Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

Annandag Jul i Stockholm

Först på programmet ett biobesök: Roy Andersson senaste film Om det oändliga. Jag har tidigare sett  Sånger från andra våningen och En liten duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och det gick inte att ta miste på att det var samma filmskapare.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta: Kameran står still, och det lilla som händer, händer väldigt långsamt. Korta scener från verkligheten skildras i kallt ljus och med dämpade färger. Berättaren introducerar de olika bilderna: "Jag ser en man som ...", "Jag ser en kvinna som ..."
Vacker stillsam musik ackompanjerar svagt, han hade valt välkända sånger som Kärlekens tid och Stilla natt (den senare insjungen av Kammarkören Sångkraft såg jag i eftertexten).


När jag kom ut på stan efteråt kom jag på mig själv med att se gatulivet som i filmen : "Jag ser en kvinna som går över gatan med en barnvagn",  "Jag ser ett par som tar avsked av varann med en puss" ... Filmen berörde mig, den fick mig att sakta ner tempot och jag kände mig varm inombords.

På väg mot Oscarskyrkan upptäckte jag att Historiska museet var öppet. Jag åt dagens soppa (blomkålsoppa) i museets restaurang och hade också tid att gå runt lite i utställningen Medeltida klanger. Jag tittade på de gamla gotländska orglarna (eller snarare rester av dem) som finns där.

Orgelhuset från Sundre kyrka, byggd 1370.
Hål för 18 manualtangenter och 8 pedaltangenter

Tangentbordet på Norrlanda kyrka. 1400-tal
Halvtonstangenterna har en egen övre rad. 

Jag beundrade också det här vackra broderade krucifixet, gjort av Helena Larsdotter Lindelia i Eksjötrakten i slutet av 1600-talet. Det var ovanligt med kvinnliga textilkonstnärer på den tiden. Men Helena kunde faktiskt försörja sig på broderi.

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Vom Himmel hoch (Av himlens höjd), Es ist ein Ros entsprungen (Det är en ros ...) och Wie schön leuchtet uns der Morgenstern (Var hälsad ...).Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Några franska stycken fick vi också lyssna till, som den fantastiska Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

Ett nytt grepp var att ha en kamera på orgelläktaren och visa organisten in action på en skärm där framme. Det gör att man upplever konserten mera live.

Koret med bildskärm på orgelspelbordet

En upplevelserik annandag jul! Det är en förmån att bo så nära storstan och ändå på landet. Det kulturella utbudet är stort bara en timmes pendelresa bort.

Guldbaggevinnarna 2014 är ...

I kväll sänds Filmgalan och för en gångs skull känns det extra spännande, eftersom jag faktiskt sett två av de filmer som är nominerade till flera guldbaggar. Och ytterligare en ska jag se nästa söndag. Jag går annars inte så ofta på bio, det beror väl kanske mest på att utbudet på hemmaplan inte är så stort.

Cetonia aurata, gräsgrön guldbagge 

Filmvärldens guldbagge är en tung pjäs på 1,2 kg som skapades av konstnären Karl Axel Pehrson år 1964. Han lär ha sagt så här: "Guldbaggen brukar flyga i solskenet på sommaren. Den skimrar nästan som en filmremsa då den flyger förbi. Något av dess sätt att uppträda och leva kan väl vara gemensamt för filmens."

Benny Anderssons guldbagge från 2013

Av de filmer som nominerats i olika kategorier har jag sett Återträffen och Monica Z och närmast på tur står Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Vad gäller Återträffen så var ju kritiken först översvallande positiv och jag hade stora förväntningar på filmen. Men jag tyckte den var överdriven och hade för mycket av "att ge igen", även om filmidén är genial och sättet att skildra hur klassklimatet varit är originellt. Filmen berörde mig, men kändes samtidigt ytlig. Jag tänker på min egen skoltid. Visst fanns där en hierarki. Minnena är bleka och osammanhängande, och skulle jag jämfört mina minnen av vissa situationer med mina klasskamraters tjugo år efteråt, skulle de säkert vara mycket olika. Idag diskuteras mobbing och vuxnas ansvar för att ingen ska känna sig utanför. Nu har det kommit negativ kritik av filmen också, och jag tror inte den får guldbagge som bästa film.

