En körupplevelse utöver det vanliga!

Mörkerkonsert, vad är det? Jo, man sitter i totalt mörker och lyssnar på en konsert. I det här fallet var det Allmänna Sången i Uppsala som framförde en konsert i en biosalong, där man noggrant sett till att det blev totalt mörker. Till och med nödutgångsskyltarna var övertäckta, men det stod vakter vid dessa, beredda att agera vid behov. Publiken fick instruktion av dirigenten att, förutom att stänga av sina mobiler, ta av sig sina klockor så att inget skulle störa mörkret.

Lamporna släcktes för att sedan inte tändas förrän konserten var slut och kören försvunnit ut. På grund av vad jag hörde, tror jag att koristerna stod fördelade på båda sidor, men flyttade sig under konserten. Det fanns också en violinist med, som stod framme vid scenen.

Konserten innehöll förutom mer eller mindre kända körsånger även olika soloinpass, fraser av melodier, talade repliker och ljudeffekter. Med knäppningar, prassel och klappningar åstadkom kören ett väldans regnväder med åskdunder, så jag hukade mig i biostolen, det var effektfullt till max! Bland körsångerna fanns den underbara strama sången The Lamb av John Taverner (egentligen en julsång), en festlig studentikos dryckesvisa Om ett hundrade år och ett vackert arrangemang på I denna ljuva sommartid för att nämna några.

Någon bild har jag inte att lägga ut, vi såg ju inget. Inte ens efter ett rejält applåderande kom kören in. Ett gäng svartklädda ungdomar stod vid utgången och i foajén, de tog emot enkäter och gav oss chans att prenumerera på deras nyhetsblad, det var alltså de här personerna som gett oss denna fantastiska konsert!

En mycket välsjungande kör, vackra röster och skicklighet att framföra konserten utan att kunna se vare sig noter, dirigent eller varandra! Här är en länk till körens hemsida med bild på kör och dirigent. Där står att läsa att "Allmänna Sången är Skandinaviens äldsta akademiska kör, grundad 1830". Det kan ju låta lite mossigt kanske, men mer nytänkande och kreativt än det här får man leta efter!

I presentationen av konserten stod några frågor:

• Vad hör du när du inte ser? 
• Vilka sinnen aktiveras när synen tas bort? 
• Varifrån kommer musiken? 

Det jag upptäckte var att hörselsinnet var på max. Stereoupplevelsen och textuppfattningen blev starkare. Hostningar från en i publiken störde mig mer än på en vanlig konsert. I början kom jag på mig med att sitta och blunda, men det var ju onödigt. Nu efteråt känns det som att minnet av konserten är mer svårfångat, inga synminnen att knyta det till. Musiken är en konst som inte kan fångas materiellt, den finns bara i nuet!

Stickade färgglada rutor inbjuder till utställning

Vilket härligt evenemang jag var med på i fredags! Upplandsmuséet hade vernissage på utställningen Kulturkoftor och sagotröjor.
Utanför muséet hängde färgglada rutor som stickats och skickats in utifrån Hemslöjdsföreningens idé.
Själv hade jag stickat en ruta inspirerad av det silversmycke jag köpte på Shetland i höstas, i form av en stiliserad tröja. Kul att upptäcka den på grinden till muséet!

 

Så här såg min dubbelstickade ruta ut
på andra sidan

Rutorna hade monterats efter färgskala, det var härligt att se vilken stor variation det blivit!  Och tänk: över 700 rutor totalt!

 

 

 

 

Muséet ligger så vackert vid ån. Det kändes som första vårdagen, och många satt vid ån och på utomhusserveringar intill.

Så var det dags för vernissage. Utifrån två böcker av Celia B Dackenberg, Sagornas stickbok och Kulturkoftor har muséet gjort en väldigt fin.utställning. Innan Celia förklade utställningen öppnad, berättade hon om sitt skrivande, sitt stickande och hur hon får inspiration från olika håll.

I stället för att klippa ett vanligt band knöt Celia upp en stickad snodd.

