måndag 11 februari 2019

Shetlandsgarnet blev till halsduk, vantar och mössa

Nu har jag varma plagg i ull från Shetland. Jag köpte mönster och garn på Jamieson's. Mönstret heter Landscape och kommer från Trollenwol. Garnet är väldigt behagligt att sticka med. Färgerna stämmer bra med det vackra shetländska landskapet.


Halsduken tog längst tid, den är rundstickad och hela 185 cm lång. Vantarna har jag stickat på en lång rundsticka, "magic loop", en metod jag föredrar framför spretande strumpstickor. Viktigt är att ha en rundsticka med tunn flexibel lina. Om du är obekant med metoden kan den här videon vara till hjälp.



Mössan kröns med en tofs (pompom på engelska). Det var längesen jag gjorde någon tofs, så jag behövde ta hjälp av den här videon. Det tog sin lilla tid att linda garnet och det gick åt ett helt nystan (25 g), men resultatet blev fint.


Nu är jag rustad om vintern håller sitt grepp ännu ett tag!

söndag 10 februari 2019

Karmelitsystrarna på Operan igen

Vi hade kvar programbladet från förra gången. Den 18 februari 2012 såg vi Karmelitsystrarna i samma uppsättning. Några medverkande var desamma som då, bl a dirigenten (Marc Soustrot). Det jag minns från den föreställningen var mest slutscenen. Och så den underbara musiken av Francis Poulenc förstås.

Den här gången hade Operan verkligen satsat på fina solister: kända stjärnor som Anne Sofie von Otter som den gamla priorinnan och Camilla Tilling som Blanche. Ett för mig mindre känt namn, Sofie Asplund, med en härligt lätt sopranröst, hade rollen som Contance. Det var något bekant med henne och nu i efterskott ser jag att hon blev Gireststipendiat för några år sedan och då sjöng den hysteriskt svåra Zerbinettas aria.
Katarina Aronsson, dramaturg, gav en introduktion i den bedårande vackra guldfoajén. Hon berättade att inför förra premiären (2011) hade hon och regissören Johanna Garpe besökt Glumslövs kloster, som tillhör den stränga karmeliterorden. Priorinnan mindes att det varit besök från Stockholmsoperan "för några år sedan" (inför urpremiären 1981, i denna slutna värld verkar tiden stå still). Nunnorna brukar spela operan ibland i klostret. "Fast nu när vi bara är 13 nunnor kan det bli besvärligt med alla roller, särskilt i slutscenen. Några av oss får dö mer än en gång." Klosterhumor!

Karmelitsystraren är ingen munter opera precis. Bakgrunden är verkliga händelser under den franska revolutionen. Nunnor som fortsatte utöva sin religion dömdes till döden. Avslutningsscenen är väldigt stark: Sjungande Salve Regina faller nunnorna en efter en medan giljotinens slag markeras i musiken.

Föreställningen väcker frågor om rätten till frihet, jämlikhet och systerskap. Hur toleranta är vi idag mot oliktänkande? Det demokatiska samhället med allas lika värde är något vi behöver kämpa för i alla tider. 
Foto: Micke Sandström, Operans Pressbilder

fredag 4 januari 2019

Underbar nyårskonsert inledde 2019



Oftast förknippar man nyårskonserter med Straussvalser, glitter och glamour. Inget fel på det, men det går verkligen att välja annorlunda repertoar för detta tillf'älle. Det visade Uppsala Akademiska Kammarkör som framförde Monteverdis Mariavesper i Universitetsaulan i Uppsala på nyårsdagen.
Vespro della Beata Vergine, som titeln egenligen lyder, är ett stort kyrkomusikaliskt verk med dubbelkör, solister och orkester.

Musiken är från tidigt 1600-tal. Långa linjer med unisona partier varvas med dansanta inslag. Ett speciellt ornament i solopartierna är drillen på en enda ton genom att tonen repeteras accelererande.

Ett lyckat grepp var "ommöbleringen" av korister och solister. Två tenorer på varsin övre balkong och den tredje (Stefan Parkman) på dirigentplats var intressant. Likaså i den dubbelköriga Ave maris stella då halva UAK står på scenen och andra halvan mitt emot. Solisterna stod ibland nere i orkesterdiket.  Vid ekoeffekter kom sången från en plats bakom scenen. Allt detta gjorde konserten även till en visuell upplevelse. En fint varierad ljussättning i den vackra lokalen förstärkte detta.

