Kina tidigt 60-tal

Det var mycket intressant att höra Cecilia Lindqvist berätta om sina upplevelser när hon studerade i Kina i början av 1960-talet. Svensk-kinesiska föreningen i Uppsala anordnade föreläsningen.

Cecilia känner verkligen landet Kina med dess språk och kultur. Nu berättade hon om Kina för länge sedan och illustrerade sin berättelse med egna bilder. Hon berättade så engagerat om upplevda situationer att det efteråt kändes som att man varit med på plats.  På den tiden var Kina ett fattigt, byråkratiskt och på många sätt eländigt land, men Cecilia lyckades se skönheten i den kinesiska kulturen, inte minst musiken.

Cecilia Lindqvist
På bilden syns två instrument, qin - hennes och lärarens mitt emot varandra

Vi har två av hennes böcker i bokhyllan sedan tidigare, Tecknens rike och Qin. Den första handlar om det kinesiska skriftsystemet, hur de olika tecknen utvecklats, med anknytning till arkeologiska fynd. Den andra handlar om det urgamla stränginstrumentet qin (från Tangdynastin), som Cecilia själv spelar. Två vackra böcker, dekorativt inbundna med rikt bildmaterial. I den nyutkomna boken, En annan värld, minnen från Kina 1961-1962, som vi köpte igår och fick signerad, har hon samlat ihop gamla foton, gått igenom sparade brev och anteckningsböcker och återigen åstadkommit en fantastiskt vacker bok.

Själv var jag i Kina första gången 1998 och andra gången 2002 och under de fyra åren hade mycket hänt. 1998 var det ljudet av allt cykelplingande i morgonrusningen som fascinerade mig, fyra år senare var bilarna fler än cyklarna i Peking och jag minns den stickiga förorenade luften. Och sedan har allt gått rekordfort, skyskraporna växer och snabbtågsnätet byggs ut. Cecilias första tågresa från Peking till Shanghai tog 23 timmar (idag tar det knappt 5 timmar och tåg avgår varje kvart).

Två gånger till har jag besökt landet, en resa längs Sidenvägen från Xian till Kashgar 2011 och en resa i Guizhou södra Kina 2013. Sidenvägsresan gav perspektiv på landets storlek, det är 300 mil fågelvägen mellan Xian och Kashgar. Guizhou-resan gick genom en fortfarande fattig del av landet där många minoritetsfolk vårdar sina traditioner. Världens folkrikaste land är fortfarande fascinerande, jag återvänder gärna om tillfälle ges.

Fängslande Kina-utställning i Bergrummet

Det finns många städer längs Sidenvägen, detta nätverk av handelsvägar mellan Kina och Europa, där varor som siden, silver och kryddor transporterades, men där det också skedde kulturella utbyten. Sidenvägens storhetstid inföll under Tangdynastin mellan 600 - 900, en av de mest blomstrande perioderna i Kinas historia.

I utställningen Staden vid Sidenvägen är det staden Luoyang det handlar om. Den staden har jag inte besökt (än), däremot systerstaden Chang'an (nuvarande Xian). Båda hade ca en miljon invånare under Tangdynastin. Chang'an var huvudstad, tills en kvinnlig kejsare Wu Zetian bestämde sig för att ändra på detta och förklarade Louyang som huvudstad.

Utställningen handlar mycket om samhället och människornas liv. Genom gravföremål får man information om vad som ansågs viktigt. De döda ansågs ha samma behov och önskningar som de levande.

Stadens väktare vid stadporten

Jag tycker verkligen att man lyckats väl med utställningen. Den fångade mig, det kändes som att vara på plats i den kejserliga staden. Det börjar med att man går in genom stadsporten och sedan vandrar man mellan olika platser.  På marknaden doftar det av kryddor . I kejsarens trädgård hörs vattenporl och man kan sätta sig och lyssna på kinesisk poesi.

Vackra lite fylligare kvinnofigurer
på modet på 700-talet

I en artikel i DN skrev en recencent att utställningen var "en blinkning till samtiden": man betonar att staden var mångkulturell och att invandrare var välkomna med sina kunskaper och erbjöds höga positioner i samhället. Genom att personer med olika bakgrunder integrerades inom både den politiska och ekonomiska makten blev samhället starkare. De nya influenserna gjorde att kultur och vetenskap blomstrade.

