onsdag 22 augusti 2018

Ketchup-effekten

Först kommer ingenting, sen kommer ingenting ... och sen kommer allt på en gång. Så kan det bli när man har flera stickprojekt på gång samtidigt.


 


Bohuskoftan var för varm att ha i knät alla de dagar som temperaturen låg över +30°. Då var det skönt att sticka med tunt mohairgarn och grova stickor och skapa maskor med mycket luft i.

Blå dimman är designad av Kerstin Olsson 1965 och sedan återskapad av Pernille Silfverberg och Solveig Gustafsson 2016. Kerstin Olsson var anställd vid Bohus Stickning, grundat av landshövdingskan Emma Jacobsson. Hon komponerade ofta mönster med många nyanser och lät mönstret glida ton i ton. I Blå dimman används åtta färger förutom bottenfärgen. Jag har skrivit mer om Bohus Stickning i ett tidigare inlägg.


Jag rundstickade oket för att slippa sticka aviga varv med flera färger. Efter att ha klippt upp oket, fortsatte jag enligt mönstret: bakstycke, ärmar och framstycken ner till resåren. Sedan stickade jag framkanterna ner till resåren och hakade på med resten av maskorna. En fördel var att på detta sätt blev all resår stickad med samma tunna sticka.

Den ljusa koftan är stickad enligt ett mönster i Allt om handarbete nr 05/2018, design Ellen Holm. Jag stickade i Sandnes Tynn silk mohair och Rauma lamullgarn.  Enkel teknik, bara rätstickning och lyfta maskor, gav en våffelaktig struktur.
Mohairgarnet visade sig inte räcka och det var dessutom restnoterat, därför valde jag att korta ärmarna. Jag valde att virka stolpar i det andra garnet och avsluta med fasta maskor med mohairgarnet i stolparna. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Och så var det bara två gram kvar av garnet! En liten knapp högst upp kan knäppas i övre stolpen. 

Så här lite garn blev över!

Nu undrar ni väl om jag blir sysslolös i kväll? Nej då, jag besökte Östergötlands ullspinneri i somras, såg Britt-Marie Cristofferssons utställning och köpte lite Visjögarn.

måndag 20 augusti 2018

En härlig augustihelg i norra Bohuslän

Dragplåstret var Angoragarnets evenemang nära Strömstad lördag 18 augusti. Vi bokade tre nätter i en campingstuga på Lökholmens camping, bara ett stenkast från norska gränsen. Jag hade tipsat en stickkompis, Louise, om detta, och hon och Martin mötte upp med sin husvagn.
Utsikten från vår campingstuga
Den bohusländska naturen är speciell med de karga klipporna och de pittoreska samhällena, där båtarna trängs i hamnarna och husen på klipphyllorna. Ett av dessa ställen är Fjällbacka, dit vi tog en tur på fredagen, njöt av vyerna, åt räkmackor på bageriet och gick upp till Kungsklyftan.
Hamnen i Fjällbacka


Spännande för oss alla, inte minst för Cato
Det fanns flera små intressanta ställen att besöka: utställningar med konst, keramik och annat hantverk. Av en slump såg vi en vägvisare till Linmuseet, ett av Sveriges 1500 arbetslivsmuseer. Där satt två flickor och gjorde lindockor framför en uppsatt väv med linnedukar.
Lin är ett härligt naturmaterial. Jag har aldrig provat sticka i 100% lingarn, däremot i lin blandat med bomull. När jag vävde mina Lyrö-gardiner för några år sedan hade jag lingarn som inslag.

Så kom lördagen. Vi åkte till gården Rörmyr söder om Strömstad och var de första besökarna på Pernilles evenemang "Öppet hus i kaninstallet". Vi fick gå runt och titta på kaninerna, de flesta vita, men det fanns även kaniner med grått, svart och brunt i pälsen. Pernilles barn hade hjälpt till att ge kaninerna namn, det stod namn på de flesta burar.
Pernille hälsar oss välkommna till gården. Ingela (längst till höger) hjälper till under dagen.

Pernille hämtade kaninen Rufus, och vi fick känna på den mjuka långrhåriga pälsen. Det var dags för klippning enligt kartoteket och Pernille satte fart med saxen. 

