Vårens tredje resa: tema musik

Jag hade turen att se ett uppslag i tidningen OPUS med rubriken: Musikresa till Dresden och Leipzig. Det är den resan jag gjort.

I slutet av mitt inlägg i höstas om vandringsresan i Tjeckien nämnde jag staden Dresden. På hemvägen fick vi då ett par timmars stadsvandring  i denna historiskt intressanta och mycket vackra stad och jag skrev i bloggen "... kanske en plats att återvända till för kulturella upplevelser".

Och nu blev det så! Bussresan från Skåne var lång, men Camilla Lundberg var vår musikciceron och hade mycket intressant att berätta under resan. Förstås blev det lite stickning också för min del.

I Dresden såg vi Trollflöjten på den berömda Semperoperan. En trevlig föreställning, som lockat även en yngre publik. Byggnaden är magnifik både i exteriör och interiör.

Dresden är verkligen ett kulturellt centrum. Staden bombades under andra världskriget och renoveras fortfarande för att återfå sin forna glans. 

Barockkomplexet Zwinger håller på att återuppbyggas

Den 102 meter långa furstelängden av porslinsplattor på Augustusstrasse

Frauenkirche blev totalförstörd men har byggts upp igen. Man har återanvänt många stenar, de har en mörkare färg. Det nersmälta tornkorset står i kyrkan som en påminnelse om kriget.  Här fick vi höra orgeln i samband med en lunchandakt. 

Dresden har många intressanta museer. I vårt späckade program fanns det bara tid till ett, och det blev Neue Meister i Albertinum. 

En flygel av Albertinum, med kupolen speglad i mittfönstret

Traugott Faber: Blick auf Dresden

I Leipzig gick vi också en stadsvandring. Även här finns mycket kulturellt att uppleva. Jag upplevde nog Leipzig som en mer levande stad än Dresden. Vi möttes t ex direkt av gatumusikanter när vi steg av bussen. För oss bjöds flera fina klassiska musikupplevelser.

Vår guide Isabel leder vandringen 

Gamla rådhuset

I Leipzig var vi på premiär på Lady MacBeth från Mzensk. Visst var vi stolta över vår svenska sopran Ingela Brimberg, som hade huvudrollen som Katerina Ismailowa. 

Oper Leipzig

Gewandhaus ligger mitt emot operan

Söndag kl 11 var det helt utsålt till de 1900 platserna i Gewandhaus. Vi fick höra musik av  Mendelssohn, två symfonier och en konsert för två pianon och orkester. Vid flyglarna satt två unga bröder (30 resp 26 år) från Holland, synnerligen skickliga. Som extranummer framförde de Aus Liebe will mein Heiland sterben, en aria ur Bachs Matteuspassion, i en mycket vacker version för två pianon. 

Det hade säkert varit en fröjd att få höra orgeln, den såg imponerande ut. På fasaden står "Res severa verum gaudium", vilket fritt översatt blir "Sann glädje är en allvarlig sak".

Är man i Leipzig så är det förstås Bach man tänker på i första hand, om man gillar klassisk musik. Vi fick höra Thomaskören, en av världens äldsta gosskörer, sjunga motetter. 

Mycket folk i kyrkan och en längre konsert än vi förväntat oss gjorde att jag inte fick möjlighet att fotografera Bachs gravsten i högkoret. Jag har varit i Leipzig för många år sedan på en körresa, så jag har sett den. 

Imponerande staty av den store Bach utanför Thomaskyrkan

Vi fick en guidad visning på Bach-museet, där det i shopen fanns både kaffebönor med kakformar med hans profil. Inte helt tokigt, han skrev ju faktiskt en Kaffekantat, en av hans humoristiska profana kantater.

Vid detta spelbord har Bach suttit

Avskedslunchen på Auerbachs Keller måste jag också nämna. Stadens äldsta restaurang, vars historia går tillbaka ända till 1400-talet, där vi serverades en utsökt fyrarättersmeny.

Lax elegant serverad

Som dessert fick vi "Leipziger Lerche", men  i en annan variant än den vanliga, som är en mazarinliknande kaka med mandelmassa med ett kors av deg över. 