Mycket folk runt de fiffigt arrangerade montrarna

Gamla och nya sagor har inspirerat till flera plagg. Mymlan, Pippi och Tomtebobarnen för att nämna några. Och berättelsen om det röda nystanet som jag läst som barn. När jag kom hem hittade jag boken längst ner i bokhyllan, bland de barnböcker jag sparat: en FIB:s gyllene bok, de tunna böckerna som jag älskade att få.

Det står på pärmens insida
 att jag fick boken på min 5-årsdag!

Historien om någon, 
det var kissemissen Nisse som stökat till det

Mymlans randiga klänning

Lasse-litens tröja och tomtebobarnens mössor

Bland de kulturhistoriska plaggen fanns Ivar Arosenius målartröja, Agatha Christies spetssjal,  nordpolsfarare Andrés tröja och mycket annat.

Konstnär Siri Derkerts vita jumper med spetsinfällning.

Författaren Celia B Dackenberg och Ulla-Karin Hellsten på Östergötlands Ullspinneri

Jag är säker på att både författaren, de som gjort den fantastiska utställningen och de som stickat upp plaggen var nöjda. Jag köpte boken Kulturkoftor med underrubriken Livet, konsten och saker att sticka. Mycket läsning om livsöden och skaparkraft och lockande stickbeskrivningar!

Underbar nyårskonsert inledde 2019

Oftast förknippar man nyårskonserter med Straussvalser, glitter och glamour. Inget fel på det, men det går verkligen att välja annorlunda repertoar för detta tillf'älle. Det visade Uppsala Akademiska Kammarkör som framförde Monteverdis Mariavesper i Universitetsaulan i Uppsala på nyårsdagen.
Vespro della Beata Vergine, som titeln egenligen lyder, är ett stort kyrkomusikaliskt verk med dubbelkör, solister och orkester.

Musiken är från tidigt 1600-tal. Långa linjer med unisona partier varvas med dansanta inslag. Ett speciellt ornament i solopartierna är drillen på en enda ton genom att tonen repeteras accelererande.

Ett lyckat grepp var "ommöbleringen" av korister och solister. Två tenorer på varsin övre balkong och den tredje (Stefan Parkman) på dirigentplats var intressant. Likaså i den dubbelköriga Ave maris stella då halva UAK står på scenen och andra halvan mitt emot. Solisterna stod ibland nere i orkesterdiket.  Vid ekoeffekter kom sången från en plats bakom scenen. Allt detta gjorde konserten även till en visuell upplevelse. En fint varierad ljussättning i den vackra lokalen förstärkte detta.

Drottningholms Barockensemble spelade på tidstrogna instrument och använde även ovanliga sådana som teorb, sinka och dulcian. Fina solister överlag, men jag måste speciellt framhäva den tyske tenoren Thomas Volle med en fantastisk röst och utstrålning (framför allt i satsen Nigra sum) som nådde ända upp till de övre raderna på parkett.

Solister och dirigent avtackas. Här får Thomas Volle blommor.

Stor festkonsert i Uppsala i fredags!

Den 26 oktober 1918 föddes Eric Ericson. Det firades med ett magnifikt 100-årsjubileum i Universitetsaulan i Uppsala i fredags.

För alla som sjunger i kör är Eric Ericson ett välkänt namn. Han har betytt otroligt mycket för svensk körklang och påverkat vårt körideal. A cappella-sången fick ett erkännande. Mycket reportoar som tidigare var okänd för svenska körer kom fram. Svenska kompositörer skrev ny musik för hans körer.

I samband med att Eric i dagarna skulle fyllt 100 år, hedras hans minne med konserter på många håll. TV gör en dokumentär i tre delar. Första delen sändes i lördags. Både denna och de två följande ligger på SVT play.


I Uppsala-konserten framträdde OD (Orphei Drängar) och UAK (Uppsala Akademiska Kammarkör).
Båda körernas nuvarande dirigenter, Cecilia Rydinger Alin och Stefan Parkman, har gått i Ericsons skola, sjungit i hans körer och lärt sig dirigering av honom. Eric var dirigent för OD i hela 40 år och han var UAK:s första dirigent.

