Vårens tredje resa: tema musik

Jag hade turen att se ett uppslag i tidningen OPUS med rubriken: Musikresa till Dresden och Leipzig. Det är den resan jag gjort.

I slutet av mitt inlägg i höstas om vandringsresan i Tjeckien nämnde jag staden Dresden. På hemvägen fick vi då ett par timmars stadsvandring  i denna historiskt intressanta och mycket vackra stad och jag skrev i bloggen "... kanske en plats att återvända till för kulturella upplevelser".

Och nu blev det så! Bussresan från Skåne var lång, men Camilla Lundberg var vår musikciceron och hade mycket intressant att berätta under resan. Förstås blev det lite stickning också för min del.

I Dresden såg vi Trollflöjten på den berömda Semperoperan. En trevlig föreställning, som lockat även en yngre publik. Byggnaden är magnifik både i exteriör och interiör.

Dresden är verkligen ett kulturellt centrum. Staden bombades under andra världskriget och renoveras fortfarande för att återfå sin forna glans. 

Barockkomplexet Zwinger håller på att återuppbyggas

Den 102 meter långa furstelängden av porslinsplattor på Augustusstrasse

Frauenkirche blev totalförstörd men har byggts upp igen. Man har återanvänt många stenar, de har en mörkare färg. Det nersmälta tornkorset står i kyrkan som en påminnelse om kriget.  Här fick vi höra orgeln i samband med en lunchandakt. 

Dresden har många intressanta museer. I vårt späckade program fanns det bara tid till ett, och det blev Neue Meister i Albertinum. 

En flygel av Albertinum, med kupolen speglad i mittfönstret

Traugott Faber: Blick auf Dresden

I Leipzig gick vi också en stadsvandring. Även här finns mycket kulturellt att uppleva. Jag upplevde nog Leipzig som en mer levande stad än Dresden. Vi möttes t ex direkt av gatumusikanter när vi steg av bussen. För oss bjöds flera fina klassiska musikupplevelser.

Vår guide Isabel leder vandringen 

Gamla rådhuset

I Leipzig var vi på premiär på Lady MacBeth från Mzensk. Visst var vi stolta över vår svenska sopran Ingela Brimberg, som hade huvudrollen som Katerina Ismailowa. 

Oper Leipzig

Gewandhaus ligger mitt emot operan

Söndag kl 11 var det helt utsålt till de 1900 platserna i Gewandhaus. Vi fick höra musik av  Mendelssohn, två symfonier och en konsert för två pianon och orkester. Vid flyglarna satt två unga bröder (30 resp 26 år) från Holland, synnerligen skickliga. Som extranummer framförde de Aus Liebe will mein Heiland sterben, en aria ur Bachs Matteuspassion, i en mycket vacker version för två pianon. 

Det hade säkert varit en fröjd att få höra orgeln, den såg imponerande ut. På fasaden står "Res severa verum gaudium", vilket fritt översatt blir "Sann glädje är en allvarlig sak".

Är man i Leipzig så är det förstås Bach man tänker på i första hand, om man gillar klassisk musik. Vi fick höra Thomaskören, en av världens äldsta gosskörer, sjunga motetter. 

Mycket folk i kyrkan och en längre konsert än vi förväntat oss gjorde att jag inte fick möjlighet att fotografera Bachs gravsten i högkoret. Jag har varit i Leipzig för många år sedan på en körresa, så jag har sett den. 

Imponerande staty av den store Bach utanför Thomaskyrkan

Vi fick en guidad visning på Bach-museet, där det i shopen fanns både kaffebönor med kakformar med hans profil. Inte helt tokigt, han skrev ju faktiskt en Kaffekantat, en av hans humoristiska profana kantater.

Vid detta spelbord har Bach suttit

Avskedslunchen på Auerbachs Keller måste jag också nämna. Stadens äldsta restaurang, vars historia går tillbaka ända till 1400-talet, där vi serverades en utsökt fyrarättersmeny.

Lax elegant serverad

Som dessert fick vi "Leipziger Lerche", men  i en annan variant än den vanliga, som är en mazarinliknande kaka med mandelmassa med ett kors av deg över. 

