onsdag 21 november 2018

Körmusik skriven på 2000-talet

Det skrivs väldigt mycket fin ny körmusik, det är lördagens konsert med Radiokören  i Berwaldhallen ett bevis på. Fyra samtida kompositörer, tre amerikanska och en svensk, på programmet och en fullsatt konsertsal, inte illa!
 Radiokören. Pressbild, Foto: Arne Hyckenberg
Nutida instrumentalmusik uppfatttas ofta som svår och drar en smal publik. Men varför är det annorlunda med nutida körmusik? I samtalet som föregick konserten fick dirigenten Ragnar Bohlin den frågan. Han menade att det finns (oftast) en text att förhålla sig till och instrumentet, den mänskliga rösten, ligger oss nära. En handuppräckning visade att flertalet åhörarare vid presentationen själva sjunger i kör. Det kan vara några orsaker till att det är lättare att ta till sig körmusik än instrumentalmusik när det gäller nutida kompositioner.

Eric Banks deltog också i konsertintroduktionen. Förutom musik har han ett stort intresse och kunnande när det gäller olika språk, och scrollar man hans hemsida ser man exempel på kompositioner på ryska, japanska och estniska och många andra språk, även utdöda språk som sanskrit och avestiska. Banks har studerat för Eric Ericson och då lärde han sig förstås svenska. Kompositionen vi fick höra, This Delicate Universe, är tonsatta grekiska dikter. Satsen Beside an Open Window sjöngs på grekiska och engelska. Han påpekade att ordet universum är bildat av ordstammarna uni (en) och versus (mot) och hans tolkning: "med detta vårt enda liv kan vi vända vår uppmärksamhet mot en ensam sak". Jag blev nyfiken på övriga satser, hoppas få höra dem någon gång.
Eric Banks får applåder, Foto: Arne Hyckenberg
Intressant nog fick en kvinnlig kompositör också komma med: Stacy Garrop. Hennes tonsättning av en dikt Give me hunger börjar hårt och obstinat men avslutas mjukt med en längtan efter "ett litet mått av kärlek". På hennes hemsida finns en länk till en inspelning av sången i manskörsversion.

Konsertens längsta verk var det som tilltalade mig allra mest: Sirens av Mason Bates.
Sirener är väsen i grekisk mytologi, som med sin förförande sång lockar seglare. Det börjar och slutar med Odysseus möte med dessa väsen. I en annan lied-liknande sats är det seglare på floden Rhen som lockas av jungfrun på Lorelei-klippan. Stjärnhimlen med "himmelska sirener" med "änglars språk" får formen av en italiensk kärlekssång i sats 3.  En fjärde sats illustrerar sirenernas lockelse i en regnig grotta med en rituell indiandans där kören använder rytminstrument . I ytterligare en sats är det Jesus som kallar sina lärjungar: "Föj mig så ska jag göra er till människofiskare". En mycket spännande och annorlunda komposition!

Den ende av dagens kompositörer som jag kände till var Jacob Mühlrad, dagens huvudperson kanske man kan säga. Bara 27 år har han nått långt och har redan en gedigen verklista, trots att han fått kämpa med dyslexi. Konsertens titel Time var namnet på dagens uruppförande. Utgångspunkten är historien om Babels torn: språkförbistring och missförstånd i kommunikationen människor emellan. Mühlrad vill förena alla språk och har valt att komponera in ordet tid på många olika språk.

För ett år sedan hörde jag Mühlrads kompostion Kaddisch i Berwaldhallen med Radiokören och Eva Dahlgren. Titeln är en judisk bön för de de avlidna - utformad som ett samtal med farfar som överlevde Förintelsen.

Efter att kör och dirigent och närvarande kompositörer (Banks och Mühlrad) fått välförtjänta applåder blev det stipendieutdelning. Jacob Mühlrad fick ta emot ett stort stipendium (750 000 kr!) från Anders Walls stiftelse. Det blir spännande att se och höra vad denne unge tonsättare kan åstadkomma framöver!
Jacob Mühlrad och Anders Wall
Konserten spelades in och kommer att sändas i P2 fr 14 dec kl 19. Notera gärna det i kalendern, det har jag själv gjort. Konserten är väl värd att höras i repris.

söndag 18 november 2018

Min Shetland-sjal är klar!

Nu har jag använt mitt egenmålade garn från Shetland Wool Week. Det blev till en sjal.
Vår reseledare Margareta hade efter en tidigare Shetlandsresa stickat en sjal och  gav mig länken till mönstret knitty.com
Jag nystade på flaskor för att det upprivna garnet skulle slätas ut.

Jag hade repat upp det målade stycket som två nystan och nystade sedan om det ena för att få färgerna symmetriskt vid stickningen.

