torsdag 19 juli 2018

Årets trasmattskompositioner!

Att knyta frans på de vävda mattorna blev ett drygt jobb denna sommar, då temperaturen låg över +30  dag efter dag. Men nu är det gjort, och här kommer en rapport om årets mattvävning.

Efter planering hemma följde en vecka i vävstolen och så här blev resultatet:
Det genomgående i årets alster är användning av Klässbols kantremsor i olika färger. En tegelröd sådan passade bra till trasor från köksgardiner från den tid då köket var brunt.
Men något borde bryta av. En ljusgrön t-shirt, som jag aldrig gillat, visade sig ha samma färg som trappan i hallen. Den gav inte så mycket trasor, men jag fördelade remsorna på 6 kvadrater, och visst passar mattan fint i hallen? Lite grön mattvarp fanns kvar sen ifjol, jag knöt in det jag hade i några av fransarna.

Drejad frans - titta noga så ser du att det är en grön tråd i den!

Nästa matta utgick från ett påslakan i vitt med svarta linjer och ett väl slitet blålila melerat påslakan. Kantremsor i svart-vitt respektive silver tyckte jag passade till. Mellan de olika fälten gjorde jag tuskaftsbårder av ett gammalt förkläde i mörkblått med vita smala ränder. Även här ville jag ha något som retade ögat: små "rosetter" av trikåtyg i rött och blått.

Flätad frans
 


I en lite kortare matta ville jag använda kantremsor i ljust och mörkt blått och silver för att få fram en känsla av himmel och hav. Trasorna kom från ljust småmönstrade påslakan. (Om du undrar på alla dessa påslakan, så kan jag berätta att jag köpt billigt på Röda korset. Slitna lakan är enkla att riva och ger mycket mattrasor med lite jobb)
Jag vävde på känn, och försökte få mjuka övergångar mellan de olika färgerna. I den drejade fransen knöt jag in trådar från ett blått stränggarn.

 

Till sist gjorde jag en 60 cm lång vävning till en matta i badrummet. Här skulle fransen kommit på "fel" håll, och därför valde jag att göra en kant av mattvarp (i olika nyanser) att vika in.

Detta var faktiskt sjätte året jag vävt en sommarvecka  hos min svägerska Eva i Skåne. År 2015 vävde jag gardiner, alla de andra gångerna har det varit trasmattor. Det är komponerandet i stunden som gör det så spännande att väva trasmattor. Även om jag varje gång har planerat i förväg, så är det ändå så mycket oförutsägbart: Hur smälter färgerna i trasorna ihop? Jag har så här många gram eller så här många meter av en viss sorts tyg... men hur långt räcker det? Dubbelt eller enkelt inslag? Tuskaft eller mönstertrampor? "Prova och se" var vävfrökens pedagogiska svar.

Tack Eva för ännu en härlig vävvecka hos dig!

söndag 15 juli 2018

Dagsutflykt med UL

Även denna sommar bjöd UL på ett dygnskort. I fjol gjorde vi en utflykt till Norduppland, i år blev det västerut till Sala med ett besök på Aguéli-museet.
Vi hade förberett oss genom att se en video om en utställning som Moderna museet haft om Ivan Aguéli och Paul Klee. Två helt olika konstnärer, som båda hade att förhålla sig till 1900-talets konstnärskap utan att vara speciellt moderna i det framväxande industriella samhället. Båda gjorde resor till Nordafrika och dragningen till islam fanns hos båda.

Ivan Aguéli föddes i Sala. Egentligen var hans förnamn John Gustaf, och det är så han benämns på gravstenen på Kristina kyrkogård, bara ett stenkast från platsen där hans barndomshem låg (nuvarande Aguéligatan). På det till ytan lilla museet (i gamla elverkets lokaler) fanns många av hans målningar, dels på väggarna, dels på utdragbara skärmar.

Ivan Aguéli reste mycket under sitt 48-åriga liv. Tragiskt nog blev han överkörd av ett tåg i Barcelona. Några av de tidigare målningarna i samlingen är från Gotland, där han vistades några somrar.

