Jag lånade först Never let me go. (Titeln är engelsk även i den svenska översättningen.) Den är otäck i innehållet: elever på en internatskola är klonade människor, deras livsuppgift är att finnas till för att senare donera organ till riktiga människor. De har ingen identitet, inga minnen. Men det finns trots allt varma kärleksfulla situationer eleverna emellan. Jag blev ändå ganska besviken. Det var berättarstilen jag inte tyckte om. Titt som tätt stannar berättelsen ... personen minns något ... "det var som den gången då ... " och så ramlar man tillbaka till något som hänt tidigare. Jag läste ut boken, lämnade den på biblioteket och trodde mig vara färdig med Ishiguro.
Men sedan träffade jag bekanta som läst Återstoden av dagen och som tyckte om den. Så jag bestämde mig för att läsa den också. Och den boken fastnade jag för! Den handlar om butlern som är så hängiven sin arbetsgivare att han nästan utplånar sig själv. Men utfärden i godsherrens bil på hans livs första semester får honom att släppa taget, våga leva, våga känna efter vad han tycker själv. Här passade författarens berättarstil och i det högtidliga språket fanns både humor och ironi. Läsandet skapade för mig bilder av hur den gamla automobilen gled fram på den engelska landsbygden genom alléerna vid de gamla slotten på 1950-talet. Och frågor om livet: Lever vi våra egna liv eller lever vi en illusion? De val vi gör i smått och stort, hur styr de våra liv?
Igår lånade jag ytterligare en bok av Ihiguro: Nocturner, med undertiteln Fem berättelser om musik och skymning. Den ska bli intressant att läsa, eftersom författaren har musik som stort intresse och har skrivit en del låttexter. Jag vill minnas att han under en intervju i samband med nobelprisutdelandet sa, att han i ungdomen hade haft planer på att bli rockstjärna.
Jag hittade följande film med korta presentationer av några av nobelpristagarens böcker översatta till svenska, de tre jag nämnt och fler därtill:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar