torsdag 17 september 2015

Här var det tovat!

Det ligger i tiden att vara resurssnål, att ta tillvara ... Och det är vad jag har gjort de senaste veckorna.
Här är resultatet:

Det började med att jag fick några hg ljust ullgarn av en väninna. Vad skulle jag göra av det? Kanske ett nytt par tovade vantar? Förra gången blev det ju lyckat. Jag köpte garn och mönster på en syfestival för några år sedan och blev så nöjd med mina musikinspirerade vantar. Jag lyckades så bra att jag t o m fick en beställning på ett par liknande.

Det ullgarnet jag fått visste jag ingenting om. Jag undrade hur bra det skulle passa till tovning, men det var väl bara att prova. Jag stickade ett par rejält stora vantar med stickor nr 5. Man vet ju aldrig hur mycket det krymper i tvätten, men det föll väl ut. Mycket garn kvar, ska jag kanske göra ett par sockor? Jag använde ett enkelt mönster från Järbo garn. Fortfarande fanns mycket kvar av det garn jag fått och varför inte komplettera med egna restgarner från koftor och sjalar jag stickat i ull? Efter två par sockor och fem par vantar så är garnet i princip slut.

Men de tovade alstren måste ju piffas upp med något. Att brodera är egentligen inte min grej, men jag lånade ett par böcker på biblioteket och såg att det kunde bli väldigt fint när man broderar på ylle. Törs jag prova? I boken Brodera på ylle på Hemslöjdens förlag fick jag de här uppmuntrande orden: "Det är bara att släppa taget om vad som är rätt och fel, vackert eller fult. Dina stygn är, som din handstil, helt personliga. Vissa dagar skriver du finare än andra dagar. Precis så är det med broderiet också." (sid 8, 68).

Jag fick många idéer när jag bläddrade i böckerna. Där beskrevs också olika stygn och sömmar. De flesta var bekanta från skolslöjden: stjälksöm, kedjesöm, plattsöm osv. Och så satte jag igång, hur roligt som helst! En ny teknik som jag använde en del var att göra små knutar: man lindar tråden ett par tre varv om nålen, innan man sticker ner den alldeles intill där tråden kom upp. Det blev en dekorativ detalj, som jag använde då och då.

Sockorna ska jag behålla, de minsta passar mig och de som är lite större får bli gästtofflor. Vantarna ska jag ge bort, min väninna som gav mig så mycket garn ska få ett par.

Garnlagret är nu nästan tomt. Det känns bra med tanke på att det i oktober är Syfestival i Stockholm, där frestelsen att köpa nytt garn brukar vara stor ...

lördag 12 september 2015

Först till kvarn ...

Saltå Kvarns café
Grötfrukost på Saltå kvarn i fredags kl 9! Man åker ju inte dit bara för att äta gröt, men den här helgen kunde man få Smaka på Saltå, ett arrangemang för miljö och hållbarhet med flera intressanta programpunkter Jag gillade deras morotsgröt, gjord på havregryn, rågflingor och linfrön, tillsammans med morotsjuice, som gav gröten en läcker färg.

Vi fick visning av kvarnen och fick veta lite om dess historia. Det hela startade i källaren på ett behandlingshem för pojkar med psykiska funktionshinder. Ett steg i behandlingen var att ge dem ett hälsosamt bröd. Ryktet om det goda brödet (och doften!) spred sig och butikerna runt om ville köpa. Det ledde till att Saltå Kvarn startade 1964. Den lilla kvarnen vid ån ersattes så småningom av en rejält hög byggnad.
Nuvarande kvarnbyggnad
Säden köps in från odlare i närheten. Man ger odlarna bonus för att de ägnar sig åt ett klimatsmart jordbruk. Det bästa är ett kretsloppsjordbruk, där antal djur balanserar mot storleken på spannmålsodlingen. Efter att vi tagit på skyddsrock och plastmössa fick vi en rundvandring med kvarnchefen. Mjölet är fortfarande stenmalet, dvs sädeskornen mals mellan stenar, även om man nu använder modern teknik. Många tunga lyft har ersatts av robotar. Man försöker vara miljömedveten på alla sätt, t ex tar man tillvara havreskal, som man använder som bränsle till uppvärmning av lokalerna. Här utlovas rent mjöl i påsen: inga tillsatser, inte ens askorbinsyra som finns i det konventionella mjölet.
Dinkel och havre
Mjölet mals...
... rinner ner i påsar ...
... som kontrollvägs
Numera bakar man inte brödet här utan i Bromma. Jag köpte inget bröd, eftersom jag gillar att baka själv. Däremot köpte jag flera påsar mjöl och en bok som Saltå Kvarns bagarmästare Manfred Enoksson skrivit. Den heter Bakverkstan och innehåller både teori och praktik. Nu ser jag på den sida jag länkat till att det är en "handbok för hantverksbagare och surdegsnördar" och jag hör väl kanske till den senare gruppen ...

