Yttre Hebriderna

Tänk så långt bort det låter. När jag berättade vart jag skulle resa, ställde sig många frågande. Var ligger det och varför reser man dit? Mitt svar blev: väster om Skottland på en ull- och vandringsresa!

Jag och min reskompis Ulla tillbringade en dag i Edinburgh först. Vi gick på National Gallery Modern One, som har ett ovanligt intressant sätt att visa sin konst. Inte kronologist eller efter stil. Istället har varje rum ett tema ( t ex Face to Face, Piece, Sorrow). Man vill ge besökaren en upplevelse av att konstverken talar med varandra och visa hur idéer återkommer och utvecklas från surrealism till moderna installationer. Den här passar väl bra ihop med resans textila tema?

Jann Haworth (f 1942): Old Lady II

Så var det dags! Gruppen samlades och efter en lång bussfärd genom Skottland och försenad färja från Ullapool, kunde resan på Yttre Hebriderna börja. 

Huvudstaden Stornoway ligger på den nordligaste ön Lewis. Landet består av över hundra öar, varav 15 är bebodda idag. På vår resa kom vi att besöka flera av dem, från Lewis i norr till den lilla ön Eriskay i söder. Öarnas totala yta är jämförbar med Gotlands. De är glest befolkade, det finns säkert flera gånger så många får som människor. Får såg vi överallt, de var som en del av landskapet. 

Naturen var så varierande, från karga torvhedar och branta klippor till oändliga sandstränder. Många härliga vandringar blev det.

På västra kusten av norra Lewis var det branta klippor och fantastiska vyer. Lite längre söderut på fick vi gå i mer kuperad terräng och belönades med panoramautsikt. 

Vår trevliga guide, Alison, mitt i bilden

Den allra härligaste vandringen var på South Uist på en sandstrand som upplevdes som oändlig. Kraftig blåst och duggregn förstärkte upplevelsen.

Härlig fikastund i lä

Öarna har en lång historia, det finns t ex flera stensättningar nära varandra. Den största kunde vi inte besöka (där bygger man om besökscentrat). Undrar om det inte var väl så fint att komma till Calanais 3 med Alison som guide. Jag har varit vid Stonehenge, större förstås, men här blev jag imponerad på ett annat sätt. 

 

Stensättningen syns uppe på kullen

I sanddynerna på South Uist såg vi en utgrävningsplats med rester från bronsåldern, flera låga stenmurar av rundhus.  

Erika guidar...

...  guiden kompletterar med en app

Vi besökte Gearrannan Blackhouse Village på ön Lewis. En grupp "svarthus" höll på att förfalla, befolkningen flyttades, men klokt nog har man gjort en rekonstruktion. Inne i ett av husen fick vi lyssna på en äldre man som sjöng en gaelisk sång (om hemlängtan), och vi fick höra berättat om hur livet levdes då det fortfarande bodde ett par systrar i huset. 

Söder om Lewis ligger Harris och de båda öarna hänger ihop. Harris Tweed är välkänt. Det berömda tyget vävs fortfarande av folk som sitter hemma och väver. Vi träffade en vävare som verkligen älskade sitt jobb. Det gavs många tillfällen för oss att köpa tweed under resan, både metervara och små stuvbitar, för den som är gillar att sy. 

En vävare i visar och berättar

Så nöjd med tweedköpet

På "stora garndagen" var jag mer intresserad. Vi besökte Meg, vi såg hennes får och kunde köpa av hennes härliga garn. Hon håller till på Berneray och dit hade vi tagit färjan från South Harris. 

Meg och Erika utanför Megs hus

Garnet jag köpte hos Meg,
jag såg en uppstickad sjal som jag föll för

Samma dag besökte vi Uist Mill, där vi fick en demonstration av ullsortering och en intressant visning i spinneriet. Doft av ull och olja, och gamla slamrande välfungerande maskiner där ullen blev till det härligaste garn.

Stor skillnad på de olika ullsorterna

  

 

Lycka är att hitta ett vackert garn

Under vandringarna spanade vi efter fåglar och blommor, många samlade snäckor och vackra stenar. Från stranden på South Uist såg vi faktiskt en säl sticka upp huvudet.

Den svarta pricken är en säl, tro mig!

Vackra stenar på stranden

Ett knippe tång,
det kan man säkert göra något konstnärligt av

Eriskay är värd ett par extra rader. Ön ären liten pärla med bara 150 invånare. En av dem var vår glade och pratsamme guide. 

Letar de efter "Prince Charlie´s rose", som guiden berättat om?

"Välkommen" hälsar öns shop!
Det enda gaeliska ordet jag lyckades lära mig 

På Eriksay stickas en speciell variant av fiskartröjor, ganseys. De stickas i ett tätt femtrådigt ullgarn. Jag tog en bild i affären. Kanske får jag lust att sticka en sådan?

