Borde kanske gå oftare på bio ...

Att se en riktigt bra film på bio är en upplevelse. För min del blir det inte så ofta; utbudet av bra film på nära håll är inte så stort. Men nu blev det faktiskt två biobesök under januari månad.

Elle-Marja och systern Njenna.  Foto: Oskar Östergren

Först och främst Sameblod, en film som fått många utmärkelser. Det blev mycket fokus på filmen under Guldbaggegalen, där den fick flera priser, bl a Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa manus.

Manus är skrivet av en ung debutant med rötter i samisk kultur. Filmen visar hur samer och svenskar levde i parallella världar på 30- och 40-talet. Man påminns om hemskheter som rasbiologi, där forskningen ville bevisa att samer (som kallades lappar) utgjorde en lägre stående ras. Det fanns till och med ett Statens institut för rasbiologi i Uppsala.

Den samiska flickan Elle-Marja vill bryta med den tradionella rollen, något hon verkligen måste slåss för: hon vill utbilda sig, rymmer till Uppsala, ljuger om sin identitet. Hon söker upp Niklas som hon träffat vid en dansbana, när han gjorde lumpen i Norrland. Kontrasten mellan hennes uppväxtmiljö och den flotta villan som Niklas familj äger, kunde kanppast varit större.  Men livet i Uppsala blir svårt för Christina (som hon väljer att kalla sig), hon behöver pengar och återvänder hem. Det gör ont att se att hon inte är välkommen tillbaka, varken av modern eller Njenna. Hon har klippt banden till släkten och hör inte hemma någonstans.

Att både vara same och svensk går inte. Hon måste välja. Filmen visar två olika slutna samhällen, med fördomar på båda håll. Njenna väljer att följa traditionen och kan inte förstå storasysters vilja att bli "svensk". 

Filmen börjar och slutar i nutid: En äldre kvinna återvänder till sin samiska uppväxtmiljö för att närvara vid systerns begravning. En traditionell samisk begravning, där Christina/Elle-Marja tar avstånd genom att  komma i svenska kläder och låtsas inte förstå samiska, medan barnbarnet gör sig fin i en kolt. Filmen slutar onödigt plötsligt och många frågor kvarstår. Jag hade trott (och hoppats) att besöket skulle leda till försoning, både för hennes egen och barnbarnets skull. Ett "förlåt" till den döda systern i kistan gav en gnutta hopp.

Ramberättelsen är faktiskt en kortfilm Stoerre Vaerie - Norra Storfjället som regissören gjort tidigare. Den kan ses på svt play. 

StellaNova Film

Den andra filmen jag såg var Ted - För kärlekens skull, om Ted Gärdestad. Filmen var fylld av många kända låtar och flera skådespelare från den tiden fanns med som roller. Det blev mycket igenkänning i filmens 70-tal och skojigt att känna igen kändisar såsom Povel Ramel, ABBA och Stickan Andersson och Janne Schaffer.
Ted Gärdestads liv skildras som fyllt av kontraster, både den ljusa sidan med underbara sånger till broderns texter och den mörka med schizofrenin som fick honom att ta sitt liv. Kärleken till brodern Kenneth kändes väldigt stark och den fanns där hela tiden.
Jag såg filmen på premiärdagen den 3 januari i Bålsta. Efteråt kändes saknad efter en artist som man önskade hade fått leva längre.