söndag 23 november 2014

Madama Butterfly på Operan

Asmik Grigorian som Madama Butterfly
Pressbild, Fotograf: Markus Gårder
Jag såg den nya uppsättningen av Puccinis Madama Butterfly häromkvällen. En fantastisk upplevelse!

Den välkända tragiska kärlekshistorien kan verkligen iscensättas på olika sätt. Förra gången jag såg den var 1987 med Hillevi Martinpelto och Esaias Tewolde-Berhan i huvudrollerna. Nu upplevde jag en mer agerande Butterfly närmare nutid, med mer egen vilja och det japanska är inte längre så exotiskt utan antyds mer som festliga inslag i dekor. Man har lyckats göra operans innehåll mer allmängiltigt. Det handlar om universella frågor som kulturkrockar, konflikter, känslan att vara övergiven och en stark kärlek som leder till döden.

Asmik Grigorian, som har huvudrollen är en litauisk-armenisk skönsjungande sopran, liten och slank, som på alla sätt passar utmärkt för rollen. Hon är dotter till två framstående operasångare. Och man kan nästan säga att Asmik är född in i den här operan. Hennes mamma sjöng rollen, när hon var gravid med Asmik, och då med hennes far som Pinkerton. Som liten har hon haft barnrollen vid sin mammas sida. Men detta är första gången hon gör rollen som Butterfly, vilket måste kännas väldigt speciellt.

Puccinis musik är fantastiskt vacker och följer operans handling så fint. Både amerikanska melodier som USA:s nationalsång och orientaliska tongångar vävs in för att poängtera de olika rollfigurernas ursprung. Lätt att känna igen (förutom de kända soloariorna och duetterna) är den energiska fuga som inleder operan, likaså de parallellflyttade ackord som återkommer flera gånger. Jag tyckte slutackordet i musiken, som abrupt slutar när Butterfly tagit sitt liv, fick det hela att sluta som en fråga, hur gick det sen? Hur gick det för barnet, här gestaltat som ett övergivet gatubarn?

Ta chansen att lyssna på hela operan eller valda delar på webben några dagar till ... Den direktsändes på Folkets bio samma dag jag såg den.

lördag 15 november 2014

Decamerone med Romeo&Julia-kören

Att deca betyder tio visste jag, däremot hade jag bara ytligt hört talas om Decamerone och dess författare Giovanni Boccaccio En italienare som levde på 1300-talet och tydligen brukar benämnas som "novellens skapare". Bokens namn kommer av att 10 personer flyr ut på landet när digerdöden raserar i Florens. För att muntra upp tillvaron berättar de 10 berättelser per kväll under 10 dagar. Och det är dessa berättelser som blev boken. Texterna är komiska, fulla av parodier och lite ekivoka.
Jag hörde några av dessa berättelser i Romeo & Julia-körens tappning  igår kväll i Skoklosters kyrkaRomeo & Julia-kören är en ganska liten ensemble, i den här föreställningen ingick förstås 10 personer. En kyrka är väl egentligen inte rätt plats för en sådan föreställning, om man ser till textinnehållet, däremot kändes det väldigt rätt i tid. Skoklosters kyrka är från slutet av 1200-talet. Texterna är från ungefär samma tid och ensemblens renässansdräkter passade in perfekt. Den stora kyrkan gav dem möjlighet att röra sig i rummet.


Gruppen imponerade med konstnärligt agerande, mycket påhittig koreografi men framför allt finstämd madrigalsång från 1500-talet. Jag sjöng själv i madrigalkör några år på 80-talet och kände väl igen tongångarna och kompositörer som Vecchi, di Lasso och Willaert.
Jag hoppas få tillfälle att höra Romeo & Julia-kören på en hel madrigalkonsert!
I programmet uppmuntrades fotografering om man lovade publicera bilderna i sociala medier. Och därför kommer här ett par bilder till ..
Alla bilder: Ingemar Johansson

måndag 10 november 2014

"Sånga brokadblomma" är klar!

Så var den färdig, koftan med mönster inspirerat av medeltida kyrkmålningar. Du kanske läste om min fadäs i början, men det ordnade sig och sen var det bara att jobba på. Många, många timmar, men vad gör det när det är så roligt? Det gick fortare allt eftersom jag lärde mig mönstret och det liksom gick att sticka på gehör.

