Vad gör en författare till nobelpristagare?

Jag har inget svar på den frågan. De flesta år är det någon för mig helt okänd författare som poppar upp. Så var det 2017 också. Jag hade aldrig hört namnet Kazuo Ishiguro förut. Som motiveringen för nobelpriset angavs att han "i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen". Det fanns böcker av honom på biblioteket.

Jag lånade först Never let me go. (Titeln är engelsk även i den svenska översättningen.) Den är otäck i innehållet: elever på en internatskola är klonade människor, deras livsuppgift är att finnas till för att senare donera organ till riktiga människor. De har ingen identitet, inga minnen. Men det finns trots allt varma kärleksfulla situationer eleverna emellan.  Jag blev ändå ganska besviken. Det var berättarstilen jag inte tyckte om.  Titt som tätt stannar berättelsen ... personen minns något ... "det var som den gången då ... " och så ramlar man tillbaka till något som hänt tidigare. Jag läste ut boken, lämnade den på biblioteket och trodde mig vara färdig med Ishiguro.

Men sedan träffade jag bekanta som läst Återstoden av dagen  och som tyckte om den. Så jag bestämde mig för att läsa den också. Och den boken fastnade jag för! Den handlar om butlern som är så hängiven sin arbetsgivare att han nästan utplånar sig själv. Men utfärden i godsherrens bil på hans livs första semester får honom att släppa taget, våga leva, våga känna efter vad han tycker själv. Här passade författarens berättarstil och i det högtidliga språket fanns både humor och ironi. Läsandet skapade för mig bilder av hur den gamla automobilen gled fram på den engelska landsbygden genom alléerna vid de gamla slotten på 1950-talet. Och frågor om livet: Lever vi våra egna liv eller lever vi en illusion? De val vi gör i smått och stort, hur styr de våra liv?

Igår lånade jag ytterligare en bok av Ihiguro: Nocturner, med undertiteln Fem berättelser om musik och skymning. Den ska bli intressant att läsa, eftersom författaren har musik som stort intresse och har skrivit en del låttexter. Jag vill minnas att han under en intervju i samband med nobelprisutdelandet sa, att han i ungdomen hade haft planer på att bli rockstjärna.

Jag hittade följande film med korta presentationer av några av nobelpristagarens böcker översatta till svenska, de tre jag nämnt och fler därtill:

Lilla smycket - en bok av årets nobelpristagare

Häromdagen avslöjades årets nobelpris i litteratur: den franske författaren Patrick Modiano.

Jag hade turen att direkt få tag på bibliotekets exemplar av Lilla smycket. Verkligen en kort roman, bara lite över hundra sidor. Omslaget passar till miljön i boken, ett kallt och gråmulet Paris för en ung person som är på jakt efter någon att lita på, driven av sina minnen och drömmar.

Tonårsflickan som är huvudperson upplever ensamhet, hemlöshet och utanförskap. Hon känner inte tillit till någon utan upplever allt som tillfälligt. Allting väcker vemodiga minnen från barndomen.

Modianos språk är fint med noggranna detaljer, samtidigt som han håller en väldigt tunn gräns mellan det förflutna och det nuvarande: minne, dröm och verklighet - allt flyter ihop. Han lyckas verkligen få fram kylan i tillvaron. Det kändes så kallt att jag måste ta på mig tjocka sockar på fötterna och en extra tröja för att klara av att läsa boken.

Men jag undrar fortfarande över titeln: varför heter den "Lilla smycket" en direktöversättning från den franska titeln "La Petite Bijou"?

Här intervjuas Peter Englund just efter att priset tillkännagetts:

Jag har blivit intresserad av att läsa mer av Modiano, det finns fler böcker översatta till svenska. Och sen ska det bli intressant att höra hans nobelföreläsning. Han gläder sig säkert åt att komma till Sverige inte bara för priset; jag läste just att han har ett barnbarn här.

Mycket kultur och historia att ta till sig i Warszawa

Nästan var man än är i Warszawa ser man Kulturpalatset, stadens högsta byggnad. När den stod klar 1955 var den till och med Europas högsta. Vår guide påpekade titt som tätt under våra dagar i Warszawa att palatset står fortfarande kvar. Meningarna är delade om dess "skönhet". Många vill ha bort byggnaden, "Stalins gåva". Vår guide hörde nog till dessa, förmodligen mest för att den minner om förtryck.

Kulturpalatset

Warszawa har en brokig historia. Staden har härjats vid många tillfällen och drabbades särskilt svårt under andra världskriget, då den blev nästan totalförstörd. Men man har byggt upp Gamla stan i sin forna glans, helt fantastiskt att se. Man har bland annat tagit hjälp av 1700-talsmålningar av staden, gjorda av Bernardo Bellotto (Canaletto). Gamla stan är klassat som världsarv.

Charmiga husfasader i Gamla stan

Jag besökte Warsaw Rising Museum, ett museum som öppnade 60 år efter upproret, för att hedra de som kämpade och dog för ett oberoende Polen och ett fritt Warszawa. Det var ett krävande museum, jag hade inte Polens historia aktuell. Man kunde gå genom museet och följa de 63 dagarna, varje dag representerades av almanacksblad att riva av och läsa på (om man kunde polska). I montrarna i övrigt fanns dock mycket information även på engelska. Det handlade förstås mycket om det krigiska skeendet mot nazisterna men också om civilbefolkningens vanliga liv. Det var många besökande (detta museum är ett av de få som har öppet på måndagar), många skolklasser, så det blev lång kö för att se den korta 3D-simuleringen av en flygning över Gamla stan efter kriget. I ett hörn av museet fanns ett café med charmig 40-tals-inredning.

En modell av en gata i Warszawa 1944 uppbyggd i museet

Museets café

På en rundtur genom stan åkte vi genom det forna judiska ghettot. Före andra världskrigets utbrott var ungefär en tredjedel av stadens invånare judar. En liten del av muren finns kvar. Just nu låg där blommor sedan 19 april, dagen för ghettoupprorets början år 1943.

En del av ghettomuren

När man reser till Warszawa passar det ju att ha litteratur av en polsk författare som reselektyr. Jag hade med mig På vår gata av Isaac Bashevis Singer (1904-1991). Den handlar om den unge Singer som växte upp i en judisk familj på Krochmalnagatan åren före första världskriget. Jag såg på kartan att det var nära Allhelgonakyrkan, där vi hade konsert.  Den här boken är en novellsamling med berättelser från barndomen. På den tiden var Polen inte självständigt utan delat mellan Ryssland, Tyskland och Österrike. Författarens far var rabbin, domare och andlig ledare. Han hade en rabbindomstol i lägenheten och dit kom folk från kvarteret och bad om råd i sina liv, där förrättades bröllop och beviljades skilsmässor. Och den lille pojken lyssnade, funderade och fantiserade, säkert en bra grogrund för att bli författare. Singer fick nobelpris 1978.

Det finns fler kända personligheter, som har bott i Warszawa. Marie Curie (1867-1934) föddes på gatan Freta strax norr om Gamla stan och jag besökte hennes födelsehus, numera museum. Hon är den enda kvinna som fått två nobelpris, både i fysik och kemi. När det gäller fysik så är det bara två kvinnor som fått nobelpris, Marie Curie (1903) och Maria Goeppert-Mayer (1963). Hon forskade om det då nyupptäckta fenomenet radioaktivitet och upptäckte ett par radioaktiva grundämnen. I museet fanns en del av hennes laboratorieutrustning och det är inte svårt att förstå att hon fick skador och avled på grund av den joniserande strålningen.

Marie Curie - utställningen i hennes födelsehus

Den mest berömde Warszawabon genom tiderna är nog Frederic Chopin (1810-1849), som levde här halva sitt korta liv. Han har fått ett monument i den vackra Łazienkiparken. Vid förra besöket i stan hade vi turen att avnjuta en pianokonsert där.

Palatset på vattnet

Konsert vid Chopinmonumentet år 2005

Det lilla gulliga barockslottet Pod Blacha var stängt för renovering vid förra besöket. Där finns en stor utställning av orientaliska mattor

Pod Blacha (Tin-roofed Palace)

Utställningen med orientaliska mattor, här bönemattor

Om vi hade varit kvar en dag till så hade jag velat besöka Zacheta, en pampig byggnad som numera är centrum för samtida polsk konst. Just nu pågår där bland annat en imponerande textilutställning, The splendour of Textiles. Min man var där och här är några av hans bilder:

Zacheta, numera centrum för samtida polsk konst

Roliga textila idéer: Ett virkat radhus ...