 Här finns en video på klippningen:
Några fler kaninporträtt:
Foto: MA
Foto: MA
Foto: MA

En annan av Pernilles kaniner i sin bur. Alla var inte lika söta.
Sedan tittade vi i Pernilles gårdsbutik. Hon säljer stickpaket både till Bohus Stickning och plagg i egen design. Det blev en härlig trängsel, efterhand som det kom allt fler besökare. Jag hade min väst (Pernilles design) på mig och flera undrade hur dubbelstickningen i kanterna fungerade. Jag medgav ett det varit ett svårt stickprojekt, som jag dock är väldigt nöjd med. (Mer om stickningen av västen finns i ett tidigare blogginlägg.) Jag visade mitt pågående (nästan klara) stickprojekt, Blå Dimman, för Pernille.
Flera var nyfikna på hur jag stickat västen.
På lördagen var vädret lite ombytligt och det regnade en del utåt kvällen. Besöket hos Pernille gjorde förstås Louise och mig extra sticksugna och det blev många varv under kvällarna i deras husvagn.
Foto: Martin Assarsson (MA) och Ingemar Johansson (övriga)

torsdag 19 juli 2018

Årets trasmattskompositioner!

Att knyta frans på de vävda mattorna blev ett drygt jobb denna sommar, då temperaturen låg över +30  dag efter dag. Men nu är det gjort, och här kommer en rapport om årets mattvävning.

Efter planering hemma följde en vecka i vävstolen och så här blev resultatet:
Det genomgående i årets alster är användning av Klässbols kantremsor i olika färger. En tegelröd sådan passade bra till trasor från köksgardiner från den tid då köket var brunt.
Men något borde bryta av. En ljusgrön t-shirt, som jag aldrig gillat, visade sig ha samma färg som trappan i hallen. Den gav inte så mycket trasor, men jag fördelade remsorna på 6 kvadrater, och visst passar mattan fint i hallen? Lite grön mattvarp fanns kvar sen ifjol, jag knöt in det jag hade i några av fransarna.

Drejad frans - titta noga så ser du att det är en grön tråd i den!

Nästa matta utgick från ett påslakan i vitt med svarta linjer och ett väl slitet blålila melerat påslakan. Kantremsor i svart-vitt respektive silver tyckte jag passade till. Mellan de olika fälten gjorde jag tuskaftsbårder av ett gammalt förkläde i mörkblått med vita smala ränder. Även här ville jag ha något som retade ögat: små "rosetter" av trikåtyg i rött och blått.

Flätad frans
 


I en lite kortare matta ville jag använda kantremsor i ljust och mörkt blått och silver för att få fram en känsla av himmel och hav. Trasorna kom från ljust småmönstrade påslakan. (Om du undrar på alla dessa påslakan, så kan jag berätta att jag köpt billigt på Röda korset. Slitna lakan är enkla att riva och ger mycket mattrasor med lite jobb)
Jag vävde på känn, och försökte få mjuka övergångar mellan de olika färgerna. I den drejade fransen knöt jag in trådar från ett blått stränggarn.

 

Till sist gjorde jag en 60 cm lång vävning till en matta i badrummet. Här skulle fransen kommit på "fel" håll, och därför valde jag att göra en kant av mattvarp (i olika nyanser) att vika in.

Detta var faktiskt sjätte året jag vävt en sommarvecka  hos min svägerska Eva i Skåne. År 2015 vävde jag gardiner, alla de andra gångerna har det varit trasmattor. Det är komponerandet i stunden som gör det så spännande att väva trasmattor. Även om jag varje gång har planerat i förväg, så är det ändå så mycket oförutsägbart: Hur smälter färgerna i trasorna ihop? Jag har så här många gram eller så här många meter av en viss sorts tyg... men hur långt räcker det? Dubbelt eller enkelt inslag? Tuskaft eller mönstertrampor? "Prova och se" var vävfrökens pedagogiska svar.