Pianister, körledare och presentatör avtackas

Konsertprogrammet bjöd på stor spännvidd både vad gäller tid och stil. Allt från Monteverdi-madrigaler till nyskriven musik av Sven-David Sandström  och Karin Rehnqvist.
Rehnquists stil tycker jag mycket om och hennes tonsättning av den vackra dikten Bara du går över markerna tyckte jag blev en fin hyllning till körmästaren. Ett annat mycket njutbart stycke var Schuberts Ständchen med en av tenorerna i OD, Christian Boytchev, som solist.

OD sjöng Kung Liljekonvalje, en sång som oftast framförs av blandad kör. Den klingade fint och jag kan tänka att OD-isterna sjöng den med extra stor känsla, de framförde denna vid Erics begravning i Storkyrkan för 5 år sedan. Ingvar Lidholm skrev många verk för Erics körer. I den här konserten fick vi höra Kort är rosornas tid.

Extranumret blev Och flickan hon går i ringen specialarrangerad för båda körerna, en pampig och festlig avslutning.

Dagsutflykt med UL

Även denna sommar bjöd UL på ett dygnskort. I fjol gjorde vi en utflykt till Norduppland, i år blev det västerut till Sala med ett besök på Aguéli-museet.

Vi hade förberett oss genom att se en video om en utställning som Moderna museet haft om Ivan Aguéli och Paul Klee. Två helt olika konstnärer, som båda hade att förhålla sig till 1900-talets konstnärskap utan att vara speciellt moderna i det framväxande industriella samhället. Båda gjorde resor till Nordafrika och dragningen till islam fanns hos båda.

Ivan Aguéli föddes i Sala. Egentligen var hans förnamn John Gustaf, och det är så han benämns på gravstenen på Kristina kyrkogård, bara ett stenkast från platsen där hans barndomshem låg (nuvarande Aguéligatan). På det till ytan lilla museet (i gamla elverkets lokaler) fanns många av hans målningar, dels på väggarna, dels på utdragbara skärmar.

Ivan Aguéli reste mycket under sitt 48-åriga liv. Tragiskt nog blev han överkörd av ett tåg i Barcelona. Några av de tidigare målningarna i samlingen är från Gotland, där han vistades några somrar.

Som exempel på fina porträtt har jag valt Flicka i blått och Ung kvinna, som avbildar samma okända flicka som han målat just på Gotland.

Utställningen visade landskapsmålerier från skilda platser och länder, målningar med ett stort lugn, med motiv som gatumiljö, stränder och öknar, ofta i soldis.

 Vi fick en folder med stadskarta och platser med anknytning till konstnären markerade. För att hedra honom uppfördes år 2000 en vacker morisk springbrunn, där de olika grindarna har symboler från koranen och på olika sätt hyllar konstnärskap.  

Aguélis gravsten på kyrkogården i Sala

Resan till Sala gick delvis på räls: vi tog Upptåget från Heby. Tåg är bekvämt, speciellt kändes det så, när vi på eftermiddagen skulle till Uppsala, på lagom pendelavstånd från Sala. Samma kväll var det  nämligen konsert med folkmusikgruppen Quilty i Parksnäckan. Gruppen firar 25 år och gör en jubileumsturné.

Det blev en fin utomhuskonsert med irländsk folkmusik. Gruppen bjöd på stort musikanteri på många instrument i folksånger med tungvrickande texter, härligt! 

Lunchteater - en hjärtevarm föreställning

Uppsala stadsteater har lyckats fint med att göra berörande teater i det lilla formatet. En humoristisk pjäs, Hunden som kom in från kylan, kombinerat med lunch i form av svensk husmanskost (köttbullar och potatismos) blev en varm upplevelse.

De två skådespelarna tar en selfie med polaroidkameran

Harry Friedländer visade en fantastisk förmåga att blixtsnabbt kasta sig mellan att spela hund, man och kvinna med tydligt olika kroppsspråk för de tre rollerna. Jag har ingen hund själv, men det var ändå väldigt mycket igenkännande i hundars rörelsemönster och mimik, speciellt de bedjande ögonen inför köttbullsburken. Privatdetektiven, spelad av Crister Olsson, blev efterhand en varmare människa när hunden kom in i hans liv. Och det går inte att säga vem som tog hand om vem.