... och en klänning av slipsar

Hade min mans slipsförråd varit större, hade jag kanske knyckt idén ...

Dröm och verklighet

Så var rubriken på lördagens temadag om Tomas Tranströmer på Nobelmuseet. Utställningen var uppbyggd kring fyra teman i hans diktning: jaget, naturen, musiken och världen. Förutom att se utställningen kunde man ta del av föredrag, diktläsning och musik.

När Tranströmer fick nobelpriset 2011 var motiveringen att han "i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga". Erik Bergqvist, själv poet, menade att Tranströmers speciella stil är lättillgänglig på så sätt att dikterna har "en attraktiv yta". Metriken ligger nära talet. Men dikterna har fler djup att upptäcka.

Det finns gott om översättningar till andra språk och Bergqvist menar att det visst går att översätta poesi, den kan till och med bli bättre genom att det nya språket tillför nya röstlägen. Även originaldikten är egentligen en översättning: från tanke till språk. Bergqvist har skrivit utställningskatalogen.

Ingen föds till nobelpristagare och för en poet är vägen till framgång inte alls given. Torbjörn Schmidt, litteraturforskare, berättade om Tranströmers författarskap. Efter den lyckade debuten med 17 dikter 1954  i två upplagor, med några dikter skrivna redan under gymnasietiden, blev det mer blandad kritik. På 60-talet skulle konsten vara experimentell och då passade inte Tranströmers sätt att skriva. Hans diktning var opolitisk, han fick kritik för att han inte tog ställning i samhällsfrågor. Hans diktning är nära tingen, det finns medlidande med ett vedträ kastat i brasan eller med en borttappad vante.

Är han Sveriges mest berömde insektsamlare? Ja det var i alla fall ett stort intresse han hade som barn. I montrarna fanns exempel på hans samlingar. Han har faktiskt fått en skalbagge uppkallad efter sig (Mordellistena transtroemeriana).

Jag läser Gläntan i en "glänta"

Tranströmer har ett nära förhållande till musiken. Många kompositörer har inspirerats av hans dikter och flera av dessa har tonsatts. Några har tillägnat honom sina kompositioner. Maurice Karkoff och Per Nørgard har skrivit musik för vänster hand för honom och noterna finns att beskåda i utställningen. Många dikter anspelar på musik och har titlar som Schubertiana, C-dur, Allegro. En boktitel som enligt Torbjörn Schmidt inte blev av, var Allegro för småfåglar; det blev Minnena ser mig istället.

En dikt heter Gläntan. Därför hade man hade inrett små "gläntor" i museet, hörn med en fåtölj på en matta av mossa och ett par diktböcker på en trädstubbe.  På grund av den hårda vintern här hade man fått importera mossa från Japan. Det som ser ut som en lampa är högtalare, där man hör Tranströmer spela piano.


I ett litet rum med en gullig modell av huset på Runmarö, där familjen Tranströmer har ett sommarhus, rullade en film med en intervju. En del av denna kan du se här:


Där fanns också en  fantastiskt fin bokbindarutställning. Länken leder till bilder av vad bokbindare från olika länder åstadkommit med Tranströmer-utgåvor. Otroligt vackra skapelser, många väldigt originella, t ex en (bild 25) gjord på getingbon från Runmarö.

Några bokbindaralster

Jag är inte så van att läsa poesi. Men jag har med behållning lyssnat på en del av de Tranströmer-tonsättningar som gjorts t ex av Ola Sandström. Och en del spridda citat har lagt sig i minnet. En favorit är den välkända Romanska bågar, som jag har citerat från i bloggen förut.

Några andra citat från dikter av Tranströmer:

• Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen (Första raden i 17 dikter)
• Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. (ur Gläntan) 
• Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket (ur Madrigal) 

Visning av utställningen, flöjtmusik (en sonat för soloflöjt av Bach), samtal, föredrag och diktläsning ... en givande dag som lockade till mer läsning av Tranströmers dikter.

