lördag 14 mars 2020

Vilken härlig jacka det blev!

Jag såg denna jacka uppstickad i olika färger på Syfestivalen i höstas och tyckte den röda varianten var så fin! Små små prickar av grönt och blått i det röda ullgarnet. Lotta Blom (Tant Kofta) berättade hur man valkar och får en tät härlig jacka, i stil med en fleecetröja, men nu i ull i stället för polyester. Jag tyckte det verkade intressant och jag köpte hennes häfte Sticka och valka.

Strax före jul beställde jag garn (Soft Donegal Tweed) i färgen Röd Confetti och bestämde mig för att sticka med dubbelt garn.
Jag började med att sticka två likadana provlappar enligt instruktion i häftet. Förutom att mäta stickfasthet gav provlapparna möjlighet att testa olika tekniker (tillfällig uppläggning, osynliga ökningar och minskningar, rätstickad kant och kant till dragkedja). Den ena provlappen tvättade jag i maskin, 40 grader fintvätt.
När provlappen torkat mätte jag dels stickfastheten (18 maskor på 10 cm), dels hur mycket den krympt på längden (10 cm krympte till 8,5 cm, dvs 15% krympning).  Utifrån detta gjorde jag beräkningar enligt instruktion i häftet.

Jackan stickades uppifrån och ner, fram och tillbaka på en lång rundsticka, så det var lätt att göra kontrollmätningar efter hand. Därefter ärmar, sedan kragen och allra sist två fickor som syddes på.

Sedan kom det spännande ögonblicket då jackan skulle in i tvättmaskinen. Efter en tvätt i 30 grader krympte den nästan inte alls, (jag hade råkat välja Ylle 30 grader) så det blev en tvätt till, men nu i  Fintvätt 30 grader (efter ett telefonsamtal till Lotta Blom). Nu blev den riktigt bra i storlek, och den blev precis så där tät som jag ville ha den. Sedan valkade jag framkanten, dvs tvättade den med såplösning och rullade kanterna mot vasken, för att få extra krympning där och tillika en stadig kant. 

På Kims Handarbeten i  Kungsängen fanns dragkedja i precis rätt röd färg och nu är den på plats. Så har ser jackan ut med dragkedjan helt uppdragen!
Det är en härlig modell som jag är väldigt nöjd med. Kul dessutom att jag valde ett rött garn, jag som alltid brukar falla för blått!

söndag 1 mars 2020

En körupplevelse utöver det vanliga!

Mörkerkonsert, vad är det? Jo, man sitter i totalt mörker och lyssnar på en konsert. I det här fallet var det Allmänna Sången i Uppsala som framförde en konsert i en biosalong, där man noggrant sett till att det blev totalt mörker. Till och med nödutgångsskyltarna var övertäckta, men det stod vakter vid dessa, beredda att agera vid behov. Publiken fick instruktion av dirigenten att, förutom att stänga av sina mobiler, ta av sig sina klockor så att inget skulle störa mörkret.

Lamporna släcktes för att sedan inte tändas förrän konserten var slut och kören försvunnit ut. På grund av vad jag hörde, tror jag att koristerna stod fördelade på båda sidor, men flyttade sig under konserten. Det fanns också en violinist med, som stod framme vid scenen.

Konserten innehöll förutom mer eller mindre kända körsånger även olika soloinpass, fraser av melodier, talade repliker och ljudeffekter. Med knäppningar, prassel och klappningar åstadkom kören ett väldans regnväder med åskdunder, så jag hukade mig i biostolen, det var effektfullt till max! Bland körsångerna fanns den underbara strama sången The Lamb av John Taverner (egentligen en julsång), en festlig studentikos dryckesvisa Om ett hundrade år och ett vackert arrangemang på I denna ljuva sommartid för att nämna några.

Någon bild har jag inte att lägga ut, vi såg ju inget. Inte ens efter ett rejält applåderande kom kören in. Ett gäng svartklädda ungdomar stod vid utgången och i foajén, de tog emot enkäter och gav oss chans att prenumerera på deras nyhetsblad, det var alltså de här personerna som gett oss denna fantastiska konsert!

