Brechts pjäs om Galilei

I lördags såg jag Galileis liv på Dramaten. För nio år sedan såg jag samma pjäs på Stockholms stadsteater. 

I mitt blogginlägg från 2013 har pressbilderna försvunnit och länken är bruten, men min text finns kvar. Där skrev jag om bakgrunden till Brechts pjäs, och vilka frågor den väckte då. 

Även nu finns en aktualitet i de frågor som tas upp. Hur förhåller vi oss till vetenskapliga fakta, t ex i klimatfrågan? Vi nås av "fake news" och "alternativa fakta". Politikerna pratar om paradigmskifte, så att ordet har tappat sin styrka. Men övergången från Ptolemaios geocentriska till Kopernikus heliocentriska världsbild, där Galileis forskning hade en enorm betydelse  -  där kan man tala om ett verkligt paradigmskifte!

Staffan Göthe spelar huvudrollen som Galilei. En krävande roll, som han verkligen passar i. Man får möta honom vid föreställningens början i en lång monolog, som kronologiskt sett är slutmonologen. 

Det ligger kanske i tiden att spela på mer avskalade scener med mindre dekor. Nu var den enda dekoren en stor, ibland snurrande, skiva, som förde tankarna till ett planetsystem.

En annan skillnad från föreställningen 2013 var antalet skådespelare: då tio, nu bara sex, trots att antalet roller som räknas upp i programbladet är över 50.  Tänk att de lyckas med så snabba scenbyten, att de upplevs som betydligt fler samtidigt på scenen under en stor del av andra akten, där skådespelarna frossar i lekfullhet och publiken får många tillfällen att skratta. 

Här är Dramatens trailer:

Intressant att jag såg pjäsen om Galilei, som brukar kallas "den moderna naturvetenskapens fader", just på Nobeldagen, den dag då priser utdelas till personer som "gjort mänskligheten den största nytta". Galileis experiment och observationer gjorde betydande avtryck, även om han inte fick gehör för sina idéer av samtiden. Det dröjde faktiskt ända till 1992 innan katolska kyrkan beklagade inkvisitionens dom. 

Brechts pjäs om Galilei

Jag har sett Galileis liv på Stockholms stadsteater, en klart sevärd pjäs.

Porträtt av Galileo Galilei

Leif Andreé gör den krävande huvudrollen.

Galileo Galilei är en gigant i naturvetenskapens historia. Han nöjde sig inte med gamla sanningar. Hypoteser måste prövas genom iakttagelser och experiment. När han fick höra talas om att man med hjälp av två linser kunde förstora föremål på långt avstånd, tillverkade han sitt teleskop. Visst var det nytta (som gav honom en chans att tjäna pengar) med att kunna se ett ankommande fartyg på långt håll, men framför allt riktade han sitt teleskop mot himlen. Det han såg: att Jupiter hade månar, att Venus uppvisade faser precis som månen, att solen hade fläckar, allt detta visade att den gamla ptolemaiska bilden av universum med jorden i centrum inte kunde stämma.

Leif Andrée som Galileo Galilei
Foto: Carl Bengtsson

Det var härligt att se entusiasmen hos den elvaårige pojken Andrea, när Galilei förklarade den kopernikanska världsbilden för honom med hjälp av ett äpple och en snurrande stol, eller visade vad man kunde se genom två enkla linser.När hans skrifter i dialogform kom ut blev det protester från katolska kyrkan och inkvisitionen dömde honom till husarrest.

 

Foto: Petra Hellberg

Varför skrev Bertold Brecht en pjäs om Galilei? Kanske kände han samhörighet med honom. Brecht, som var gift med en judinna, flydde från Tyskland under nazismen till den danska ön Fyn och det var i exil han började skriva pjäsen. Fast det är över 400 år sedan Galilei gav ut sina första skrifter och 70 år sedan Brechts pjäs hade urpremiär är det fortfarande aktuella frågor som teaterbesökaren ställs inför: Vilken makt har de styrande i samhället över forskningen? Får forskaren gå utanför ramarna och dra slutsatser utan förbehåll? Vilket socialt ansvar har forskaren över hur upptäckterna används?

I pjäsen låter Brecht Galilei säga följande: "Den som inte känner sanningen, han är bara en dumbom. Men den som känner den och kallar den för lögn, han är en brottsling."

Ett fysikinlägg för ovanlighetens skull

Mina andra intressen har fått dominera i blogginläggen, men här kommer något som är relaterat till mitt gamla jobb som fysiklärare. Jag var på en föreläsning anordnad av Folkuniversitetet med Sara Strandberg, forskare i elementarpartikelfysik, som föreläsare.