En entimmes-pjäs spelad med minsta möjliga rekvisita i det lilla utrymmet, men med tänkvärda budskap. Ger man något av sin omsorg får man dubbelt igen. Alla vill känna sig behövda. Att öppna dörren och släppa in någon behövande ger kärlek i utbyte och en annan dag kan det vara ombytta roller.
Jag har själv en katt, han behöver mig, men jag undrar ibland om jag inte behöver honom ändå mer.

En härlig lunchföreställning som värmde långt efter att jag kommit ut på stan i det något svala men vackra vårvädret.

Nyårshelgens musikaliska höjdpunkt

På nyårsdagen upplevde jag på nytt oratoriet Skapelsen skrivet av Joseph Haydn och uruppfört 1799 i Wien. Jag har tidigare skrivit om verket i samband med ett framförande i Berwaldhallen, så istället för att upprepa mig, länkar jag till det inlägget.

Haydns deistiska världsbild var givetvis en helt annan än dagens naturvetenskapliga. Här hade man valt att göra kopplingar mellan dessa med hjälp av både poesi och prosa. Stina Ekblad reciterade dikter av olika poeter och reflektioner skrivna av astrofysikern Bengt Gustafsson. Jag var rädd för att det skulle splittra musikupplevelsen, men den berikades faktiskt! En av dikterna var en Stagnelius-dikt som avslutas med det ofta citerade "Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud."

Drottningholms barockensemble, Uppsala Akademiska Kammarkör och utmärkta solister, allt under Stefan Parkmans ledning - självklart blev det en högklassig musikupplevelse! Speciellt sopranen Sofie Asplund var fantastisk att lyssna till.

När oratoriet uruppfördes visste inte publiken hur klurig Haydn varit. Det pampiga tuttiackordet på ordet Licht i Und Gott sprach: Es werde Licht! Und es ward Licht. (Varde ljus! och det vart ljus!) blev en så stor överraskning för publiken att man måste avbryta konserten en stund. Om musiken var okänd för några i Uppsala-publiken så blev det säkert en häftig upplevelse när dagens teknik gjorde det möjligt att visuellt förstärka genom att belysningen slogs på. Även skapandet av stjärnhimmel, hav och jord illustrerades med ljuseffekter i olika färger och gjorde koret underbart vackert.

Jag är glad att vi kom i god tid och lyckades få platser långt fram och kunde se solisternas och inte minst reciatatörens inlevelse och följa Stefan Parkmans dirigerande. Säkert var många med mig djupt berörda när vi gick ut i nyårskvällen efter konserten.

Spelman på taket - stor musikal i Uppsala

"Om jag hade pengar" - troligen är det den låten du tänker på direkt. Men det finns mer trallvänlig musik än så i den här musikalen, inspirerad av klezmermusik, den judiska folkmusiken. Den är humoristisk och underhållande men här finns också frågor som berör.

Pressbild, foto Micke Sandström

Huvudpersonen Tevje, byns mjölkhandlare, slits mellan traditioner och kärlek till sina döttrar, när de väljer livspartners på egen hand och utanför gängse ramar. Samhället tränger sig på på flera sätt. Judeförföljelser och politiska motsättningar i Ryssland i början av 1900-talet når även byn Anatevka. Här finns paralleller till dagens flyktingsituation.

När de religiösa och kulturella traditionerna börjar svikta känner sig Tevje lika vinglig som en "spelman på taket".  Spelmannen, den tysta rollen som finns med överallt, görs inlevelsefullt av Victor Morell, en ung skådespelare. Han klättrar runt, flyger över och agerar tillsammans med de andra, och påminner om Chagalls målning. Jag läste på teaterns hemsida att Victor var höjdrädd, då måste det ha varit en stor utmaning att anta rollen.