Lärkan sjunger ju vackert, men den har sedan medeltiden också ansetts som en delikatess. Den bakades in i en paj med örter och bands ihop med snören. Miljövänners protester mot jakten på lärka under sent 1800-tal ledde till att lärkätandet förbjöds. En smart konditor i Leipzig hittade då på detta bakverk. Då skulle det ligga ett körsbär i botten som symbol för fågelns hjärta. Numera görs "lärkan" i alla möjliga varianter.

Efter fyra späckade dagar var det dags för bussresa till Skåne igen. För min del blev det dessutom tågresa Bålsta - Helsingborg, men först efter en extra dag hos goda vänner i Råå. Vi gjorde en utflykt till Sundsgården, där jag hade min första lärartjänst för 50 år sedan. Just denna kväll bjöd musiklinjen på en trevlig konsert. 

Sundsgården

Resan blev minnesvärda dagar med mycket musik tillsammans med likasinnanade reskamrater. Jag är så glad att jag tillfälle att uppleva den.

Norma på Folkoperan

"Vi tänder nya tankar genom orädd opera". Så presenterar Folkoperan sig på sin hemsida. Igår såg jag Norma, den sista föreställningen denna säsong. Och visst stämmer det att Folkoperan är nytänkande, det har de visat flera gånger.

Fullsatt salong, programbladen var slut ... ja nog har denna uppsättningen blivit populär. Med all rätt.

Så här såg det ut när orkestern börjat inta sina platser. De upptar en stor del av scenen, tänkte jag. Var kommer skådespelarna att få plats att agera? 

Orkestern innan föreställningen började (egen bild)

Det fanns en fiffig lösning på det. Orkesterscenen lyftes upp och skådespelarna agerade under orkestern och kunde komma upp på trappor under scengolvet. 

Ett par bilder från Folkoperans mediearkiv:

Norma med delar av kören i bakgrunden, orkestern ovanför

Operan känns tidlös. Den skrevs 1831 av Vincenzo Bellini och utspelar sig i Gallien  (ett område som domineras av nuvarande Frankrike) under 50-talet f Kr. 

I min bokhylla hittade jag ett program från Kungliga Operans uppsättning av Norma, som jag tydligen såg den 29 okt 1997. Jag minns inte hur  jag upplevde operan då, men förstår när jag läser och ser bilder i häftet att det var ganska annorlunda. 

I denna föreställning står musiken står verkligen i centrum. Det normala i operasammanhang är ju att orkestern befinner sig nere i sitt dike och beroende på var man sitter ser man mer eller mindre av musikerna. Dirigenten brukar man mest se i början och slutet av akterna. Men här har man allt synligt framför sig.  Ouvertyren upplevs som en härlig konsert. När de sedan musicerar på hög höjd under akterna kan man även då följa dirigentens rörelser. Mycket intressant! 

Något om Bellinis musik: Casta Diva är den sång alla känner till, men hela operan är fylld av vackra melodislingor i långa, långa linjer. Det är italiensk bel-canto-tradition när den är som bäst, vacker klang och teknisk sångskicklighet. Det krävs mycket av sångarna, speciellt av den sopran som har rollen som Norma. Hon är på scenen nästan hela tiden och ska gestalta denna komplicerade kvinna med så mycket av både vrede och passion i sig samtidigt som hon är prästinna med kyskhetslöfte och auktoritet. Fina samsjungna duetter får man också njuta av.

På scenen finns ingen dekor alls. Några föremål finns med: ett par böcker, en madrass för Normas två barn i en kort scen och så förstås dolken. Mycket lämnas åt åskådaren, det är som om handlingen sker i åskådarens fantasi, helt genialt!

Efter denna tretimmarsföreställning klingade Bellinis musik länge i mig. Så glad att jag fick tillfälle att uppleva den! 

Sång hela veckan!

Vilken härlig vecka i Bräkne-Hoby! Vocal Camp har funnits några år, men för mig var evenemanget helt okänt, tills jag deltog digitalt i några workshops förra sommaren.