Lärkan sjunger ju vackert, men den har sedan medeltiden också ansetts som en delikatess. Den bakades in i en paj med örter och bands ihop med snören. Miljövänners protester mot jakten på lärka under sent 1800-tal ledde till att lärkätandet förbjöds. En smart konditor i Leipzig hittade då på detta bakverk. Då skulle det ligga ett körsbär i botten som symbol för fågelns hjärta. Numera görs "lärkan" i alla möjliga varianter.

Efter fyra späckade dagar var det dags för bussresa till Skåne igen. För min del blev det dessutom tågresa Bålsta - Helsingborg, men först efter en extra dag hos goda vänner i Råå. Vi gjorde en utflykt till Sundsgården, där jag hade min första lärartjänst för 50 år sedan. Just denna kväll bjöd musiklinjen på en trevlig konsert. 

Sundsgården

Resan blev minnesvärda dagar med mycket musik tillsammans med likasinnanade reskamrater. Jag är så glad att jag tillfälle att uppleva den.

En opera som väcker tankar inför det nya året

Det hann bli ett operabesök i slutet av december, närmare bestämt tredjedag jul.  Karin Rehnqvist har tillsammans med Kerstin Perski skrivit en ny opera med titeln Strandad. 

Titeln syftar dels på att operan utspelas på en strand, dels på att man kan vara strandad i smärtsamma minnen. Det var sista föreställningen i den här uppsättningen. Inte så ofta det skrivs någon ny opera, i alla fall inte på svenska, därför extra intressant att uppleva.

Vi fick en kort introduktion av operan i Guldfoajén, en skimrande sagomiljö med kristallkronor och guldstuckatur.

Men föreställningen var verkligen ingen glättig show utan en rituell sorgebearbetning, som det stod i programbladet. Den berörde mig djupt, mycket mer än jag hade trott. Hur hanterar vi trauman av olika slag? Kollektiva sorger som efter tsunamin? Hur möter vi den som mist sin livskamrat?  För mig är det nu över tre år sedan jag själv drabbades av sorg, men det hjälper inte att tiden gått. Vid speciella dagar och helger slår saknaden emot mig som en stor våg jag inte kan hoppa undan.

Hur tar man sig genom sorgen och vågar släppa taget för att hitta en ny väg framåt, när man tycker det som gett livet mening är borta? Hur står man emot anklagelser från ens inre jag? På utsidan kan allt se bra ut, men hur är det på insidan? I operan spelas huvudpersonen och hennes inre av två olika roller, Maria och "Den andra". Maria möter där en starkt dömande kraft. Men de försonas i slutscenen då kören sjunger med Predikaren att det finns en tid för allt: "Mötas har sin tid, ta avsked har sin. Gå sönder har sin tid, helas har sin" och under tiden fylls hela scenen med blommor. Vackert och hoppfullt.

Här kan du lyssna på ett samtal med kompositör och librettist:

En kväll som denna kan man inte låta bli att tänka på året som gått. Ljusa och mörka minnen dyker upp. Och hur blir året som kommer? Där vet vi ingenting. Jag hoppas på musiken: både orgelspel, körsång och lyssnande. Musik helar. 

Två meningar från Tomas Tranströmers dikt Schubertiana får avsluta årets sista blogginlägg:

"Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden! 
---
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer - med förtroende - den blinda ledstången som hittar i mörkret"

Jag önskar dig som läst detta ett Gott Nytt År 2023!

Norma på Folkoperan

"Vi tänder nya tankar genom orädd opera". Så presenterar Folkoperan sig på sin hemsida. Igår såg jag Norma, den sista föreställningen denna säsong. Och visst stämmer det att Folkoperan är nytänkande, det har de visat flera gånger.

Fullsatt salong, programbladen var slut ... ja nog har denna uppsättningen blivit populär. Med all rätt.

Så här såg det ut när orkestern börjat inta sina platser. De upptar en stor del av scenen, tänkte jag. Var kommer skådespelarna att få plats att agera? 

Orkestern innan föreställningen började (egen bild)

Det fanns en fiffig lösning på det. Orkesterscenen lyftes upp och skådespelarna agerade under orkestern och kunde komma upp på trappor under scengolvet. 

Ett par bilder från Folkoperans mediearkiv:

Norma med delar av kören i bakgrunden, orkestern ovanför

Operan känns tidlös. Den skrevs 1831 av Vincenzo Bellini och utspelar sig i Gallien  (ett område som domineras av nuvarande Frankrike) under 50-talet f Kr. 

