Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

Annandag Jul i Stockholm

Först på programmet ett biobesök: Roy Andersson senaste film Om det oändliga. Jag har tidigare sett  Sånger från andra våningen och En liten duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och det gick inte att ta miste på att det var samma filmskapare.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta: Kameran står still, och det lilla som händer, händer väldigt långsamt. Korta scener från verkligheten skildras i kallt ljus och med dämpade färger. Berättaren introducerar de olika bilderna: "Jag ser en man som ...", "Jag ser en kvinna som ..."
Vacker stillsam musik ackompanjerar svagt, han hade valt välkända sånger som Kärlekens tid och Stilla natt (den senare insjungen av Kammarkören Sångkraft såg jag i eftertexten).


När jag kom ut på stan efteråt kom jag på mig själv med att se gatulivet som i filmen : "Jag ser en kvinna som går över gatan med en barnvagn",  "Jag ser ett par som tar avsked av varann med en puss" ... Filmen berörde mig, den fick mig att sakta ner tempot och jag kände mig varm inombords.

På väg mot Oscarskyrkan upptäckte jag att Historiska museet var öppet. Jag åt dagens soppa (blomkålsoppa) i museets restaurang och hade också tid att gå runt lite i utställningen Medeltida klanger. Jag tittade på de gamla gotländska orglarna (eller snarare rester av dem) som finns där.

Orgelhuset från Sundre kyrka, byggd 1370.
Hål för 18 manualtangenter och 8 pedaltangenter

Tangentbordet på Norrlanda kyrka. 1400-tal
Halvtonstangenterna har en egen övre rad. 

Jag beundrade också det här vackra broderade krucifixet, gjort av Helena Larsdotter Lindelia i Eksjötrakten i slutet av 1600-talet. Det var ovanligt med kvinnliga textilkonstnärer på den tiden. Men Helena kunde faktiskt försörja sig på broderi.

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Vom Himmel hoch (Av himlens höjd), Es ist ein Ros entsprungen (Det är en ros ...) och Wie schön leuchtet uns der Morgenstern (Var hälsad ...).Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Några franska stycken fick vi också lyssna till, som den fantastiska Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

Ett nytt grepp var att ha en kamera på orgelläktaren och visa organisten in action på en skärm där framme. Det gör att man upplever konserten mera live.

Koret med bildskärm på orgelspelbordet

En upplevelserik annandag jul! Det är en förmån att bo så nära storstan och ändå på landet. Det kulturella utbudet är stort bara en timmes pendelresa bort.

Borde kanske gå oftare på bio ...

Att se en riktigt bra film på bio är en upplevelse. För min del blir det inte så ofta; utbudet av bra film på nära håll är inte så stort. Men nu blev det faktiskt två biobesök under januari månad.

Elle-Marja och systern Njenna.  Foto: Oskar Östergren

Först och främst Sameblod, en film som fått många utmärkelser. Det blev mycket fokus på filmen under Guldbaggegalen, där den fick flera priser, bl a Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa manus.

Manus är skrivet av en ung debutant med rötter i samisk kultur. Filmen visar hur samer och svenskar levde i parallella världar på 30- och 40-talet. Man påminns om hemskheter som rasbiologi, där forskningen ville bevisa att samer (som kallades lappar) utgjorde en lägre stående ras. Det fanns till och med ett Statens institut för rasbiologi i Uppsala.

Den samiska flickan Elle-Marja vill bryta med den tradionella rollen, något hon verkligen måste slåss för: hon vill utbilda sig, rymmer till Uppsala, ljuger om sin identitet. Hon söker upp Niklas som hon träffat vid en dansbana, när han gjorde lumpen i Norrland. Kontrasten mellan hennes uppväxtmiljö och den flotta villan som Niklas familj äger, kunde kanppast varit större.  Men livet i Uppsala blir svårt för Christina (som hon väljer att kalla sig), hon behöver pengar och återvänder hem. Det gör ont att se att hon inte är välkommen tillbaka, varken av modern eller Njenna. Hon har klippt banden till släkten och hör inte hemma någonstans.

Att både vara same och svensk går inte. Hon måste välja. Filmen visar två olika slutna samhällen, med fördomar på båda håll. Njenna väljer att följa traditionen och kan inte förstå storasysters vilja att bli "svensk". 

Filmen börjar och slutar i nutid: En äldre kvinna återvänder till sin samiska uppväxtmiljö för att närvara vid systerns begravning. En traditionell samisk begravning, där Christina/Elle-Marja tar avstånd genom att  komma i svenska kläder och låtsas inte förstå samiska, medan barnbarnet gör sig fin i en kolt. Filmen slutar onödigt plötsligt och många frågor kvarstår. Jag hade trott (och hoppats) att besöket skulle leda till försoning, både för hennes egen och barnbarnets skull. Ett "förlåt" till den döda systern i kistan gav en gnutta hopp.

Ramberättelsen är faktiskt en kortfilm Stoerre Vaerie - Norra Storfjället som regissören gjort tidigare. Den kan ses på svt play. 

StellaNova Film

Den andra filmen jag såg var Ted - För kärlekens skull, om Ted Gärdestad. Filmen var fylld av många kända låtar och flera skådespelare från den tiden fanns med som roller. Det blev mycket igenkänning i filmens 70-tal och skojigt att känna igen kändisar såsom Povel Ramel, ABBA och Stickan Andersson och Janne Schaffer.
Ted Gärdestads liv skildras som fyllt av kontraster, både den ljusa sidan med underbara sånger till broderns texter och den mörka med schizofrenin som fick honom att ta sitt liv. Kärleken till brodern Kenneth kändes väldigt stark och den fanns där hela tiden.
Jag såg filmen på premiärdagen den 3 januari i Bålsta. Efteråt kändes saknad efter en artist som man önskade hade fått leva längre.  