Men nu har jag varit där. Fem härliga dagar sprängfyllda med musik! Utmärkta sångpedagoger och körledare höll i sångövningar och workshops i lokaler på folkhögskolan. Blekinge Jazz & World pågick parallellt - i år var det deras 20-års-jubileum. Jag bodde i ett rum på folkhögskolan. Utmärkt mat serverades i skolans matsal. Varje kväll var det konsert i kyrkan eller i Synvillan (gamla gymnastiksalen). 

Blekinge folkhöskola

Bräkne-Hoby kyrka

Exempel på sånger vi jobbade med

Jag hade försökt få med någon körsångare från mina två körer, men alla tyckte att Blekinge låg för långt bort. Visst - det blev 56 mil bilkörning för att komma dit - men det var det värt.

Fokus låg på ensemblesång och vi hade delats in i mindre grupper.  Det föll väl ut:  i vår lilla ensemble, som gick under namnet "Gott och blandat",  hade vi ganska lika röster och god körvana, och det var väldigt roligt att sjunga tillsammans.

"Gott och blandat" 

Staffan Paulson håller en workshop

Konsert i kyrkan

Att sjunga tillsammans är "som att skapa magi". Så sa den yngsta deltagaren, när SVT Blekinge kom på besök. Och jag håller med! 

Sista dagen hade vi en avslutningskonsert. Hela gruppen framförde två sånger vi jobbat med tillsammans och varje ensemble sjöng en egen sång. Den entusiastiska publiken utgjordes till största delen av deltagarna i Jazz & World. De hade sin avslutningskonsert på onsdagskvällen och då satt vi sångare i publiken. 

Så här lät det på avslutningen. Ett varierat program, mycket sångarglädje! "Gott och blandat" sjunger ca 10 minuter in i programmet.

Två workshops finns också på youtube. Titta gärna, här finns länken. 

Camilla bad oss skicka med denna text:

Aktiviteten sändes under Vocal Camp 2022. Hjälp oss fortsätta ordna schyssta sångaktiviteter genom att bidra med en liten slant, t ex 75 kr för båda filmerna från Vocal Camp 2022.

Swish 123 088 2118

BG: 5508-9239

Fler bilder och filmer finns på Vocal Camps FB-sida. 

Jag kommer från nordöstra Skåne, bara ett par km från Blekingegränsen, så jag kände mig hemma vad gäller dialekten. De flesta deltagarna kom också från Skåne och Blekinge. Jag hade inte tänkt på detta förut, men man känner sig extra välkommen när man delar språket. Vissa dialektala ord och uttal som jag inte använt på jättelänge kom till heders, såsom "vassegou", " räälit" och "roulet" och det kändes tryggt och skönt.

Det blev en lärorik och inspirerande vecka. Jag har redan noterat veckan före midsommar 2023 i kalendern. 

Annorlunda operaupplevelse i Karlstad

En nyskriven opera - en "industribarockopera" - som bygger på en gammal myt, kan det vara värt att åka till Karlstad för? JA! Wermland Opera har satt upp Eurydike på ett alldeles nytt sätt. 

Orfeus och Eurydike, detta kärlekspar från den grekiska gudasagan, på detta tema har det skrivits mycket musik: Monteverdis opera Orfeus, Glucks opera Orfeus och Eurydike och Offenbachs operett Orfeus i underjorden, för att nämna de mest välkända. 

I den här nya versionen skapad av Hans Ek och Linus Fellbom får vi uppleva myten ur Eurydikes perspektiv.

Vid introduktionen fick vi rådet av Hans Ek, som dirigerar föreställningen, att bara "åka med" - inte försöka förstå någon handling. Språken växlar och man hör både engelska, tyska, franska och rena nonsensspråk. Ibland sjungs det bara som en viskning på ett tonande z. 

