fredag 17 juni 2016

Nu har jag stickat en Loppa

Jag gick med i en facebook-grupp LOPPKAL och nu är min Loppa klar! Det är en norsk lusekofta som kan göras i olika färgkombinationer. Koftan stickas runt uppifrån och ner, inte en enda söm behövs! Lite insvängd midja ger fin passform. Mönstret finns på Ravelry, om du blir sugen på att sticka en likadan.

Jag hade lite strul i början, tyckte det var svårt att se om storleken blev bra. Det kan vara klokt att skaffa en extra rundsticka för att lättare kunna prova efter hand som stickningen växer. Jag hade bara en på 80 cm och en på 40 cm för ärmarna. När jag kommit en bit ner på ärmarna bytte jag till den längre för att sticka "magic loop" och slippa spretiga strumpstickor.
 
Igår var jag i Kungsängen för att köpa knappar hos Kim. Där hittade jag också ett passande band att dölja klippkanten med.
Om en vecka är det midsommar, och det ska väl egentligen inte behövas en ullkofta då, men man vet ju aldrig ...

söndag 12 juni 2016

Puccini med skandinavisk touch



Det var i sanning en annorlunda  La Bohème jag fick uppleva på Operan igår. Puccinis opera La Bohème har spelats nästan 900 gånger på Stockholmsoperan, första gången 1901. Och det har säkert sett väldigt olika ut  på scenen.

Tenoren José Cura har stått för regin den här gången. Han förlägger handlingen till Stockholm och plockar in skandinaviska konstnärer kring sekelskiftet i persongalleriet. Han fick idén vid ett besök på Strindbergsmuseet och vandrade omkring i Gamla stan. Författaren August Strindberg, målaren Edvard Munch, kompositören Edvard Grieg och filosofen Søren Kirkegaard är några av de skandinaviska bohemerna.

Här var det minsann en rik scenografi, i kontrast till det man ofta ser numera. Ibland är scenografin så avskalad att den inte tillför något (utan i sämsta fall tar bort en del av upplevelsen genom att gå på tvärs med både musik och handling). I inledning till andra akten myllrade det av folk på scenen som då illustrerade en julmarknad i Gamla stan med en nygjord målning av husfasaderna i Munch-stil som bakgrund. Här skulle jag önskat en stoppknapp för att hinna titta på allt som skedde i myllret.
Pressbild, fotograf: Emma Svensson
De måste haft kul när de gjorde små ändringar i texten. Konstnärerna gick förstås till Berns salonger, på julmarknaden såldes knäckebröd och gatsoparna drog mot Danvikstull.

Men det som var riktigt genialt var användningen av några av Munchs kända målningar, såsom Vampyr, Melankoli, Solen, och Afton på Karl Johan. Några bildade fond på bakre väggen, andra stod mer eller mindre färdiga på stafflier. Man hade verkligen lyckats välja ut sådana som underströk och gav miljö åt vad som hände på scenen. Att Griegs musik dök upp som inledning till ett par akter var en kul idé.

Puccinis musik är väldigt vacker, inte minst Mimis arior, fint sjungna av Elin Rombo. Musetta har fått byta namn till Tulla, Munchs älskarinna med rött hår (som i målningen Vampyr), men Mimi har kvar sitt namn. Mimi kommer och går, vitklädd och änglalik, både på scen och i Munchs tavla Två människor, försvinner, kommer tillbaka och försvinner för gott. Kanske är hon Strindbergs kvinnoideal, snarare än en av hans verkliga kvinnor. Just när Mimi dött, försvinner sången och ersätts av talade repliker. Är det ett uttryck för att sången är livet? En artikel i programhäftet har rubriken Älska, sjunga, dö. Kanske en bra sammanfattning av operan (och livet)?

Det är alltid knepigt när en opera regisseras om i en helt annan miljö. Här stämmer tiden väldigt fint. Skådespelarna är klädda som vid sekelskiftet och som på Munchs målningar. Det är lite svårare att få de svenska jultraditionerna, som där julbocken kommer med klappar och bidrar med några repliker på svenska, att passa in.

