Karmelitsystrarna på Operan igen

Vi hade kvar programbladet från förra gången. Den 18 februari 2012 såg vi Karmelitsystrarna i samma uppsättning. Några medverkande var desamma som då, bl a dirigenten (Marc Soustrot). Det jag minns från den föreställningen var mest slutscenen. Och så den underbara musiken av Francis Poulenc förstås.

Den här gången hade Operan verkligen satsat på fina solister: kända stjärnor som Anne Sofie von Otter som den gamla priorinnan och Camilla Tilling som Blanche. Ett för mig mindre känt namn, Sofie Asplund, med en härligt lätt sopranröst, hade rollen som Contance. Det var något bekant med henne och nu i efterskott ser jag att hon blev Gireststipendiat för några år sedan och då sjöng den hysteriskt svåra Zerbinettas aria.

Katarina Aronsson, dramaturg, gav en introduktion i den bedårande vackra guldfoajén. Hon berättade att inför förra premiären (2011) hade hon och regissören Johanna Garpe besökt Glumslövs kloster, som tillhör den stränga karmeliterorden. Priorinnan mindes att det varit besök från Stockholmsoperan "för några år sedan" (inför urpremiären 1981, i denna slutna värld verkar tiden stå still). Nunnorna brukar spela operan ibland i klostret. "Fast nu när vi bara är 13 nunnor kan det bli besvärligt med alla roller, särskilt i slutscenen. Några av oss får dö mer än en gång." Klosterhumor!

Karmelitsystraren är ingen munter opera precis. Bakgrunden är verkliga händelser under den franska revolutionen. Nunnor som fortsatte utöva sin religion dömdes till döden. Avslutningsscenen är väldigt stark: Sjungande Salve Regina faller nunnorna en efter en medan giljotinens slag markeras i musiken.

Föreställningen väcker frågor om rätten till frihet, jämlikhet och systerskap. Hur toleranta är vi idag mot oliktänkande? Det demokatiska samhället med allas lika värde är något vi behöver kämpa för i alla tider. 

Foto: Micke Sandström, Operans Pressbilder