Drottningholms Barockensemble spelade på tidstrogna instrument och använde även ovanliga sådana som teorb, sinka och dulcian. Fina solister överlag, men jag måste speciellt framhäva den tyske tenoren Thomas Volle med en fantastisk röst och utstrålning (framför allt i satsen Nigra sum) som nådde ända upp till de övre raderna på parkett.
Solister och dirigent avtackas. Här får Thomas Volle blommor.

onsdag 21 november 2018

Körmusik skriven på 2000-talet

Det skrivs väldigt mycket fin ny körmusik, det är lördagens konsert med Radiokören  i Berwaldhallen ett bevis på. Fyra samtida kompositörer, tre amerikanska och en svensk, på programmet och en fullsatt konsertsal, inte illa!
 Radiokören. Pressbild, Foto: Arne Hyckenberg
Nutida instrumentalmusik uppfatttas ofta som svår och drar en smal publik. Men varför är det annorlunda med nutida körmusik? I samtalet som föregick konserten fick dirigenten Ragnar Bohlin den frågan. Han menade att det finns (oftast) en text att förhålla sig till och instrumentet, den mänskliga rösten, ligger oss nära. En handuppräckning visade att flertalet åhörarare vid presentationen själva sjunger i kör. Det kan vara några orsaker till att det är lättare att ta till sig körmusik än instrumentalmusik när det gäller nutida kompositioner.

Eric Banks deltog också i konsertintroduktionen. Förutom musik har han ett stort intresse och kunnande när det gäller olika språk, och scrollar man hans hemsida ser man exempel på kompositioner på ryska, japanska och estniska och många andra språk, även utdöda språk som sanskrit och avestiska. Banks har studerat för Eric Ericson och då lärde han sig förstås svenska. Kompositionen vi fick höra, This Delicate Universe, är tonsatta grekiska dikter. Satsen Beside an Open Window sjöngs på grekiska och engelska. Han påpekade att ordet universum är bildat av ordstammarna uni (en) och versus (mot) och hans tolkning: "med detta vårt enda liv kan vi vända vår uppmärksamhet mot en ensam sak". Jag blev nyfiken på övriga satser, hoppas få höra dem någon gång.
Eric Banks får applåder, Foto: Arne Hyckenberg
Intressant nog fick en kvinnlig kompositör också komma med: Stacy Garrop. Hennes tonsättning av en dikt Give me hunger börjar hårt och obstinat men avslutas mjukt med en längtan efter "ett litet mått av kärlek". På hennes hemsida finns en länk till en inspelning av sången i manskörsversion.

Konsertens längsta verk var det som tilltalade mig allra mest: Sirens av Mason Bates.
Sirener är väsen i grekisk mytologi, som med sin förförande sång lockar seglare. Det börjar och slutar med Odysseus möte med dessa väsen. I en annan lied-liknande sats är det seglare på floden Rhen som lockas av jungfrun på Lorelei-klippan. Stjärnhimlen med "himmelska sirener" med "änglars språk" får formen av en italiensk kärlekssång i sats 3.  En fjärde sats illustrerar sirenernas lockelse i en regnig grotta med en rituell indiandans där kören använder rytminstrument . I ytterligare en sats är det Jesus som kallar sina lärjungar: "Föj mig så ska jag göra er till människofiskare". En mycket spännande och annorlunda komposition!

Den ende av dagens kompositörer som jag kände till var Jacob Mühlrad, dagens huvudperson kanske man kan säga. Bara 27 år har han nått långt och har redan en gedigen verklista, trots att han fått kämpa med dyslexi. Konsertens titel Time var namnet på dagens uruppförande. Utgångspunkten är historien om Babels torn: språkförbistring och missförstånd i kommunikationen människor emellan. Mühlrad vill förena alla språk och har valt att komponera in ordet tid på många olika språk.

För ett år sedan hörde jag Mühlrads kompostion Kaddisch i Berwaldhallen med Radiokören och Eva Dahlgren. Titeln är en judisk bön för de de avlidna - utformad som ett samtal med farfar som överlevde Förintelsen.

Efter att kör och dirigent och närvarande kompositörer (Banks och Mühlrad) fått välförtjänta applåder blev det stipendieutdelning. Jacob Mühlrad fick ta emot ett stort stipendium (750 000 kr!) från Anders Walls stiftelse. Det blir spännande att se och höra vad denne unge tonsättare kan åstadkomma framöver!
Jacob Mühlrad och Anders Wall
Konserten spelades in och kommer att sändas i P2 fr 14 dec kl 19. Notera gärna det i kalendern, det har jag själv gjort. Konserten är väl värd att höras i repris.

söndag 18 november 2018

Min Shetland-sjal är klar!