Gravmålningen nedan visar en kamel lastad med sidenrullar. Kamelägaren är ingen kines utan en utlänning. Det syns både på dräkten, ansiktsuttrycket och den toppiga mössan. 

En del av en stor gravmålning från Wu Zetians svärdotters grav.

En gravväktare som verkligen har en avskräckande look.

Kvinnor hade större makt och inflytande jämfört med andra tider i historien. I utställningen fanns vackra gravföremål av kvinnor som rider till häst och spelar hästpolo. Stadens kvinnor fick utbildning, hade möjlighet att leva egna liv och kunde alltså till och med bli kejsare!

Kvinnor ute på ridtur

Kvinnliga polospelare

Kvinnliga musiker och dansare i
vackra dräkter och sofistikerade frisyrer

Exempel på avancerade håruppsättningar

Figurerna är gjorda i sancai-keramik (sancai betyder "tre färger") med rinnande glasyr oftast i de tre färgerna halmvit, bärnstensfärgad och grön, men ansiktena är oglaserade. På några enstaka figurer fanns blå glasyr, importerad från Iran.

Rent tekniskt hade man löst guidningen väldigt bra. Vi gick i en liten grupp från Svensk-kinesiska föreningen och fick informationen riktad till enbart oss i hörsnäckor. Det gjorde att ljudnivån i lokalen var låg och man kunde röra sig fritt under visningen och titta på föremålen i de olika montrarna.

Guiden berättar och tittar upp mot Birka
där man i en grav faktiskt hittat kinesiskt siden

Jag blev väldigt nyfiken på kejsare Wu Zetian, Kinas kanske mäktigaste kvinna genom tiderna. Hur såg hon ut? Den Buddha-staty som avslutar besöket hade så kvinnliga former att det kändes som om det skulle kunna vara ett porträtt av henne själv.

Vacker Buddha med kvinnliga drag

Textila traditioner hos minoritetsfolk i Kina

Vi träffade på flera minoritetsgrupper under resan i Guizhou, en materiellt sett ganska fattig provins, men kulturellt väldigt rik. Här bor många olika etniska grupper. De olika minoritetsfolken har egna speciella traditioner när det gäller dräkter, smycken och håruppsättningar. Viktiga händelser firas med festivaler. Ett talesätt säger: Det är 365 dagar på ett år men över 1000 festivaler! Nu hade vi inte turen att komma på en festival, men vi fick ändå en fin inblick i deras kultur.

Guizhou är en ganska okänd del av Kina. Det finns inte så mycket skrivet om den i vanlig reselitteratur, men en i gruppen hade lyckats hitta en intressant bok om just denna provins. Jag har skaffat den nu i efterhand, den heter Guizhou Province och är skriven av Gina Corrigan. 

Den största etniska gruppen i Guizhou är miao-folket. Miao består av många undergrupper och traditionerna varierar mellan grupperna.  De har speciella seder vid t ex bröllop och firar många festivaler med musik och dans. Kvinnornas dräkter har vackra broderier och de pryder sig med tunga silversmycken.

Miao-flicka i sin traditionella dräkt

Ett ungt par i maio-dräkter

Huvudmålet på vår resa, den charmerande byn Zhaoxing, är en dong-by. Det var helt fantastiskt att vandra  i och omkring byn och se lokalbefolkningens arbete. Så här års hängde ris, majs och rädisor på tork överallt tillsammans med indigofärgat tyg. Dong-folket är kända för det speciella blanka tyg de syr sina dräkter av. De väver bomull, som de sedan färgar minst tio gånger med indigo, sedan penslar de på äggvita och bankar tyget för att det ska bli blankt. Ibland använder de grisblod för att ge tyget en röd-brun ton. Blankheten visar på ríkedom, tyget blir en sorts "fattigmanssiden", samtidigt som det motstår både smuts och vatten bättre.
Överallt i byn hördes hur kvinnorna bankade tyg. Stora byttor där de framställde indigofärgen stod längs vattnet.

Indigofärg framställd från löv av Indigofera

Det är många steg innan man har färgen så här i färdigt skick. Länken visar de olika stegen allt ifrån plockning av löv till att tyget är färdigt att göra dräkter av.