Jag tycker Uppsala stadsteater lyckats bra med sin uppsättning, och de spelar för utsålda hus. Att sitta på bänk 1 långt ut åt höger är kanske inte helt optimalt, men fördelen var att få skådespelarna väldigt nära, kunna följa deras minspel och inte minst spelmannens agerande.

Det är fartfyllt på scenen, fullt av aktörer i alla åldrar. Inte minst ungdomarna gjorde bra ifrån sig både vad gäller sånginsatser och inlevelse i sina roller.

Jag har sett Spelman på taket för länge sedan, närmare bestämt den 18 maj 1985 (det är roligt när man sparar programblad!) på Komische Oper i Berlin. Det var på en körresa i DDR med Bålsta Kammarkör. Jag minns den vackra operasalongen, den medryckande musiken och artisteriet, men jag tror inte att språkkunskaperna räckte till för att uppfatta storyn. Klart lättare i Uppsala!

Programblad från samma musikal i Berlin 1985

Silkesodling i Sverige?

Anders Johansson Åbonde föreläser

I samband med resor i Kina har jag fått veta lite om silkesodling. Men inte visste jag att det gjorts allvarliga försök med sådant i Sverige, inte förrän jag lyssnade på ett intressant föredrag i Uppsala, anordnat av Svensk-kinesiska föreningen.
Anders Johansson Åbonde berättade om den forskning, som blev ämne till hans licentiatavhandling  Drömmen om svenskt silke.

Silkesodlingen började i Kina för flera tusen år sedan. Kunskapen hemlighölls länge, men spreds så småningom även utanför Asien, faktiskt ända till norra Europa. Silkesfjärilen har det vita mullbärsträdet som sitt värdträd och larverna (som vi ofta kallar silkesmaskar) livnär sig på bladen.

Anders Johansson Åbonde berättade att det gjordes försök med silkesodling i Sverige under tre olika perioder.

• På 1730-talet var utvecklingsoptimismen stor. Man planterade mullbärsträd, mest i Skåne, men även längre norrut, till och med i Norrland. Flera kända vetenskapsmän som Mårten Treiwald var pionjärer och Carl von Linné visade stort intresse. Vetenskapsakademin (instiftad 1739) skrev om försöken i sina skrifter. Drottning Lovisa Ulrika hade mullbärsträdsodling och silkesmaskar på Drottningholm. Man såg odlingen som nyttig för landet. Det var dyrt att importera lyxvaror. Hattpartiet stödde odlingen med bidrag.  Men när mössorna tog makten drogs bidragen in. Några kalla vintrar och regniga somrar gjorde också att intresset avtog.
  
  
•  Kring år 1830 tog silkesodlingen fart igen. Sällskapet för inhemsk silkesodling bildades och var aktivt i nästan sjuttio år. Sällskapet gav stöd genom att dela ut mullbärsträdsplantor och ägg av silkesfjärilen. Kemisten Jöns Jacob Berzelius, känd för  att ha upptäckt flera nya grundämnen och gjort atomviktstabeller, höll också på med mullbärsodling och var medlem i sällskapet.  Man hoppades göra odlingen till en ny folknäring, ett enkelt arbete, som kunde skötas av barn och kvinnor. Någon större produktion blev det inte. Under den tid sällskapet var verksamt var år 1875 extremt bra och då handlar det ändå bara om 11 kg framställt silke. Kungahuset stödde verksamheten och av det silke som producerades vävdes siden till kungliga textilier. 

•  Under några år i början av 1910-talet gjordes nya försök. Några var envisa nog att tro att det skulle fungera. Man såg att danskarna lyckats relativt väl. Det gjordes försök med olika sorters silkespinnare. Likaså försökte man få larverna att leva på annat, t ex på bladen på svartrot. Kanske det hade blivit fler experiment om inte första världskriget brutit ut.

Försöken med silkesodlingen i Sverige blev alltså aldrig någon höjdare. Mullbärsträden tog skada av de bistra vintrarna och silkesfjärilens larver angreps av sjukdomar. Man kan tycka att hela projektet var dömt att misslyckas på grund av klimatet. Men hade man inte försökt, hade man ju inte vetat ...