Mönstret var enkelt att följa, även för mig som inte har någon vana på spetsstickning. Bara rätstickning,  inga aviga maskor. Spetsmönstret fanns också grafisk form, lättare att följa än text, tycker jag. Där fanns också en ordlista med sticktermer, det behövdes eftersom jag inte är så van vid engelska förkortningar.

Jag började med att slå upp 18 maskor (spetskant + 2 maskor), ökade sedan enligt förslaget. När det ena nystanet var i princip slut, fortsatte jag med det andra, samtidigt som jag minskade på samma sätt. Jag fick hjälp av en väninna att blocka sjalen med hjälp av vajrar så att spetsarna framträder fint.
Sjalen på blockning

Jag är jättenöjd med resultatet:

 

Resultatet: en sjal i mina färger!

tisdag 30 oktober 2018

Stor festkonsert i Uppsala i fredags!

Den 26 oktober 1918 föddes Eric Ericson. Det firades med ett magnifikt 100-årsjubileum i Universitetsaulan i Uppsala i fredags.

För alla som sjunger i kör är Eric Ericson ett välkänt namn. Han har betytt otroligt mycket för svensk körklang och påverkat vårt körideal. A cappella-sången fick ett erkännande. Mycket reportoar som tidigare var okänd för svenska körer kom fram. Svenska kompositörer skrev ny musik för hans körer.

I samband med att Eric i dagarna skulle fyllt 100 år, hedras hans minne med konserter på många håll. TV gör en dokumentär i tre delar. Första delen sändes i lördags. Både denna och de två följande ligger på SVT play.


I Uppsala-konserten framträdde OD (Orphei Drängar) och UAK (Uppsala Akademiska Kammarkör).
Båda körernas nuvarande dirigenter, Cecilia Rydinger Alin och Stefan Parkman, har gått i Ericsons skola, sjungit i hans körer och lärt sig dirigering av honom. Eric var dirigent för OD i hela 40 år och han var UAK:s första dirigent.
Pianister, körledare och presentatör avtackas
Konsertprogrammet bjöd på stor spännvidd både vad gäller tid och stil. Allt från Monteverdi-madrigaler till nyskriven musik av Sven-David Sandström  och Karin Rehnqvist.
Rehnquists stil tycker jag mycket om och hennes tonsättning av den vackra dikten Bara du går över markerna tyckte jag blev en fin hyllning till körmästaren. Ett annat mycket njutbart stycke var Schuberts Ständchen med en av tenorerna i OD, Christian Boytchev, som solist.

OD sjöng Kung Liljekonvalje, en sång som oftast framförs av blandad kör. Den klingade fint och jag kan tänka att OD-isterna sjöng den med extra stor känsla, de framförde denna vid Erics begravning i Storkyrkan för 5 år sedan. Ingvar Lidholm skrev många verk för Erics körer. I den här konserten fick vi höra Kort är rosornas tid.

Extranumret blev Och flickan hon går i ringen specialarrangerad för båda körerna, en pampig och festlig avslutning.

onsdag 17 oktober 2018

Fler intryck från Shetlandsöarna

Vi tog färjan från Aberdeen i Skottland på kvällen och var framme i Lerwick på morgonen. Det var nog klokt att ta åksjuketabletter, för det blev bra gungigt. Vi hade visst haft turen att komma vid höstens första storm.
Lerwick Town Hall, bilden tagen från Fort Charlotte

Vi bodde på hotell i Lerwick hela tiden men gjorde flera utflykter åt olika håll: västerut till Sandness, norrut till öarna Yell och Unst, söderut ner till St Ninian's Isle. Vädret var omväxlande. Det sägs att man har fyra olika sorters väder varje dag på Shetland. Det gör landskapet spännande, naturens färger ändras hela tiden.

 
 

Vi besökte Jamieson's spinneri i Sandness och fick följa tillverkningsprocessen från ull till garn. Och det blev förstås en del köp i deras butik. De har över 220 färger på garnet, däribland 21 naturliga fårullsfärger.

Inte så lätt att välja rätt nyans

De ursprungliga Shetlandsfåren har olika färg, de är små jämfört med de framavlade fåren som är vita. Större djur ger mer kött och mer ull och är ullen vit kan den lättare färgas i alla färger. Men det blir allt fler som vill satsa på Shetlandsfår, driva fårskötsel i mindre skala och ekologiskt. Vi var hemma hos fårbonden Ronnie i Uradale sydväst om Lerwick. Det var roligt att se hans får och hur påpassliga vallhundarna var. Fåren går ute hela året. De har olika färg på ullen och ullkvalitén är olika dels beroende på vilken del av fåret den kommer från, men också beroende på betet där fåren går. Alla steg i hans garnproduktion är ekologiska.
Ronnie och några av hans får
Hundarna håller koll på fåren

 

Förutom mängder av får såg vi en del andra djur och fåglar också. För de fåglar jag hoppats få se, lunnefåglarna, var det tyvärr out-of-season så här i slutet av september.
Sälar både i vatten och på land
Havssulor på klipphyllorna
Gulliga shetlandsponnier
Den karga naturen är väldigt speciell. Om man ska få träd att växa måste de inhägnas, på grund av alla får, som går ute året om. Det blåser nästan jämt. Man har mätt upp så kraftig vind som 90 m/s, kanske blåste det ännu mer den gången, men mätaren blåste bort vid 88 m/s.