Både text och musik är uppbyggda av små fragment av tidigare versioner sammanvävda med modernare tongångar. Einstürzende Neubauten, en avantgardistisk musikgrupp, är tydligen Eks favoritband och deras musik mixas med barockklanger och Offenbachs operett-tongångar. Så visst är kombinationen  helt barock. Det är egentligen otroligt att musiken kunde bli så fantastisk! Och framförd av en skicklig orkester blev musiken kvällens största behållning. 

Det sceniska är väldigt speciellt, inte vackert - tvärtom ganska läbbigt i underjorden. Slutscenen blir en stor härlig konstrast: Eurydike väljer att gå ut i ljuset, hon går i vatten, ljuset flödar och ger vackra speglingar. 

Karlstads operasalong är lite som en dockskåpsvariant av operan i Stockholm.  

Från operan har man vacker utsikt över Klarälven, där husen speglade sig vackert i vattnet, både före och efter operabesöket.

Det blev en trevlig och minnesvärd minisemester! Och solen sken, både i Karlstad som sig bör, och på resan dit och hem. 

Kulturella upplevelser i juletid

Än är inte pandemin över, men kanske håller vi på att lära oss leva med den? Munskydd på och vaccinationsbevis i mobilen - så kan vi ändå få uppleva kultur tillsammans igen!

Igår var det Annandag Jul och jag åkte in till Stockholm. Jag såg filmen The Father. Den handlar om en äldre man som drabbas av Alzheimers och hur kommunikationen mellan honom och dottern blir alltmer förvirrad och komplex. Vi som ser filmen får uppleva vardagen genom pappans sjuka hjärna, ett genialt sätt att berätta! Vad är verkligt och vad är fantasier?  

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. På väg dit gick jag förbi  Östermalmstorg.Torget var vackert julsmyckat och just då spelades In dulci jubilo på klockspelet i tornet på Hedvig Eleonora kyrka. 

Istället för att kräva vaccinationsbevis hade man i kyrkan stängt av varannan bänkrad och markerat var man fick sitta för att hålla avstånd. 

' 

Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Av himlens höjd, Det är en ros utstprungen och Var hälsad sköna morgonstund. Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Ett par kompositioner över franska julmelodier fick vi också lyssna till bl a Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

En kamera på orgelläktaren visade organisten in action på en skärm där framme. Intressant att kunna följa musiken från organistens händer och fötter!  

I fjol var det mesta inställt, men i år blev det fler musikupplevelser under advent och jul. Vi hade julkonserter i båda mina körer och jag har haft tillfälle att ta del av andra körers framträdanden. 

Fjärde advent lyssnade jag på en oförglömlig konsert i Giresta kyrka med vokalensemblen VoNo och musiker från Drottningholms Barockensemble. Konserten hade rubriken Julnattens mysterier.  Ett omväxlande program med såväl klassisk körmusik och välkända jultoner som nyskrivet och improviserat med överraskningsmoment.  Aldrig hade jag väl trott att man kunde sjunga Blinka lilla stjärna till Pachelbels Canon, men det var just vad publiken fick göra! 

Jag fick också möjlighet att se Amadeus på teatern i Västerås. En fin föreställning med mycket musik. Det handlar om den påstådda rivaliteten och avundsjukan mellan Antonio Salieri och Wolfgang Amadeus Mozart, baserat på en pjäs som blev välkänd genom Milos Formans film år 1984. Praktfulla 1700-talskostymer och dito peruker, storslagen scengrafi! Föreställningen bjöd på mycket musik av Mozart med musiker från Västerås Sinfonietta på scenen. 

I januari 2021 skrev jag här i bloggen: " Det gäller att stå ut och se framåt. Dagarna blir längre, ljuset återvänder. Vaccin är på väg och snart är pandemin ett minne blott." 

Snart är året 2021 till ända. Visst har det ljusnat, vaccineringen har hållit på ett bra tag. Men pandemin får vi nog leva med länge. Men jag vågar hoppas och tro att 2022 blir ett bättre år!

Konsert på Kungsängens nya orgel

I går fick jag lyssna på en fin orgelkonsert i Kungsängens kyrka. Orgeln är ny, byggd av Ålems Orgelverkstad i Småland, men den har fasaden kvar från kyrkans första orgel, byggd av P Z Strand år 1832. Enligt den utförliga beskrivning vi fick, är klangidealet från den tiden också kvar: en varm, sångbar klang med många 8-fotstämmor.