Tack Eva för ännu en härlig vävvecka hos dig!

söndag 15 juli 2018

Dagsutflykt med UL

Även denna sommar bjöd UL på ett dygnskort. I fjol gjorde vi en utflykt till Norduppland, i år blev det västerut till Sala med ett besök på Aguéli-museet.
Vi hade förberett oss genom att se en video om en utställning som Moderna museet haft om Ivan Aguéli och Paul Klee. Två helt olika konstnärer, som båda hade att förhålla sig till 1900-talets konstnärskap utan att vara speciellt moderna i det framväxande industriella samhället. Båda gjorde resor till Nordafrika och dragningen till islam fanns hos båda.

Ivan Aguéli föddes i Sala. Egentligen var hans förnamn John Gustaf, och det är så han benämns på gravstenen på Kristina kyrkogård, bara ett stenkast från platsen där hans barndomshem låg (nuvarande Aguéligatan). På det till ytan lilla museet (i gamla elverkets lokaler) fanns många av hans målningar, dels på väggarna, dels på utdragbara skärmar.

Ivan Aguéli reste mycket under sitt 48-åriga liv. Tragiskt nog blev han överkörd av ett tåg i Barcelona. Några av de tidigare målningarna i samlingen är från Gotland, där han vistades några somrar.

Som exempel på fina porträtt har jag valt Flicka i blått och Ung kvinna, som avbildar samma okända flicka som han målat just på Gotland.

Utställningen visade landskapsmålerier från skilda platser och länder, målningar med ett stort lugn, med motiv som gatumiljö, stränder och öknar, ofta i soldis.

 Vi fick en folder med stadskarta och platser med anknytning till konstnären markerade. För att hedra honom uppfördes år 2000 en vacker morisk springbrunn, där de olika grindarna har symboler från koranen och på olika sätt hyllar konstnärskap.  



Aguélis gravsten på kyrkogården i Sala

Resan till Sala gick delvis på räls: vi tog Upptåget från Heby. Tåg är bekvämt, speciellt kändes det så, när vi på eftermiddagen skulle till Uppsala, på lagom pendelavstånd från Sala. Samma kväll var det  nämligen konsert med folkmusikgruppen Quilty i Parksnäckan. Gruppen firar 25 år och gör en jubileumsturné.
Det blev en fin utomhuskonsert med irländsk folkmusik. Gruppen bjöd på stort musikanteri på många instrument i folksånger med tungvrickande texter, härligt! 

söndag 24 juni 2018

Som att komponera ljuv musik ...


Trasorna är klippta eller rivna, alla bär de på minnen; där ligger en sommarklänning, några slitna lakan, en gammal köksgardin ...

Att sätta samman trasorna till en trasmatta är som att komponera ett musikstycke, man väljer tema och tempo, man gör variationer, randar traditionellt eller modernistiskt. Möjligheterna tycks oändliga, medan man drömmer om hur kompostionen ska bli.

Nästa vecka ska jag väva igen! Det har blivit en tradition att väva en vecka varje sommar. I fjol ledde ett besök på Klässbol linneväveri till att jag köpte kantremsor, en restprodukt från deras linnevävnader, som jag kombinerade med trasorna. Det blev så lyckat att jag tänkt göra likadant i år. Och nu har jag fått tag på kantremsor i flera färger.

Här är de kombinationer av kantremsor och trasor som jag tänkt utgå ifrån:
Undrar hur kompositionen kommer att bli - de blå nyanserna för tanken till impressionism. I nästa inlägg kommer en presentation.

tisdag 29 maj 2018

Härlig energifylld konsert i Berwaldhallen

Vilken spännande tid det var strax efter sekelskiftet 1900! På en konsertintroduktion i Berwaldhallen blev det tydligt att det gäller både fysik och musik och att det finns kopplingar mellan dessa. Musikhistorikern Mattias Lundberg och fysikern Sören Holst diskuterade.  Camilla Widebeck från Vetenskapsradion ledde samtalet och gjorde ett program för radion, med rubriken En helt ny värld - 1900-talets revolution inom fysik och musik

Inom fysiken kom nya upptäckter som orsakade ett paradigmskifte: från Newtons absoluta tid och rum med en alltomfattande gravitationskraft, till Einsteins världsbeskrivning, där allt är relativt och graviation kan förklaras som en krökning i rum-tiden och Plancks kvantfysik, där materia och strålning är både partiklar och vågor. Inget är absolut och det finns en inbyggd obestämbarhet och slump i universum.