Som exempel på fina porträtt har jag valt Flicka i blått och Ung kvinna, som avbildar samma okända flicka som han målat just på Gotland.

Utställningen visade landskapsmålerier från skilda platser och länder, målningar med ett stort lugn, med motiv som gatumiljö, stränder och öknar, ofta i soldis.

 Vi fick en folder med stadskarta och platser med anknytning till konstnären markerade. För att hedra honom uppfördes år 2000 en vacker morisk springbrunn, där de olika grindarna har symboler från koranen och på olika sätt hyllar konstnärskap.  



Aguélis gravsten på kyrkogården i Sala

Resan till Sala gick delvis på räls: vi tog Upptåget från Heby. Tåg är bekvämt, speciellt kändes det så, när vi på eftermiddagen skulle till Uppsala, på lagom pendelavstånd från Sala. Samma kväll var det  nämligen konsert med folkmusikgruppen Quilty i Parksnäckan. Gruppen firar 25 år och gör en jubileumsturné.
Det blev en fin utomhuskonsert med irländsk folkmusik. Gruppen bjöd på stort musikanteri på många instrument i folksånger med tungvrickande texter, härligt! 

söndag 24 juni 2018

Som att komponera ljuv musik ...


Trasorna är klippta eller rivna, alla bär de på minnen; där ligger en sommarklänning, några slitna lakan, en gammal köksgardin ...

Att sätta samman trasorna till en trasmatta är som att komponera ett musikstycke, man väljer tema och tempo, man gör variationer, randar traditionellt eller modernistiskt. Möjligheterna tycks oändliga, medan man drömmer om hur kompostionen ska bli.

Nästa vecka ska jag väva igen! Det har blivit en tradition att väva en vecka varje sommar. I fjol ledde ett besök på Klässbol linneväveri till att jag köpte kantremsor, en restprodukt från deras linnevävnader, som jag kombinerade med trasorna. Det blev så lyckat att jag tänkt göra likadant i år. Och nu har jag fått tag på kantremsor i flera färger.

Här är de kombinationer av kantremsor och trasor som jag tänkt utgå ifrån:
Undrar hur kompositionen kommer att bli - de blå nyanserna för tanken till impressionism. I nästa inlägg kommer en presentation.

tisdag 29 maj 2018

Härlig energifylld konsert i Berwaldhallen

Vilken spännande tid det var strax efter sekelskiftet 1900! På en konsertintroduktion i Berwaldhallen blev det tydligt att det gäller både fysik och musik och att det finns kopplingar mellan dessa. Musikhistorikern Mattias Lundberg och fysikern Sören Holst diskuterade.  Camilla Widebeck från Vetenskapsradion ledde samtalet och gjorde ett program för radion, med rubriken En helt ny värld - 1900-talets revolution inom fysik och musik

Inom fysiken kom nya upptäckter som orsakade ett paradigmskifte: från Newtons absoluta tid och rum med en alltomfattande gravitationskraft, till Einsteins världsbeskrivning, där allt är relativt och graviation kan förklaras som en krökning i rum-tiden och Plancks kvantfysik, där materia och strålning är både partiklar och vågor. Inget är absolut och det finns en inbyggd obestämbarhet och slump i universum.

Inom musiken hade dur- och molltonaliteten nått vägs ände och något nytt måste komma: atonalitet och tolvtonsmusik men även musik influerad av olika länders folkmusik. Tolvton som kompositionsmetod blev inte så långlivad, men det finns faktiskt en psalm i psalmboken komponerad av S E Bäck, Du som gick före oss, Alla toner är lika viktiga, inte som i en tonal melodi, där grundton och ters är de klart viktigaste.

På konserten fick vi höra verk av Bartók, Szymanowski, Stravinsky och Enescu. Speciellt intressant var Szymnowskis violinkonsert med en mycket skicklig violinist, Nikolaj Znaider, som kunde få fram otroligt skira tunna toner. Här fanns både romantik och modernare klanger. Konsertens avslutande verk av George Enescu, Rumänsk rapsodi nr 1, var festligt och charmigt, byggt på olika folksånger.