Järna rosteri bjöd på kaffeprovning. Ett ovanligt smakrikt mellanrostat kaffe, hemligheten låg tydligen i den långsamma rostningen. Eftersom jag nyss varit på Kaffefestival kände jag mig lite kunnig och kunde ställa frågor om de olika processerna från kaffebuskens bär till färdigrostad böna.

I närheten ligger Kulturcentrum Järna, tidigare kallat Rudolf Steiner-seminariet. Det är lätt att förstå att naturen gav inspiration till målaren Bruno Liljefors, som bodde och hade sin ateljé i Vita huset. Nu används huset av Rudolf Steinerhögskolan. Verksamheten är inspirerad av antroposofi, en sorts andlig filosofi, där man betonar harmoni mellan människa och natur.
Vita huset
Arkitekturen på de nyare byggnaderna är mycket speciell både vad gäller färg och form. Här finns utbildning på olika stadier från förskola och uppåt, grundad på Waldorfpedagogik, liksom ett kulturhus med konsertsal.
Eurytmihuset
Kulturhuset
Konsertsalen
Hela området upplevs som en rofylld oas. I trädgården finns dammar och vattentrappor för biologisk avloppsrening.  En helt underbar miljö att strosa omkring i.
Vattentrappa och dammar

Här finns en helhetssyn på odling och natur såväl som på människa och miljö. Vi blir alltfler på vår planet och ska maten räcka till krävs att vi tar tillvara på ett bättre sätt än vad vi gjort hittills. Om vi skulle fördela jordens samlade odlingsbara mark rättvist mellan alla människor, skulle vi enligt denna informationstavla få 2000 kvadratmeter var, men i Sverige har vi en kosthållning som kräver det dubbla och det är förstås inte hållbart.

När vi kom hem kunde jag inte motstå frestelsen att sätta en surdeg och idag har jag testat ett av bokens recept. Resultat: två härliga bröd med frasig skorpa och mjukt inkråm med mycket smak!

söndag 6 september 2015

Kyrkcentrum fyller 30 år!

Då var det 1 september 1985. När ärkebiskop Werkström bankat tre gånger med sin kräkla på kyrkporten var det dags för stor invigningsfest. Jag minns att han sa att det var 700 år sedan det senast invigdes en kyrka i Håbo Pastorat. Vi är väl försedda med medeltida kyrkor: Övergran, Yttergran, Kalmar, Häggeby och Skokloster. Det är Skokloster kyrka som är yngst, alla de andra är från 1100-talet.

Vilken jättesatsning detta var för 30 år sedan! Bålsta är ju ett relativt nytt samhälle, det växte starkt under 1960- och 1970-talen och behovet av lokaler för pastorsexpedition, barnverksamhet och gudstjänstliv inne i samhället blev allt större. På platsen där Kyrkcentrum byggdes fanns en folkpark och dansbana fram till början av 1970-talet. När kyrkan köpte tomten byggde man först tillfälliga baracker, som fick namnet Parkgården. Och nu står alltså Kyrkcentrum här sedan 30 år.