Föredraget hade titeln Efter Higgs, men Sara började (klokt nog) med en genomgång av hur forskningen idag beskriver materiens uppbyggnad. Den s k standardmodellen är inte komplett; teorin om Higgsfältet behövs för att förklara varför kroppar har massa. Den partikel som utgör störningen i fältet har man sökt efter i 50 år för att få bevis för att Higgsfältet existerar.

4 juli 2012 var för henne en ovanlig dag på jobbet. (Länken leder till mitt blogginlägg den dagen.) Det var den dag då man på CERN gick ut med påståendet att Higgspartikeln finns (i alla fall med väldigt stor sannolikhet). Sara arbetar på ATLAS-detektorn och beskrev hur de går tillväga när de accelererar protoner till nästan ljushastigheten och låter dem kollidera. Higgspartikeln kan då uppkomma i en liten andel av alla kollisioner. Den har extremt kort livslängd men spåren kan studeras.

Här är en liten animation som visar en möjlig "event".


På UR Play hittade jag två filmer där Sara föreläser. Den om universums natur är både nyast, kortast och lättast att förstå. Filmen om att jaga partiklar i CERN ger en rejäl genomgång av standarmodellen och vad som ledde till idén om Higgsfältet, den är från nov 2011 och alltså inspelad innan Higgspartikeln verifierats.

Två filmer där Sara Strandberg föreläser på UR 

En av många frågor som Sara fick efter föreläsningen var vilken betydelse upptäckten av Higgspartikeln kan ha för gemene man. Hennes svar var att det rör sig om grundforskning, inget som vi kan använda oss av än i alla fall. Men när elektronen upptäcktes hade man absolut ingen aning om vad den fick för betydelse; idag kan vi inte tänka oss vara utan elektricitet. Så vem vet?

Astrofysiker letar efter förklaringar till mörk materia, som lär utgöra 25 % av universum. En annan gåta är den mörka energin som utgör resten av de okända 95 % av universums massa. I filmen Om universums natur tar Sara upp detta. Hennes glädje över arbetet med att utforska vår fantastiska värld är inte att ta miste på.

Kan det finnas fler Higgspartiklar, något som den nya modellen om supersymmetriska partiklar förutsäger? För närvarande är hadronkollideraren LHC avstängd, man jobbar med mängder av tidigare insamlade data och uppgraderar till dubbelt så hög energi när man kör igång igen april 2015. Nya experiment kan leda till ny spännande fysik.

Kommer årets nobelpris att gå till Peter Higgs? Är det teorin eller experimenten som ska få pris? Kan CERN som institution få pris? Den 8 okt får vi veta. 

Visfestival på Biskops-Arnö i strålande sol

Jag hade tänkt ett par timmar, men det blev hela dagen. Strålande väder, härlig miljö och fina artister, ja då kan man sitta på en träbänk från kl 14 till 21 på Biskops-Arnös visfestival. Det hade funnits plats för betydligt fler i publiken, undrar varför det inte kom fler. Det fanns inget i programmet om hur dags de olika artisterna skulle uppträda, det tror jag kan ha bidragit.

Festivalscenen med Sanna Hogman och Per Orvang

Marie Bergman

En av höjdpunkterna var att höra Marie Bergman som varit igång sedan 60-talet. Förutom gitarren hade hon med sig en tibetansk skål, vi har en likadan, köpt i Peking på en utställning om Tibet. Den fascinerar mig inte minst som ett fysikfenomen. Det blev en originell konsert där hon mellan visorna berättade om sin filosofi, att vi är unika, att alla är annorlunda. Förutom att uppträda håller hon på med körer och ger inspirerande kurser om kraften i att använda den egna rösten. Hon hade på förmiddagen haft toning i Katarina kyrka.

Christina Kjellsson

En annan artist som hållit på länge är Christina Kjellsson en fantastisk ordkonstnär, "den välformulerade visans vidunderliga virtuos". Det gäller att lyssna intensivt så man inte missar något när hon sjunger. Hon är bra på att skapa publikkontakt, hon fick oss att flytta närmre scenen och fick oss att sjunga med i flera refränger. Hon är från Jämtland, och det visade sig att det fanns ett gäng jämtar i publiken också. På begäran sjöng hon bland annat Och jag tänkte mig en cirkus, som en härlig bild av himlen.

Sanna Hogman och Per Orvang

Bland de yngre artisterna måste jag nämna Sanna Hogman, inte minst för med hennes medmusikant på gitarr, Per Orvang. Hon sjöng sånger från debutplattan med den originella titeln Buss 18 till dig.

Mellan "huvudartisterna" fick mindre kända "mellanartister" chans att ge kortare program. Den berättande visan, där texten är det starkaste elementet, har ofta många verser, och påminner lite om gamla skillingtryck. Och unga artister skriver oftast egna texter. Det finns vislinjer och låtskrivarutbildningar på många håll, en sådan planeras på Biskops-Arnö nästa år. Så visan lever!