En mycket välsjungande kör, vackra röster och skicklighet att framföra konserten utan att kunna se vare sig noter, dirigent eller varandra! Här är en länk till körens hemsida med bild på kör och dirigent. Där står att läsa att "Allmänna Sången är Skandinaviens äldsta akademiska kör, grundad 1830". Det kan ju låta lite mossigt kanske, men mer nytänkande och kreativt än det här får man leta efter!

I presentationen av konserten stod några frågor:
  • Vad hör du när du inte ser? 
  • Vilka sinnen aktiveras när synen tas bort? 
  • Varifrån kommer musiken? 
Det jag upptäckte var att hörselsinnet var på max. Stereoupplevelsen och textuppfattningen blev starkare. Hostningar från en i publiken störde mig mer än på en vanlig konsert. I början kom jag på mig med att sitta och blunda, men det var ju onödigt. Nu efteråt känns det som att minnet av konserten är mer svårfångat, inga synminnen att knyta det till. Musiken är en konst som inte kan fångas materiellt, den finns bara i nuet!




måndag 17 februari 2020

Konsert på Kungsängens nya orgel

I går fick jag lyssna på en fin orgelkonsert i Kungsängens kyrka. Orgeln är ny, byggd av Ålems Orgelverkstad i Småland, men den har fasaden kvar från kyrkans första orgel, byggd av P Z Strand år 1832. Enligt den utförliga beskrivning vi fick, är klangidealet från den tiden också kvar: en varm, sångbar klang med många 8-fotstämmor.


Orgeln invigdes 1 dec 2019, så den har använts några veckor, men nu i helgen satsade man stort på  att sätta orgeln i centrum med flera konserter. I programmet för söndagens sista konsert stod att Mattias Wager skulle spela musik av bl a Bach, Mendelssohn, Price och Sandström, och då var det Price som lockade mig att åka dit. Och då undrar du nog vem Price är? Okänd för de flesta, tror jag. Mattias Wager presenterade henne (och för övrigt hela programmet) före konserten.

Florence Beatrice Price var en amerikansk svart kvinna med afrikanska rötter. Hon var på sin tid en erkänd pianist, organist, kompositör och pedagog. Hon gjorde sitt första framträdande som 4-åring och publicerade sin första komposition när hon fyllt 11. Hennes produktion består av symfonier och andra orkesterverk samt kompositioner för kör, piano och orgel, och många andra instrument, totalt över 300 verk. Oförtjänt bortglömd efter sin död, men hon börjar bli återupptäckt. När jag sökte inspelad musik av henne för ett och ett halvt år sedan, var det väldigt tunnsått, nu finns betydligt mer.

Jag hörde nämligen Mattias Wager spela en orgelsvit av Price i Konserthuset hösten 2018. Jag blev förtjust i musiken, som var inspirerad av gospel och amerikansk folkmusik och med spännande jazzharmonier. Det var inte lätt att få tag på noter och jag visste inte heller om jag skulle klara av att spela musiken, men jag beställde från ett amerikanskt förlag och så småningom kom häftet med Orgelsvit nr 1, fyra satser. Efter många, många timmars övning vågade jag framföra sviten i Skokloster sommaren 2019.

Tillbaka till konserten i Kungsängens kyrka. Mattias Wager spelade satserna Air och Tocatto (det ska stavas så: blandning mellan toccata och staccato?) och det är härlig musik att lyssna till. Mendelssohns Sonat nr 6 var också välkänd för mig. Den lät väldigt bra på den här orgeln. Vi fick också lyssna på några koralförspel dels av Sven-David Sandström, dels av J S Bach. 
Att avsluta konserten med Widors kända Toccata var ett bra grepp, festligare och pampigare än så kan det knappast bli!
Mattias Wager avtackas efter konserten

lördag 1 februari 2020

Lägg konsten på golvet!

Märta Måås-Fjetterströms mattor är så fantastiska. Det är 100 år sedan hon startade väveriet i Båstad. Detta uppmärksammas med en mycket sevärd  utställning i Rikssalen.  Miljön passar utmärkt. I flera kungliga slott ligger hennes mattor på golven och en pampigare utställningslokal än Rikssalen är svår att tänka sig.