Det blev visst ett långt inlägg med ett urval av mina upplevelser. Stort tack till vår reseledare Erika. Hon fixade allt så bra, såväl strulet med försenade eller inställda färjor och förändringar det ledde till, som att ordna att vi fick vår mat även om vi glömt vad vi beställt  på allehanda formulär.  

Erika, engagerad och kunnig

Tack till alla härliga medresenärer! Många trevliga pratstunder, många glada skratt, fina minnen!

Erikas foto av gruppen 

Och det där med vädret? Vi hade ju räknat med alla väder varje dag, men fick flera dagar med bara solsken. Den sista långa vandringen på stranden i blåst och duggregn kändes helt prefekt, vi var klädda efter vädret.

Tack Ulla, för att du lockade med mig på denna resa! 

Vårliga ränder

Idag blev den klar, min vårtröja. Modellen heter "Året runt", där färgerna väljs efter årstid. Design Marianne Isager.

Jag har stickat med en gulgrön tråd Isager Alpaca 1 i plus en tråd Silk Mohair i fem olika färger. 

Man börjar med ena ärmen, stickar fram och tillbaka, sedan ökar man i varje sida till fram och bakstycke och stickar ena axeln, delar arbetet vid halsen, stickar framstycke och formar halsringning, stickar bakstycket, sätter samman styckena och stickar andra axeln, maskar av och stickar andra ärmen. 

Därefter ser stickningen  ut så här, när man spänner upp den. 

Sedan är det bara att sy ihop ärm- och sidsömmar och sticka halskanten.

 

Och visst smälter färgerna fint in i vårgrönskan?

Fina dagar på Gran Canaria

Jag besökte Kerstin på Gran Canaria för två år sedan. Då gjorde vi många utflykter på olika håll. Hela tiden i strålande sol.

I år blev det annorlunda. Ovädret Therese drog över ön med kraftiga vindar och skyfall. Det var stora kontraster i vädret lokalt. Första natten vaknade jag av kraftigt regn och blåst. Jag fick en känsla av att jag sov i tält, så lät det. Husen här är inte byggda för att klara sådant väder, för det inträffar väldigt sällan, och på morgonen var det blött på golvet på några ställen. Det hade regnat in och golvet var inte helt plant. 

Det var ganska folktomt nere vid sanddynerna och solstolarna gapade tomma. I den kanal, som normalt är helt uttorkad, forsade det vatten. 

Resten av dagarna var det fint väder. Men att göra längre utflykter in i landet var inte lämpligt. Många vägar var avstängda. Bergsbyar blev isolerade. Att ge sig ut på vandring i bergen hade varit alltför riskabelt. Men det blev små utflykter i västlig och östlig riktning från Meloneras. 

Arguineguin är en gammal fiskeby med charmiga hus, som blivit en populär semesterort. Många skandinaver, framför allt norrmän, bor här. Vi såg den norska kyrkans fina anläggning längs strandpromenaden. 

Norska kyrkan längs strandpromenaden

Tänka sig, i köpcentrat i Arguineguin finns en garnbutik. Nu hade jag en stickning med mig, men det är alltid trevligt att gå runt och känna på garn.

Kerstin läser spanska i El Tablero två dagar i veckan och jag följde med henne dit. Vi tog motorvägen för att inte riskera att hamna vid avstängningar. Jag hade några timmar att utforska orten på egen hand. En vardagsort med lokalbefolkning, inte så mycket turister. Gatunamnen refererar till länder runt om i världen och husen pryds av vackra keramikplattor, som hyllar personer som bott i husen eller kanarisk kultur i allmänhet. 

Calle Argentina

Vi tog en tur till San Agustin, en av de äldsta turistorterna på södra delen av ön. Nere på stranden såg vi tydliga spår av ovädret som dragit hårt fram. Men nu sken solen igen och vi satte oss på ett café och njöt. 

Turistindustrin startade i San Agustin, när svenskarna började åka på charterresa på 60-talet. Till minne av detta står en dalahäst staty i en park. 

Det blev långa trevliga pratstunder på Kerstins uteplats med stickning och kelande med katten Rosita. I trädgården odlar hon frukter som papaya och mango.

Papayafrukter på gång

Blommande mangoträd

Här blir det många mangofrukter

På gångavstånd från Kerstins hus ligger fyren, öns sydligaste punkt. Konstverket i förgrunden är skapat för att hedra en kanarisk modernist vid namn Néstor Martín-Fernándes de la Torre. En figur rider på en ål-liknande fisk och blickar ut mot havet.

Det blev fina dagar på Gran Canaria även denna vår! Tack Kerstin!