I min bokhylla hittade jag ett program från Kungliga Operans uppsättning av Norma, som jag tydligen såg den 29 okt 1997. Jag minns inte hur  jag upplevde operan då, men förstår när jag läser och ser bilder i häftet att det var ganska annorlunda. 

I denna föreställning står musiken står verkligen i centrum. Det normala i operasammanhang är ju att orkestern befinner sig nere i sitt dike och beroende på var man sitter ser man mer eller mindre av musikerna. Dirigenten brukar man mest se i början och slutet av akterna. Men här har man allt synligt framför sig.  Ouvertyren upplevs som en härlig konsert. När de sedan musicerar på hög höjd under akterna kan man även då följa dirigentens rörelser. Mycket intressant! 

Något om Bellinis musik: Casta Diva är den sång alla känner till, men hela operan är fylld av vackra melodislingor i långa, långa linjer. Det är italiensk bel-canto-tradition när den är som bäst, vacker klang och teknisk sångskicklighet. Det krävs mycket av sångarna, speciellt av den sopran som har rollen som Norma. Hon är på scenen nästan hela tiden och ska gestalta denna komplicerade kvinna med så mycket av både vrede och passion i sig samtidigt som hon är prästinna med kyskhetslöfte och auktoritet. Fina samsjungna duetter får man också njuta av.

På scenen finns ingen dekor alls. Några föremål finns med: ett par böcker, en madrass för Normas två barn i en kort scen och så förstås dolken. Mycket lämnas åt åskådaren, det är som om handlingen sker i åskådarens fantasi, helt genialt!

Efter denna tretimmarsföreställning klingade Bellinis musik länge i mig. Så glad att jag fick tillfälle att uppleva den! 

Annorlunda operaupplevelse i Karlstad

En nyskriven opera - en "industribarockopera" - som bygger på en gammal myt, kan det vara värt att åka till Karlstad för? JA! Wermland Opera har satt upp Eurydike på ett alldeles nytt sätt. 

Orfeus och Eurydike, detta kärlekspar från den grekiska gudasagan, på detta tema har det skrivits mycket musik: Monteverdis opera Orfeus, Glucks opera Orfeus och Eurydike och Offenbachs operett Orfeus i underjorden, för att nämna de mest välkända. 

I den här nya versionen skapad av Hans Ek och Linus Fellbom får vi uppleva myten ur Eurydikes perspektiv.

Vid introduktionen fick vi rådet av Hans Ek, som dirigerar föreställningen, att bara "åka med" - inte försöka förstå någon handling. Språken växlar och man hör både engelska, tyska, franska och rena nonsensspråk. Ibland sjungs det bara som en viskning på ett tonande z. 

Både text och musik är uppbyggda av små fragment av tidigare versioner sammanvävda med modernare tongångar. Einstürzende Neubauten, en avantgardistisk musikgrupp, är tydligen Eks favoritband och deras musik mixas med barockklanger och Offenbachs operett-tongångar. Så visst är kombinationen  helt barock. Det är egentligen otroligt att musiken kunde bli så fantastisk! Och framförd av en skicklig orkester blev musiken kvällens största behållning. 

Det sceniska är väldigt speciellt, inte vackert - tvärtom ganska läbbigt i underjorden. Slutscenen blir en stor härlig konstrast: Eurydike väljer att gå ut i ljuset, hon går i vatten, ljuset flödar och ger vackra speglingar. 

Karlstads operasalong är lite som en dockskåpsvariant av operan i Stockholm.  

Från operan har man vacker utsikt över Klarälven, där husen speglade sig vackert i vattnet, både före och efter operabesöket.

Det blev en trevlig och minnesvärd minisemester! Och solen sken, både i Karlstad som sig bör, och på resan dit och hem. 

Karmelitsystrarna på Operan igen

Vi hade kvar programbladet från förra gången. Den 18 februari 2012 såg vi Karmelitsystrarna i samma uppsättning. Några medverkande var desamma som då, bl a dirigenten (Marc Soustrot). Det jag minns från den föreställningen var mest slutscenen. Och så den underbara musiken av Francis Poulenc förstås.

Den här gången hade Operan verkligen satsat på fina solister: kända stjärnor som Anne Sofie von Otter som den gamla priorinnan och Camilla Tilling som Blanche. Ett för mig mindre känt namn, Sofie Asplund, med en härligt lätt sopranröst, hade rollen som Contance. Det var något bekant med henne och nu i efterskott ser jag att hon blev Gireststipendiat för några år sedan och då sjöng den hysteriskt svåra Zerbinettas aria.