Före föreställningen fick vi en kort presentation av operahistoria. Innehållet i operorna har verkligen förändrats genom tiderna. Då Mozart skrev sina operor var det upplysningens ideal med människans förnuft i centrum. Längre fram kom romantiken, då de stora känslorna skulle gestaltas, så som Verdi och Wagner gjorde. Och sedan, kring förra sekelskiftet, då Puccini var i farten, kom realismen in i operorna. Nu kunde en opera handla om vanliga människor, gärna lite på kant med samhället, som hade svårigheter och bekymmer att brottas med. T ex var Mimi dödssjuk av tuberkulos, en vanlig sjukdom på den tiden. Man lyckades framställa ett vaccin först 1906.

Här nedan kan man i Operans podd höra José Cura och dekormålare Janne Edlund och patineraren  Maja Sjöberg berätta om arbetet med operan.

Visst är det bra med textmaskin, men här blev jag lite distraherad av den; dels doldes den övre delen av Munchs målningar för oss som satt på tredje raden, dels missade jag en del av det som hände på scenen. Men man får en fin vy över lokalen därifrån, inte minst den enorma ljuskronan.

fredag 3 juni 2016

Tendenser 2016 - brukskonst på Galleri F15

Jag har återigen besökt Galleri F15, ett av Norges ledande gallerier för samtidskonst. Förra besöket var i höstas och jag skrev om det här i bloggen.

Årets utställning Tendenser 2016 visar brukskonst utifrån olika infallsvinklar. Som titeln "Grand Old Ladies & New Kids on the Block" anger, har man valt att ställa olika generationers syn på konsthantverk mot varann.  Man ger den äldre generationen credit för det traditionella hantverkskunnandet och sin erfarenhet, och låter den orädda yngre generationen ta plats, töja på gränserna och utnyttja digital teknik.

Där fanns bland annat krukmakeri av olika slag. Lisbeth Voigt Durand (f 1946), en av dessa "grand old ladies", ställde ut vackra skålar och vaser i olika ljusa färgnyanser. I samma rum Sarah Pschhorn (f 1989), en av dessa "new kids", som ställde ut mängder av urnor. En urna är verkligen i grunden ett klassiskt bruksföremål, men här var en del sneda och vinda, andra rapsodiskt sammansatta av möjliga loppisfynd i form av gamla glasskålar och porslinsvaser. Den unga generationen vågar mixa gamla bruksföremål till något nytt. (Klicka här för att se bild på båda damernas verk.)

Det mest annorlunda var nog urnorna på bilden nedan. Två nederländska unga män Sander Wassink (f 1984) och Olivier van Herpt (f 1989) gav verket titeln Adaptive Manufacturing. 
Det såg ut som om urnorna hade en textil yta, men det visade sig vara lera utskriven lager för lager med hjälp av en 3D-skrivare.

Hantverkaren är ersatt av en maskin. Men maskinen har fått information om form och struktur från naturen, i det här fallet ett träds årsringar. Konstnärerna har fått idén att utgå från naturen och sedan   programmerat en maskin att tillverka av en produkt men inte själva rört materialet överhuvudtaget.

Frågan inställer sig: Vad är brukskonst? Det måste inte vara något som skapats av en hantverkares händer, ägnats tid och kraft för att bli så estetiskt tilltalande som möjligt. Det kan vara något man återanvänder och gör något skojigt av. Hur det tillverkats är inte viktigt, det är kanske själva idén som är konsten?


Utanför den vackra galleribyggnaden i parken står en stor skulptur i järn lite påminnande om ett solur. Konstnären är Tone Vigeland, känd silversmed, på långt håll släkt med den Gustav Vigeland (bror till hennes farfar) som gjort skulpturerna i Vigelandsparken.
Tone Vigelands konstverk utanför galleribyggnaden