I Monica Z var igenkänningsfaktorn hög. Edda Magnason gör huvudrollen fantastiskt bra. Helt rätt om hon får en bagge för bästa kvinnlig huvudroll! Både utseende och agerande gör att jag glömmer bort att det faktiskt inte är Monica Zetterlund jag ser på filmen. Kul att andra kändisar från sextiotalet som Povel Ramel, Vilgot Sjöman och Tage Danielsson också dyker upp. Edda sjunger Monicas vals, Trubbel och andra låtar med  Monicas röst. Själva storyn är naturligtvis inte helt dokumentär utan extra kryddad, för att det ska bli en bra film.

Hundraåringen ... har jag läst och skrattat åt, en härlig story, undrar om filmen verkligen kan leva upp till det? Ofta blir jag besviken på filmen om jag läst boken först och gillat den. Men kanske inte den här gången. För jag kan tänka mig att Robert Gustafsson är som klippt och skuren för huvudrollen.

Naturupplevelser inomhus

Glaciärerna på Arktis och de tropiska miljöer där våra julkryddor odlas ligger inte nästgårds precis, men kan ändå upplevas på en och samma dag. Jag fick ett brett spektrum av naturupplevelser under en av mellandagarna inne i Stockholm, på och omkring Naturhistoriska riksmuseet (där f ö delara av julkalendern om familjen Hedenhös spelades in).

Takkupolen i Naturhistoriska riksmuseet

På Cosmonova visades filmen Arktis som handlar om isbjörnarnas tuffa livsvillkor. När jordens klimat förändras blir deras liv en verklig kamp. En underbar film om en isbjörnsfamilj, med vackert natursceneri på den stora filmkupolen.


Utställningen  Life - a journey through time av Frans Lanting, en holländsk fotograf, var helt fantastisk. De stora vackra bilderna var inte försedda med någon text om vad de visade eller var de var tagna, det kunde vara mikro eller makro. Vackra mönster att njuta av oavsett motiv. Hans tanke är att med en serie bilder illustrera livets utveckling och människans relation till naturen i olika miljöer.

På gångavstånd från Naturhistoriska ligger Bergianska trädgården. Sommartid bjuder den på prunkande miljöer, så här års får man ut mer av ett besök i Edvard Anderssons växthus. En rik grosshandlare som testamenterade hela sin förmögenhet till skapandet av denna vinterträdgård. Spännande att se hur kaffe, kakao, kanel, mandel och andra julkryddor växer.

Japanska trädgården

Edvard Anderssons växthus

Vacker knopp - tror att det är en kungsprotea 

Kakaofrukter

Pomelo - stor citrusfrukt

Även i växthuset vintervilade vissa arter

En växt som som vilade nu var jätteknölkallan. Denna stinkande sällsynthet blommade i somras, den skulle man sett! En över 50 kg tung knöl som gav en 194 cm hög blomma. (Följ länken och läs!)

Jätteknölkalla - Pressbild
Foto: Gunvor Larsson

Mezzosopraner av rang

Vi fick inbjudan till Anders Hansers biograf med visning av två filmer han gjort om två mezzosopraner - hans egen mor Hanser Lina Göransson och Kerstin Meyer. 20 år skiljer dem åt, den förstnämnda gick bort 1992, medan den sistnämnda firade sin 85-årsdag för ett par veckor sedan.

Hanser Lina var vallkullan, vars vallåt Hugo Alfvén tog med i sin Dalarapsodi. Det blev Stockholmsoperan några år och hon spelade bland annat med Jussi Björling, men det livet passade inte henne riktigt, hon bytte till en mångårig konsertverksamhet istället. I filmen fick vi höra henne sjunga ännu i hög ålder till sin makes orgelspel, här finns ett smakprov.

Lina Hanser, bilder från Anders Hanser Produktion

Kerstin Meyer hade en helt annan bakgrund. Hon var på sitt första operabesök som liten flicka, och ringde själv på hos en pianofröken för att få lektioner, när hon var fem. Hennes lista av operaroller i Stockholm, Berlin och  Hamburg är gedigen och hon har gjort gästspel på operascener världen runt. Cancer på stämbanden satte stopp för sången, men hon blev chef för Operaskolan och sen gör hon musicaldebut vid 84 års ålder!
Och döm om vår förvåning när Anders Hanser efter den andra filmens slut öppnar dörren och in kommer Kerstin Meyer i egen hög person.