Katarina Aronsson, dramaturg, gav en introduktion i den bedårande vackra guldfoajén. Hon berättade att inför förra premiären (2011) hade hon och regissören Johanna Garpe besökt Glumslövs kloster, som tillhör den stränga karmeliterorden. Priorinnan mindes att det varit besök från Stockholmsoperan "för några år sedan" (inför urpremiären 1981, i denna slutna värld verkar tiden stå still). Nunnorna brukar spela operan ibland i klostret. "Fast nu när vi bara är 13 nunnor kan det bli besvärligt med alla roller, särskilt i slutscenen. Några av oss får dö mer än en gång." Klosterhumor!

Karmelitsystraren är ingen munter opera precis. Bakgrunden är verkliga händelser under den franska revolutionen. Nunnor som fortsatte utöva sin religion dömdes till döden. Avslutningsscenen är väldigt stark: Sjungande Salve Regina faller nunnorna en efter en medan giljotinens slag markeras i musiken.

Föreställningen väcker frågor om rätten till frihet, jämlikhet och systerskap. Hur toleranta är vi idag mot oliktänkande? Det demokatiska samhället med allas lika värde är något vi behöver kämpa för i alla tider. 

Foto: Micke Sandström, Operans Pressbilder

Nordisk operapremiär i Karlstad

Wermland Opera i Karlstad ger sig på spännande och ovanliga uppsättningar. Den här gången gäller det The Greek Passion av Bohuslav Martinů.

Klippet ger ett litet smakprov:

Operan finns i två olika versioner. Den första skrev Martinů för Covent Garden i London 1954-1957, men den refuserades av operaledningen. Den andra skrev han 1957-1959 (det senare är hans dödsår) och den hade premiär i Zürich 1961. Så Martinů fick inte själv uppleva resultatet. Den första versionen rev han itu och delade ut notblad åt olika håll. Den sattes upp först 1999, efter att en tjeckisk musikforskare återkonstruerat den och sedan har den också spelats på Covent Garden. Och nu har den alltså fått Norden-premiär i Karlstad!

Operan bygger på en roman av Nikos Kazantzakis, Christ recrucified. Berättelsen handlar om en liten grekisk by, där livet går sin gilla gång. Byborna har för vana att spela upp passionsspel och håller just på att fördela rollerna i kommande års spel. Alla blir inte nöjda. Det är förstås inte lätt att acceptera rollen som Judas, inte heller att våga ta rollen som Jesus. Men de börjar så smått leva sig in i sina roller, i deras drömmar blandas person och roll samman och det påverkar deras agerande. Plötsligt kommer en grupp flyktingar och ber om mat och någonstans att bo. Bylivet skakas om, alla måste de ta ställning och deras moraliska styrka prövas. 

Bohuslav Martinů var tjeck. Han föddes och bodde sina första 11 år i ett kyrktorn i Polička. Fadern hade skomakeri i tornet och det ingick i hans jobb att hålla utkik och varna för eldsvåda, genom att tuta i lur och ringa i klockor. Själva bostaden är nu museum.Vi besökte platsen på vår campingsemester med musiktema i Tjeckien 2003. Jag minns att Bohuslavs gunghäst stod kvar. 

Kyrkan i Polička, där familjen Martinů bodde i tornet

Martinů är inte så känd, dock väldigt produktiv: han har skrivit nästan 400 verk, varav många i stort format. I den utmärkta presentation som dirigenten Johannes Gustavsson gav oss före föreställningen, påmindes vi om att Martinů levde i en tid med många nya musikstilar och tog intryck av det. Att han som barn var mycket sjuk och fick nöja sig med att se världen uppifrån tornet, bidrog kanske till att han inte blev så social. Idag skulle han fått asperger-diagnos. Han började spelade fiol tidigt, dock blev det inte så mycket av hans vidare fiolstudier. Hans specialbegåvning var ett ovanligt gott musikminne och stor förmåga att komponera snabbt. Kanske var det därför som han bara behöll några sjok från första versionen av operan och i övrigt skrev nytt material.