Kvällens dirigent , Christian Măcelaru är enligt programbladet en skicklig violinist, samtidigt som violinsolisten tydligen är en efterfrågad dirigent. Undrar hur det låtit om de bytt roller i torsdagens konsert!

tisdag 15 maj 2018

Natur, naturfoto och Goldbergvariationer - en upplevelserik söndag

Naturen står i sin fägring, grönskan är skir. Det finns knappast något som går upp emot den svenska naturen i månaden maj. Målet för söndagens utflykt var Naturfotografiska i Hallstahammar.

Det brusade rejält i Sörkvarnsforsen i Kolbäcksån, där vi intog förmiddagsfikat. 
Sörkvarnsforsen
Den gamla kvarnbyggnaden vid Sörkvarnsbron

Eftersom det var sista dagen på utställningen Ryska naturfotograferna - Naturens skönhet, fick vi smaka på ryska specialiteter och se en bildvisning om utrotningshotade djur i Ryssland.

Uställningen var verkligen sevärd! Fantastiskt vackra bilder på djur och natur! Det stora landet erbjuder stor variation och där fanns bilder från olika miljöer, från stäpp och öken till arktisk miljö




På eftermiddagen var det konsert i Giresta, den sista i musikstiftelsens serie för den här terminen. Dansken Andreas Borregaard framförde Bachs Goldbergvariationer.

Andreas presenterade verket före framförandet. J S Bach själv kallade det Aria med olika variationer. Arian, som är en utsmyckad dansmelodi i långsam tretakt, följs av 30 variationer, som bygger på arians ackordföljd.  Variationerna är ordnade i grupper om tre. Nummer 16 kallas ouvertyr, vilket ger en lämplig tudelning med en välbehövlig paus i mitten, när verket framförs i sin helhet. Var tredje variation är en form av kanon med ökande avstånd mellan stämmorna. Trots (eller tack vare?) allt detta matematiska bygge låter det som fantastisk musik, där varje variaton är ett litet fint musikstycke.
Arian som inleder och avslutar
Och vem var då Goldberg? Han hette Johann Gottlieb Goldberg, kompositör, cembalist och organist, och var elev till J S Bach. Det berättas att Goldberg framförde dessa variationer för en greve som godnattmusik, när denne hade svårt att sova. Sant eller ej, men variationerna har väldigt olika känslolägen, tempi och rytmer, och visst finns där rogivande vaggsånger.

Normalt spelas Goldbergvariationerna på cembalo (som det är skrivet för) eller piano, och oftast bara aria och några variationer. Andreas spelade accordeon, en variant av dragspel, där bassidan inte innehåller färdiga ackord utan bara enskilda toner, vilket möjliggör ett friare sätt att fördela stämmorna mellan höger och vänster hand. Det är intressant att den gamla 1700-talsmusiken kan klinga så fint på detta mycket yngre instrument. Jämfört med ett tradionellt framförande på klaver gavs nu publiken bättre möjlighet att följa det virtuosa spelet, en njutning både för öra och öga. Ibland hade huvudstämman otroligt snabba passager även i vänsterhanden. Vilken prestation att framföra hela verket: inklusive introduktion och en kort paus i mitten var det en tvåtimmarskonsert!
Andreas Borregaard

fredag 4 maj 2018

Lunchteater - en hjärtevarm föreställning

Uppsala stadsteater har lyckats fint med att göra berörande teater i det lilla formatet. En humoristisk pjäs, Hunden som kom in från kylan, kombinerat med lunch i form av svensk husmanskost (köttbullar och potatismos) blev en varm upplevelse.
De två skådespelarna tar en selfie med polaroidkameran


Harry Friedländer visade en fantastisk förmåga att blixtsnabbt kasta sig mellan att spela hund, man och kvinna med tydligt olika kroppsspråk för de tre rollerna. Jag har ingen hund själv, men det var ändå väldigt mycket igenkännande i hundars rörelsemönster och mimik, speciellt de bedjande ögonen inför köttbullsburken. Privatdetektiven, spelad av Crister Olsson, blev efterhand en varmare människa när hunden kom in i hans liv. Och det går inte att säga vem som tog hand om vem.