De olika stegen från silkesfjärilens ägg till kokong som hasplas upp till råsilke

Apropå silke....
På en resa i Sydafrika i våras köpte jag blått silke utan att riktigt veta vad jag skulle använda det till. Nu har det kommit till användning, faktiskt i två tröjor tillsammans med Baby Alpacka Silk och Silkhair med utgångspunkt i ett mönster i Drops design. 

I den första tröjan följde jag mönstret ganska noga, i den andra gjorde jag kortare ärm och randade efter hand, så att garnet skulle räcka till, och gjorde ett enklare hålmönster. I båda har jag det blå African Silk längst upp.

 

Beethoven-special med Tengstrand

Många vinklar är det i konserthuset

Per Tengstrand har verkligen gått på djupet med Beethoven. Han har spelat alla hans pianosonater, 32 st, i Uppsala tidigare, fördelat på två helger. Nu har en CD-box med de 18 första sonaterna kommit ut och i samband med detta skivsläpp gav han en konsert i UKK.

Programmet före paus hade Per valt själv: Appassionatan samt en långsam sats ur sonat nr 4. Programmet efter paus röstade publiken fram. Man fick kryssa för en av tio föreslagna sonater på en liten lapp.

Röstresultatet blev som man kunde förvänta sig: Pathetique-sonaten och Månskenssonaten. Många sonater har inga smeknamn och det gör det svårare att komma ihåg hur de låter. Per hade skickat ut ett mail med små utdrag från alla de sonater vi fick välja bland, så det fanns möjlighet att förbereda sig.

Efter konserten blev det lite mer som "hemma-hos-Beethoven". Och då valde Per att spela en sats som Beethoven själv gärna spelade bland vänner, nämligen andante ur Pastoralsonaten och därefter ett par enskilda satser ur några av de sonater som inte vann. Som avslutning menuett ur sonat nr 20 i G-dur, som jag kände igen från en pianoskola jag haft, den bygger på en liten charmerande melodi. Kanske skrev Beethoven den till en elev?

När vi kom ner i garderoben stod två damer och pratade. Den ena sa "Jag gick hit med alla fördomar man kan ha ..." sen hörde jag inte mer, men hennes ögon lyste. Man kanske tror att Beethoven är tung att lyssna till en hel konsert, men då har man fel!

Ett färgstarkt museum - Bror Hjorths hus

Känner du till Bror Hjorth svensk konstnär från första halvan av 1900-talet? Inte säkert, men om du kommit ut från centralen i Uppsala har du nog sett den här skulpturen, Näckens polska.

Bror Hjorts skulptur utanför Uppsala centralstation

Jag har besökt Bror Hjorths Hus i Uppsala, där hans hem och ateljé finns. Bror Hjorth föddes bara ett par mil från Uppsala år 1894.  På 1920-talet studerade han i  Paris. Intrycken därifrån kombinerade han med svensk folkkonst.

I det som varit hans hem finns nu en stor utställning med skulpturer, reliefer och målningar. Man blir glad av Bror Hjorths konst, lite naiv och otroligt färgstark.

Hans skulpturer är grovhuggna och minimalt bearbetade. I den här skulpturen av Fröding i en kraftig bit ek, verkar stocken ha fått bestämma att huvudet skulle ligga på sidan.

Fröding

Gandhi

På en vägg i ateljén finns en målad förlaga till altarreliefen i Jukkasjärvi kyrka. Guiden berättade att Bror Hjorth var mycket mån om att studera miljön han använde i sina verk, i det här fallet laestadianismen. Han pekade på både personer och platser som kunde identifieras.

Triptyk av Bror Hjort i Jukkasjärvi kyrka, 1958

Jag trodde Bror Hjorth var släkt med Hjort Anders, fiolspelman från Dalarna, men så var det inte enligt guiden. Däremot var Hjort Anders vän till familjen och förekommer i flera målningar, liksom musikmotiv överhuvudtaget. Det fanns spelmän i släkten, konstnärens farfar och dennes bror.