Orgeln invigdes 1 dec 2019, så den har använts några veckor, men nu i helgen satsade man stort på  att sätta orgeln i centrum med flera konserter. I programmet för söndagens sista konsert stod att Mattias Wager skulle spela musik av bl a Bach, Mendelssohn, Price och Sandström, och då var det Price som lockade mig att åka dit. Och då undrar du nog vem Price är? Okänd för de flesta, tror jag. Mattias Wager presenterade henne (och för övrigt hela programmet) före konserten.

Florence Beatrice Price var en amerikansk svart kvinna med afrikanska rötter. Hon var på sin tid en erkänd pianist, organist, kompositör och pedagog. Hon gjorde sitt första framträdande som 4-åring och publicerade sin första komposition när hon fyllt 11. Hennes produktion består av symfonier och andra orkesterverk samt kompositioner för kör, piano och orgel, och många andra instrument, totalt över 300 verk. Oförtjänt bortglömd efter sin död, men hon börjar bli återupptäckt. När jag sökte inspelad musik av henne för ett och ett halvt år sedan, var det väldigt tunnsått, nu finns betydligt mer.

Jag hörde nämligen Mattias Wager spela en orgelsvit av Price i Konserthuset hösten 2018. Jag blev förtjust i musiken, som var inspirerad av gospel och amerikansk folkmusik och med spännande jazzharmonier. Det var inte lätt att få tag på noter och jag visste inte heller om jag skulle klara av att spela musiken, men jag beställde från ett amerikanskt förlag och så småningom kom häftet med Orgelsvit nr 1, fyra satser. Efter många, många timmars övning vågade jag framföra sviten i Skokloster sommaren 2019.

Tillbaka till konserten i Kungsängens kyrka. Mattias Wager spelade satserna Air och Tocatto (det ska stavas så: blandning mellan toccata och staccato?) och det är härlig musik att lyssna till. Mendelssohns Sonat nr 6 var också välkänd för mig. Den lät väldigt bra på den här orgeln. Vi fick också lyssna på några koralförspel dels av Sven-David Sandström, dels av J S Bach. 

Att avsluta konserten med Widors kända Toccata var ett bra grepp, festligare och pampigare än så kan det knappast bli!

Mattias Wager avtackas efter konserten

Filharmonins dag på Konserthuset

Det var öppet hus på Konserthuset igår lördag och det vimlade av folk i alla åldrar, även om det nog var barnfamiljer som dominerade. Massor av aktiviteter! Jag kom strax före kl 11 och då var det jättelång kö, långt ner mot Sergels torg, men huset är stort, så när de väl öppnat portarna var det bara att ta för sig av det som bjöds.
Det var familjekonsert i Stora salen, jazzkonsert i Grünewaldsalen, och möjlighet att prova olika instrument i korridorerna. Man kunde gå runt i de olika lokalerna, t ex se notbiblioteket med en hel hyllkilometer noter.

Musik-

saga i

 Stora salen, 

härligt att 

se så 

många barn i 

publiken!

Jazz i den vackra Grünewaldsalen

Konserthusets organist Ulf Norberg presenterade orgeln med fokus på de yngsta i publiken. Barnen hade bra koll på fakta om orgeln: instrumentet är 24 m brett, största pipan 11 m (Ulf frågade om de trodde skulle få plats i den ... jodå!) och minsta pipan 30 mm.  Vi fick höra hur de lät, den största som en vibration och den minsta gav en jättehög ton (han frågade hur många som hörde den tonen ... som ett hörseltest för oss äldre, och jag hörde den!). Naturligtvis fick vi höra en del orgelmusik också, bl a med orgelns trumpetstämmor.

Dagens roligaste för mig var nog att testa VR-tekniken (virtual reality) för att uppleva hur det känns att sitta i orkestern när de spelar Mahler. 

Visst syns det att jag gillade det!