Märta Måås-Fjetterström gjorde mönster till mattor och draperier som vävdes i olika tekniker: flossa, rya och slätvävd rölakan. I början gjorde hon mest bildmotiv,  men efterhand blev det mer abstrakta mönster. Inspirationen kom från olika håll, från naturen på Hallandsåsen, från äldre skånska textilier och från resor hon gjorde. Garnet är glansig ull i många nyanser, nära naturens egen färgskala. Hon kallade sig själv för kompositör, hennes väverskor var musikerna. Och visst är resultatet som vacker musik?
Hästbete, komponerad före 1919
Hjortskogen, ser du alla fyra hjortarna?
Detalj av Blåplump, komponerad 1937

Ett par bilder till från utställningen måste få komma med. De har lyckats arrangera textilierna så vackert!
 Foto: Matilda Arvidsson

Lyssna gärna också på ett program i Antikmagasinet för en bra presentation av konstnären och hennes verk.

Märta Måås-Fjetterström har gjort många vävnader för kyrkligt bruk, såsom kormattor och antependier, flera till skånska kyrkor.
Detalj av antependium i Båstad kyrka
Foto: Matilda Arvidsson
Hennes sista skiss, den låg på arbetsbordet när hon dog.
Skulle blivit ett antependium i Tjörnarps kyrka.
Foto: Matilda Arvidsson
Här nedan kan du titta på en liten film om hur tillverkningen i Båstad lever vidare idag.


Visst gav utställningen mig inspiration att väva i sommar igen. Visserligen bara trasmattor, men ändå. Märta Måås-Fjetterström lär ha sagt att en matta måste ha "hållning"och "det kan också en trasmatta ha, när den får verka genom själva sin enkla men livliga yta, ej genom krafsiga mönster".

Ett besök på väveriet skulle ju också vara intressant, de har öppet fredagar och lördagar.

söndag 12 januari 2020

Filharmonins dag på Konserthuset

Det var öppet hus på Konserthuset igår lördag och det vimlade av folk i alla åldrar, även om det nog var barnfamiljer som dominerade. Massor av aktiviteter! Jag kom strax före kl 11 och då var det jättelång kö, långt ner mot Sergels torg, men huset är stort, så när de väl öppnat portarna var det bara att ta för sig av det som bjöds.
Det var familjekonsert i Stora salen, jazzkonsert i Grünewaldsalen, och möjlighet att prova olika instrument i korridorerna. Man kunde gå runt i de olika lokalerna, t ex se notbiblioteket med en hel hyllkilometer noter.


Musik-
saga i
 Stora salen, 
härligt att 
se så 
många barn i 
publiken!











Jazz i den vackra Grünewaldsalen
Konserthusets organist Ulf Norberg presenterade orgeln med fokus på de yngsta i publiken. Barnen hade bra koll på fakta om orgeln: instrumentet är 24 m brett, största pipan 11 m (Ulf frågade om de trodde skulle få plats i den ... jodå!) och minsta pipan 30 mm.  Vi fick höra hur de lät, den största som en vibration och den minsta gav en jättehög ton (han frågade hur många som hörde den tonen ... som ett hörseltest för oss äldre, och jag hörde den!). Naturligtvis fick vi höra en del orgelmusik också, bl a med orgelns trumpetstämmor.


Dagens roligaste för mig var nog att testa VR-tekniken (virtual reality) för att uppleva hur det känns att sitta i orkestern när de spelar Mahler. 

Visst syns det att jag gillade det!

fredag 10 januari 2020

Det bidde en kudde ...

I våras började jag sticka på Marianne Isagers tröja Marts (från boken Tolv tröjer fra Tversted, där hon bjuder på ett mönster för varje månad på året). Det skulle bli en fin tröja till min man.
Bild sid 17 i boken 
Jag valde att göra den med lite annorlunda färgställningar: mörkblå botten och restgarner i olika ljusa nyanser till "knopparna". Så här såg det ut när jag kommit en bit.
För att få dessa fina färgskiftningar stickas både bottenfärg och "knoppar" med olika dubbla garner.  Isager betonar vikten av att göra en provlapp först, dels för att kontrollera stickfastheten, dels för att lära sig tekniken. Mönstret krävde en del träning, inte minst att hålla ordning på alla trådar.
Baksidan med alla trådar 
Men sedan hände det värsta ... min man dog den 8 juli. Det har varit en väldigt turbulent tid. Ibland har stickning fungerat som tröst, ibland inte. Men just denna stickning som skulle bli en tröja till honom, den fick ligga.