Det var inte alltid som Bror Hjorths konst uppskattades direkt. Näckens polska väckte starka känslor, den ansågs osedlig,  när den kom på plats på 60-talet. En "Visdomens brunn", gjord som en medeltida dopfunt, som förslag till utsmyckning på en skola, blev inte väl mottagen. Den hade bilder på så omaka stora män som Nietzsche, Gandhi, Jesus och Chaplin runt om. Guiden sa att den står nu gjuten i brons på Olof Palmes plats i Södertälje.

Visdomens brunn med många personer som konstnären beundrade

Det kändes som ett "hemma-hos"-besök, att gå runt på trasmattor i Bror Hjorths hem, där han bott och arbetat i 25 år, ger mer än att se verken i mer anonyma museer. I ateljen är det fortfarande färgstänk på golvet som om konstnären just lämnat sin arbetsplats.

Matteuspassionerna duggar tätt

Sven-David Sandström
Foto: Eva Rudling

Den här gången var det Sven-David Sandström som skrivit sin Matthäus-passion. På Bachs språk, med samma upplägg och exakt samma texter ... ändå upplevs det som helt ny musik. Jag var rädd att jag omedvetet skulle jämföra med Bach, men det var bara i någon enstaka koral där satsrytmen orsakade likheten, men harmonierna var helt annorlunda.

Verket finns att lyssna till på SR play. Där finns direktsändningen från Stockholm. Jag lyssnade i Uppsala domkyrka, en akustiskt sett svårare lokal. Jag satt långt fram, hörde solisterna utmärkt och uppfattade deras textning tydligt, däremot hade jag önskat höra ännu mer av kören speciellt i de dramatiska partierna.

Behövs en ny Matteuspassion? Räcker det inte med Bach? Kanske, men, som det stod i programhäftet, genom ny musik drabbas vi av den gamla texten på nytt. Det håller jag med om, mitt lyssnande var mer intensivt både till den nya musiken och det gamla innehållet. Sandström har skrivit stora sakrala verk förut: ifjol var det premiär på Requiem. Vid det tillfället nämnde han att det fanns en färdig Matteuspassion som skulle uruppföras 2014. Man måste säga att han är både produktiv och modig! Uruppförandet var i Berlin tidigare under våren, den stora kören (130 sångare) då som nu en kör därifrån plus UAK.

Sandström berättade i ett lyssnarsamtal före konserten att han tar sig friheter och gör vad som faller honom in. Som lärare i komposition lever han inte alltid som han lär. Han skriver numera musik som folk vill höra, han har lämnat sin modernistiska fas. Det här var verkligen vacker musik, bitvis dramatisk med mycket slagverk. Fyra evangelister (i stället för en hos Bach) gav omväxling och i de flesta ariorna hade han bytt röstfack. Det hjälpte honom att strunta i de välkända tongångarna förknippade med texterna och göra något helt nytt.

Vid samtalet fick han ett par intressanta frågor av Stefan Parkman, som var den som höll i projektet och dirigerade konserten. Varför ackompanjeras Jesus av blåsare? Jo, det går tillbaka på Sandströms frikyrkliga bakgrund, som ett avlägset eko av brassmusiken därifrån. Varför ingen solist som Pilatus? Här finns många (9) solister ändå, och de mindre rollerna görs istället av olika konstellationer inom kören. Att låta den manliga delen av kören sjunga unisont ger en effekt av upphöjd makt. De fyra evangelisterna var också ett genialt drag, olika klanger som användes enskilt eller tillsammans förstärkte budskapet. De flög liksom in och ut och berättade vad som hände. T ex när texten kommer fram till att lärjungarna flyr och överger Jesus i Getsemane gled klangen upp i hög tonhöjd och försvann. 

I Camerata Vocalis ska vi snart sätta tänderna i Bachs Matteuspassion med planer på framförande nästa vår. Det är ett stort klassiskt verk, som många körer ser som en utmaning. Undrar om samma sak kommer att gälla Sandströms passion i framtiden. Skulle inte förvåna mig ... för den körledare som vågar dra igång projektet.