Kerstin Meyer och Anders Hanser

Fantastiskt roligt att få träffa denna mycket pigga 85-åring! Hon berättade att hennes mamma lyssnat på Hanser Lina, när Kerstin var liten flicka. Det finns inte mycket inspelat, men en i publiken hittade Säterjäntans söndag med Hanser Lina på Spotify. Kerstin gladde sig åt att Anders Hanser gör dessa dokumenterande filmer.
 
Detta var mitt andra besök på Anders Hansers biograf (mitt första var hans film om Sidenvägen), och troligen inte det sista. I en angränsande lokal finns nu ett litet galleri. Just nu fanns där skulpturer i lera och i glas av Kjell Jansson i Mora och på väggarna hängde några av fotograf Hans Hammarskiölds mästerliga blombilder. Intressant att titta på medan vi bjöds ett glas vin i pausen. Det är konstnärer som Anders Hanser gjort filmer om, som får chansen att ställa ut här, och vi fick som inledning på kvällen se filmen om Kjell Jansson, där han berättade om sin väg från bruksföremål till konst och från lera och brons till glas, som han betraktade som det ultimata materialet tack vare genomskinligheten.

Lär känna Kina - följ UR:s program!

På Kinaforum i lördags fick vi en förhandstitt på den kommande tv-serien Kina om Kina. Den verkar väl värd att följa. Starten går tisdag 30 oktober i STV 2. Till programmen finns en studiehandledning att ladda ner. 

Bildningsbyrån storsatsar på Kina. Hur ska det gå för det stora landet med sin rika historia som nu är på språng in i framtiden?

Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk och kultur, har skrivit boken Kinas vägval, från himmelskt imperium till global stormakt och intervjuas här av Anita Kratz.

36 radioprogram ingår också i satsningen. Det avsnitt som vi fick lyssna på var hette Innanför konstnärens Ai Weiweis höga mur. Anna Maria Höglund berättade om hur hon fått tillfälle att göra intervjun med denne regimkritiker och konstnär.

Kinaforum hade flera parallella programpunkter, det var svårt att välja.
Jag lyssnade också på

• Anna Gustafsson Chen, bibliotekarie och översättare, som berättade om årets nobelpristagare i litteratur Mo Yan. Snart kommer nyutgåvorna av tre av hans romaner på svenska.
• Axel Odelberg, författare, som berättade om Sven Hedin och Gyllene templet. Hedins kopia ligger i byggsats men originalet i Chengde är världsarv och har renoverats.

Mer Kina-kunskap kan du få på webbplatsen http://www.folkbildning.net/kina/

Film om Sidenvägen i panoramaformat

Vi återupplevde minnen från vår egen resa längs Sidenvägen förra våren, när vi såg Anders Hansers fantastiska bildspel.

Anders Hanser var ABBA:s officiella fotograf och har sedan dess gjort många egna produktioner, som han visar på sin egen biograf. Biosalongen är liten, max 40 personer, men duken är i panoramaformat.  En av dessa filmer, "Oändligt är vårt stora äventyr", har han gjort tillsammans med Axel Odelberg, som är berättare i filmen.

Titeln syftar på Sven Hedins makalösa projekt, när han färdades på kamelkaravan genom ödsliga trakter i Asien. Hedin har själv dokumenterat resorna i texter, bilder och detaljrika teckningar. I sin strävan att göra sig ännu mer betydelsefull än han var, skarvade han nog också en del. Men ur detta omfattande material har Axel Odelberg gjort ett urval och tillsammans med Hansers fantastiska bilder gjort denna film.

Här är ett smakprov ur filmen.

Axel Odelberg har skrivit boken "Äventyr på riktigt", som är en biografi om Sven Hedin.
Hans senaste bok "Vi som beundrade varandra så mycket" tar upp Hedin som Hitlers ungdomsidol och Hedins starka nazistsympatier. I en recension beskrivs Sven Hedin som "mannen som hittade rätt i geografin, men gick vilse i politiken".

Filmen avslutas med en dikt av Karin Boye. Den låg uppslagen på Hedins nattygsbord vid dödsbädden.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd.

Sidenvägen går genom ökenprovinsen Xinjiang i nordvästra Kina med Kashgar belägen nästan 350 mil från Beijing.  Här följer några av mina egna bilder från marknaden i Kashgar april 2011. Läs gärna mitt tidigare blogginlägg om Sidenvägen.