Det har firats jubileum i dagarna tre. På fredagskvällen var vi ca 150 personer, många klädda i 80-talets mode, som njöt av en middag där smakerna också framkallade minnen. Ensemblerna La Femme och Oktavia medverkade och vi fick ett allsångshäfte med 80-tals-hits. Där fanns också sången Tänd ett ljus för jordens barn, med en finstämd text som fortfarande känns aktuell. En stor personalkör sjöng först en välkomstsång och senare under kvällen 34:an med en ny fyndig text (för här ska det inte rivas, utan hellre byggas till när byggnaden går vidare mot 40!).
Personalkören gjorde succé
Personalen stod för serveringen,
här kyrkoherden i dåtidens slipsmode
Kvällen avslutades med discomässa, komplett med discokula och rökmaskiner. Nya tider kräver nya former. Sedan Kyrkcentrum byggdes har det hunnit komma ny psalmbok (1986) och flera tillägg, det senaste Psalmer i 2000-talet. Musikern Olle Eilestam var i sitt esse och det svängde om psalmer och mässmusik.
Från discomässan
med prästerna Kristina Uggla och Fredrik Ollila  
Idag söndag var det jubileumsgudstjänst i Kyrksalen. Predikan blev en dialog mellan två av våra präster. Mia Jaederfeldt frågade Lars-Olof Eklund vad han tyckte var viktigast med Kyrkcentrum. Var det inte själva byggnaden? Kanske var det klockstapeln och de två kyrkklockorna som ringer samman? Mia höll upp ett vackert skrin som hon påstod innehöll det viktigaste. Var det månne verksamhetsberättelsen för pastoratet? Mikael Rutersten, organist, kom stickande med ett inpass om att skrinet nog innehöll nyckeln till orgeln. När Mia sen öppnade skrinet blev det lite fniss. Det innehöll en spegel. Poängen var att det viktigaste i Kyrkcentrum är människan som kommer dit!

En festdag som denna var det fullsatt i kyrksalen och extra mycket sång och musik. Mikael Nahnfeldt förgyllde med trumpetsolo. Bålsta Kammarkör och Gospelkören Heavenly Joy medverkade med körsång i olika stilar.
Bålsta Kammarkör under Gunnar Klums ledning
Maggan Olsson leder båda körerna i gospeln Oh happy day
Vid samkvämet efteråt hölls en del tal. Många tankar gick säkert till Bengt Ångman, som var kyrkoherde när det begav sig, och var en drivande kraft för att bygget skulle bli av. Jag minns att det vid sammankomster i Parkgården i slutet av 70-talet togs upp kollekt som skulle gå till klockstapeln och klockorna i det kyrkcentrum som var hans stora vision. 1980 tog det fart på allvar med en byggnadskommitté. En arkitekttävling utlystes och flera arkitektfirmor hade lämnat in förslag. Det förslag som vann hette "Böjt i trä". Formen på kyrktorget är byggt så att den lite påminner om en dansbana. Arkitekten Jan-Ove Fogelberg hade tackat ja till inbjudan att komma idag och han berättade att han minns det här som ett stort, ganska unikt projekt. 
Några tidningsklipp från när det begav sig
Programbladet då och nu
Kyrksalen fick idag sitt nya namn. Det har varit en tävling och många förslag hade kommit in. Det namn kyrkorådet fastnat för var Magdalenasalen. Det kan härledas från Maria från Magdala, kanske är det hon som syns på altartavlan sittande vid korset i triptyken Kristusträdet, gjord av uppsalakonstnären Olof Hellström. De som lämnat in det vinnande förslaget var Mia Jäderfelt och Olle Eilestam.
Mia och Olle - vinnare i namntävlingen
Namnskylten sätts på plats!
Kyrkcentrum fortsätter att hälsa välkommen!
30 år är inte så lång tid ändå. Många som var med under helgen var också med på invigningen och kände säkert både glädje och stolthet över att ha varit med från start.

onsdag 2 september 2015

Storartad Östersjöfestival!

I år var jag en flitigare konsertbesökare på Östersjöfestivalen än jag brukar. Jag hade turen att vinna två biljetter i deras quiz och min man hade som tack för ifylld enkät angående deras abonnemangsserier fått ytterligare en biljett, och sådant måste ju utnyttjas!

