Yttre Hebriderna

Tänk så långt bort det låter. När jag berättade vart jag skulle resa, ställde sig många frågande. Var ligger det och varför reser man dit? Mitt svar blev: väster om Skottland på en ull- och vandringsresa!

Jag och min reskompis Ulla tillbringade en dag i Edinburgh först. Vi gick på National Gallery Modern One, som har ett ovanligt intressant sätt att visa sin konst. Inte kronologist eller efter stil. Istället har varje rum ett tema ( t ex Face to Face, Piece, Sorrow). Man vill ge besökaren en upplevelse av att konstverken talar med varandra och visa hur idéer återkommer och utvecklas från surrealism till moderna installationer. Den här passar väl bra ihop med resans textila tema?

Jann Haworth (f 1942): Old Lady II

Så var det dags! Gruppen samlades och efter en lång bussfärd genom Skottland och försenad färja från Ullapool, kunde resan på Yttre Hebriderna börja. 

Huvudstaden Stornoway ligger på den nordligaste ön Lewis. Landet består av över hundra öar, varav 15 är bebodda idag. På vår resa kom vi att besöka flera av dem, från Lewis i norr till den lilla ön Eriskay i söder. Öarnas totala yta är jämförbar med Gotlands. De är glest befolkade, det finns säkert flera gånger så många får som människor. Får såg vi överallt, de var som en del av landskapet. 

Naturen var så varierande, från karga torvhedar och branta klippor till oändliga sandstränder. Många härliga vandringar blev det.

På västra kusten av norra Lewis var det branta klippor och fantastiska vyer. Lite längre söderut på fick vi gå i mer kuperad terräng och belönades med panoramautsikt. 

Vår trevliga guide, Alison, mitt i bilden

Den allra härligaste vandringen var på South Uist på en sandstrand som upplevdes som oändlig. Kraftig blåst och duggregn förstärkte upplevelsen.

Härlig fikastund i lä

Öarna har en lång historia, det finns t ex flera stensättningar nära varandra. Den största kunde vi inte besöka (där bygger man om besökscentrat). Undrar om det inte var väl så fint att komma till Calanais 3 med Alison som guide. Jag har varit vid Stonehenge, större förstås, men här blev jag imponerad på ett annat sätt. 

 

Stensättningen syns uppe på kullen

I sanddynerna på South Uist såg vi en utgrävningsplats med rester från bronsåldern, flera låga stenmurar av rundhus.  

Erika guidar...

...  guiden kompletterar med en app

Vi besökte Gearrannan Blackhouse Village på ön Lewis. En grupp "svarthus" höll på att förfalla, befolkningen flyttades, men klokt nog har man gjort en rekonstruktion. Inne i ett av husen fick vi lyssna på en äldre man som sjöng en gaelisk sång (om hemlängtan), och vi fick höra berättat om hur livet levdes då det fortfarande bodde ett par systrar i huset. 

Söder om Lewis ligger Harris och de båda öarna hänger ihop. Harris Tweed är välkänt. Det berömda tyget vävs fortfarande av folk som sitter hemma och väver. Vi träffade en vävare som verkligen älskade sitt jobb. Det gavs många tillfällen för oss att köpa tweed under resan, både metervara och små stuvbitar, för den som är gillar att sy. 

En vävare i visar och berättar

Så nöjd med tweedköpet

På "stora garndagen" var jag mer intresserad. Vi besökte Meg, vi såg hennes får och kunde köpa av hennes härliga garn. Hon håller till på Berneray och dit hade vi tagit färjan från South Harris. 

Meg och Erika utanför Megs hus

Garnet jag köpte hos Meg,
jag såg en uppstickad sjal som jag föll för

Samma dag besökte vi Uist Mill, där vi fick en demonstration av ullsortering och en intressant visning i spinneriet. Doft av ull och olja, och gamla slamrande välfungerande maskiner där ullen blev till det härligaste garn.

Stor skillnad på de olika ullsorterna

  

 

Lycka är att hitta ett vackert garn

Under vandringarna spanade vi efter fåglar och blommor, många samlade snäckor och vackra stenar. Från stranden på South Uist såg vi faktiskt en säl sticka upp huvudet.

Den svarta pricken är en säl, tro mig!

Vackra stenar på stranden

Ett knippe tång,
det kan man säkert göra något konstnärligt av

Eriskay är värd ett par extra rader. Ön ären liten pärla med bara 150 invånare. En av dem var vår glade och pratsamme guide. 

Letar de efter "Prince Charlie´s rose", som guiden berättat om?

"Välkommen" hälsar öns shop!
Det enda gaeliska ordet jag lyckades lära mig 

På Eriksay stickas en speciell variant av fiskartröjor, ganseys. De stickas i ett tätt femtrådigt ullgarn. Jag tog en bild i affären. Kanske får jag lust att sticka en sådan?

Det blev visst ett långt inlägg med ett urval av mina upplevelser. Stort tack till vår reseledare Erika. Hon fixade allt så bra, såväl strulet med försenade eller inställda färjor och förändringar det ledde till, som att ordna att vi fick vår mat även om vi glömt vad vi beställt  på allehanda formulär.  

Erika, engagerad och kunnig

Tack till alla härliga medresenärer! Många trevliga pratstunder, många glada skratt, fina minnen!

Erikas foto av gruppen 

Och det där med vädret? Vi hade ju räknat med alla väder varje dag, men fick flera dagar med bara solsken. Den sista långa vandringen på stranden i blåst och duggregn kändes helt prefekt, vi var klädda efter vädret.

Tack Ulla, för att du lockade med mig på denna resa! 

Brechts pjäs om Galilei

I lördags såg jag Galileis liv på Dramaten. För nio år sedan såg jag samma pjäs på Stockholms stadsteater. 

I mitt blogginlägg från 2013 har pressbilderna försvunnit och länken är bruten, men min text finns kvar. Där skrev jag om bakgrunden till Brechts pjäs, och vilka frågor den väckte då. 

Även nu finns en aktualitet i de frågor som tas upp. Hur förhåller vi oss till vetenskapliga fakta, t ex i klimatfrågan? Vi nås av "fake news" och "alternativa fakta". Politikerna pratar om paradigmskifte, så att ordet har tappat sin styrka. Men övergången från Ptolemaios geocentriska till Kopernikus heliocentriska världsbild, där Galileis forskning hade en enorm betydelse  -  där kan man tala om ett verkligt paradigmskifte!

Staffan Göthe spelar huvudrollen som Galilei. En krävande roll, som han verkligen passar i. Man får möta honom vid föreställningens början i en lång monolog, som kronologiskt sett är slutmonologen. 

Det ligger kanske i tiden att spela på mer avskalade scener med mindre dekor. Nu var den enda dekoren en stor, ibland snurrande, skiva, som förde tankarna till ett planetsystem.

En annan skillnad från föreställningen 2013 var antalet skådespelare: då tio, nu bara sex, trots att antalet roller som räknas upp i programbladet är över 50.  Tänk att de lyckas med så snabba scenbyten, att de upplevs som betydligt fler samtidigt på scenen under en stor del av andra akten, där skådespelarna frossar i lekfullhet och publiken får många tillfällen att skratta. 

Här är Dramatens trailer:

Intressant att jag såg pjäsen om Galilei, som brukar kallas "den moderna naturvetenskapens fader", just på Nobeldagen, den dag då priser utdelas till personer som "gjort mänskligheten den största nytta". Galileis experiment och observationer gjorde betydande avtryck, även om han inte fick gehör för sina idéer av samtiden. Det dröjde faktiskt ända till 1992 innan katolska kyrkan beklagade inkvisitionens dom. 

En resa att minnas ... vandring på S:t Olavsleden

Resan startade i Selånger.  Vi följde den gamla pilgrimsleden och åtta dagar senare nådde vi Trondheim!

Resan har först och främst varit en historisk resa med dagliga vandringar på en till två mil tillsammans med 19 medvandrare. Vi har mellan vandringarna åkt egen buss eller tåg. Vi har bara behövt bära en lättare dagsryggsäck.  Men visst har det känts i benen och ibland varit jobbigt med värmen. 

Nu har det gått några dagar sedan jag kom hem och jag ska försöka summera intrycken.

I boken om S:t Olavsleden står att vandringar i naturen ger "mjuk massage för själen" och jag är benägen att hålla med.

Det är mäktigt att färdas tvärs över Sverige och in i Norge -  från hav till hav - genom Medelpad och Jämtland i Sverige och Nord-Trøndelag och Sør-Trøndelag i Norge. Naturen skiftar: öppna vyer med böljande sädesfält, glittrande vatten, djupa skogar, blomstrande stigar. mäktiga forsar och vacker fjällnatur.