Det är mycket som händer på scenen, och snabba kast däremellan, och det krävs mycket av publiken. Språket är engelska, tydlig och lättförståelig, Nu finns där textmaskiner med översättning, både ovanför scenen och nere vid sidorna och då är det svårt att låta bli att kolla där också. Musiken kommenterar vad som händer, mycket av texten är talad. Kyrkans kyrie eleison blandas med klassisk musik och grekisk folkmusik. Olika personer kopplas till olika motiv och instrument, och där förekommer något så ovanligt som dragspel.

Skådespelarna är väldigt närvarande i sina roller. Detaljer i regi och ljussättning förstärker agerande och ansiksuttryck. I den här uppsättningen använder man en svensk Folkets hus-miljö istället för ett grekiskt torg eller taverna. Jag förstår idén, samtidigt som förändringen känns onödig.

Men budskapet är klart: Vi människor styrs av de roller vi ger varandra. Det blir så tydligt hur huvudpersonerna under spelets gång förvandlas på gott och ont. Människan måste hela tiden kämpa mot sin egoism. Här finns tydliga paralleller till vad som händer i världen idag.

I programbladets förord avslutar operachefen: Hoppas ni får en tänkvärd föreställning! Det fick vi!

Världssolister på Metropolitan

Visst är det svårt att överträffa ett operabesök live, men då blir det sällan med solister i världsklass. Ett utmärkt sätt att få höra höjdarna är att utnyttja Metropolitans direktsändningar över världen. Och för oss ligger Folkets Bio i Kalhäll bra till. Förra gången såg vi Madama Butterfly här är en länk till det inlägg jag skrev efteråt.

I lördags var det utsändning av Nabucco, eller som vi ofta säger på svenska, Nebukadnessar, Verdis tredje opera (av 28), den första som gjorde honom berömd. Den kom nog rätt i tiden också, med premiär 1842, några år innan Italien blev ett enat land.

Huvudperson är Nebukadnessar II, kung av det mäktiga Babylon. Det var han  som erövrade Jerusalem och förstörde templet år 586 f Kr och lät deportera judarna som hamnade i den s k "babyloniska fångenskapen". Den antika historien handlar om tidlösa frågor som makt och avundsjuka, krig i religionens namn och förbjuden kärlek.

Titelrollen sjöngs av Placido Domingo, för 20 år sedan en av de tre tenorerna (tillsammans med Luciano Pavarotti och José Carreras), nu baryton.

Dirigent var James Levine, som nu dirigerar från sin rullstol med små handrörelser och mycket mimik. Det var underbart att se honom i närbild då och då under föreställningen. Framförandet av Va, pensiero ("Fångarnas kör") följdes av stort jubel, vilket ledde till att han höjde taktpinnen för ett da capo direkt. 
 
Den direktsända Nabucco var sista föreställningen på Metropolitan i denna uppsättning. Vid premiären hade Domingo och Levine framträtt 329 gånger tillsammans. Båda är som det stod i en recension "septuaganiarians", d v s 70+. När de uppträdde tillsammans för första gången var några av de medverkande sångare inte ens födda.

En stor fördel med att se opera så här är att man får otroliga närbilder och verkligen kan se sångarnas inlevelse, tårar och svettpärlor. Det som däremot inte går fram som i verkligheten är dels scener med många agerande, dels storslagna dramatiska effekter. Exempel på sådant är scenen med "Fångarnas kör" (men då njuter man för fullt av maffig körsång) och scenen när blixten slår ner efter att Nebukadnessar utropat sig själv som gud.

Man känner igen Verdis underbara musik på de stora körerna men även melodiösa slingor. Jag noterade hur Nebukadnessars bön från hjärtats djup till himlen "målades" i tonslingor från djup bas till drillande höjdtoner på flöjt.

Sopranen Liudmyla Monastyrska som Abigaille var helt otrolig både vad gäller röstresurser och dramatik. I videon här ovanför får vi höra henne och Domingo berätta om vilken utmaning det är att ta sig an de svåra rollerna i operan. Då gällde det framförandet på Royal Opera London. Hela den  föreställningen finns tillgänglig här.

Det finns många sätt att ta sig an en opera.Jag uppskattar att vi fick en pampig historisk miljö och klädedräkt som kan tänkas tidsenlig (inte som i London, där föreställningen verkar vara så avskalad, och sångarna hade moderna kläder i tråkigt grått). Då stämmer musiken med texten naturligt. Och publiken njuter ... trots att vi satt i en biosalong var det svårt att låta bli att applådera!