Den största upplevelsen var utan tvekan Schönbergs Gurrelieder i Konserthuset i söndags. Helt fantastiskt, troligen den mäktigaste konsert jag hört. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Scenen och körläktaren fylld av över 300 medverkande och detta i ett helt utsålt konserthus! Esa-Pekka Salonen var suverän dirigent. Lite svårt att höra solisterna från andra balkongens sida, de var ju inte dubblerade som både orkester och kör var. Det är ett verk som sällan framförs, just för att det krävs enorma resurser. Till exempel fyra harpor!
Pressbild, foto: Jan-Olav Wedin
Före konserten höll Katarina Lindblad en fin presentation av Arnold Schönberg, hans liv och hans musik. Tänk att han var i princip autodidakt och blev en milstolpe i 1900-talets musik! Han står i gränsen mellan romantiken och modernism, mycket av det han skrev är atonalt. Musiken saknar ett "hemma", det finns ingen tonart att landa i. De flesta tycker nog att hans tolvtonsmusik är svår att ta till sig. Alla 12 tonerna i skalan är lika mycket värda. Katarina jämförde med konst av t ex Kandinsky, där det inte finns ett tydligt centrum i bilden utan man kan fästa blicken lite varstans. Schönberg ägnade sig faktiskt åt måleri och umgicks med flera konstnärer, bl a Kandinsky.

Schönbergs annorlunda musik blev inte alls väl mottagen när den kom, däremot fick Gurrelieder stora ovationer redan på premiären i Wien 1913. Här finns mycket kvar av romantikens tonspråk, även om det finns några antydningar åt det nya, t ex talsång, som Schönberg använder i andra verk.

En nöjd dirigent efter konserten 
Några av solisterna vid avtackningen
De andra konserterna då? 
Carl Nielsens Klarinettkonsert med Martin Fröst och Rickard Strauss Heldenleben var höjdpunkterna på måndagens konsert. Heldenleben hade jag inte hört förut, en symfonisk dikt om en hjältes (Strauss själv?) öde med olika ledmotiv där han utnyttjar den stora orkesterns olika klanger.

På fredagen fick vi möta den estniska dirigenten Anu Tali. Hon har tillsammans med sin tvillingsyster startat orkestern Nordic Symphony Orchestra. Flera nyskrivna verk framfördes med kompositörerna närvarande. Av musiken före paus var violinkonserten Distant Light (som fått ge namn åt kvällens konsert) mest intressant, komponerad av den lettiske tonsättaren Peteris Vasks. Efter paus spelades Sjostakovitjs symfoni nr 10, där han (liksom i annan musik han skrivit) lagt in sitt "D Ess C H" som sin signatur. 
Anu Tali
Peteris Vasks intervjuas av Niklas Lindblad
En konsert med Blåsarsymfonikerna på söndagseftermiddagen hann jag också med. Den hade titeln Desperate Housewives. Enbart kvinnliga kompositörer, några från 1800-talet, hustrur till kända kompositörer: Clara Schumann och Alma Mahler som båda komponerade men som hamnat i skuggan av sina män. Speciellt Alma Mahler hade svårt att bli accepterad som "tonsättarinna". Det som jag uppskattade mest på konserten var dels en sång av Rebecka Clarke, en av de första kvinnliga orkestermusikerna, dels spännande nutida musik av isländska Björk arrangerad för röst och blåsare av dagens dirigent Hans Ek.

Östersjöfestivalen grundades 2002 av Esa-Pekka Salonen. Syftet är dels att skapa kontakter och framföra musik från de olika länderna kring Östersjön, med orkestrar, solister och körer från olika länder, dels att diskutera miljöproblem och arbeta för en hållbar miljö i Östersjöområdet. Världsnaturfonden WWF anordnade debatt mellan unga forskare och representanter för olika myndigheter. Maria Wetterstrand inledde och pratade om kortsiktiga och långsiktiga mål och hur de ofta står mot varandra. För miljöpolitiken krävs att man kan se längre än till nästa val.

tisdag 1 september 2015

Kaffefestival!

Man kan tydligen ordna festivaler om allt: musikfestivaler av alla de slag (körfestival, visfestival, kyrkomusikfestival ...) har jag varit på, likaså syfestival och nu var det alltså dags för kaffefestival. Alla festivaler har väl något nördigt över sig, tycker man som utomstående i alla fall, och nog var det nördigt här. Att brygga kaffe är väl löjligt att göra workshops omkring? Men faktum är att jag hade en riktigt rolig dag och lärde mig en hel del. Kaffe är inte bara kaffe ... det finns mycket att fundera kring. Det går ju trender i allt och nu är det tydligen kaffe som gäller. En kafferevolution drar genom landet!