En entimmes-pjäs spelad med minsta möjliga rekvisita i det lilla utrymmet, men med tänkvärda budskap. Ger man något av sin omsorg får man dubbelt igen. Alla vill känna sig behövda. Att öppna dörren och släppa in någon behövande ger kärlek i utbyte och en annan dag kan det vara ombytta roller.
Jag har själv en katt, han behöver mig, men jag undrar ibland om jag inte behöver honom ändå mer.

En härlig lunchföreställning som värmde långt efter att jag kommit ut på stan i det något svala men vackra vårvädret.

söndag 8 april 2018

Bohus Stickning - en spännande saga

Tänk att Bohus Stickning startat som nödhjälpsarbete i Bohuslän på 1930-talet.

När stenhuggeriarbetarna blev arbetslösa gick deras hustrur till landshövdingskan Emma Jacobsson och bad om hjälp. Skulle de kunna utföra någon sorts hemarbete och bidra till familjernas försörjning? Sticka kunde ju alla kvinnorna till husbehov och så blev det. Det ordnades kurser i landshövdingebostaden. Kvinnorna stickade hemma - först enklare mönster - sedan denna speciella Bohus Stickning: dyra plagg som bara såldes i vissa butiker såsom NK i Stockholm.

Märket i tröjan garanterade prima kvalitet

Lyssna på intervjun med Viveka Overland från Bohusläns museum och läs mer: Bohus Stickning – en spännande saga.
Viveca Overland har skrivit boken Bohus Stickning på nytt - The Revival med både svensk och engelsk text. Där finns också flera stickmönster.

Visst är det en spännande saga - i tre akter:
  • 1939-1969
    De trettio åren med nödhjälpsarbete under Emma Jacobssons ledning. Nerläggningen hade flera orsaker: svårigheten att få tag på ull med kvalitet, konkurrensen med de nya syntetmaterialen och möjligheten för kvinnorna att få mer välavlönade arbeten.
  • 1999-2013
    Solveig Gustafssons arbete med att återskapa mönster, färga garn och sälja stickpaket. Slit-och -släng hade avlösts av miljömedvetenhet och ett växande intresse för konsthantverk.
  • 2013-
    Pernille Silfverberg tar över. Hon har egna kaniner som hon klipper för hand. Garnet till tröjorna är en blandning av 50 % angora och 50 % merino (fårull från Nya Zeeland). Fortfarande står kraven på kvalitet högst på agendan. Pernille gör också nya mönster. Ni som följer min blogg har sett bilder på en väst jag stickat - det ett fint exempel på Pernilles egen design
Det är något särskilt med Bohus Stickning (som det står i bokens förord). Jag kände det som en utmaning att ge mig i kast med ett plagg. Svårt att välja - det finns så många vackra mönster. Det blev    Blå dimman i koftvariant. Jag har stickat det mångfärgade oket och en bit på bakstycket. Ett härligt garn på tunna stickor och en långsam stickteknik. Aviga maskor då och då ger relief och mjukar upp övergången mellan färgerna. Oket har åtta färger i nyanser som går över från den ena till den andra och bottenfärgen är mörkblå. Jag valde att sticka oket runt för att klippa upp sedan och göra resårframkanter. Men tydligen gjorde man inte så i originalstickningen.

Det är två färger på varje varv som regel, men på ett varv var det faktiskt tre färger. Tänk om detta skulle inträffat på ett varv stickat från avsigsidan; det är supersvårt att spänna trådarna lagom hårt. På just detta varv missade jag faktiskt några aviga maskor och orkade inte riva upp. Det är inget jag själv kan se, men hade det varit ett hemarbete på Emma Jacobssons tid är risken stor att det hade upptäckts och lett till avdrag på lönen.