Natur, naturfoto och Goldbergvariationer - en upplevelserik söndag

Naturen står i sin fägring, grönskan är skir. Det finns knappast något som går upp emot den svenska naturen i månaden maj. Målet för söndagens utflykt var Naturfotografiska i Hallstahammar.

Det brusade rejält i Sörkvarnsforsen i Kolbäcksån, där vi intog förmiddagsfikat. 

Sörkvarnsforsen

Den gamla kvarnbyggnaden vid Sörkvarnsbron

Eftersom det var sista dagen på utställningen Ryska naturfotograferna - Naturens skönhet, fick vi smaka på ryska specialiteter och se en bildvisning om utrotningshotade djur i Ryssland.

Uställningen var verkligen sevärd! Fantastiskt vackra bilder på djur och natur! Det stora landet erbjuder stor variation och där fanns bilder från olika miljöer, från stäpp och öken till arktisk miljö

 

På eftermiddagen var det konsert i Giresta, den sista i musikstiftelsens serie för den här terminen. Dansken Andreas Borregaard framförde Bachs Goldbergvariationer.

Andreas presenterade verket före framförandet. J S Bach själv kallade det Aria med olika variationer. Arian, som är en utsmyckad dansmelodi i långsam tretakt, följs av 30 variationer, som bygger på arians ackordföljd.  Variationerna är ordnade i grupper om tre. Nummer 16 kallas ouvertyr, vilket ger en lämplig tudelning med en välbehövlig paus i mitten, när verket framförs i sin helhet. Var tredje variation är en form av kanon med ökande avstånd mellan stämmorna. Trots (eller tack vare?) allt detta matematiska bygge låter det som fantastisk musik, där varje variaton är ett litet fint musikstycke.

Arian som inleder och avslutar

Och vem var då Goldberg? Han hette Johann Gottlieb Goldberg, kompositör, cembalist och organist, och var elev till J S Bach. Det berättas att Goldberg framförde dessa variationer för en greve som godnattmusik, när denne hade svårt att sova. Sant eller ej, men variationerna har väldigt olika känslolägen, tempi och rytmer, och visst finns där rogivande vaggsånger.

Normalt spelas Goldbergvariationerna på cembalo (som det är skrivet för) eller piano, och oftast bara aria och några variationer. Andreas spelade accordeon, en variant av dragspel, där bassidan inte innehåller färdiga ackord utan bara enskilda toner, vilket möjliggör ett friare sätt att fördela stämmorna mellan höger och vänster hand. Det är intressant att den gamla 1700-talsmusiken kan klinga så fint på detta mycket yngre instrument. Jämfört med ett tradionellt framförande på klaver gavs nu publiken bättre möjlighet att följa det virtuosa spelet, en njutning både för öra och öga. Ibland hade huvudstämman otroligt snabba passager även i vänsterhanden. Vilken prestation att framföra hela verket: inklusive introduktion och en kort paus i mitten var det en tvåtimmarskonsert!

Andreas Borregaard

Konstfullt fotografi på Nationalmuseum

I söndags var jag på en fotoutställning igen. Nationalmuseum är under renovering men har begränsad aktivitet i Konstakademiens lokaler. Utställningen hade rubriken Hans Gedda & Mörkrets mästare. Det är tydligt att fotografi blir mer och mer accepterat i konstvärlden.

Den svenske fotografen Hans Gedda har porträtterat många kända personer, både svenska och utländska. Här fanns bilder på politiker och konstnärer inom olika genrer. Speciellt känd är bilden av Nelson Mandela med den knutna handen över huvudet. Andra ofta visade porträtt är Olof Palme och Tomas Tranströmer. Det är rena bilder, svartvita, med väldigt lite rekvisita, ofta beskurna så att personen kommer nära betraktaren. Ett exempel på det är porträttet av Torbjörn Fälldin med pipa i munnen. Tranströmer, som var insektssamlare, har en liten skarabé på bordet där han vilar handen. Där fanns också flera originella självporträtt.

Ett originellt men lämpligt grepp var att låta några 1600-talsmålningar bli kommentarer till Geddas verk. Här fanns ett trettiotal oljemålningar, många med bibliska motiv och några stilleben. Ganska mörka bilder av dramatiska berättelser och människor realistiskt återgivna. Precis som i porträttfotografi kommer ljuset oftast från ett håll. Kontrasterna mellan ljus och mörker är skarpa. Jag blir alltid förundrad över hur man kan måla ljusstrålar som faller in och få fram skuggor så realistiskt.

På en skärm kunde man se en liten film om konserveringsarbetet av den nyss rengjorda Den botfärdiga Magdalena gjord av en elev till Caravaggio, tidigare kallad Cecco del Caravaggio, men nu vet man att han hette Francesco Boneri. Där fanns fler "caravaggister", för mig mindre kända namn. Jag letade förgäves efter någon tavla av Carravaggio själv, men läste sedan att museet inte äger någon sådan.

Gedda sysslar inte bara med porträttfotografering. På utställningen visades också en sorts stilleben och några dokumentära bilder, vissa tagna så tidigt som 1955, då han bara var 11 år! Att fotografera är liksom all annan konstnärlig verksamhet en lek, menar han.

Fotografiska var värt ett besök

Ibland blir man positivt överraskad. Som i söndags när jag blev övertalad att följa med till Fotografiska.

Den mest intressanta utställningen var bilder av fotografen Elliott Erwitt, svartvita bilder på situationer i vardagen, ofta med humor.
Han fotograferar helst hundar. "Det bästa med hundar är att de finns överallt, de är sympatiska, de klagar aldrig och ber aldrig om en kopia"

Jag tittade också på Julia Fullerton-Battens bilder som var desto mer kolorerade och overkliga. De kändes kalla, flera beskrev en kylig mor-dotter-relation. Det jag däremot uppskattade var hennes serie av vackra porträtt, där några blinda personer valt miljö att bli fotograferade i och berättade om vad blindheten betydde i deras liv. Någon var blind från födelsen och visste inget annat, någon hade blivit blind i 20-årsåldern och var mycket nyfiken på hur han själv och studiekamraterna såg ut nu 40 år senare. Intressant ämne eftersom synsinnet måste vara det viktigaste för en fotograf. Hur annorlunda skulle inte livet bli för en fotograf om hon miste sin syn? Budskapet bilderna förmedlar är vikten av att göra det bästa av de förutsättningar man har.

Mitt första besök på Fotografiska var givande. Jag slogs också av att det var massor av besökare där. Det är ju ett relativt nytt museum (invigt 2010) som skryter med att inte vara ett vanligt museum. 500 000 besökare om året enligt hemsidan. Kolla museets logga! Jag har tidigare bara sett den som en stjärna, men det är ju faktiskt ett antal F fiffigt sammanfogade.

Och utsikten från deras café är fantastisk!