Vid St Ninian´s Isle fick vi känna på naturens krafter. En sandbank förbinder huvudön med en liten numera obebodd ö, som fått sitt namn av ett helgon och där man hittat silverskatter i en kyrkoruin. Vi gick en bit på sandbanken, det blåste kraftigt och det gällde att hålla i mössan. Landskapet påminde mig om Bretagne: plana klippor, branta stup och inrullande kraftiga vågor, oerhört vackert.

Från huvudön kan man åka färja över till Yell, där vi som valt att väva tweed stannade på Global Yell. Några i gruppen fortsatte med ytterligare en färja över till Unst för att träna spetsstickning. Längst ut på Unst kunde de på avstånd se fyren Muckle Flugga, Storbritanniens nordligaste punkt.

Shetland består av mer än 100 hundra öar, varav 16 är bebodda. Landets historia går tillbaka till vikingatid och befolkningen känner fortfarande stor samhörighet med Norden. Flaggan är blå med ett vitt kors, alltså skotska färger och ett nordiskt kors. Många ortnamn och gatunamn har nordiskt urspung.
På färjan till Yell fanns denna fornnordiska text
Scalloway var huvudstad fram till början av 1700-talet, då Lerwick fick den rollen. I stadens nya museum är huvudtemat The Shetland Bus, en motståndsrörelse som åkte på hemliga uppdrag mellan Norge och Shetland under andra världskriget.
Scalloway Castle, stilig ruin från 1600-talet

Det var intressant att se hur sticktraditionen frodas och förnyas och tas upp av moderna konstnärer och designers. Ett exempel är Nielanell studio där Niela Kalra designat stickade dräkter till spelmännen i Shetland Fiddlers (som spelade på invigningen av Shetland Wool Week). Vi träffade Niela i Hoswick på en workshop men även på invigningen.
Niela med några plagg från sin collektion
På en av öarna strax söder om Scalloway, East Burra, ligger studion Red Houss, där silversmeden Mike Finnie gör spännande smycken med inspiration från Fair Isle-mönster.
 

Strax intill ligger Burra Bears, där Wendy och dottern Robyn tillverkar nallebjörnar av gamla stickade tröjor. Så började det i alla fall. Nu räcker inte använda tröjor till, hon får restbitar från spinneriet och hon har också börjat använda nya material.

Att göra en resa tillsammans med andra som delar samma intresse och samtidigt uppleva ett land med dess natur och kultur är fantastiskt. Innehållsrika dagar fyllda av aktiviteter har gett mig så mycket att minnas och det tror jag alla i gruppen håller med om!
Glada Shetlandsresenärer vid hamnen i Lerwick
Foto: Margareta Tägt-Lee (vår kunniga reseledare)

lördag 13 oktober 2018

Shetland Wool Week

Jag fick chansen att resa till Shetlandsöarna och uppleva Shetland Wool Week, ett årligt evenemang (nu för 9:e gången) där får, ull och garn står i fokus. Det blev en fantastisk upplevelse, inte minst gemenskapen med andra som är lika sticktokiga som jag.
Så här många var vi vid invigningen.
Vi hade fått "läxor" att göra i förväg, bl a att sticka årets mössa. Elizabeth Johnston, årets patron (syns längst fram i mitten, klädd i blått) har designat den efter en gammal fiskarmössa. Mönstret heter Merrie Dancers. jag trodde namnet betydde "glada dansare", men det betyder "darrande dansare" och är det lokala namnet på norrsken.
Årets patron Elizabeth Johnston
Shetland Textile Museum fanns en monter med tidigare Wool Week-mössor och årsböcker med mönster.

Vi fick vara med på workshops tillsammans med lokala designers. En workshop var väldigt annorlunda. Vi fick ut ett maskinstickat tvåtrådigt stycke. Idén var att måla detta. Vi fick blanda och leka med färger efter fantasi. En del målade kraftigt i ränder, jag målade tunnare och friare, i nyanser av blått, turkos och violett, lite impressionistiskt. Sedan kördes "konstverket" i mikrougn 4 minuter och sköljdes efteråt. Jag har efter att jag kom hem repat upp garnet till två nystan, som jag så småningom ska sticka en sjal av.