Selångerdalens odlingslandskap

   

 

Tännforsen med sitt mäktiga brus

Skalstuguvägen med fjäll i bakgrunden

Leangerbukta vid Trondheimsfjorden

Leden går genom Sveriges mitt. I Östersund fick vi en fin vandring till Frösön, där vi gjorde vårt "intåg i Sommarhagen". Tänk så inspirerad Wilhelm Peterson-Berger måste ha blivit av utsikten han hade från sitt arbetsrum!

Utsikt från Sommarhagen på Frösön

Frösö kyrka med den vackra 1700-talsklockstapeln

Men vem var då S:t Olav (Olav den helige eller S:t Olof som vi brukar kalla honom i Sverige)? Och varför har han gett namn åt leden?

Han hette Olav Haraldsson och föddes strax före år 1000. Som ung var han en hårdför viking, som härjade runt Östersjön, i Frankrike och i England. Han tog intryck av kristendomen och lät döpa sig i Rouen. När han utropade sig till kung, ville han bilda ett enat Norge och kristna landet, men motståndet mot hans maktutövning ledde till att han fick fly till Novgorod år 1028. Han ville återvända, seglade till Selånger och samlade fler och fler anhängare på sin väg genom Sverige mot Norge. I Stiklestad fick han möta stort motstånd och blev dräpt den 29 juli 1030. Då blev han en martyr som dog för sin tro och det gick snart rykten om att det skett mirakel där Olav gått fram. Han hade fått källor att springa fram, när han stötte sin stav i marken. Olav helgonförklarades, blev "Olav den helige" och hans kista flyttades till Nidaros, där man började bygga en katedral över hans grav. Och pilgrimer började vallfärda dit. 

Så tidpunkten för resan var mycket lämpligt vald. Vi fick vara med om att fira Olsokdagen på plats i Stiklestad den 29 juli. S:t Olav är Norges nationalhelgon och är viktig i Norges historia. I de kyrkor vi besökte fanns han ofta som staty eller altarskåp. Hans signum är kungakrona och yxa, ofta ett riksäpple och en figur som han trampar på (en symbol för att han besegrat hedendomen).

S:t Olof-staty från 1200-talet i Torps kyrka

Stiklestads kyrka är enligt traditionen byggd på den plats där Olav blev dräpt. Den sten som han lutade sig mot, när han fick sitt yxhugg, ligger under altaret i kyrkan. Vandringsleden till kyrkan gick genom en 3 km lång björkallé.

Olsokdagen 29 juli firas med många aktiviteter i Stiklested. Spelet om S:t Olavs liv från viking till helgon har spelats varje år sedan 1954, men det var inställt i år (och i fjol) p g a coronan. Vi fick dock se bildspel hopklippta av nyhetsnotiser om tidigare föreställningar och med scener från spelen olika år. Avslutningsscenen 2019 måste har varit magnifik att uppleva på plats. Skådespelarna bar upp stora band som vecklades ut till ett bautastort S:t Olavskors. 

Olsokhögmässa med biskopen i Nidaros
på den plats där spelen brukar framföras

 

Gula tagetes och röda isbegonier bildar ett Olavskors

Sista dagsvandringen startade i Vikhammer och gick längs Trondheimsfjorden. Man ska visst kunna se tornen på Nidarosdomen från Saksvikskorsen. Då har man 14 km vandring kvar. 

Ser ni tornen? Nej, vi var inte överens här ...

... men här!

Hur kändes det då att nå målet?

Att komma till fots till sitt mål efter ett par mils vandring, det är något annat än att dimpa ner i en turistbuss. Denna magnifika katedral! S:t Olav var kransprydd denna vecka och därför lätt att hitta bland alla statyer. Inuti kyrkan valv efter valv, mäktigt!

Kyrkan har tre orglar spelbara från samma spelbord. Vi fick chansen att lyssna till orgelmeditation med tema S:t Olav, en härlig upplevelse sista dagen i Trondheim! 

Vi vandrade gott och väl 10 mil av hela ledens 58. Därför var vi berättigade till diplom, Och visst var det lite högtidligt att sitta där, för att få diplomet underskrivet och stämplat, och sedan markera med en knappnål var man kom ifrån. Så nu finns Bålsta på Pilgrimscentrats karta.