Har du läst något av Mo Yan?

Jag har tagit mig igenom Ximen Nao och hans sju liv av nobelpristagaren Mo Yan. En bok på över 600 sidor tar lite tid. Den kunde nog kortats ner till hälften, tycker jag, utan att man förlorat på det. Men jag måste beundra författarens sätt att berätta skrönor så detaljrikt och fullt av bildspråk. Han har ett mycket grovkornigt och målande språk, man till och med känner hur det luktar och smakar.

Godsherren Ximen Nao återföds som olika husdjur i sin egen familj, men har kvar sitt förstånd som människa. Djurens olika personligheter kommer fram på ett humoristiskt sätt. Man märker hur livet utvecklas i Gaumi, den del av Kina, där författaren kommer ifrån. Det händer mycket i Kina på 50 år av jordbruksreformer och modernisering av samhället. Berättelsen myllrar av folk, tur att det finns en förteckning på personerna och deras släktförhållanden, som man kan kolla på ibland. Mo Yan dyker själv upp som en person i romanen och beskrivs med härlig självironi. Ibland citeras avsnitt från andra böcker han skrivit.

Jag föredrar annars böcker med vackert språk, att njuta av, där författaren, gärna med få ord, får läsaren att själv skapa bilder i fantasin.

Har du läst denna eller någon annan roman av Mo Yan? Hoppas du vill skriva vad du tyckte i en kommentar!

Spännande nobelprisvecka

Jag har haft tillfälle att lyssna på tillkännagivandena av tre av nobelprisen i år.

1. Först fysik, förstås. Det handlar om kvantoptik, växelverkan mellan ljus och materia. En fransman och en amerikan, Serge Harrosche och David Wineland, har lyckats mäta och styra fotoner och joner, utan att förstöra dem.
   Här är en populär beskrivning av fysikpriset.
   
   Hundra gånger så exakta klockor som dagens cesium har vi redan fått som en följd av denna forskning . Och kanske kan kvantdatorer komma snart.
   Priset gick alltså inte till upptäckten av Higgspartikeln i somras. Det var väl för tidigt, kanske nästa år?
   
   
2. Jag försökte också ta del av kemipriset, som handlade om G-proteinkopplade receptorer. Pristagarna heter Robert J. Lefkowitz och Brian K. Kobilka, båda från USA.
   Den ene presentatören började med att skrämma publiken (om det nu lyckades?) och den andra bad om en kopp kaffe, allt för att illustrera receptorernas stora betydelse för oss. Olika celler gör olika saker, receptorerna är deras känselspröt utåt. Utan dem skulle det vara kaos i kroppen.
   Jag förstod bara en bråkdel, men jag brukar trösta mig med att om det vore lätt att förstå, vore det inte värt ett nobelpris på 8 miljoner kr.
   Här finns en populär beskrivning av kemipriset.
   
3. Idag var det dags för litteratur och den kinesiske författaren Mo Yan fick priset! Vilken härlig motivering från Svenska Akademien: Mo Yan fick priset för att han "med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid". Jag blir sugen på att läsa. Jag har läst lite kinesisk litteratur, men inte något av honom.
   Jag hittade en recension av Ximen Nao och hans sju liv i Kinarapport nr 3/2012. Tyvärr har jag bara halva recensionen kvar för resten var baksida på tidningens korsord, som jag löst och skickat in.
   De två andra böckerna av Mo Yan, som finns översatta till svenska är Vitlöksballaderna och Det röda fältet, den senare har också blivit film. Kinarapport nr 4/2003 var en temabok om kinesisk litteratur och där hittade jag ett litet utdrag ur Det röda fältet.
   Översättaren Anna Gustafsson Chen skriver bloggen Bokberget om kinesisk litteratur. Det finns inget inlägg än om nobelpriset, men jag hittade ett par tidigare inlägg om Mo Yan 
   
   Ingen kvinna, varken i fysik, kemi eller litteratur alltså. Som oftast blev det även i år män i 60-årsåldern. När det gäller fysik så har bara 1 % av nobelprisen har tilldelats kvinnor: Marie Curie år 1903 och Maria Goeppert-Mayer år 1963, det är 2 kvinnor av totalt 194 pristagare.