Nu har jag använt mitt egenmålade garn från Shetland Wool Week. Det blev till en sjal.
Vår reseledare Margareta hade efter en tidigare Shetlandsresa stickat en sjal och  gav mig länken till mönstret knitty.com
Jag nystade på flaskor för att det upprivna garnet skulle slätas ut.

Jag hade repat upp det målade stycket som två nystan och nystade sedan om det ena för att få färgerna symmetriskt vid stickningen.

Mönstret var enkelt att följa, även för mig som inte har någon vana på spetsstickning. Bara rätstickning,  inga aviga maskor. Spetsmönstret fanns också grafisk form, lättare att följa än text, tycker jag. Där fanns också en ordlista med sticktermer, det behövdes eftersom jag inte är så van vid engelska förkortningar.

Jag började med att slå upp 18 maskor (spetskant + 2 maskor), ökade sedan enligt förslaget. När det ena nystanet var i princip slut, fortsatte jag med det andra, samtidigt som jag minskade på samma sätt. Jag fick hjälp av en väninna att blocka sjalen med hjälp av vajrar så att spetsarna framträder fint.
Sjalen på blockning

Jag är jättenöjd med resultatet:

 

Resultatet: en sjal i mina färger!

tisdag 30 oktober 2018

Stor festkonsert i Uppsala i fredags!

Den 26 oktober 1918 föddes Eric Ericson. Det firades med ett magnifikt 100-årsjubileum i Universitetsaulan i Uppsala i fredags.

För alla som sjunger i kör är Eric Ericson ett välkänt namn. Han har betytt otroligt mycket för svensk körklang och påverkat vårt körideal. A cappella-sången fick ett erkännande. Mycket reportoar som tidigare var okänd för svenska körer kom fram. Svenska kompositörer skrev ny musik för hans körer.

I samband med att Eric i dagarna skulle fyllt 100 år, hedras hans minne med konserter på många håll. TV gör en dokumentär i tre delar. Första delen sändes i lördags. Både denna och de två följande ligger på SVT play.


I Uppsala-konserten framträdde OD (Orphei Drängar) och UAK (Uppsala Akademiska Kammarkör).
Båda körernas nuvarande dirigenter, Cecilia Rydinger Alin och Stefan Parkman, har gått i Ericsons skola, sjungit i hans körer och lärt sig dirigering av honom. Eric var dirigent för OD i hela 40 år och han var UAK:s första dirigent.
Pianister, körledare och presentatör avtackas
Konsertprogrammet bjöd på stor spännvidd både vad gäller tid och stil. Allt från Monteverdi-madrigaler till nyskriven musik av Sven-David Sandström  och Karin Rehnqvist.
Rehnquists stil tycker jag mycket om och hennes tonsättning av den vackra dikten Bara du går över markerna tyckte jag blev en fin hyllning till körmästaren. Ett annat mycket njutbart stycke var Schuberts Ständchen med en av tenorerna i OD, Christian Boytchev, som solist.

OD sjöng Kung Liljekonvalje, en sång som oftast framförs av blandad kör. Den klingade fint och jag kan tänka att OD-isterna sjöng den med extra stor känsla, de framförde denna vid Erics begravning i Storkyrkan för 5 år sedan. Ingvar Lidholm skrev många verk för Erics körer. I den här konserten fick vi höra Kort är rosornas tid.

Extranumret blev Och flickan hon går i ringen specialarrangerad för båda körerna, en pampig och festlig avslutning.

onsdag 17 oktober 2018

Fler intryck från Shetlandsöarna

Vi tog färjan från Aberdeen i Skottland på kvällen och var framme i Lerwick på morgonen. Det var nog klokt att ta åksjuketabletter, för det blev bra gungigt. Vi hade visst haft turen att komma vid höstens första storm.
Lerwick Town Hall, bilden tagen från Fort Charlotte

Vi bodde på hotell i Lerwick hela tiden men gjorde flera utflykter åt olika håll: västerut till Sandness, norrut till öarna Yell och Unst, söderut ner till St Ninian's Isle. Vädret var omväxlande. Det sägs att man har fyra olika sorters väder varje dag på Shetland. Det gör landskapet spännande, naturens färger ändras hela tiden.