Tunnor för indigotillverkning framför ett av trumtornen i Zhaoxing

Det indigofärgade tyget tvättas ...

... torkas ...

... bankas

Färdigt tyg rullas ihop

Man i glansigt dong-tyg med instrumentet  pipa

I Dazhai träffade vi yao-minoriteten. De rödklädda kvinnorna är kända för sitt långa hår. Flickorna klipper sig först vid 16 års ålder och sparar det håret, sedan samlar de allt hår de tappar och gör hårpiskor som de virar in i  det egna håret och gör en fläta som de använder till en avancerad håruppsättning.

Yao-kvinnorna  kombinerar vävda tyger och band med broderier i korsstygn och plattsöm till färgsprakande textilier.

I byn Tianlong träffade vi på tunpufolket. Det är hankineser som levt här sedan Mingdynastin. De skickades hit från norra Kina för att slå ner uppror, när befolkningen här vägrade betala tribut till kejsaren. Soldaterna fick vara kvar, hittade lokala fruar, och de som bor här idag härstammar från dem. De har behållit sina klädedräkter och traditioner. Gifta kvinnor plockar håret i pannan och har en speciell huvudbonad. Deras dräkter har vackra band och broderier.

Kvinnan till vänster är gift, det syns på håret

Detalj från dräkten, med "Mamma Fjäril"

Vi besökte batikmuseet i Anshun och fick se tillverkningen. Med olika pennliknande verktyg lägger man bivax på tyget enligt ett ritat mönster, sedan färgar man tyget med indigo och kokar tyget, så att vaxet smälter. Man tvättar tyget kallt och låter det torka. Sedan gör man en ny applikation av vax och upprepar proceduren. Bivaxet återanvänds.

Flytande vax och "pensel"

I den bok jag läst finns en gullig legend om hur batiktillverkning kom till:
En fattig flicka hade inte kläder för att gå på en festival utan måste stanna hemma och väva. En bivaxkaka föll ner från taket och det skvätte vax över hennes tyg. Flickan blev förtvivlad men ville inte slänga tyget. Hon färgade det och skrapade sedan bort vaxet. Då framträdde vackra färgvariationer och flickan fick då idén att lägga på vax i speciella mönster. Flickan kom till nästa festival med en säreget vacker dräkt!

I provinsen Guizhou bor 13 etniska grupper. Före 1949 erkändes inga etniska grupper i Kina, alla skulle anpassa sig till den hankinesiska kulturen. Men senare identifierades 55 olika grupper, var och en med sitt språk och sina kulturella drag. Under kulturrevolution var många grupper undertryckta, men nu har traditionerna återuppstått. Idag försöker man inte tvinga fram assimilering utan hävdar varje grupps rätt att uveckla sitt språk och sin kultur. Flera av de små minoritetsfolken får en positiv särbehandling, de får t ex ha mer än ett barn och de får förtur till utbildning. För uigurer och tibetaner är som bekant förhållandena annorlunda.

Anna Granberg deltog i resan och blev för oss andra en bra guide in i broderitraditionen. På hennes hemsida finns fina bilder från hennes broderiresor i Kina. 

Hos miao-folket fick vi tillfälle att studera broderi. På många broderier finns "mamma fjäril", som är grunden i deras skapelsemyt. Drakar är ett annat vanligt motiv. Broderandet är ett sätt att berätta folkets historia och myter för nästa generation. Flickorna lär sig tidigt att väva och brodera. Ofta sågs de sitta i dörröppningarna och sy på små lappar som de sedan fogar in t ex i en dräkt eller bärsele för babyn.

Väska med vackert broderi

En del miao-grupper har en sorts veckade kjolar med en otrolig vidd. Vidden kan vara mer än 6 m och antalet veck över 500! I bilden nedan hänger en sådan kjol nere t v.

Jag fick faktiskt en väska uppsydd av en kvinna i Zhaoxing. Det fanns gott om små väskor att köpa, men just det broderi jag fastnade för fanns inte på någon väska. Men hon erbjöd sig att sy en medan jag väntade.

