onsdag 26 mars 2014

Kyrkomusikfestival i Oslo

Samtidigt som det var Naturfotofestival i Ski var det Kirkemusikkfestival i Oslo! Tänk så praktiskt! Min man hade stor glädje av den förra och vi hade båda glädje av den senare.

Händels oratorium Jephtha, hans sista, skrivet 1751, när Händel fått allt svårare att arbeta på grund av sin försämrade syn. Libretton bygger på texter i Domarboken kap 11. Det handlar om offer, hela festivalens genomgripande tema. Hur kan vi förstå offer idag, både i samhället runt om oss och i mer övergripande betydelse? Jefta lovar Gud att om han vinner kriget mot ammoniterna ska han offra den förste han möter, och det visar sig bli hans egen dotter. Men här kommer en ängel och hindrar honom och dottern behöver "bara" vigas till evig jungfru och till att tjäna Gud. Det är oklart i bibeltexten också om hon verkligen dödas. Innehållet är hur som helst ruskigt men musiken är flott. Det finns likheter med musiken i såväl Israel in Egypt som det mest kända oratoriet Messias. Vi fick njuta av fina solister och samspelta musiker. Pressen gav stora lovord under rubriken Grusomt godt oratorium.
Kör och musiker under ledning av Terje Kvam
under introduktionen av Stravisnskijs mässa
Festivalhögmässan i söndags genomsyrades av Stravinskijs Mässa för kör och blåsare. Det är tyvärr inte så ofta man får höra en komponerad mässa som en gudstjänst, den brukar framföras som en konsert. Här var det bra att komma i god tid, inte bara för att få en bra plats men också en genomgång av tema och karaktär i de olika satserna. Dirigenten kommenterade och demonstrerade med hjälp av kör och musiker, Oslo Domkor och en grupp från Forsvarets Stabmusikkorps. Det var mycket värdefullt för upplevelsen av denna ganska "svåra" musik. Prästen vävde skickligt sin predikan kring det skeva och asymmetriska i musiken och i det mänskliga.

Jag såg i festivalprogrammet att Stravinskijs Psalmsynfoni framförs nu på torsdag. Den minns jag från en konsert i Stockholm, ganska stökig musik som upplöses i ett alldeles himmelskt Alleluja och det hade jag gärna velat uppleva igen.

torsdag 20 mars 2014

Surdegsworkshop

Igår höll Manfred Enoksson en surdegsworkshop i Saltå Kvarns butik på Söder. Ca 25 glada hemmabagare fyllde den lilla lokalen bakom själva butiken. På frågan vilka som bakade med surdeg kom de allra flesta händer upp, bara ett fåtal hade aldrig provat surdegsbakning. Manfred menade att det hade nog varit det omvända förhållandet för 10 år sedan. Nu har det gått trend i surdeg, det säljer bra och det har visat sig att i köpebröd kan andelen surdeg variera väldigt mycket på de bröd som kallas surdegsbröd. 

Manfred gav tips om hur man startar en surdegsgrund och vårdar den. Likaså hur man gör surdegen på kvällen innan man ska baka. Eftersom jag bakar mycket surdegsbröd så var mycket en repetition. Han pratade om olika mjölsorters egenskaper och slog ett slag för att fuska in lite fullkornsmjöl i degarna.

Man kan ju verkligen variera brödsortimentet. Det är stor spännvidd från det mörkt finska surdegsbrödet till det ljusa luftiga levainbrödet

Manfred rörde ihop en en enkel deg på mjöl, vatten och surdeg. Den fick vila medan vi fikade och sedan visade han hur han bakade ut, skar snitt för att titta in och se hur jäsningen pågick.



Workshopen handlade också om söta degar. I pausen bjöds vi härliga kanelbullar bakade med fördeg. Att fördegen gör under med bullarna har jag redan upptäckt i lussekatter och semlor enligt recept på Saltå Kvarns blogg.

Saltå Kvarns mjöl har hög utmalningsgrad 80 % och man har inte tillsatt askorbinsyra som man gör i vanliga mjöler. Jag köpte två paket av deras vete special (mer kunde jag inte ha i ryggsäcken). Ska bli spännande att baka på detta. Jag lovar återkomma med en utvärdering.

tisdag 18 mars 2014

Konstfullt fotografi på Nationalmuseum

I söndags var jag på en fotoutställning igen. Nationalmuseum är under renovering men har begränsad aktivitet i Konstakademiens lokaler. Utställningen hade rubriken Hans Gedda & Mörkrets mästare. Det är tydligt att fotografi blir mer och mer accepterat i konstvärlden.

Den svenske fotografen Hans Gedda har porträtterat många kända personer, både svenska och utländska. Här fanns bilder på politiker och konstnärer inom olika genrer. Speciellt känd är bilden av Nelson Mandela med den knutna handen över huvudet. Andra ofta visade porträtt är Olof Palme och Tomas Tranströmer. Det är rena bilder, svartvita, med väldigt lite rekvisita, ofta beskurna så att personen kommer nära betraktaren. Ett exempel på det är porträttet av Torbjörn Fälldin med pipa i munnen. Tranströmer, som var insektssamlare, har en liten skarabé på bordet där han vilar handen. Där fanns också flera originella självporträtt.