Foto: Marty Sohl/Metropolitan Opera (bilderna publicerade med tillstånd)

Vävning + opera = Vävopera

Jag har skrivit ganska många inlägg om opera och några inlägg om vävning, men aldrig något som handlar om både ock. Inte förrän nu ...

Den Stora Vävoperan spelades på Musikaliska i Stockholm, i en nästan fullsatt sal med förhållandevis ung publik. Det blev en kväll att minnas, en fin upplevelse av nyskriven musik och texter med ett angeläget budskap.
Musiken är skriven av Stefan Klaverdal. Förutom vanliga instrument ingår bearbetade ljud från vävstolar och symaskiner.

Operan har tre solistroller:

• Shapla, ung flicka i Bangladesh som jobbar på en textilfabrik
• Hanna, ung skånsk lantbrukardotter i början av 1900-talet, duktig på att väva 
• Tiden, ödesgudinna som spinner livets tråd, sätter upp, väver och klipper ner

Lisa Hansson har gjort librettot och det är hon själv som gestaltar Tiden. Bland annat improviserar hon en Vävordsaria, det var lite svårt att helt och fullt uppfatta texten, men jag hörde om vävstolsdelar som slagbom, vävsked, trampor och lattor, tekniker som varpning, solvning och skedning, och varp och inslag förenas till vävnad ...

Efter kontakt med Lisa fick jag detta citat: "Varptrådarna träs genom solvögonen, växelvis. Tråd för tråd i öga för solvöga. En solv sitter fast i en käpp upptill och en nertill och blir ett skaft. Tuskaft treskaft fyrskaft. Ögon på skaft. Skaften binds till olika trampor, växelvis. Så att solvögonens alla varptrådar kan lyftas upp i vissa skaft och dras ner i andra, när väverskan trampar om.  Så skapas skälet, inslagets långa tråd kan korsa tidens varp, och flätan kan flätas. Vävflätan."

Några pressbilder från föreställningen, fotograf Daniel Wirgård:

Hanna, Tiden och Shapla

Hanna väver flamsk

Hanna har funnits i verkligheten. Hon och hennes syster Anna föddes på gården Lilla Rödde, några mil söder om Lund. De levde ogifta, så deras rika hemgift kom inte till användning. I den fanns alla tänkbara textilier i linne och ylle, allt spunnet och vävt på gården, så som generationer kvinnor i deras släkt gjort.

Dyk ner i kistorna (ett absolut måste att klicka på den här länken!) så får du se en helt otrolig samling och läsa om släkten som bott på gården. Hanna levde kvar på gården ända till 1985 utan vare sig el eller rinnande vatten. I operan är Hanna som 20-åring förälskad i Jesper, men tanken på att bli bondmora och inte få tid att ägna sig åt vävning, gör att hon tackar nej till honom. Men vem vet, kanske var det så att friaren inte fick godkänt av fadern?

Shapla symboliserar en av många sömmerskor i Bangladesh, där 80 % av exportinkomsterna kommer från klädindustrin. För tre år sedan inträffade en fruktansvärd olycka på en textilfabrik Savar Building i Dhaka, då över 1100 kvinnor dog. Operans starkaste scen är när namnen på alla de kvinnor som dött i katastrofen projiceras på väggen och skådespelarnas ryggar och under tiden spelas suggestivt repetitiv musik på temat La Folia på fiol. Mängder av namn rullar fram och på slutet blir texten oläsbar och bara som ett vitt vågmönster på svart botten. Katastrofens offer är så många att de blir anonyma.

Jag hade inte hört någon musik av Stefan Klaverdal förut, men det här gav mersmak. Här är en länk till utdrag av musiken i operan.

Operans budskap är en uppmaning till hållbar konsumtion. Jag tror att alla som ser den får sig en tankeställare. I programbladet finns en länk till Stilmedveten, ett intressant projekt med fakta och mängder av inspiration.