Världssolister på Metropolitan

Visst är det svårt att överträffa ett operabesök live, men då blir det sällan med solister i världsklass. Ett utmärkt sätt att få höra höjdarna är att utnyttja Metropolitans direktsändningar över världen. Och för oss ligger Folkets Bio i Kalhäll bra till. Förra gången såg vi Madama Butterfly här är en länk till det inlägg jag skrev efteråt.

I lördags var det utsändning av Nabucco, eller som vi ofta säger på svenska, Nebukadnessar, Verdis tredje opera (av 28), den första som gjorde honom berömd. Den kom nog rätt i tiden också, med premiär 1842, några år innan Italien blev ett enat land.

Huvudperson är Nebukadnessar II, kung av det mäktiga Babylon. Det var han  som erövrade Jerusalem och förstörde templet år 586 f Kr och lät deportera judarna som hamnade i den s k "babyloniska fångenskapen". Den antika historien handlar om tidlösa frågor som makt och avundsjuka, krig i religionens namn och förbjuden kärlek.

Titelrollen sjöngs av Placido Domingo, för 20 år sedan en av de tre tenorerna (tillsammans med Luciano Pavarotti och José Carreras), nu baryton.

Dirigent var James Levine, som nu dirigerar från sin rullstol med små handrörelser och mycket mimik. Det var underbart att se honom i närbild då och då under föreställningen. Framförandet av Va, pensiero ("Fångarnas kör") följdes av stort jubel, vilket ledde till att han höjde taktpinnen för ett da capo direkt. 
 
Den direktsända Nabucco var sista föreställningen på Metropolitan i denna uppsättning. Vid premiären hade Domingo och Levine framträtt 329 gånger tillsammans. Båda är som det stod i en recension "septuaganiarians", d v s 70+. När de uppträdde tillsammans för första gången var några av de medverkande sångare inte ens födda.

En stor fördel med att se opera så här är att man får otroliga närbilder och verkligen kan se sångarnas inlevelse, tårar och svettpärlor. Det som däremot inte går fram som i verkligheten är dels scener med många agerande, dels storslagna dramatiska effekter. Exempel på sådant är scenen med "Fångarnas kör" (men då njuter man för fullt av maffig körsång) och scenen när blixten slår ner efter att Nebukadnessar utropat sig själv som gud.

Man känner igen Verdis underbara musik på de stora körerna men även melodiösa slingor. Jag noterade hur Nebukadnessars bön från hjärtats djup till himlen "målades" i tonslingor från djup bas till drillande höjdtoner på flöjt.

Sopranen Liudmyla Monastyrska som Abigaille var helt otrolig både vad gäller röstresurser och dramatik. I videon här ovanför får vi höra henne och Domingo berätta om vilken utmaning det är att ta sig an de svåra rollerna i operan. Då gällde det framförandet på Royal Opera London. Hela den  föreställningen finns tillgänglig här.

Det finns många sätt att ta sig an en opera.Jag uppskattar att vi fick en pampig historisk miljö och klädedräkt som kan tänkas tidsenlig (inte som i London, där föreställningen verkar vara så avskalad, och sångarna hade moderna kläder i tråkigt grått). Då stämmer musiken med texten naturligt. Och publiken njuter ... trots att vi satt i en biosalong var det svårt att låta bli att applådera!

Foto: Marty Sohl/Metropolitan Opera (bilderna publicerade med tillstånd)

Opera på filmduk, kan det vara något?

Att ta sig till Metropolitan är inte så enkelt. Därför är det fantastiskt att via satellit kunna uppleva en opera därifrån live på hemmaplan. För ett par veckor sedan såg jag Madama Butterfly på Folkets hus i Kalhäll. Det var en matinéföreställning på Metropolitan som direktsändes, och vi kunde se operan med start kl 19 svensk tid.

Hur är då operaupplevelsen på en filmduk? I början var jag tveksam. Det var så tydligt att filmduken var där. När kameran visade närbilder på personer blev det platt som på bio. Det krävs att man ser hela scenen och scengolvet för att få känslan av att det är levande personer som agerar på en scen. Men efter ett tag var jag som närvarande på Metropolitan. Och då blev närbilderna som när man tar fram kikaren i salongen för att titta på de agerande.


Vad får man mer i en opera på detta sätt? Intervju med sångare och skådespelare i pauserna är givande. Textremsan är bra placerad nertill i bilden som på bio, på operan kan det vara jobbigt att flytta fokus från scen till textmaskin, man riskerar att få nackspärr om man sitter på parkett.

Puccinis musik är bedårande vacker och om därtill lägger en fantastiskt bra sopran med stor inlevelse - då har jag svårt tänka mig något inom musiken som kan överträffa upplevelsen! Här var det Kristine Opolais, en lettisk sopran, som gjorde rollen som Madama Butterfly. I en intervju för The Telegraph säger hon att detta är den svåraste och mest kompletta rollen: Det räcker inte med en bra röst, det krävs tårar från själen.

I operan får Butterfly och Pinkerton ett barn, en tyst rollfigur i operan. Att i den rollen använda en docka som sköttes av tre personer helt dolda av svarta slöjor visade på fantastisk dockteaterkonst. Med små rörelser fick de dockan att bli ett litet barn som lyssnade och tog till sig de vuxnas agerande och visade på ett otroligt kroppsspråk. Ett annorlunda grepp, mycket lyckat!