Först nu kunde jag plocka fram den avbrutna stickningen. Sticka färdigt tröjan? Nej! Riva upp garnet? Nej, det var så många korta trådar, omöjligt att göra något av! Framstycket var klart upp till ärmhålan; det vill säga jag hade en rektangulär stickning. Något jag kanske kunde göra en kudde av? Jag frågade ett par vänner, som oberoende av varandra föreslog just en kudde. Så fick det bli. Jag stickade en avslutande resår på samma sätt som i början.

Vad skulle jag ha som bakstycke? Och skulle jag kunna fixa det utan att sy på maskin (något jag inte alls gillar). Då kom jag på att jag för flera år sedan köpt en bok Do Redo - Konsten att slakta en tröja.
Boken utgiven av Alfabeta Bokförlag år 2005
När jag köpte boken hade min man en engelsk pullover, som han slitit på så mycket att det gått hål. Då tvättade jag den i tvättmaskinen i 60 grader och fick jag ett härligt filtat tyg. Jag hade tänkt göra innetofflor av tyget, men eftersom jag inte gillar att sy, så blev det inte av. Men jag sparade tröjan. Nu blev det mörkblå ryggstycket väldigt bra till baksida på kudden.

Här är kudden klar!  Det känns bra att ta vara på både det jag stickat och hans gamla tröja.

Nu är det verkligen inne att återvinna, lappa och laga. Jag såg just att Nordiska museets nästa stickcafé handlar om återbruk och leds av två av författarna till boken.

fredag 27 december 2019

Annandag Jul i Stockholm

Först på programmet ett biobesök: Roy Andersson senaste film Om det oändliga. Jag har tidigare sett  Sånger från andra våningen och En liten duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och det gick inte att ta miste på att det var samma filmskapare.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta: Kameran står still, och det lilla som händer, händer väldigt långsamt. Korta scener från verkligheten skildras i kallt ljus och med dämpade färger. Berättaren introducerar de olika bilderna: "Jag ser en man som ...", "Jag ser en kvinna som ..."
Vacker stillsam musik ackompanjerar svagt, han hade valt välkända sånger som Kärlekens tid och Stilla natt (den senare insjungen av Kammarkören Sångkraft såg jag i eftertexten).


När jag kom ut på stan efteråt kom jag på mig själv med att se gatulivet som i filmen : "Jag ser en kvinna som går över gatan med en barnvagn",  "Jag ser ett par som tar avsked av varann med en puss" ... Filmen berörde mig, den fick mig att sakta ner tempot och jag kände mig varm inombords.

På väg mot Oscarskyrkan upptäckte jag att Historiska museet var öppet. Jag åt dagens soppa (blomkålsoppa) i museets restaurang och hade också tid att gå runt lite i utställningen Medeltida klanger. Jag tittade på de gamla gotländska orglarna (eller snarare rester av dem) som finns där.
Orgelhuset från Sundre kyrka, byggd 1370.
Hål för 18 manualtangenter och 8 pedaltangenter
Tangentbordet på Norrlanda kyrka. 1400-tal
Halvtonstangenterna har en egen övre rad. 
Jag beundrade också det här vackra broderade krucifixet, gjort av Helena Larsdotter Lindelia i Eksjötrakten i slutet av 1600-talet. Det var ovanligt med kvinnliga textilkonstnärer på den tiden. Men Helena kunde faktiskt försörja sig på broderi.

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Vom Himmel hoch (Av himlens höjd), Es ist ein Ros entsprungen (Det är en ros ...) och Wie schön leuchtet uns der Morgenstern (Var hälsad ...).Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Några franska stycken fick vi också lyssna till, som den fantastiska Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

Ett nytt grepp var att ha en kamera på orgelläktaren och visa organisten in action på en skärm där framme. Det gör att man upplever konserten mera live.
Koret med bildskärm på orgelspelbordet
En upplevelserik annandag jul! Det är en förmån att bo så nära storstan och ändå på landet. Det kulturella utbudet är stort bara en timmes pendelresa bort.