Ett originellt men lämpligt grepp var att låta några 1600-talsmålningar bli kommentarer till Geddas verk. Här fanns ett trettiotal oljemålningar, många med bibliska motiv och några stilleben. Ganska mörka bilder av dramatiska berättelser och människor realistiskt återgivna. Precis som i porträttfotografi kommer ljuset oftast från ett håll. Kontrasterna mellan ljus och mörker är skarpa. Jag blir alltid förundrad över hur man kan måla ljusstrålar som faller in och få fram skuggor så realistiskt.

På en skärm kunde man se en liten film om konserveringsarbetet av den nyss rengjorda Den botfärdiga Magdalena gjord av en elev till Caravaggio, tidigare kallad Cecco del Caravaggio, men nu vet man att han hette Francesco Boneri. Där fanns fler "caravaggister", för mig mindre kända namn. Jag letade förgäves efter någon tavla av Carravaggio själv, men läste sedan att museet inte äger någon sådan.

Gedda sysslar inte bara med porträttfotografering. På utställningen visades också en sorts stilleben och några dokumentära bilder, vissa tagna så tidigt som 1955, då han bara var 11 år! Att fotografera är liksom all annan konstnärlig verksamhet en lek, menar han.

söndag 9 mars 2014

"Skriv det som får dig att sucka"

Det citatet inleder hennes senaste bok. I onsdags höll hon ett intressant föredrag på Håbo bibliotek. Författaren jag talar om är Susanna Alakoski. Som namnet avslöjar har hon finskt påbrå men dialekten är skånska, för det är i Ystad hon vuxit upp.

Det som får Susanna att sucka är samhällsklyftor. Hon menar att precis som rikedom så ärvs fattigdom från generation till generation. Hon har egna erfarenheter, uppväxt i en fattig familj där det även förekom missbruk och misshandel. De jobbiga tonåren när hon flydde hemifrån, den enda gång hon fick beröm av sin pappa var när hon stulit mat med sig hem när hon jobbade på macken.

Hon citerade en del ur sin senaste bok, Oktober i fattig-Sverige. Hon berättar att hon tycker biografi är en tråkig form av litteratur, men på något sätt kände hon ett tvång att ändå skriva biografiskt. "Skriver denna dagbok för att jag lever. För att jag är en av de få som kan" (s 23)

Boken är skriven dagboksform, fragmentarisk med korta notiser, citat, händelser idag och i tonåren. Citaten kommer dels från journalanteckningar och annat biografiskt material, dels från andra författare (bl a Fridegård). 

Hon var väldigt rak på sak i sitt föredrag och  menade att verkligheten alltid är värre än det vi får veta. Inga omskrivningar som så ofta annars. I boken hittade jag ett citat av Majgull Axelsson från 1996: "Svenska berg är fjäll. Svenska floder är älvar. Svenska fattiga är låginkomsttagare." Vi är flitigare att använda ordet fattigdom idag. Enligt Rädda Barnens rapport om barnfattigdom är 12% av barnen i Sverige fattiga, i den mening att de inte har samma möjligheter som andra barn självklart har och därför riskerar att hamna utanför.

Susanna hade en hel resväska med böcker med sig, sålde och signerade flera efter föredraget. Jag passade på att låna bibliotekets exemplar av Oktober i fattig-Sverige och jag har hunnit läsa en bit. Varför hade hon valt den titeln? Jo hon menar att oktober är den månad som är svårast för den som inte har tak över huvudet. I det gamla fattig-Sverige var det den månad när statarfamiljer flyttade till ett nytt ställe i hopp om en bättre tillvaro.

Jag har läst två av hennes böcker, den mest kända är Svinalängorna, som också filmatiserats. Jag visste däremot inte att hon skrev barnböcker, men nu gav hon några korta lockande presentationer av Dagens Harri, Guldfisken och Dagens skräckis.
Man kan kanske säga att Alakoski är en Fridegård i modern tappning. Nästa torsdag bjuder biblioteket på ytterligare ett föredrag i samma serie: Fridegård som arbetarförfattare. Tyvärr en torsdag, en kväll vikt åt Bålsta kammarkör.

fredag 7 mars 2014

Moderna museet igen!

Att gå på Moderna museet är alltid roligt. Den här gången var det Gabriel Orozcos utställning som var huvudattraktionen. Jag kände igen hans namn från en utställning på Centre Pompidou för några år sedan. Det jag minns bäst var den itusågade och komprimerade bilen, en Citroën, och fyra ihopmonterade cyklar.

Här i Stockholm fanns inte cyklarna, däremot annat. Ett enormt valskelett, vackert utmejslade stenar och en lång serie med fotografier på två gula vespor, hans egen fotograferad tillsammans med andra som han hittat ute på stan. På sista bilden av 40 var det tre! Här fanns också en vinröd Citroën, en nygjord sådan, den första gjorde han redan 1993.  (Det var fotoförbud på museet så kolla på länkarna. Men det var väl ok att fota affischen?)
Namnet Orozco dök också upp på en resa i Mexico. Namnet nämndes i samband med en rundtur i Mexico City, där vi såg flera stora muralmålningar. Men det är en tidigare generation, José Clemente Orozco (kusin till Gabriels far) var en av de största mexikanska muralmålarna.

Orozco-utställningen var inte så omfångsrik, så det fanns tid till mer. En utställning Dansmaskiner blev dock en aning jobbig. Efter de 8 filmerna i Kraftwerks installation med 3-D-glasögon på, räckte inte orken till att gå runt så mycket bland modernisterna. Då var det mer lättsamt att se en del av Charlie Chaplins stumfilm Moderna tider . Roligt och passande att de kombinerar utställningen med den dråpliga stumfilmen från 1936, som kritiserar det mekaniserade samhället.