resultat av en fråga han fått. Han svarar alltid ja när han bli tillfrågad om att skriva. Och den här gången var det pianisten Peter Friis Johansson som frågat. Beställningsverket hade fått titeln Five Pieces for Piano. Det var första gången verket framfördes i Stockholm. Sandström försöker komma bort från det traditonella konsertbegreppet, i stället för satser väljer han ordet pieces.
Peter Friis Johansson till vänster
Sven-David Sandström är en otroligt produktiv tonsättare. Han har skrivit i alla genrer: stora verk, men även körsånger och annat i mindre format. I programbladet fanns ett uppslag med uruppföranden i Berwaldhallen, hela 19 st, det första år 1974. Dessutom har flera verk haft urpremiär på annat håll.

Ett par av de senast tillkomna stora verken har jag hört (och skrivit om här i bloggen): Requiem i Berwaldlhallen år 2013 och Matthäus-passion i Uppsala domkyrka 2014. Och att han fyllt 75 betyder inte att han är "färdig". En trombonkonsert är på gång och kommer att uruppföras nästa år.


Sandströms kompositionsstil har ändrats under åren. På den gamla 50-lappens baksida fanns ett utdrag av  partituret till ett tidigt verk, Bilder för slagverk och orkester. Det var inte notskrift i vanlig mening utan grafisk notation, sådant som det experimenterades med på 1960-talet. Men den modernistiska fasen har han lämnat, nu skriver han "vackert", tänker i klanger mer än i notskrift. Hans nyskrivna stycke Five Pieces for Piano var klangrikt och vackert med ständiga växlingar i en dialog mellan orkester och solist. Pianospelet var till största delen förlagd till det övre registret.

Förutom detta verk bjöd kvällen på mycket annat intressant. Efter paus släcktes ljuset i konsertsalen ner, en mindre grupp ur orkestern kom in under spöklikt improviserande. Det var inledningen till Alfred Schnittkes stycke med den spännande titeln Moz-Art à la Haydn. Här var det fullt av citat från Mozarts musik kombinerat med påhittighet à la Haydn. Avslutningen var som i Avskedssymfonin: musikerna lämnade scenen en efter en och kvar till sist stod dirgenten och dirigerade framför en tom tyst scen. Läckert!

Som avslutning fick vi höra Symfoni nr 9 av Sjostakovitj, skriven 1945. Den var tänkt att bli en hyllning till Sovjetunionens seger i kriget, men det är lätt att förstå att den inte gillades av Stalin och hans gäng. Inga körer, inga patriotiska hyllningar, utan istället en lättsam virtuos musik med viss ironi, väldigt rolig att lyssna till.

Jag och många med mig lämnade Berwaldhallen med ett leende på läpparna och mycket musik i hjärtat!

söndag 12 november 2017

Lärorik stickkurs

Fyra onsdagkvällar har jag och en väninna gått stickkurs i garnaffären Litet nystan i södra Stockholm. Kursen som hette Sticka mönster med två färger gav både kunskaper och inspiration i stickningens ädla konst. Lärare på kursen var Ivar Asplund, både kunnig och pedagogisk och med en klok inställning till hur man "ska" göra. En felstickning kan vara lärorik och i stället för att prata om fel kan resultatet kallas "egen design".

Upplägget med fyra kvällar med några veckors mellanrum var superbra. Det fanns tid att träna mellan kurskvällarna och komma med frågor nästa gång.
  1. Uppläggning och olika sätt att hålla trådarna
  2. Steekar (maskor att klippa i) och flotteringar (trådar på baksidan som måste bindas då och då)
  3. Säkra och klippa steekar
  4. Foga ihop "axlar" och plocka upp maskor
Alla dessa moment fick vi träna i en stickning, slutprodukten blev något som kan likna en miniväst. En utmärkt idé: att bara slå upp maskor en gång och sedan träna olika moment allteftersom. Och i varje moment har vi fått prova olika tekniker, för att jämföra hur det känns, upptäcka för- och nackdelar och bedöma resultatet. Olika personer hittade olika favoritmetoder.
Efter fyra kurstillfällen är resultatet som en liten miniväst.
Här syns skillnad på de två hopstickade "axlarna"
I det blå-grå-randiga fältet har jag varierat vilken av färgerna som är dominant
Ivar har stickat massor. Han berättade att han alltid har många projekt på gång. Han visade flera tröjor han stickat, kommenterade tekniker, visade på vad som var både bra och dåligt.

