tisdag 29 maj 2018

Härlig energifylld konsert i Berwaldhallen

Vilken spännande tid det var strax efter sekelskiftet 1900! På en konsertintroduktion i Berwaldhallen blev det tydligt att det gäller både fysik och musik och att det finns kopplingar mellan dessa. Musikhistorikern Mattias Lundberg och fysikern Sören Holst diskuterade.  Camilla Widebeck från Vetenskapsradion ledde samtalet och gjorde ett program för radion, med rubriken En helt ny värld - 1900-talets revolution inom fysik och musik

Inom fysiken kom nya upptäckter som orsakade ett paradigmskifte: från Newtons absoluta tid och rum med en alltomfattande gravitationskraft, till Einsteins världsbeskrivning, där allt är relativt och graviation kan förklaras som en krökning i rum-tiden och Plancks kvantfysik, där materia och strålning är både partiklar och vågor. Inget är absolut och det finns en inbyggd obestämbarhet och slump i universum.

Inom musiken hade dur- och molltonaliteten nått vägs ände och något nytt måste komma: atonalitet och tolvtonsmusik men även musik influerad av olika länders folkmusik. Tolvton som kompositionsmetod blev inte så långlivad, men det finns faktiskt en psalm i psalmboken komponerad av S E Bäck, Du som gick före oss, Alla toner är lika viktiga, inte som i en tonal melodi, där grundton och ters är de klart viktigaste.

På konserten fick vi höra verk av Bartók, Szymanowski, Stravinsky och Enescu. Speciellt intressant var Szymnowskis violinkonsert med en mycket skicklig violinist, Nikolaj Znaider, som kunde få fram otroligt skira tunna toner. Här fanns både romantik och modernare klanger. Konsertens avslutande verk av George Enescu, Rumänsk rapsodi nr 1, var festligt och charmigt, byggt på olika folksånger.

Kvällens dirigent , Christian Măcelaru är enligt programbladet en skicklig violinist, samtidigt som violinsolisten tydligen är en efterfrågad dirigent. Undrar hur det låtit om de bytt roller i torsdagens konsert!

tisdag 15 maj 2018

Natur, naturfoto och Goldbergvariationer - en upplevelserik söndag

Naturen står i sin fägring, grönskan är skir. Det finns knappast något som går upp emot den svenska naturen i månaden maj. Målet för söndagens utflykt var Naturfotografiska i Hallstahammar.

Det brusade rejält i Sörkvarnsforsen i Kolbäcksån, där vi intog förmiddagsfikat. 
Sörkvarnsforsen
Den gamla kvarnbyggnaden vid Sörkvarnsbron

Eftersom det var sista dagen på utställningen Ryska naturfotograferna - Naturens skönhet, fick vi smaka på ryska specialiteter och se en bildvisning om utrotningshotade djur i Ryssland.

Uställningen var verkligen sevärd! Fantastiskt vackra bilder på djur och natur! Det stora landet erbjuder stor variation och där fanns bilder från olika miljöer, från stäpp och öken till arktisk miljö




På eftermiddagen var det konsert i Giresta, den sista i musikstiftelsens serie för den här terminen. Dansken Andreas Borregaard framförde Bachs Goldbergvariationer.

Andreas presenterade verket före framförandet. J S Bach själv kallade det Aria med olika variationer. Arian, som är en utsmyckad dansmelodi i långsam tretakt, följs av 30 variationer, som bygger på arians ackordföljd.  Variationerna är ordnade i grupper om tre. Nummer 16 kallas ouvertyr, vilket ger en lämplig tudelning med en välbehövlig paus i mitten, när verket framförs i sin helhet. Var tredje variation är en form av kanon med ökande avstånd mellan stämmorna. Trots (eller tack vare?) allt detta matematiska bygge låter det som fantastisk musik, där varje variaton är ett litet fint musikstycke.
Arian som inleder och avslutar
Och vem var då Goldberg? Han hette Johann Gottlieb Goldberg, kompositör, cembalist och organist, och var elev till J S Bach. Det berättas att Goldberg framförde dessa variationer för en greve som godnattmusik, när denne hade svårt att sova. Sant eller ej, men variationerna har väldigt olika känslolägen, tempi och rytmer, och visst finns där rogivande vaggsånger.

Normalt spelas Goldbergvariationerna på cembalo (som det är skrivet för) eller piano, och oftast bara aria och några variationer. Andreas spelade accordeon, en variant av dragspel, där bassidan inte innehåller färdiga ackord utan bara enskilda toner, vilket möjliggör ett friare sätt att fördela stämmorna mellan höger och vänster hand. Det är intressant att den gamla 1700-talsmusiken kan klinga så fint på detta mycket yngre instrument. Jämfört med ett tradionellt framförande på klaver gavs nu publiken bättre möjlighet att följa det virtuosa spelet, en njutning både för öra och öga. Ibland hade huvudstämman otroligt snabba passager även i vänsterhanden. Vilken prestation att framföra hela verket: inklusive introduktion och en kort paus i mitten var det en tvåtimmarskonsert!
Andreas Borregaard

fredag 4 maj 2018

Lunchteater - en hjärtevarm föreställning

Uppsala stadsteater har lyckats fint med att göra berörande teater i det lilla formatet. En humoristisk pjäs, Hunden som kom in från kylan, kombinerat med lunch i form av svensk husmanskost (köttbullar och potatismos) blev en varm upplevelse.
De två skådespelarna tar en selfie med polaroidkameran


Harry Friedländer visade en fantastisk förmåga att blixtsnabbt kasta sig mellan att spela hund, man och kvinna med tydligt olika kroppsspråk för de tre rollerna. Jag har ingen hund själv, men det var ändå väldigt mycket igenkännande i hundars rörelsemönster och mimik, speciellt de bedjande ögonen inför köttbullsburken. Privatdetektiven, spelad av Crister Olsson, blev efterhand en varmare människa när hunden kom in i hans liv. Och det går inte att säga vem som tog hand om vem.

En entimmes-pjäs spelad med minsta möjliga rekvisita i det lilla utrymmet, men med tänkvärda budskap. Ger man något av sin omsorg får man dubbelt igen. Alla vill känna sig behövda. Att öppna dörren och släppa in någon behövande ger kärlek i utbyte och en annan dag kan det vara ombytta roller.
Jag har själv en katt, han behöver mig, men jag undrar ibland om jag inte behöver honom ändå mer.

En härlig lunchföreställning som värmde långt efter att jag kommit ut på stan i det något svala men vackra vårvädret.