Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

Helgens musikupplevelser

Vilken bredd den klassiska musiken har! Konsertbesöken i helgen visar verkligen detta.

I fredags var jag i Berwaldhallen, där konsertens huvudnummer var den på alla sätt enorma Leningradsymfonin av Sjostakovitj. Vi har abonnemang på "körserien" med Radiokören, men eftersom vi vid en av seriens konserter inte hade möjlighet att gå, bytte vi till denna konsert.

Att konserten sedan inleddes med två verk av Peteris Vasks (från Lettland) var en bonus. Hans Pater Noster sjunger vi i Camerata Vocalis i Enköping och det var intressant att höra hur den kan låta med Sveriges bästa kör. Texten är bönen Vår Fader på latin. Kören kan verkligen sjunga legato och tillämpa körandning för att få långa fraser, och sätta konsonanter så sent och så svagt som möjligt. Jag hade noterna med mig, och det fick jag förklara för min granne i konsertsalen. Han tyckte kören textade dåligt. Jag höll inte med honom: som en bön och dessutom en känd sådan (även om vi svenskar inte kan den på latin) behöver inte texten vara så distinkt, den förmedlas av den varma och innerliga klangen.

I det andra stycket av Vasks, Laudate dominum, hade jag av titeln att döma väntat mig jublande körsång, men även här var det finstämt och lågmält, och körens inslag varvades med orkesteravsnitt. Som avslutning kom ett Halleluja och då förenades kör och orkester i en effektfull stegring och jublet fanns där! Ursprungligen är verket skrivet för kör och orgel, och det tyckte jag märktes på orkestermusiken.

Peteris Vasks satt i publiken, längst fram på första raden, och såg väldigt nöjd ut med Radiokörens framförande.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Huvudnumret Sjostakvitjs sjunde symfoni är enorm med rejält stor orkester och håller på en timme och en kvart. Den mest kända satsen har jag hört föut och jag kände direkt igen det kraftfulla temat. Hur klarar man att som dirigent (den unge Klaus Mäkälä, 23 år), hålla ihop detta stora verk och som orkestermusiker att vara tillräckligt alert så länge och utföra denna krävande musik? För lyssnaren i en fullsatt konsertsal blev symfonin en otrolig upplevelse! Efter rungande applåder var det härligt att se hur musikerna kramade om varann efter en väl genomförd konsert.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Konserten sändes direkt i P2 och finns nu att lyssna på på sr play.

I lördags var det konsert i Giresta kyrka. Giresta musikstiftelse bjuder alltid på konserter av hög klass, ofta med artister som tidigare fått stipendium där och sedan blivit stora namn. Den här gången var det en klarinettist med en enorm virtuositet, Emil Jonason, Giresta-stipendiat år 2010. Han ackompanjerades av Sunnerstamkvartetten, en stråkkvartett av unga musiker.

Emil Jonason med Willem Stam, cello, och Won-Hee Lee, viola.
Violonisterna Sofia Sunnerstam och Lola Torrente syns inte på bilden

Vi fick först njuta av Mozarts välkända klarinettkvintett. Väldigt vackert! Och sedan följde ett helt galet verk av Rossini, Introduktion, tema och variationer, som Jonason själv arrangerat för klarinett och stråkar. Vilken virtuositet i spelet!

Som extranummer fick vi ett somrigt litet stycke komponerat av hans fru Emmy Lindström. Hon är tydligen en kompositör av rang, dessutom violinist. Jag läste på hennes hemsida att hon komponerat en klarinettkonsert, som uruppfördes 2017 och får USA-premiär nästa säsong. Hoppas få chans att höra den någon gång med hennes make vid klarinetten.

Natur, naturfoto och Goldbergvariationer - en upplevelserik söndag

Naturen står i sin fägring, grönskan är skir. Det finns knappast något som går upp emot den svenska naturen i månaden maj. Målet för söndagens utflykt var Naturfotografiska i Hallstahammar.

Det brusade rejält i Sörkvarnsforsen i Kolbäcksån, där vi intog förmiddagsfikat. 

Sörkvarnsforsen

Den gamla kvarnbyggnaden vid Sörkvarnsbron

Eftersom det var sista dagen på utställningen Ryska naturfotograferna - Naturens skönhet, fick vi smaka på ryska specialiteter och se en bildvisning om utrotningshotade djur i Ryssland.

Uställningen var verkligen sevärd! Fantastiskt vackra bilder på djur och natur! Det stora landet erbjuder stor variation och där fanns bilder från olika miljöer, från stäpp och öken till arktisk miljö

 

På eftermiddagen var det konsert i Giresta, den sista i musikstiftelsens serie för den här terminen. Dansken Andreas Borregaard framförde Bachs Goldbergvariationer.

Andreas presenterade verket före framförandet. J S Bach själv kallade det Aria med olika variationer. Arian, som är en utsmyckad dansmelodi i långsam tretakt, följs av 30 variationer, som bygger på arians ackordföljd.  Variationerna är ordnade i grupper om tre. Nummer 16 kallas ouvertyr, vilket ger en lämplig tudelning med en välbehövlig paus i mitten, när verket framförs i sin helhet. Var tredje variation är en form av kanon med ökande avstånd mellan stämmorna. Trots (eller tack vare?) allt detta matematiska bygge låter det som fantastisk musik, där varje variaton är ett litet fint musikstycke.

Arian som inleder och avslutar

Och vem var då Goldberg? Han hette Johann Gottlieb Goldberg, kompositör, cembalist och organist, och var elev till J S Bach. Det berättas att Goldberg framförde dessa variationer för en greve som godnattmusik, när denne hade svårt att sova. Sant eller ej, men variationerna har väldigt olika känslolägen, tempi och rytmer, och visst finns där rogivande vaggsånger.