Jag passade på häromdan att befästa kunskaperna genom att klippa i ett par vantar som jag stickade på skoj av överblivet melerat garn, när jag var inne i en vantperiod. De var så långa och därmed besvärliga att använda. Jag hade tanken redan då att det skulle vara bra med ett sprund, men det blev inget förrän nu. Efter att jag markerat mittmaskan och säkrat med virkade smygmaskor på båda sidor, tog jag till saxen. Efteråt plockade jag upp maskor och gjorde en i-cord som avslutning. Riktigt lyckat om jag får säga det själv.


tisdag 24 oktober 2017

Nordisk operapremiär i Karlstad

Wermland Opera i Karlstad ger sig på spännande och ovanliga uppsättningar. Den här gången gäller det The Greek Passion av Bohuslav Martinů.

Klippet ger ett litet smakprov:


Operan finns i två olika versioner. Den första skrev Martinů för Covent Garden i London 1954-1957, men den refuserades av operaledningen. Den andra skrev han 1957-1959 (det senare är hans dödsår) och den hade premiär i Zürich 1961. Så Martinů fick inte själv uppleva resultatet. Den första versionen rev han itu och delade ut notblad åt olika håll. Den sattes upp först 1999, efter att en tjeckisk musikforskare återkonstruerat den och sedan har den också spelats på Covent Garden. Och nu har den alltså fått Norden-premiär i Karlstad!

Operan bygger på en roman av Nikos Kazantzakis, Christ recrucified. Berättelsen handlar om en liten grekisk by, där livet går sin gilla gång. Byborna har för vana att spela upp passionsspel och håller just på att fördela rollerna i kommande års spel. Alla blir inte nöjda. Det är förstås inte lätt att acceptera rollen som Judas, inte heller att våga ta rollen som Jesus. Men de börjar så smått leva sig in i sina roller, i deras drömmar blandas person och roll samman och det påverkar deras agerande. Plötsligt kommer en grupp flyktingar och ber om mat och någonstans att bo. Bylivet skakas om, alla måste de ta ställning och deras moraliska styrka prövas. 

Bohuslav Martinů var tjeck. Han föddes och bodde sina första 11 år i ett kyrktorn i Polička. Fadern hade skomakeri i tornet och det ingick i hans jobb att hålla utkik och varna för eldsvåda, genom att tuta i lur och ringa i klockor. Själva bostaden är nu museum.Vi besökte platsen på vår campingsemester med musiktema i Tjeckien 2003. Jag minns att Bohuslavs gunghäst stod kvar. 



Kyrkan i Polička, där familjen Martinů bodde i tornet
Martinů är inte så känd, dock väldigt produktiv: han har skrivit nästan 400 verk, varav många i stort format. I den utmärkta presentation som dirigenten Johannes Gustavsson gav oss före föreställningen, påmindes vi om att Martinů levde i en tid med många nya musikstilar och tog intryck av det. Att han som barn var mycket sjuk och fick nöja sig med att se världen uppifrån tornet, bidrog kanske till att han inte blev så social. Idag skulle han fått asperger-diagnos. Han började spelade fiol tidigt, dock blev det inte så mycket av hans vidare fiolstudier. Hans specialbegåvning var ett ovanligt gott musikminne och stor förmåga att komponera snabbt. Kanske var det därför som han bara behöll några sjok från första versionen av operan och i övrigt skrev nytt material.
Det är mycket som händer på scenen, och snabba kast däremellan, och det krävs mycket av publiken. Språket är engelska, tydlig och lättförståelig, Nu finns där textmaskiner med översättning, både ovanför scenen och nere vid sidorna och då är det svårt att låta bli att kolla där också. Musiken kommenterar vad som händer, mycket av texten är talad. Kyrkans kyrie eleison blandas med klassisk musik och grekisk folkmusik. Olika personer kopplas till olika motiv och instrument, och där förekommer något så ovanligt som dragspel.

Skådespelarna är väldigt närvarande i sina roller. Detaljer i regi och ljussättning förstärker agerande och ansiksuttryck. I den här uppsättningen använder man en svensk Folkets hus-miljö istället för ett grekiskt torg eller taverna. Jag förstår idén, samtidigt som förändringen känns onödig.

Men budskapet är klart: Vi människor styrs av de roller vi ger varandra. Det blir så tydligt hur huvudpersonerna under spelets gång förvandlas på gott och ont. Människan måste hela tiden kämpa mot sin egoism. Här finns tydliga paralleller till vad som händer i världen idag.

I programbladets förord avslutar operachefen: Hoppas ni får en tänkvärd föreställning! Det fick vi!

söndag 15 oktober 2017

Några dagar i det vackra Toscana

Bålsta Kammarkör har deltagit i en körfestival i Toscana. Det blev en intressant och minnesvärd resa med både fina konserter och tid för sightseeing i det vackra landskapet.