Så här blev väskan: det broderi jag valt ut sitter nu på en väska med två fack med dragkedjor och axelsnodd, till det facila priset av 30 yuan (ca 30 kr)!

Landskapet i Guizhou är mycket bergigt och först nu bygger man vägar som till stora delar måste bli tunnlar och höga broar. Naturen har säkert bidragit till att byarna varit isolerade och gamla traditioner har bevarats. Men hur kommer det att bli om 10 år? Sitter miao-kvinnorna fortfarande och broderar i dörröppningen? Håller dong-kvinnorna på med att plocka indigoblad, växtfärga sina vävda tyger och banka dem blanka? Sparar yao-kvinnorna fortfarande allt sitt hår? Fortlever den omständliga batiktillverkningen för hand?

Kommer de unga kommer att följa traditionerna av respekt för familjen? Eller kommer utbildning, kontakt med internet och urbanisering göra att de glöms bort? Vi hade i alla fall nöjet att se barn och ungdomar engagerade i flera uppträdanden med sång och dans, klädda i sina traditionella kläder.

Unga sångare i  föreställningen Liusanjie, 
ett ljusspel på floden i Yangshuo i regi av Zhang Yimou

Några bilder från en spännande resa i Kina

Jag har varit på en två veckors resa i provinsen Guizhou i sydöstra Kina. Albin Geijer var vår reseledare. Han driver Kinalotsen, ett reseföretag som satsar på att man ska få komma det vanliga livet på landsbygden så nära som möjligt. Albins fru är kinesiska, vilket gör att han har en kinesisk familj i byn Zhaoxing, som vi fick komma till, bo i svågerns hotell och äta middag i svärmors hem. Ganska unika upplevelser som turist, vill jag påstå.


Bakgrundsmusiken är folkmusik från dong-folket i Zhaoxing.

Lär känna Kina - följ UR:s program!

På Kinaforum i lördags fick vi en förhandstitt på den kommande tv-serien Kina om Kina. Den verkar väl värd att följa. Starten går tisdag 30 oktober i STV 2. Till programmen finns en studiehandledning att ladda ner. 

Bildningsbyrån storsatsar på Kina. Hur ska det gå för det stora landet med sin rika historia som nu är på språng in i framtiden?

Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk och kultur, har skrivit boken Kinas vägval, från himmelskt imperium till global stormakt och intervjuas här av Anita Kratz.

36 radioprogram ingår också i satsningen. Det avsnitt som vi fick lyssna på var hette Innanför konstnärens Ai Weiweis höga mur. Anna Maria Höglund berättade om hur hon fått tillfälle att göra intervjun med denne regimkritiker och konstnär.

Kinaforum hade flera parallella programpunkter, det var svårt att välja.
Jag lyssnade också på

• Anna Gustafsson Chen, bibliotekarie och översättare, som berättade om årets nobelpristagare i litteratur Mo Yan. Snart kommer nyutgåvorna av tre av hans romaner på svenska.
• Axel Odelberg, författare, som berättade om Sven Hedin och Gyllene templet. Hedins kopia ligger i byggsats men originalet i Chengde är världsarv och har renoverats.

Mer Kina-kunskap kan du få på webbplatsen http://www.folkbildning.net/kina/

Film om Sidenvägen i panoramaformat

Vi återupplevde minnen från vår egen resa längs Sidenvägen förra våren, när vi såg Anders Hansers fantastiska bildspel.

Anders Hanser var ABBA:s officiella fotograf och har sedan dess gjort många egna produktioner, som han visar på sin egen biograf. Biosalongen är liten, max 40 personer, men duken är i panoramaformat.  En av dessa filmer, "Oändligt är vårt stora äventyr", har han gjort tillsammans med Axel Odelberg, som är berättare i filmen.

Titeln syftar på Sven Hedins makalösa projekt, när han färdades på kamelkaravan genom ödsliga trakter i Asien. Hedin har själv dokumenterat resorna i texter, bilder och detaljrika teckningar. I sin strävan att göra sig ännu mer betydelsefull än han var, skarvade han nog också en del. Men ur detta omfattande material har Axel Odelberg gjort ett urval och tillsammans med Hansers fantastiska bilder gjort denna film.

Här är ett smakprov ur filmen.