En annan workshop handlade om att väva tweed. I små bordsvävar fick vi leka med olika färger på vävgarnet och med olika mönster. Min väverfarenhet är inte så stor och jag är inte duktig på  facktermerna på svenska, och därför blev det svårt, fast vi fick ut en liten ordlista. Men även jag lyckades väva en liten bit, som passar som duk på verandabordet.
Nöjda vävare håller upp dagens arbete
Min tweed-duk
Naturligtvis handlade det mycket om Fair Isle-stickning, en sorts flerfärgsstickning som ursprungligen kommer från ön Fair Isle sydväst om de egentliga Shetlandsörarna, lite för långt iväg för att kunna ses från färjan. Vår första workshop i denna teknik gick ut på att sticka en Fair Isle-brosch utifrån och in. Vi hade förberett genom att lägga upp 108 maskor och sedan stickade vi runt och minskade antalet maskor hela tiden. Hazel Tindall visade olika exempel på hur man kunde använda dessa stjärnor för att t ex göra en duk. Att sticka en sådan kan är också vara ett bra sätt att se hur olika färger passar ihop.

Hazel instruerar koncentrerade stickare
Självklart Hade Hazel sin egen stickning med,om det blev några minuter över
Min Fair Isle-brosch
Jag hade läst om Hazel Tindall i tidningen Hemslöjd (nr 3 2018) , "Världens snabbaste stickerska", hennes rekord är 262 maskor på tre minuter! Hon lärde sig sticka innan hon kunde läsa och skriva. När hon var barn var stickning ett sätt för shetländska familjer att få mat på bordet.

Många använder stickbälte. Jag fick också prova på detta hjälpmedel. Det är behändigt om man använder strumpstickor; stickningen hålls på plats. Nu använder jag i princip bara rundstickor till allt. Här är en video där Elizabet visar stickning med stickbälte.

Marion på Textile Museum med stickbälte
Donna Smith lärde oss tekniken att sticka en "hap", detta traditionella shetländska kvinnoplagg: en stor sjal att vira runt sig själv och ett barn eller att dra upp som en huva.  Man börjar med att göra en lång udd (det var hemläxan) Sedan plockar man upp maskor längs kanten. Mitten är en slätstickad kvadrat. 
Shetland har en gammal tradition i spetsstickning, ofta med sytrådstunnt ullgarn.
Donna visar hur man plockar upp maskor utmed kanten
Det vi hann göra var en "mini-hap". Jag tyckte det var krångligt med denna spetsstickning och ändå hade jag inte valt det tunnaste garnet. Den som är skicklig (och har god syn) kan göra otroligt vackra arbeten. Vår guide på Shetland museum & Archive visade en otroligt vacker sjal som hon stickat.
 
Donna visar starten på en hap i grövre garn

Vi fick prova på att spinna, några hade gjort det förut, men för mig var det första gången. Oj, så svårt att koordinera trampandet med att dra ut fiber och släppa efter i jämn takt. Det kräver övning och åter övning.
En eftermiddag var vi hemma hos Wilma Malcolmson. Det var fantastiskt  att möta denna "Fair-Isle-drottning"! Hon började med att berätta hur hon kan inspireras till sina ”blending colours” av ett vykort, ett fiskfat, en träpanel, ja allt! Hon visade otroligt vackra stickprover! 

Hennes barnbarn Terri Malcolmson har gått i Wilmas fotspår och visade sin arbetsbok med prover, från utgångsbild, mönster och färgval till färdigstickad provlapp. Föredömligt instruktivt - så arbetar ett proffs i stickning!
Terri berättar om hur hon designar
Vi hade förberett oss med att sticka en mudd. Vi fick välja mellan två olika mönster och fick sedan personlig hjälp med färgval. Jag ville förstås ha blå nyanser, och hon föreslog aprikos, en lite varmare färg, som konstrast. Bakgrunden ska också ändra färg när motivfärgen ändras. Variationsmöjligheterna är oändliga.
Wilma ger råd om färgval

Gruppens arbeten efter workshopen hos Wilma
Så här blev min Fair isle-stickning
Om man hade en stund över mellan olika programpunkter var det trevligt att sitta på museet och sticka. Man träffade deltagare från hela världen. På en stor karta uppmanades alla att hänga upp en liten lapp på sin hemort. 
På Shetland Museum & Archives hemsida hittade jag en trevlig film om Wool Week från ett tidigare år.


Visst låg fokus på handarbete och stickning i synnerhet, men det blev en hel del sigthseeing och naturuppleverlser också. Självklart också besök hos fårägare och i garnbutiker. Jag tänker skriva lite om det i nästa inlägg ...