Inom musiken hade dur- och molltonaliteten nått vägs ände och något nytt måste komma: atonalitet och tolvtonsmusik men även musik influerad av olika länders folkmusik. Tolvton som kompositionsmetod blev inte så långlivad, men det finns faktiskt en psalm i psalmboken komponerad av S E Bäck, Du som gick före oss, Alla toner är lika viktiga, inte som i en tonal melodi, där grundton och ters är de klart viktigaste.

På konserten fick vi höra verk av Bartók, Szymanowski, Stravinsky och Enescu. Speciellt intressant var Szymnowskis violinkonsert med en mycket skicklig violinist, Nikolaj Znaider, som kunde få fram otroligt skira tunna toner. Här fanns både romantik och modernare klanger. Konsertens avslutande verk av George Enescu, Rumänsk rapsodi nr 1, var festligt och charmigt, byggt på olika folksånger.

Kvällens dirigent , Christian Măcelaru är enligt programbladet en skicklig violinist, samtidigt som violinsolisten tydligen är en efterfrågad dirigent. Undrar hur det låtit om de bytt roller i torsdagens konsert!

tisdag 15 maj 2018

Natur, naturfoto och Goldbergvariationer - en upplevelserik söndag

Naturen står i sin fägring, grönskan är skir. Det finns knappast något som går upp emot den svenska naturen i månaden maj. Målet för söndagens utflykt var Naturfotografiska i Hallstahammar.

Det brusade rejält i Sörkvarnsforsen i Kolbäcksån, där vi intog förmiddagsfikat. 
Sörkvarnsforsen
Den gamla kvarnbyggnaden vid Sörkvarnsbron

Eftersom det var sista dagen på utställningen Ryska naturfotograferna - Naturens skönhet, fick vi smaka på ryska specialiteter och se en bildvisning om utrotningshotade djur i Ryssland.

Uställningen var verkligen sevärd! Fantastiskt vackra bilder på djur och natur! Det stora landet erbjuder stor variation och där fanns bilder från olika miljöer, från stäpp och öken till arktisk miljö




På eftermiddagen var det konsert i Giresta, den sista i musikstiftelsens serie för den här terminen. Dansken Andreas Borregaard framförde Bachs Goldbergvariationer.

Andreas presenterade verket före framförandet. J S Bach själv kallade det Aria med olika variationer. Arian, som är en utsmyckad dansmelodi i långsam tretakt, följs av 30 variationer, som bygger på arians ackordföljd.  Variationerna är ordnade i grupper om tre. Nummer 16 kallas ouvertyr, vilket ger en lämplig tudelning med en välbehövlig paus i mitten, när verket framförs i sin helhet. Var tredje variation är en form av kanon med ökande avstånd mellan stämmorna. Trots (eller tack vare?) allt detta matematiska bygge låter det som fantastisk musik, där varje variaton är ett litet fint musikstycke.
Arian som inleder och avslutar
Och vem var då Goldberg? Han hette Johann Gottlieb Goldberg, kompositör, cembalist och organist, och var elev till J S Bach. Det berättas att Goldberg framförde dessa variationer för en greve som godnattmusik, när denne hade svårt att sova. Sant eller ej, men variationerna har väldigt olika känslolägen, tempi och rytmer, och visst finns där rogivande vaggsånger.

Normalt spelas Goldbergvariationerna på cembalo (som det är skrivet för) eller piano, och oftast bara aria och några variationer. Andreas spelade accordeon, en variant av dragspel, där bassidan inte innehåller färdiga ackord utan bara enskilda toner, vilket möjliggör ett friare sätt att fördela stämmorna mellan höger och vänster hand. Det är intressant att den gamla 1700-talsmusiken kan klinga så fint på detta mycket yngre instrument. Jämfört med ett tradionellt framförande på klaver gavs nu publiken bättre möjlighet att följa det virtuosa spelet, en njutning både för öra och öga. Ibland hade huvudstämman otroligt snabba passager även i vänsterhanden. Vilken prestation att framföra hela verket: inklusive introduktion och en kort paus i mitten var det en tvåtimmarskonsert!
Andreas Borregaard