Lägg märke till vecken längst bak och i sidorna
Det var första gången jag stickade ärmarna uppifrån och ner. Det innebar att varven gick fortare när ärmen smalnade av och det betydde också att jag slapp sy några ärmsömmar. Ett litet krux var övergången från rundsticka till strumpstickor längst ner. Jag är inte van att sticka strumpor; stickorna ville spreta åt alla håll och det var svårare att sticka jämnt och fint.

Idag har jag köpt knappar på Kims Handarbeten i Kungsängen, en välförsedd butik som på en extremt liten yta har allt man kan tänkas behöva i handarbetsväg. Där fanns mycket knappar också förstås och jag fick god hjälp att välja. Det blev en liten kulformad knapp, ja inte en utan 16 st faktiskt.

Som jag berättade i förra inlägget om koftan var det en väggmålning i Sånga kyrka som gett idén till mönstret. Jag har inte varit i Sånga kyrka än och sett den, får se när det kan bli.

måndag 3 november 2014

Körsång i Allhelgonahelgen

Så har det varit Allhelgona, en helg som drar många människor till kyrkorna och de musikgudstjänster och konserter som ges där. För körsångare är det en stor sånghelg. Det framförs mässor, kantater och framför allt verk med titeln Requiem.

Ett requiem är egentligen en katolsk dödsmässa, själva ordet betyder vila. Utanför den katolska kyrkan är det en konstmusikalisk musikform för stora konsertverk, som framförs ofta så här års av körer tillsammans med orkester och solister. Första frasen lyder Requiem aeternam dona eis Domine (Ge dem evig vila, Herre).

I årets almanacka står det dubbla namn på den 1 november, både Allhelgonadagen och Alla helgons dag. Allhelgonadagen infaller alltid 1 november. Det är en av de äldsta kristna högtiderna i Sverige. Den överlevde reformationen, men försvann som helgdag 1772, då firandet flyttades till närmaste söndag. Den återkom som helgdag 1953, eftersom man ville öka antalet helgdagar på hösten och fick då namnet Alla helgons dag och ska firas på den lördag som infaller mellan 31 okt och 6 nov. I år är 1 november en lördag och de två dagarna sammanfaller alltså.

Alla själars dag som infaller 2 november, har också gamla anor, och firas fortfarande i den katolska kyrkan. Då tänker man på anhöriga som avlidit. Den helgdagen försvann i svenska kyrkan vid reformationen. Men söndagen efter Alla helgons dag firas ofta minnesgudstjänster; man läser upp namn på de avlidna under året och tänder ljus. Resultatet har alltså blivit en dubbelhelg på hösten, en helg för minnen och gravsmyckning.
Yttergrans kyrkogård upplyst av gravljus
Yttergrans kyrkogård och minneslund flödade av ljus i lördags kväll. Seden att tända ljus på anhörigas gravar vid Allhelgona har blivit allt starkare. Det är en sydeuropeisk sed som kom till Sverige på 1960-talet. Tidigare tände man ljus på gravarna vid jul.


Ljus vid ljus i minneslunden
Konkurrensen från Halloween-firandet upplevs inte längre så starkt. Ordet Halloween kommer från All Hallow's Eve (allhelgonaafton) och firas enligt tradition den 31 okt. Firandet har irländskt ursprung. Det är en för oss främmande sed, som kom till Sverige först i slutet på 1990-talet. Handeln hakade på, det såldes spökkostymer och godis. Men det blev ingen stor succé. Halloween-firandet finns kvar här, men mest som lite skoj för barnen. Och så tänds det ljus i pumpor för att lysa upp i höstmörkret.
Bålsta Kammarkör i Övergrans kyrka
under ledning av Gunnar Klum
Bålsta Kammarkör gav konsert med titeln "Ljus i mörkret" i Övergrans kyrka igår kväll. Konserten inleddes med att bara levande ljus var tända medan vi sjöng Det finns en väg till himmelen som en växelsång. Vi har vid tidigare tillfällen framfört flera Requiem: tonsatta av Mozart, Fauré och Rutter. Nu sjöng vi Lacrimosa-satsen från Mozarts Requiem och ett litet kort Requiem av August Topman, en estländsk organist och tonsättare.

Programmet innehöll ett antal sånger i det mindre formatet, rofylld musik med förtröstan och hopp. En av mina favoriter är Ubi caritas, en gammal mässtext här tonsatt av Ola Gjeilo år 1999 med inspiration från gregoriansk sång och tidig musik. Texten börjar Ubi caritas et amor, Deus ibi est. (Där barmhärtighet och kärlek bor, där finns också Gud.)