söndag 12 juni 2016

Puccini med skandinavisk touch



Det var i sanning en annorlunda  La Bohème jag fick uppleva på Operan igår. Puccinis opera La Bohème har spelats nästan 900 gånger på Stockholmsoperan, första gången 1901. Och det har säkert sett väldigt olika ut  på scenen.

Tenoren José Cura har stått för regin den här gången. Han förlägger handlingen till Stockholm och plockar in skandinaviska konstnärer kring sekelskiftet i persongalleriet. Han fick idén vid ett besök på Strindbergsmuseet och vandrade omkring i Gamla stan. Författaren August Strindberg, målaren Edvard Munch, kompositören Edvard Grieg och filosofen Søren Kirkegaard är några av de skandinaviska bohemerna.

Här var det minsann en rik scenografi, i kontrast till det man ofta ser numera. Ibland är scenografin så avskalad att den inte tillför något (utan i sämsta fall tar bort en del av upplevelsen genom att gå på tvärs med både musik och handling). I inledning till andra akten myllrade det av folk på scenen som då illustrerade en julmarknad i Gamla stan med en nygjord målning av husfasaderna i Munch-stil som bakgrund. Här skulle jag önskat en stoppknapp för att hinna titta på allt som skedde i myllret.
Pressbild, fotograf: Emma Svensson
De måste haft kul när de gjorde små ändringar i texten. Konstnärerna gick förstås till Berns salonger, på julmarknaden såldes knäckebröd och gatsoparna drog mot Danvikstull.

Men det som var riktigt genialt var användningen av några av Munchs kända målningar, såsom Vampyr, Melankoli, Solen, och Afton på Karl Johan. Några bildade fond på bakre väggen, andra stod mer eller mindre färdiga på stafflier. Man hade verkligen lyckats välja ut sådana som underströk och gav miljö åt vad som hände på scenen. Att Griegs musik dök upp som inledning till ett par akter var en kul idé.

Puccinis musik är väldigt vacker, inte minst Mimis arior, fint sjungna av Elin Rombo. Musetta har fått byta namn till Tulla, Munchs älskarinna med rött hår (som i målningen Vampyr), men Mimi har kvar sitt namn. Mimi kommer och går, vitklädd och änglalik, både på scen och i Munchs tavla Två människor, försvinner, kommer tillbaka och försvinner för gott. Kanske är hon Strindbergs kvinnoideal, snarare än en av hans verkliga kvinnor. Just när Mimi dött, försvinner sången och ersätts av talade repliker. Är det ett uttryck för att sången är livet? En artikel i programhäftet har rubriken Älska, sjunga, dö. Kanske en bra sammanfattning av operan (och livet)?

Det är alltid knepigt när en opera regisseras om i en helt annan miljö. Här stämmer tiden väldigt fint. Skådespelarna är klädda som vid sekelskiftet och som på Munchs målningar. Det är lite svårare att få de svenska jultraditionerna, som där julbocken kommer med klappar och bidrar med några repliker på svenska, att passa in.

Före föreställningen fick vi en kort presentation av operahistoria. Innehållet i operorna har verkligen förändrats genom tiderna. Då Mozart skrev sina operor var det upplysningens ideal med människans förnuft i centrum. Längre fram kom romantiken, då de stora känslorna skulle gestaltas, så som Verdi och Wagner gjorde. Och sedan, kring förra sekelskiftet, då Puccini var i farten, kom realismen in i operorna. Nu kunde en opera handla om vanliga människor, gärna lite på kant med samhället, som hade svårigheter och bekymmer att brottas med. T ex var Mimi dödssjuk av tuberkulos, en vanlig sjukdom på den tiden. Man lyckades framställa ett vaccin först 1906.

Här nedan kan man i Operans podd höra José Cura och dekormålare Janne Edlund och patineraren  Maja Sjöberg berätta om arbetet med operan.

Visst är det bra med textmaskin, men här blev jag lite distraherad av den; dels doldes den övre delen av Munchs målningar för oss som satt på tredje raden, dels missade jag en del av det som hände på scenen. Men man får en fin vy över lokalen därifrån, inte minst den enorma ljuskronan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar