tisdag 19 juli 2016

En heldag i Stockholm

Det är inte dumt att ha storstan på nära håll och kunna turista där en sommarlördag! I lördags blev det två museibesök ute på Skeppsholmen och en ovanlig båttur.

Till Östasiatiska museet gick vi för att få se hur ett nytt arrangemang av levande japansk konst växer fram, men det gällde tydligen inte varje lördag, bara under augusti. Men där fanns några texter, montrar och videofilmer att ta del av. Bonsai och ikebana är två japanska begrepp för arrangemang av växter. Att bonsai betydde konsten att odla och forma träd i kruka, visste jag. Men ordet ikebana hade jag aldrig hört förut. Det står för konsten att arrangera blommor. I båda fallen betonar man asymmetri och tomrummen mellan växtdelarna är betydelsefulla. Ett par bilder från montrarna:


På Moderna museet såg vi utställningen om den japanska konstnären Tayoi Kusama. Hon är född 1929 och still going strong. År 2013 ställde hon upp som mål för sig själv att göra 100 målningar innan hon dör. Det antalet har hon passerat för länge sedan, och ändrade målet till 1000, men nu är det 2000 som hon satt som mål.
Några av de stora senare målningarna med mycket mönster och färger 
Det var en stor utställning med både målningar, skulpturer och installationer.  En del var placerad i Arkitekturmuseets lokaler.

Ytligt sett ser mycket av konsten ut som ett stort skämt med alla dessa prickar, men det finns en mörk baksida. Kusama mådde psykiskt dåligt redan som barn och hade ofta hallucinationer.  Och då såg hon prickar. Att måla blev en sysselsättning och det syns i hennes tidiga målningar att familjens arbete med fröförädling gav henne inpiration. 1957 flyttade hon till New York och att slå igenom där som icke-västerländsk kvinna var inte helt lätt.  Oändlighetsmålningar och anhopningsskulpturer blev kännetecknande för hennes konst.

Pumpor förekommer både i målningar ...
... och i skulpturer


Installationerna var häftiga och gav mig nästan yrsel. Ett rum med spegelväggar och vatten på golvet var fyllt av prickiga rispapperklot med lampor som ändrade färg. Här var ljudnivån väldigt låg, man blev helt stum av förvåning.
I ett mycket litet rum hade speglar placerats så spegelbilderna blev oändligt många. Här släppte man bara in fyra personer åt gången. 


På Venedigbiennalen 1966 hade Kusama placerat 1500 klot på gräsmattan och börjat sälja kloten för två dollar styck som en sorts protest mot synen på konst, tills arrangörerna satte stopp. Hon kallar installationen Narkissos trädgård. När man går omkring i rummet ser man de förvridna spegelbilderna av sig själv, andra besökare och naturen utanför fönstret.

"Prinsessan av det storprickiga" -passande smeknamn
Väggarna på museet hade för att hedra Kusama dekorerats med prickmönster och många besökare hade klätt sig i prickigt.  Jag har inget prickigt i min garderob, och kände mig helt fel i min blårandiga tröja när jag ställde upp för en bild vid det pricklagda trädet utanför museet.
Så avslutade vi dagen med en riktig turistgrej. På väg till Skeppsholmen hade vi sett denna underliga farkost. Och på kvällen tog vi en tur.

Det blev en sightseeingtur på ett annorlunda vis. Amfibiebussen är en ombyggd Volvobuss. Det hela började som en vanlig busstur. Men ute på Djurgården kopplades drivningen till en propeller istället och efter en kort instruktion om var flytvästarna fanns, plumsade vi ner i vattnet.


Att se stan från vattnet är alltid fint, nu kändes det alldeles extra att glida förbi de vackra byggnaderna såsom Vasamuseet och Nordiska museet. Folk som befann sig på mer normala båtar eller stora kryssningsfartyg vinkade glatt.
Vi åkte ungefär lika långt som regalskeppet Vasa kom på sin jungfrufärd. Men vår båt var stabil nog att  ta oss tillbaka till Djurgården där båten återigen blev en buss, nu med rejält rentvättade däck.

tisdag 12 juli 2016

Sommarens vävprojekt

Det blev en koncentrerad vävperiod den här sommaren också. Förberedelserna var planering och klippning av trasor, för det skulle bli trasmattor igen. I boken Trasmattor och andra inslag av Tina Ignell hittade jag två mattor jag fastnade för. Den ena var en variant på den klassiska rosengångsmattan (design Anna Svenstedt) och den andra en superromantisk matta kallad Drömmen om Elin (design Gullvi Heed).

Jag är mycket nöjd med resultatet. Rosengångsmattan blev en färgklick  i arbetsrummet. Det finns återkommande färger i tuskaftsränderna och alla bårder är olika och jag bestämde färgkombinationer efterhand. Här gjorde jag en drejad frans och knöt in en svart mattvarpstråd.
  


Att göra Drömmen om Elin var en utmaning för mig. Här skulle små korta slarvor av rött stoppas in så många det bara gick. Jag hittade ett tyg med små rutor i rött och svart och valde att använda sådana slarvor i centrum av blommorna. Gröna trasor plockades in som blad.  I de ljusa avsnitten finns snodda trasor i ljusgrönt vridna åt olika håll för ge illusionen av kvistar. I efterhand har jag broderat stjälkarna (som sig bör med stjälkstygn)

Extra kul var att jag också skulle väva en matta på beställning av goda vänner, den skulle vara hela 3 meter lång i stil med den hallmatta som jag kallade Ljusnande ingång och vävde för tre år sedan. Här är en bild av den nya mattan på sin plats i Norrköping. 
Jag hann med en fjärde matta vävd helt på egna infall utifrån tips av min svägerska. Det som var bra med detta var att det ökade min förståelse för vad de olika tramporna gjorde. I min iver att variera mönster blev jag visst lite slarvig med att flytta spännaren, vilket gett denna matta en aning insvängd midja, men strunt i det.
 
 Alla mönstrade trasor i denna matta kommer från Gudrun Sjödén-tyger: en trasig klänning min svägerska gav mig och tre kassar jag fått vid köp, Det går att ana bokstäver på vissa ställen.



Här följer några bilder från vävprocessens slutfas. Det var väldigt spännande att klippa ner, rulla ut mattorna och se dem i sin fulla längd. 



Sedan följde en hel del arbete med mattornas avslutning. Fransar kan knytas på olika sätt.  På Drömmen om Elin rekommenderades att man klipper av fransarna och fållar en kant. I efterhand tycker jag nog att det varit snyggare med en flätad frans även här.

Här gör jag drejad frans på en av mattorna
 Jag har hört talas om sms-tumme som kan drabba den som är väldigt flitig med smartphonen, men jag lider nu av ett annat fenomen, låt oss kalla det mattfrans-tumme. Jag har drejat respektive flätat fransar på tre av mattorna. Och inte blev tummen bättre av broderandet på Drömmen om Elin. En tung matta vävd på dubbla inslag, svårt att komma åt och jobbigt att med en stoppnål få till rosenstjälkarna. Men resultatet är vackert. Nu ligger mattan i hallen och ser välkomnande ut, inte sant?