Kan undra hur mycket kaffe som gick åt under de tre dagar som festivalen pågick. Det är andra gången man anordnar en kaffefestival på Södra teatern i Stockholm med kafferosteriet Johan&Nyström som medarrangör och de stod för allt kaffe. 

Festivalen var "mjölkfri", tydligen är oatly (havredryck) på modet. Jag fattar inte poängen med det, bra för den som är laktosintolerant, men annars? Men cappuccinon var väldigt god, speciellt gillade jag den som var gjord på bönan Verde.

Man fick provsmaka en uppsjö av kaffesorter, jag hade ingen aning om att det fanns så många varianter. Olika bönor, olika rostningar, olika bryggprocesser, bryggkaffe, cappuccino och espresso, även iskallt kaffe. Det var långt ifrån allt som föll mig på läppen. Jag är nog konservativ när det gäller hur kaffe ska smaka. Allför ljusrostat eller alltför fruktigt var inte kaffe för mig, inte heller iskaffevarianten, fast det var en varm dag.

I olika workshops fick man lära sig bästa sättet att brygga kaffe för hand och även att laga espresso i en proffsig maskin. Man kunde prova på att rosta kaffebönor själv ute på terrassen. Långsam rostning gör att mer smak utvinns ur bönan.
Kafferostning i stekpanna

På festivalen fick jag klart för mig en barista ska vara man, helst med ett rejält skägg och gärna tatueringar. Min man har inga tatueringar (tack och lov!) men klarade galant att göra espresso i en proffsmaskin.


Ingemar lagar espresso som ett proffs
Att kaffebönan är ett bär på kaffebusken visste jag förstås, men på festivalen fick jag lära mig lite mer. För bättre kvalitet handplockas bären när de är helt mogna. Sedan kan de torkas på olika sätt: soltorkas direkt eller efter att man tagit bort skal och fruktkött eller efter tvättning. Torkningssättet påverkar smaken. Det finns ett sött skikt kring bönan, vid tvättning försvinner detta. Sedan kan bönan rostas olika mycket och olika snabbt och malas olika fint. De olika processerna kräver olika mycket hantverksprocesser och man kan också fundera över hur de påverkar miljön. Och så måste ju kaffeodlarna få skäligt betalt och drägliga arbetsförhållanden.

Bagaren Sebastian Boudet medverkade också tillsammans med Johan Damgaard från Johan&Nyström i en föreläsning. Både kaffe och bröd är basvaror - därför var det en bra idé att koppla ihop dessa personer, båda förkämpar för naturliga råvaror och god miljö i framställningen från böna till kopp respektive från ax till kaka.

Jag läser Sebastians blogg och har tagit del av hans Brödmanifest. Hans kärlek till det enkla brödet gjort på mjöl, vatten och havssalt med en frisk surdeg som grund, går inte att ta miste på. Långsam jäsning gör att mer smak utvecklas. Men att få tag på ett bra mjöl utan tillsatser som t ex askorbinsyra, är inte så lätt för en hemmabagare. (Askorbinsyra är ju bara C-vitamin, så strunt samma tycker jag.) Bakar man sitt bröd själv har man ju bra koll på vad det innehåller.
Sebastian Boudet




När COOP hade sin blåvita serie på 80-talet fanns möjligheten att köpa kaffet KAFFE. Inget om hur bönorna odlats eller hur kaffet framställts. Enkelt men det är kanske inte så vi vill ha det. Undrar om Sebastian vet att det också fanns limpan LIMPA?





Ett par mer udda inslag på festivalen:
En ljudinstallation av hela espresso-processen, en kul idé, det är mycket oväsen som en barista måste stå ut med. Och en konstnär som målade med kaffe!
James Brewster fångar ljudet med
kontaktmikrofoner på kaffemaskinen

Camia PIA Pettersson och
hennes kaffetavlor
Patrik Rolf Karlsson föreläser
Visst har han rätt: Det finns inget perfekt kaffe. När vi kom hem läste jag på de kaffeförpackningar vi kör med. Arvid Nordqvists Gran Dia fortsätter att vara vår favorit när vi använder kaffebryggaren. Däremot kan jag tänka mig att variera bönorna till espresson.