NASA:s bästa bilder

Så löd rubriken på en föreläsning på Cosmonova i tisdags kväll. Robert Nemiroff berättade och visade bilder från NASA.
Du har kanske sett att jag i min länklista har en länk till Dagens astronomibild (Astonomic Picture of the Day förkortat APOD). Det är Robert Nemiroff som är redaktör för denna sajt, där man som namnet anger varje dag kan njuta av en ny bild.

Cosmonovas enorma kupol lämpade sig väl för detta. Fullsatt lokal, alla åldrar representerade, möjligen med viss manlig övervikt, visade att det finns ett stort intresse för rymden, vad man vet och inte minst vad man inte vet. Att allt vi kan se utgör så lite som 4% av universum är ju fantasieggande. Forskarna talar dels om mörk materia dels om mörk energi. Galaxer roterar snabbare än vad de skulle gjort i förhållande till synlig materia. Det förklarar man med att det finns mörk materia. Men vad den består av, är fortfarande ett mysterium. Att universums utvidgning accelererar förklarar man med att det finns mörk energi. Men vad är detta, som utgör hela tre fjärdedelar av universum?

Nemiroff hade plockat ut favoriter bland NASA:s bilder från de senaste åren. Han hade också sett till att välja några tagna av svenska fotografer. Han började med den här hisnande bilden. Hur känns det månntro att befinna sig 100 m utanför rymdfärjan?

To Fly Free in Space
http://apod.nasa.gov/apod/ap120101.html

Några exempel på bilder vi fick se under kvällen:

• Jorden på natten - sammansatt av satellitbilder många molnfria nätter
• En rymdfärja på Los Angeles gator - en transport på 3 dagar nerkortad till 3 minuter video
• En "solpelare" - bilden tagen i Östersund, ett ovanligt fenomen med ljuskristaller som reflekterar solljus
• En partiell solförmörkelse  med intresserade åskådare
• I skuggan av Saturnus ringar - härlig bild av ringsystemet och månen Titan framför planeten

Som avslutning visade Nemiroff den här filmen Happy People Dancing on Planet Earth. Klicka bort ev reklam som dyker upp och njut av dansglädjen. Den smittar av sig, eller hur?

Att visa det man inte kan se ...

... det är vad man vill göra på Norrköpings Visualiseringscenter C. Mycket är möjligt med dagens teknik.

Där finns t ex ett virtuellt obduktionsbord.

Skelettet av en björn 

Man kan rotera, förstora och snitta i en kropp genom att dra med fingrarna över en stor bordsskärm för att t ex studera frakturer.

Här nedan visar man och förklarar tekniken med att använda datortomografi och magnetkamera i kombination. Med datortomografi ser man skelett och med magnetkamera mjukdelar och inre organ, allt tredimensionellt.

Jag tänkte medan jag stod där och studerade olika delar av kroppen, att något motsvarande hade jag aldrig klarat av att se i verkligheten. Detta nämns också i filmen som en stor fördel vid läkarutbildning. Man kan dessutom få mer information på det här sättet.

Några andra intressanta stationer:

• bygga molekyler i 3D utrustad med stereoglasögon. När atomerna bands till varann kändes det i armarna, dubbelbindningar kändes mer än enkelbindningar.
• studera vädret genom satellitbilder över Europa timme för timme bakåt. Det syntes att det varit ganska glest med soliga klara dagar. 
• härma ansiktsuttryck: En "digital person" härmar mig när jag gör olika miner.  

Jag bygger molekyler

Datorn imiterar min mimik
(den röda figuren uppe till vänster är jag)

Centret ligger i Norrköpings industrilandskap i vackra nyrenoverade byggnader.

Just nu firade man även att Alfons-figuren fyller 40 år. Men det passar bättre för den yngre publiken.

Spännande nobelprisvecka

Jag har haft tillfälle att lyssna på tillkännagivandena av tre av nobelprisen i år.

1. Först fysik, förstås. Det handlar om kvantoptik, växelverkan mellan ljus och materia. En fransman och en amerikan, Serge Harrosche och David Wineland, har lyckats mäta och styra fotoner och joner, utan att förstöra dem.
   Här är en populär beskrivning av fysikpriset.
   
   Hundra gånger så exakta klockor som dagens cesium har vi redan fått som en följd av denna forskning . Och kanske kan kvantdatorer komma snart.
   Priset gick alltså inte till upptäckten av Higgspartikeln i somras. Det var väl för tidigt, kanske nästa år?
   