 
 

Vi besökte Jamieson's spinneri i Sandness och fick följa tillverkningsprocessen från ull till garn. Och det blev förstås en del köp i deras butik. De har över 220 färger på garnet, däribland 21 naturliga fårullsfärger.

Inte så lätt att välja rätt nyans

De ursprungliga Shetlandsfåren har olika färg, de är små jämfört med de framavlade fåren som är vita. Större djur ger mer kött och mer ull och är ullen vit kan den lättare färgas i alla färger. Men det blir allt fler som vill satsa på Shetlandsfår, driva fårskötsel i mindre skala och ekologiskt. Vi var hemma hos fårbonden Ronnie i Uradale sydväst om Lerwick. Det var roligt att se hans får och hur påpassliga vallhundarna var. Fåren går ute hela året. De har olika färg på ullen och ullkvalitén är olika dels beroende på vilken del av fåret den kommer från, men också beroende på betet där fåren går. Alla steg i hans garnproduktion är ekologiska.
Ronnie och några av hans får
Hundarna håller koll på fåren

 

Förutom mängder av får såg vi en del andra djur och fåglar också. För de fåglar jag hoppats få se, lunnefåglarna, var det tyvärr out-of-season så här i slutet av september.
Sälar både i vatten och på land
Havssulor på klipphyllorna
Gulliga shetlandsponnier
Den karga naturen är väldigt speciell. Om man ska få träd att växa måste de inhägnas, på grund av alla får, som går ute året om. Det blåser nästan jämt. Man har mätt upp så kraftig vind som 90 m/s, kanske blåste det ännu mer den gången, men mätaren blåste bort vid 88 m/s.

Vid St Ninian´s Isle fick vi känna på naturens krafter. En sandbank förbinder huvudön med en liten numera obebodd ö, som fått sitt namn av ett helgon och där man hittat silverskatter i en kyrkoruin. Vi gick en bit på sandbanken, det blåste kraftigt och det gällde att hålla i mössan. Landskapet påminde mig om Bretagne: plana klippor, branta stup och inrullande kraftiga vågor, oerhört vackert.

Från huvudön kan man åka färja över till Yell, där vi som valt att väva tweed stannade på Global Yell. Några i gruppen fortsatte med ytterligare en färja över till Unst för att träna spetsstickning. Längst ut på Unst kunde de på avstånd se fyren Muckle Flugga, Storbritanniens nordligaste punkt.

Shetland består av mer än 100 hundra öar, varav 16 är bebodda. Landets historia går tillbaka till vikingatid och befolkningen känner fortfarande stor samhörighet med Norden. Flaggan är blå med ett vitt kors, alltså skotska färger och ett nordiskt kors. Många ortnamn och gatunamn har nordiskt urspung.
På färjan till Yell fanns denna fornnordiska text
Scalloway var huvudstad fram till början av 1700-talet, då Lerwick fick den rollen. I stadens nya museum är huvudtemat The Shetland Bus, en motståndsrörelse som åkte på hemliga uppdrag mellan Norge och Shetland under andra världskriget.
Scalloway Castle, stilig ruin från 1600-talet

Det var intressant att se hur sticktraditionen frodas och förnyas och tas upp av moderna konstnärer och designers. Ett exempel är Nielanell studio där Niela Kalra designat stickade dräkter till spelmännen i Shetland Fiddlers (som spelade på invigningen av Shetland Wool Week). Vi träffade Niela i Hoswick på en workshop men även på invigningen.
Niela med några plagg från sin collektion
På en av öarna strax söder om Scalloway, East Burra, ligger studion Red Houss, där silversmeden Mike Finnie gör spännande smycken med inspiration från Fair Isle-mönster.
 

Strax intill ligger Burra Bears, där Wendy och dottern Robyn tillverkar nallebjörnar av gamla stickade tröjor. Så började det i alla fall. Nu räcker inte använda tröjor till, hon får restbitar från spinneriet och hon har också börjat använda nya material.

Att göra en resa tillsammans med andra som delar samma intresse och samtidigt uppleva ett land med dess natur och kultur är fantastiskt. Innehållsrika dagar fyllda av aktiviteter har gett mig så mycket att minnas och det tror jag alla i gruppen håller med om!
Glada Shetlandsresenärer vid hamnen i Lerwick
Foto: Margareta Tägt-Lee (vår kunniga reseledare)