I förra lördagens DN recenserades två rapporter under rubriken Modeslavarna betalar priset för våra kläder (enligt min mening en underlig rubrik: här betyder modeslavar alltså de som under slavliknande villkor syr våra kläder). Textilkonsumtionen i Sverige har ökat med 30% sedan år 2000. Varje svensk köper runt 13 kg textilier om året. Under 2015 öppnade H&M mer än en ny butik varje dag! Aldrig har kläder varit så billigt som nu. Citat från artikeln: "Förutsättningen för det sjukt låga priset på galleriornas tröjor är fortfarande att de ofta produceras av en flicka i Asien som jobbar 72 timmar i veckan för 700 kronor i månaden". Lägg därtill miljöförstöring och bristande säkerhet, samt våld mot politiskt aktiva - bilden är inte vacker.

Positivt är däremot att textilt arbete uppmärksammas så mycket i kulturutbudet. Jag tänker på Satyagraha av Philip Glass, där Cirkus Cirkör gör sina akrobatiska konster med nystan och linor och där Gandhis spinnrock finns med. Samma tema finns i föregångarna Knitting Peace och Knitted Piece. Det är tydligt att handarbetet alltmer är accepterat som konst, kanske till och med som en politisk kraft.

Opera och cirkus möts på Folkoperan

Satyagraha betyder "Sanningens väg" och är namnet på en opera av Philip Glass. Den skrevs redan 1979 men har faktiskt aldrig satts upp i Sverige förrän nu.
Min tidigare bekantskap med Philip Glass var musiken till filmen Koyaanisqatsi (som betyder "Världsförvandling"). Jag minns den suggestiva minimalistiska musiken som nästan hypnotiserade mig.

Jag visste att Satyagraha handlade om Gandhi och blev först frustrerad när jag läste i programmet. De scener som beskrevs var fragment av händelser under Gandhis tid i Sydafrika, och de kom inte ens i kronologisk ordning. Och varför hette akterna Tolstoj, Tagore och King? Men så började föreställningen och det stod något om att släppa kravet på att förstå. Det här är ingen linjär berättelse, mer en poetisk upplevelse.

Operan är skriven på sanskrit och ska inte översättas till något begripligt språk. Och när man väl kommit in i lyssnandet är det faktiskt befriande att slippa försöka uppfatta en text eller läsa på textmaskin. Text och musik smälter ihop. Musiken är extremt minimalistisk, dvs samma små motiv upprepas om och om igen, man blir nästan hypnotiserad. Rytmerna kommer från den indiska musiken. De små förändringarna som kommer gör att man reagerar. Det kan vara en liten tonal förändring eller att man lägger till ett slag i takten. Stråkorkester, kör och solister framför denna mycket krävande musik.  Lyssnaren invaggas i den tidlöst repetitiva musiken, men så kommer den där lilla förändringen och man nästan rycker till.

Gandhi tillbringade en del av sitt liv i Sydafrika, där han kämpade mot rasismen och de orättvisor indiska arbetare utsattes för. Hans sätt att tackla problemen var ett aktivt icke-våld. I varje akt projiceras någon livsvisdom ur Bahavagita, det mytologiska diktverk som är viktigt för hinduismen.


Sångarna agerar inte mycket, agerandet står Cirkus Cirkör för. Gandhi representeras t ex både av en akrobat och en sångare. Cirkusartisterna går på lina, snurrar i hjul, jonglerar, hoppar från gungbräden ... Helt otroligt vilken tillit de måste ha till varandra.

Cirkus Cirkörs stora röda nystan känns igen från deras föreställning Knitting Peace och nystandet finns med även här som en meditativ process. I sista akten kommer en stor spinnrock in i för att påminna om att Gandhi propagerade för att indierna skulle spinna och väva egna bomullskläder; det skulle slå  ekonomiskt mot det brittiska etablissemanget i Indien. Spinnrockshjulet har blivit en symbol för Indiens frigörelse från Brittiska samväldet och finns med på flaggan.

Jag hittade på youtube ett avsnitt från tredje akten av Satyagraha.  Sätt dig bekvämt, klicka på bilden, blunda och lyssna i 8 minuter så får du ett fint exempel på Philip Glass`minimalism.


Nu när jag läst mer i programmet vet jag att Glass velat relatera Gandhi till andra historiska rättvisekämpar. Därav namnen på operans akter.
Författaren Leo Tolstoj påverkade Gandhi i tankarna om icke-våld (Gandhi grundade en kooperativ gemenskap, Tolstoj farm, i Sydafrika).
Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur 1913, han var god vän till Gandhi och stödde honom i kampen för Indiens befrielse från det brittiska kolonialväldet.
King är förstås Martin Luther King, som var starkt influerad av Gandhi. Båda mördades på grund av sina arbeten för samförstånd mellan raser och religioner.

