tisdag 10 maj 2022

Färöarna - intryck från ett annorlunda resmål

Så här efterlängtad har nog aldrig en resa varit för mig! Färöarna april 2020, så var det tänkt, men nu har jag faktiskt varit där!

Landet bjuder en storslagen unik natur, där husen ligger inbäddade i vikarna mellan glittrande fjordar och dramatiskt stupande klippor. Lägg därtill workshops om färöisk stickning och ni förstår att det var en oförglömlig resa!

  

Flygplatsen ligger på ön Vágar i väster och vi fick uppleva storslagen natur på den ön redan första dagen, bland annat byn Gásadalur med vattenfallet Múlafossur. När vi gick ut för att beundra utsikten fick vi känna på rejäl blåst, så mössa och halsduk var ett måste. Vädret är ombytligt och växlar snabbt här mitt i Nordatlanten, men vi hade tur som slapp regn hela veckan.
Gásadalur med vattenfallet Múlafossur

Landet består av 18 öar, de flesta bebodda. Broar, färjor och tunnlar förbinder en del av dem. Vi åkte genom en ny tunnel, 11 km lång under vatten, det fanns till och med en rondell i tunneln. Många öar har bara en äldre befolkning, de yngre har flyttat in till Torshavn. Man hoppas att tunnelbyggandet ska underlätta för  barnfamiljer att bo kvar.

Fåren går fritt på kullarna (och vägarna). De är i majoritet. Det lär finnas 70000 får men bara 50000 människor i landet. 

Vi fick träffa en ung fårägare. Han berättade om fårskötseln och hur livet fungerar. Så har hans släkt levt i många generationer. Ingen kan leva på enbart fårskötsel numera, det är snarare ett sätt att leva. Man använder allt på fåret utom njurarna. Köttet hängs upp i visthus. De olika konserveringsmetoderna är saltning, fermentering och vindtorkning. Första smakbiten på årets kött får man på lille julafton. Vi fick provsmaka fermenterat fårkött och gårdens rullkorv samt rabarbersaft. Rabarber går bra att odla här, liksom potatis.

Gården producerar garn. De importerar merinoull och alpacka för att blanda med egen fårull. I deras butik kunde vi köpa garn och stickade produkter. Vi fick också se en en modern stickmaskin, som en 3D-skrivare för stickning. Plagget kommer ut helt klart utan sömmar. En  tröja blev helt klar på 60 minuter!

Vi besökte spinneriet Snældan. Det är det enda spinneri som är igång i landet. Vi fick en guidad tur om hur man tar hand om ullen och spinner den från entrådigt garn ända upp till femtrådigt garn. Guiden bar en traditionell kofta i bruna nyanser. Färöisk ull är av god kvalitet, den är sträv har rikt innehåll av lanolin, som gör att plaggen blir vattentåliga. Mönstren på tröjorna är inte bara till för att vara dekorativa, de blir också starkare och hållbarare.  

Här läggs sista handen vid de maskinstickade plaggen

En dagsutflykt till Sandoy, en av öarna söder om Torshavn, blev resans höjdpunkt. Vägen gick i serpentinvägar brant nerför berget till färjeläget. Där såg vi starten på en tunnel, som är färdigbyggd, men den invigs först nästa år.


Här syns tunnelöppningen

Framme på Sandoy togs vi väl omhand av Hanna, som serverade oss både lunch och middag. Vi fick god fisksoppa och färöiska specialiteter som torkat fermenterat fårkött och valkött till lunch.  Till middag, härlig lammstek och potatis. Och rabarberglass som dessert!

För några år sedan hade några kvinnor på ön startat med en stickning för skojs skull. De skulle sticka ett lapptäcke till en stor sten, 18 m i omkrets, knuten till en sägen om en trollkvinna. Hanna, som var en av initiativtagarna, visade oss stenen och berättade om projektet.  

Stenen till vänster nere vid vattnet är Trollkvinnans sten

Här är hennes gigantiska fotspår

Här kan du se en trevlig liten filmen om det originella stickprojektet!


Vid torrt väder i maj månad ska lapptäcksstickningen läggas på igen. Vi fick se den på skolans vind. 

Hanna berättar om stickningen

Trollkäringen

God mat serverades i Hannas hem

Vi bodde i Torshavn, världens minsta huvudstad med 20 000 invånare. En väldigt charmig, backig, småstad. Små svarta hus med grästak med näver under, med färgglada dörrar och karmar, ligger så tätt de kan. Tråkigt nog har inte alla hus stadigboende familjer, en del har köpt upp hus men bor på annat håll. 



Så här ser regeringsbyggnaderna ut

Nere från centrum syntes en konformad takspira på en modern kyrka.  Uppe vid kyrkan var det så här rofyllt och vackert. 


Nära den gamla kyrkan fanns en naturkyrkogård, en vilsam plats med mossklädda stenar och urgamla träd som fått ligga kvar och så här års mängder av påskliljor.


På våra utfärder från Torshavn gick vägarna ofta längs vattnet. På många ställen såg vi stora runda ringar, det är laxodlingar. Det är gynnsamt att odla lax här, eftersom vattentemperaturen ligger kring 10 grader året runt. 

Laxodling 

På restaurang Aarstova fick vi härlig lax och torsk på avskedsmiddagen

Hann ni sticka något, undrar du kanske? Inte mycket, men vi fick kunskap och inspiration. I två olika workshops fick vi lära oss mycket om färöisk stickning  och deras traditionella mönster.
Koncentrerade på mönsterstickning


Katrina berättade om de gamla färöiska mönstren. Intresset för och kunskapen om stickningen höll på att försvinna bland de yngre en bit in på 1900-talet.  En skräddare började då av eget intresse samla mönster och dessa uppmärksammades vid en industriutställning år 1929, vilket några år senare ledde till att en bok gavs ut, som sedan tryckts om och om igen. 

Katrin hade stickat provlappar med små förändringar av mönstret för att se hur det påverkar resultatet.

Vilka intresserade elever hon hade!

Katrin visar en typisk färöisk sjal

Här testar vi sjalstickning i entrådigt garn

Vi besökte flera garnaffärer och jag köpte förstås en del garn. Kanske blir det en färöisk sjal så småningom? Jag köpte en bok som heter "Strik med naturen" med många nyare stickmönster inspirerade av den färöiska naturen, där kan jag nog hitta en del inspiration.

Vår reseledare Jenny 

Jag är väldigt nöjd med resan, vi var en liten grupp, 13 personer inklusive Jenny, alla med ett gemensamt intresse, stickning. Och naturscenerierna överväldigade oss gång på gång!

Byn Gjögv långt norrut med sin naturhamn

Världens största brevlåda, över 7 meter hög, finns i den lilla byn Skopun på Sandoy. Som gjord för ett gruppfoto.