Norma på Folkoperan

"Vi tänder nya tankar genom orädd opera". Så presenterar Folkoperan sig på sin hemsida. Igår såg jag Norma, den sista föreställningen denna säsong. Och visst stämmer det att Folkoperan är nytänkande, det har de visat flera gånger.

Fullsatt salong, programbladen var slut ... ja nog har denna uppsättningen blivit populär. Med all rätt.

Så här såg det ut när orkestern börjat inta sina platser. De upptar en stor del av scenen, tänkte jag. Var kommer skådespelarna att få plats att agera? 

Orkestern innan föreställningen började (egen bild)

Det fanns en fiffig lösning på det. Orkesterscenen lyftes upp och skådespelarna agerade under orkestern och kunde komma upp på trappor under scengolvet. 

Ett par bilder från Folkoperans mediearkiv:

Norma med delar av kören i bakgrunden, orkestern ovanför

Operan känns tidlös. Den skrevs 1831 av Vincenzo Bellini och utspelar sig i Gallien  (ett område som domineras av nuvarande Frankrike) under 50-talet f Kr. 

I min bokhylla hittade jag ett program från Kungliga Operans uppsättning av Norma, som jag tydligen såg den 29 okt 1997. Jag minns inte hur  jag upplevde operan då, men förstår när jag läser och ser bilder i häftet att det var ganska annorlunda. 

I denna föreställning står musiken står verkligen i centrum. Det normala i operasammanhang är ju att orkestern befinner sig nere i sitt dike och beroende på var man sitter ser man mer eller mindre av musikerna. Dirigenten brukar man mest se i början och slutet av akterna. Men här har man allt synligt framför sig.  Ouvertyren upplevs som en härlig konsert. När de sedan musicerar på hög höjd under akterna kan man även då följa dirigentens rörelser. Mycket intressant! 

Något om Bellinis musik: Casta Diva är den sång alla känner till, men hela operan är fylld av vackra melodislingor i långa, långa linjer. Det är italiensk bel-canto-tradition när den är som bäst, vacker klang och teknisk sångskicklighet. Det krävs mycket av sångarna, speciellt av den sopran som har rollen som Norma. Hon är på scenen nästan hela tiden och ska gestalta denna komplicerade kvinna med så mycket av både vrede och passion i sig samtidigt som hon är prästinna med kyskhetslöfte och auktoritet. Fina samsjungna duetter får man också njuta av.

På scenen finns ingen dekor alls. Några föremål finns med: ett par böcker, en madrass för Normas två barn i en kort scen och så förstås dolken. Mycket lämnas åt åskådaren, det är som om handlingen sker i åskådarens fantasi, helt genialt!

Efter denna tretimmarsföreställning klingade Bellinis musik länge i mig. Så glad att jag fick tillfälle att uppleva den!