Folkoperan ska ha en eloge för ännu en annorlunda uppsättning. Opera och cirkus förstärkte varann och smälte ihop med den suggestiva musiken.

Puccini med skandinavisk touch

Det var i sanning en annorlunda  La Bohème jag fick uppleva på Operan igår. Puccinis opera La Bohème har spelats nästan 900 gånger på Stockholmsoperan, första gången 1901. Och det har säkert sett väldigt olika ut  på scenen.

Tenoren José Cura har stått för regin den här gången. Han förlägger handlingen till Stockholm och plockar in skandinaviska konstnärer kring sekelskiftet i persongalleriet. Han fick idén vid ett besök på Strindbergsmuseet och vandrade omkring i Gamla stan. Författaren August Strindberg, målaren Edvard Munch, kompositören Edvard Grieg och filosofen Søren Kirkegaard är några av de skandinaviska bohemerna.

Här var det minsann en rik scenografi, i kontrast till det man ofta ser numera. Ibland är scenografin så avskalad att den inte tillför något (utan i sämsta fall tar bort en del av upplevelsen genom att gå på tvärs med både musik och handling). I inledning till andra akten myllrade det av folk på scenen som då illustrerade en julmarknad i Gamla stan med en nygjord målning av husfasaderna i Munch-stil som bakgrund. Här skulle jag önskat en stoppknapp för att hinna titta på allt som skedde i myllret.

Pressbild, fotograf: Emma Svensson

De måste haft kul när de gjorde små ändringar i texten. Konstnärerna gick förstås till Berns salonger, på julmarknaden såldes knäckebröd och gatsoparna drog mot Danvikstull.

Men det som var riktigt genialt var användningen av några av Munchs kända målningar, såsom Vampyr, Melankoli, Solen, och Afton på Karl Johan. Några bildade fond på bakre väggen, andra stod mer eller mindre färdiga på stafflier. Man hade verkligen lyckats välja ut sådana som underströk och gav miljö åt vad som hände på scenen. Att Griegs musik dök upp som inledning till ett par akter var en kul idé.

Puccinis musik är väldigt vacker, inte minst Mimis arior, fint sjungna av Elin Rombo. Musetta har fått byta namn till Tulla, Munchs älskarinna med rött hår (som i målningen Vampyr), men Mimi har kvar sitt namn. Mimi kommer och går, vitklädd och änglalik, både på scen och i Munchs tavla Två människor, försvinner, kommer tillbaka och försvinner för gott. Kanske är hon Strindbergs kvinnoideal, snarare än en av hans verkliga kvinnor. Just när Mimi dött, försvinner sången och ersätts av talade repliker. Är det ett uttryck för att sången är livet? En artikel i programhäftet har rubriken Älska, sjunga, dö. Kanske en bra sammanfattning av operan (och livet)?

Det är alltid knepigt när en opera regisseras om i en helt annan miljö. Här stämmer tiden väldigt fint. Skådespelarna är klädda som vid sekelskiftet och som på Munchs målningar. Det är lite svårare att få de svenska jultraditionerna, som där julbocken kommer med klappar och bidrar med några repliker på svenska, att passa in.

Före föreställningen fick vi en kort presentation av operahistoria. Innehållet i operorna har verkligen förändrats genom tiderna. Då Mozart skrev sina operor var det upplysningens ideal med människans förnuft i centrum. Längre fram kom romantiken, då de stora känslorna skulle gestaltas, så som Verdi och Wagner gjorde. Och sedan, kring förra sekelskiftet, då Puccini var i farten, kom realismen in i operorna. Nu kunde en opera handla om vanliga människor, gärna lite på kant med samhället, som hade svårigheter och bekymmer att brottas med. T ex var Mimi dödssjuk av tuberkulos, en vanlig sjukdom på den tiden. Man lyckades framställa ett vaccin först 1906.

Här nedan kan man i Operans podd höra José Cura och dekormålare Janne Edlund och patineraren  Maja Sjöberg berätta om arbetet med operan.

Visst är det bra med textmaskin, men här blev jag lite distraherad av den; dels doldes den övre delen av Munchs målningar för oss som satt på tredje raden, dels missade jag en del av det som hände på scenen. Men man får en fin vy över lokalen därifrån, inte minst den enorma ljuskronan.