Axel Odelberg har skrivit boken "Äventyr på riktigt", som är en biografi om Sven Hedin.
Hans senaste bok "Vi som beundrade varandra så mycket" tar upp Hedin som Hitlers ungdomsidol och Hedins starka nazistsympatier. I en recension beskrivs Sven Hedin som "mannen som hittade rätt i geografin, men gick vilse i politiken".

Filmen avslutas med en dikt av Karin Boye. Den låg uppslagen på Hedins nattygsbord vid dödsbädden.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd.

Sidenvägen går genom ökenprovinsen Xinjiang i nordvästra Kina med Kashgar belägen nästan 350 mil från Beijing.  Här följer några av mina egna bilder från marknaden i Kashgar april 2011. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om Sidenvägen.

En hel dag om Kina ... intressant!

Svensk-kinesiska föreningen firar 60 år och anordnade därför en temadag under rubriken Kinesiska utmaningar. 
En lördag späckad med föreläsningar (7 st, skulle varit 8 men en föredragshållare hade fått förhinder i sista stund).

Det var mycket kunniga personer som föreläste om de stora förändringar som Kina står inför, vad gäller befolkningsstruktur,vattenförsörjning och ekonomi.
Det stora landet har flera minoriteter, hur hanterar man detta? Eftersom jag varit i västra Kina (Xinjang), så var det speciellt intressant att höra om uigurerna. Den gruppen utgör nästan hälften av befolkningen i  området, och det är stora spänningar mellan dessa och  inflyttade hankineser. Avståndet från Beijing till Kashgar är hela 350 mil, de talar uiguriska och är mer släkt med turkar. Det finns 55 olika erkända etniska grupper.
Mobiltelefoner och Interet ger kineserna möjlighet att uttrycka åsikter, mikrobloggar används för samhällsdebatt, vilken kontroll har staten? Deras motsvarighet till Twitter heter Weibo.

Vilken väg kommer landet att gå: återta sin historiska plats eller bli mer "demokratiskt"? Demokrati i vår mening är inte trolig, i så fall är det stor risk att landet sönder. Men Oscar Almén, som gett sitt föredrag rubriken "Mer röst till folket, mer makt till partiet", försökte få oss att titta på Kina utan att ha vår demokratimodell som glasögon. Utvecklingen kan gå olika vägar i parallella spår och det öppnas kanaler för medborgarinflytande.

Upplev harmonin i en kinesisk trädgård

Ett igenvuxet kalkbrott har blivit en fantastisk kinesisk trädgård i närheten av Askersund. Ebbe Johnson, pensionerad chefredaktör för Östgöta Correspondenten, övertog Bastedalens Herrgård 1959, för att förverkliga sin dröm: att skapa en kinesisk trädgård. Han hade stort intresse för Kina redan under sin ungdom, blev erbjuden att följa med på en resa dit, men hade inte möjlighet. Han dog innan trädgården blev färdig. Men trädgården har återställts och utvecklats på senare år.

Källa: Bastedalens kinapark, Stefan Nohrenius, mars 1997 (ett litet häfte som jag lånade på biblioteket; nu finns en ny fin bok om anläggningen)

Att strosa runt, sitta i en paviljong och meditera, njuta av träd och blommor planterat i enlighet med kinesiska principer, vilken avkoppling!

Sidenvägar - vilken vacker bok!

Boken Sidenvägar lagd på ett
ikatmönstrat tyg, som jag köpt på 
basaren i Kashgar

Jag har just läst Karin Wallins bok Sidenvägar - Världar som vävs samman. Visst handlar den om folklig textilkonst, men författaren är kunnig i historia och politik och förmedlar mycket bred kunskap  Hon har rest i flera länder och träffat människor i deras vardagsmiljö, men också studerat mönster på vackra byggnader som moskéer och minareter.

Jag hade glädjen att göra en resa längs en del av Sidenvägen i Kina i fjol och gjorde då en liten film av några bilder. Musiken framförs av vår lokale guide, Abdullah, som sjunger en kärlekssång på uiguriska.
Min resa gick inte så långt som till Samarkand, men till Kashgar som längst.



Det går ju en serie på TV (tyvärr inte på SVT play) som heter Sidenvägen på 30 dagar. Några avsnitt kvar, värt att titta på!