   
2. Jag försökte också ta del av kemipriset, som handlade om G-proteinkopplade receptorer. Pristagarna heter Robert J. Lefkowitz och Brian K. Kobilka, båda från USA.
   Den ene presentatören började med att skrämma publiken (om det nu lyckades?) och den andra bad om en kopp kaffe, allt för att illustrera receptorernas stora betydelse för oss. Olika celler gör olika saker, receptorerna är deras känselspröt utåt. Utan dem skulle det vara kaos i kroppen.
   Jag förstod bara en bråkdel, men jag brukar trösta mig med att om det vore lätt att förstå, vore det inte värt ett nobelpris på 8 miljoner kr.
   Här finns en populär beskrivning av kemipriset.
   
3. Idag var det dags för litteratur och den kinesiske författaren Mo Yan fick priset! Vilken härlig motivering från Svenska Akademien: Mo Yan fick priset för att han "med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid". Jag blir sugen på att läsa. Jag har läst lite kinesisk litteratur, men inte något av honom.
   Jag hittade en recension av Ximen Nao och hans sju liv i Kinarapport nr 3/2012. Tyvärr har jag bara halva recensionen kvar för resten var baksida på tidningens korsord, som jag löst och skickat in.
   De två andra böckerna av Mo Yan, som finns översatta till svenska är Vitlöksballaderna och Det röda fältet, den senare har också blivit film. Kinarapport nr 4/2003 var en temabok om kinesisk litteratur och där hittade jag ett litet utdrag ur Det röda fältet.
   Översättaren Anna Gustafsson Chen skriver bloggen Bokberget om kinesisk litteratur. Det finns inget inlägg än om nobelpriset, men jag hittade ett par tidigare inlägg om Mo Yan 
   
   Ingen kvinna, varken i fysik, kemi eller litteratur alltså. Som oftast blev det även i år män i 60-årsåldern. När det gäller fysik så har bara 1 % av nobelprisen har tilldelats kvinnor: Marie Curie år 1903 och Maria Goeppert-Mayer år 1963, det är 2 kvinnor av totalt 194 pristagare.
   
   

Finns fotspåren kvar?

Jag hörde på radion att Neil Armstrong dog idag, 82 år gammal och tänkte på de berömda orden han yttrade: "A small step for a man, a giant leap for mankind". Visst var det ett stort steg för mänskligheten! Det var den 20 juli 1969 som människor för första gången landsteg på månen. Neil Armstrong och Buzz Aldrin var de första. Fotspåren kan mycket väl finnas kvar; eftersom månen saknar atmosfär blåser de inte bort.  

Buzz Aldrins högerfot
bild från NASA  AS11-40-5877

Här är en kort film från CNN om Apollo 11-projektet:

Fullmåne och andra astronomibilder

Så här vacker var fullmånen häromkvällen fotad från vårt fönster:

Foto: Ingemar Johansson

Om du vill ha njuta av en astronomibild varje dag så kan jag rekommendera  

Astronomy Picture of the Day 

Higgspartikeln hittad ...

Higgspartikeln finns! Eller som CERN-chefen sa i presskonferensen "I think we have it!" De har i alla fall observerat en ny partikel som är konsistent med Higgsbosonen efter mer än 25 års jobb globalt. Att leta  efter denna partikel är att studera spår när partikeln sönderfaller, och det verkar inte lätt av bilden att döma. Peter Higgs (80+) fanns med på presskonferensen och han sa att han var lycklig att det här skett under hans livstid. 

Jag fick chansen att åka till CERN 1995 tillsammans med andra fysiklärare och då var letandet efter Higgspartikeln i full gång. Jag citerar från min resedagbok följande: "Vi fick en föreläsning av en mycket entusiastisk svensk doktorand, Richard Jacobsson. Han letade efter Higgs-fältet, det som ger partiklarna deras massor. Richard berättade att han efter en lång tids arbete fått en "event" som tydde på Higgs, och han fick presentera sitt resultat i forskarvärlden. Men, men, det visade sig vara falskt: det fanns hål i detektorn! Men han fortsätter sitt arbete ändå, vi får väl se när han doktorerar om ett år, om han hittat Higgspartikeln!"


Det är ju så det fungerar inom naturvetenskapen, ett försök måste kunna upprepas och ge samma resultat, sannolikheten att resultatet är falskt ska vara minimal. Så bekräftas byggsten efter byggsten den teoretisk modellen. Om inte så måste modellen revideras.

Jag minns när jag gick i gymnasiet och vår fysiklärare kom in på en lektion helt salig och berättade att man hittat en av kvarkarna, de som bygger upp protoner och neutroner. Standardmodellen förutsäger 6 kvarkar och den siste (toppkvarken) upptäcktes först på 90-talet.