Normalt spelas Goldbergvariationerna på cembalo (som det är skrivet för) eller piano, och oftast bara aria och några variationer. Andreas spelade accordeon, en variant av dragspel, där bassidan inte innehåller färdiga ackord utan bara enskilda toner, vilket möjliggör ett friare sätt att fördela stämmorna mellan höger och vänster hand. Det är intressant att den gamla 1700-talsmusiken kan klinga så fint på detta mycket yngre instrument. Jämfört med ett tradionellt framförande på klaver gavs nu publiken bättre möjlighet att följa det virtuosa spelet, en njutning både för öra och öga. Ibland hade huvudstämman otroligt snabba passager även i vänsterhanden. Vilken prestation att framföra hela verket: inklusive introduktion och en kort paus i mitten var det en tvåtimmarskonsert!

Andreas Borregaard

Lördagskonsert i Giresta

I lördags var det sista konserten i Giresta för den här terminen. Cellisten Jakob Koranyi som jag hört tidigare både i Giresta och på Berwaldhallen musicerade tillsammans med den finske pianisten Juho Pohjonen.
Konserten började redan kl 13 för att musikerna skulle hinna ta sig till London, där de framförde exakt samma program i Wigmore hall på söndag förmiddag.

Första stycket, Malinconia av Sibelius, var just som titeln säger, vemodigt. Jag läste nu i efterhand att han skrev det efter att en dotter dött i tyfus vid 15 månaders ålder. Stycket började med långa djupa toner i cellon, sedan kom stora brutna ackord i pianot och då tappade jag lite av koncentrationen på musiken. Pianisten hade noterna på en ipad, och jag började fundera över hur han bläddrade utan att jag hann se det. Tydligen skötte han bläddrandet med vänsterfoten. Säkert bra, om man törs lita på tekniken. Stycket som var skrivet i en enda sats var fyllt av finskt vemod, och slutade med rejält djupa toner i båda instrumenten och tunga drillar i cellon.

De tre sångerna av Grieg, hämtade från sångcykeln Haugtussa, var väldigt vackra, speciellt den sista, Ved Gjaetle-Bekken, där pianoackompanjemanget verkligen illustrerar den porlande bäcken. Impressionistiska klanger, och Debussy lär faktiskt ha hämtat inspiration hos Grieg. Lite ovant att höra sångerna med cello, men det lät fint. Cello lär ju vara det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten.

Huvudnumret var Sonat i d-moll av Sjostakovitj, som definitivt krävde mycket av båda cellist och pianist. Bara några takter in i första satsen gick en sträng av på cellon. Koranyi tog det med lugn, gick ut och bytte sträng och sedan fick vi höra musiken från start. Jag tror att vi alla i publiken tänkte att det var skönt för honom att detta inte hände på hans Wigmore-debut.
Sjostakovitj skrev rytmiskt och fyllt av energi. Han anknöt till enkla melodier som fick lite oväntade kadenser, musiken låter ibland impressionistisk, ibland med ett väldigt driv. Hela sonaten var fantastisk att lyssna på.

Hoppas London-publiken var lika generösa med applåder! Så att de också fick njuta av det vackra och vemodiga stycket Elegy av Mykola Lyzenko (tidigare helt okänt namn för mig) från Ukraina.

Härlig barytonklang i Giresta

Giresta kyrka
(http://commons.wikimedia.org/wiki/File%3AGiresta.jpg)

En kyrka ute på uppländska landsbygden ger sedan snart 25 år unga musiker unika möjligheter. Giresta musikstiftelse delar ut stipendier och de tackar genom att ge högklassiga konserter i Anders Walls barndomskyrka. Jag har haft tillfälle att lyssna på flera unga stipendiater, vars namn sedan dykt upp på större scener. Från den långa listan av stipendiater kan nämnas Nina Stemme, Per Tengstrand, Malena Ernman och Téres Löf.

Luthando Quave och Majsan Dahling

Den här gången var det Luthando Qave, en sydafrikansk baryton med klangrik röst. Han var Giresta-stipendiat 2010 och har sedan dess hunnit med flera roller på Metropolitan. Det var alldeles fullsatt i kyrkan (trots direktsändning av prinsessbröllopet på TV), så det blev för min del en plats i koret. Nära till solisten, men jag såg honom bara i profil och pianot blev lite för starkt och gjorde det svårare att uppfatta texten.

Han inledde med de allvarliga och vackra Vier ernste Gesänge av Brahms. Jag tycker speciellt mycket om den sista, där texten är hämtad från 1 Kor.13 i Bibeln, "Kärlekens lov". I Mendelssohns Es ist genug överraskade han mig med att sjunga på engelska (It is enough), men jag har efteråt läst att oratoriet Elias visserligen först skrevs på tyska, men översattes till engelska samma år (1846) inför uruppförandet. De kraftigaste applåderna fick Qave för Largo al factotum ur Barberaren i Sevilla. Här är en inspelning av denna aria med honom från en internationell sångtävling år 2009.

Barytonsolisten ackompanjerades på piano av Majsan Dahling, instuderingslärare på Operahögskolan. Vi fick också höra henne spela några satser ur Schumanns Kinderszenen, vackra och somriga, inte minst den välkända Träumerei.

Som extranummer sjöng han på svenska Jussi Björlings paradnummer Till havs och fick stående ovationer. Och faktiskt fanns likheter i röstklangen!