Vi bodde i Montecatini Terme, några mil väster om Florens, en kurort ända sedan romartiden. Än idag kan man dricka brunn och koppla av med vattenmassage och lerinpackningar. Jag provade inget sådant, men smakade i alla fall på det mineralrika mycket salta vattnet. Terme del Tettuccio var sevärt för sin  imponerande arkitektur med marmorklädda bassänger och konstnärligt utformade brunnar. Målningarna på väggarna illustrerade vattnets hälsobefrämjande kraft.
Terme del Tettuccio
På en hög höjd låg Montecatini Alto, dit man kunde åka bergbana, faktiskt världens äldsta, byggd redan 1898. Däruppe njöt vi av fin utsikt över omgivningen och goda italienska specialiteter på en av de många uteserveringarna.

Piazza Giusti i Montecatini Alto
En av konserterna var i Florens, i en kyrka smyckad med otroliga mängder konst. San Salvatore in Ognissanti, i västra stadskärnan, var köpmannafamiljen Vespuccis församlingskyrka. (Känns namnet bekant? Amerigo Vespucci var upptäcktsresande, som Amerika fått sitt namn efter). Här fanns vackra fresker av stora renässansmålare, den mest kände Sandro Botticelli, som föddes i kvarteret och bott här hela sitt liv och också fått sin grav här.
Kyrkofadern Augustinus, fresk målad av Botticelli
Nyrenoverat krucifix av Giotti
På körfestivalens stora galakonsert sjöngs förstås italienska verk: Kyriesatsen ur Puccinis Messa di Gloria och Va pensiero (Fångarnas kör) ur Verdis opera Nabucco. Italienarna är stolta över sina stora kompositörer och vi träffade ofta på dem ute på stan.
Giuseppe Verdi
Giacomo Puccini
Härliga minnesrika dagar i det charmiga Toscana!

onsdag 4 oktober 2017

En måndag i Helsingfors

En liten kryssning till Helsingfors kan ge många upplevelser. Trots att det var måndag, då flertalet museer håller stängt, fick vi en händelserik dag i staden. Det är flera år sedan vi var där, och mycket nytt har byggts.
Ett kapell i annorlunda design

Kampens kapell (Kampin kappeli) byggdes 2012. Det ligger mitt inne i ett köpcenter, och runt om pågår det för närvande mycket renoveringsarbeten. Kapellet med sin originella design i böjt trä är verkligen en oas. Att det är välbesökt, är helt klart: så här på en måndag förmiddag kom hela tiden människor in, satt tysta en stund eller tände ett ljus.
Kapellets interiör, vackra kuddar att sitta på om man vil

Om vi hade haft möjligheten hade vi gärna gått på en konsert i Musikhuset (Musiikkitalo). Det invigdes 2011 och har blivit känt för sin ovanligt fina akustik. En japansk akustiker har stått för utformningen i furu. Det var intressant att se byggnaden. Vi kunde genom en glasvägg kika ner i konsertsalen där en orkester repeterade.
Kiasma, konstmuseet, tyvärr stängt måndagar
Stadsmuseet (Helsingkin kaupunginmuseo) har öppet måndagar och där fanns en trevlig utställning kallad "Smakbitar från Helsingfors". Trevligt gjord, man fick uppleva hur staden sett ut under olika skeden av 1900-talet på ett lite gammaldags sätt: Man kunde se sig om i staden genom att veva runt. 


Man fick gå in i ett kök från 50-talet och man kunde spela gamla hitlåtar på jukeboxen på puben. Gamla panoramabilder hade satts samman till en 360°-film där man kunde se runt om i stan. Stadens historia under svenskt och ryskt styre fram till självständigheten 1917 illustrerades på en vägg med tecknade symboler och animationer.

Vi strosade nere vid hamnen där det såldes fisk i alla former från båtarna. Försäljarna gjorde allt för överglänsa varandra i utbud och kvalitet. Lite kyligt var det, så det smakade gott med fisksoppa inne i den gamla saluhallen. I de charmiga försäljningsbåsen såldes matvaror av alla de slag.

Saluhallen från 1888



Som avslutning åkte vi en runda i pariserhjulet. Åkturen var hela fyra varv så det fanns gott om tid att spana in Domkyrkan, Uspensijkatedralen och andra högt liggande kännemärken. Alldeles intill ligger ett nybyggt utebad (Allas) och vi såg uppifrån hur det simmades i bassängerna där.
Uspenskikatedralen
Så var det dags att gå ombord på Mariella igen. Tänk så mycket vi hann uppleva i Helsingfors. En vacker stad med många sevärheter på nära håll, alldeles förträfflig för en endags-semester.