Långkoftan, min längsta kofta

Den tog inte längst tid av alla koftor jag stickat, men den är den längsta!  Jag såg den uppstickad på syfestivalen i februari, köpte garn och mönster, och nu är den klar. Utmaningen låg i att virka och brodera på den färdiga stickningen, något jag aldrig provat på förut. Jag är mycket nöjd med resultatet.

Här ser du några bilder från arbetet med koftan. Den stickades runt nerifrån och upp. Till fickor stickades lösa rektanglar som sedan stickades in. När jag lagt ifrån mig arbetet efter avmaskningen vid halsen, upptäckte jag att Tullis lagt sig på det, jag hoppades bara att inga klor satt spår. Det är inte första gången han lägger sig på något av mina stickade plagg, och det brukar gå bra. Så även denna gång.

Det känns som om ärmarna stickade sig själv, eftersom jag valde att ha en ärm med på mina resor, till Gotland respektive Tyskland. På Gotlandsresan ingick ju stickning och Erika Åberg berättade hur hon klipper i ull utan att vare sig sy på maskin eller virka först. Jag brukar virka, men nu gjorde jag som Erika, och det gick hur bra som helst! Efter uppklippning monterade jag i ärmarna.

De virkade ränderna blev fina markeringar i mönstret. Att ha revärer i rött på ena sidan och grönt på den andra var en kul idé som jag följde upp med att göra kanterna på fickorna olika.

Att virka blommor var enkelt men tog sin tid, eftersom det var så många. Broderierna av kronblad och gröna blad var roligt när jag släppte kravet på att de skulle bli lika. Istället har jag valt att göra nästan alla olika, på slutet lite styrd av att de två mörkaste nyanserna av rött tog slut.

Mönstret är skapat av Sidsel J. Høivik och finns i en av hennes böcker "Mine strikkede favoritter", där beskrivningar finns parallellt på norska och engelska. Beskrivningarna är omfångsrika och det krävs att man har läst igenom allt i förväg (det vet jag att man ska, men jag slarvar med det ibland) för att inte längre ner upptäcka att hon skrivit: "Samtidig, når arb måler ... cm...". Bara att riva upp en bit och göra om!

Hennes "små råd och nyttige tips" längst bak i boken är uppmuntrande. T ex skriver hon "Har du gjort noen mindre feil i mönsterstrikken og icke har lyst till å rekke opp, kan du <<jukse>> litt med noen enkle maskesting. Broder over med ønsket farge, og vips så er den saken ordnet!"

Hennes käpphäst är stickfasthet, skriver hon. Och det är en viktig grej. I den här beskrivning fick jag använda sticka 2,5 och 2,75 istället för 3 och 3,5. Så stor skillnad har jag aldrig förr råkat ut för. 

Några norska virktermer har jag fått lära mig: kjedemasker, krepsemasker och boblemaske. Garnet är också norskt, det kommer från Hillesvåg Ullvarefabrikk, 100 % ull, härligt att sticka med.

Ett skärp som hänger i stroppar i samma färg som revärerna är en trevlig detalj. När kylan kommer är det säkert skönt att kunna knyta skärpet.

Nya sittdynor av gamla garnrester!

En väninna berättade att hon virkade runda sittdynor av rester av Lovikka-garn. Sedan körde hon dem i tvättmaskin och fick dem att krympa lite och framför allt bli tätare.

Och det satte fart på mig. I min stickhörna fanns en hel del restgarn, inte Lovikka, men annat tunnare ullgarn av varierande sort. Jag tog dubbelt garn för det mesta och kombinerade färger efterhand. 

Det var spännande att köra dem i tvättmaskinen och se hur mycket de skulle dra ihop sig. Och det varierade. En del av mina garnrester var nog superwash och en del var kanske till och med syntet, men genom att kombinera med vanlig ull så lyckades krympningen bra.

Men de blev ganska tunna. Därför virkade jag sedan ihop dem två och två med ett tunt skumgummilager emellan.

Jag virkade stolpar och ibland valde jag "stolpsidan " som framsida, ibland tvärtom. Två dynor är inte virkade alls: de är istället fram- och bakstycke på en gammal stickad ulltröja, som var sliten och uttänjd. Tröjan fick åka med i 40 grader på vinst och förlust. Den filtade sig så att jag kunde klippa ut två runda dynor, väldigt smidigt.

Så här ser dynorna ut:

Och vänder jag andra sidan upp, ser det ut så här:

Visst är det kul med återvinning!

Under coronatid kan det inte sitta så många så tätt på min veranda, men det kommer väl ljusare tider!

Lite handarbete då och då

En del av er som läser min blogg undrar nog om jag aldrig handarbetar nuförtiden. Det är två månader sedan förra inlägget om stickning.
Jodå, jag köpte garn på syfestivalen, och nu har en väst blivit klar. Det annorlunda med den är att den är stickad lodrätt. Garnet heter Susanna och är melerat och flossigt. Inte så lätt att sticka med och väldigt besvärligt om man behöver repa upp något. Men det ger en trevlig struktur åt plagget.

Garn och mönster kommer från Maj-Lis Stickhörna. Det var ett bautastort nystan och det finns garn kvar att göra en sjal av. Det följde med ett mönster på en virkad sjal med "kärleksknutar" (undrade varför det heter så?) och jag gav mig i kast med det. Jag är inte så van att virka så jag lyckades varken i första eller andra försöket. Jag visste inte ens hur det skulle se ut. Men så hittade jag både en bra beskrivning med bilder steg för steg och en bra liten instruktionsfilm på nätet.


Och då knäckte jag koden! När man väl börjat och förstått idén är det hur enkelt som helst. Och fort går det! Jag fortsätter väl tills lust eller garn tryter ...

Inspirationen till kärleksknuten lär komma från den keltiska knuten. Det är de sammanflätande bågar man ofta ser på runstenar - en symbol för evig kärlek. 

Västen är klar - så här blev den!

Den blev riktigt trevlig, mormorsrutevästen. Garnet jag hade (Fame Rand) räckte precis och jag tycker jag klarat av att göra om mönstret så att stämmer. Och blivit ganska snabb med virknålen!
Västen är virkad i ett stycke med början mitt på ryggen, sedan runt, runt större delen av arbetet och till sist några halva varv som går längre och längre upp.

 

Så här ser arbetet ut

Stickabstinens - kan det botas med virkning?

Mitt långvariga stickprojekt Maggie's kofta är klart och jag har inget att sticka. På biblioteket bläddrade jag i tidskriften Allt om handarbete nr 05/2013 och hittade en väst virkad i mormorsruteteknik.

Nu har jag ett annat garn än det som anges i mönstret, men det ska väl gå bra ändå. Det är lätt i början, att göra den stora mormorsrutan på ryggen är ingen konst, får se hur det går sedan. Om jag lyckas kommer säkert en bild här på bloggen.

Ett slitet påslakan blev till en virkad matta.

Fick en idé att göra en ny matta till gästtoaletten. Riva påslakandet i remsor och virka fasta maskor runt, runt med en grov virknål. Öka lagom med maskor så mattan höll sig plan. Där var det bra med lite matematik: hur mycket ökar omkretsen när radien ökas, det måste bli tätt mellan ökningarna i början och glest i slutet. Byta färg då och då så att mönstret blir fint.
Så här blev resultatet. Fegis inspekterar och verkar ge godkänt.