Riksting om konstmusiken

I onsdags var det Riksting för västerländsk konstmusik i Stockholm. Jag hade inte möjlighet att vara med hela dagen, bara på eftermiddagen. Men det jag missade kan jag ta del av på webben, eftersom hela progammet livesändes på Berwaldhallens Youtube-kanal och kan ses i efterhand.

Det mest intressanta för min del var frågan om konstmusiken i Svenska kyrkan. Jag har en kantorsexamen från 1974 och det har hänt mycket med kyrkomusiken sedan dess. Min erfarenhet av arbete som kyrkomusiker är minimal, några år under 70-talet och enstaka vikariat under min lärarkarriär. Som pensionär vikarierar jag då och då.

Svenska kyrkan måste balansera mellan två ytterligheter, tradition och förnyelse. I min utbildning ingick gregoriansk sång som en viktig komponent i gudstjänstmusikens tradition, numera hörs denna sällan. Det varierar säkert mycket i olika församlingar. Kyrkomusiker ska ha en bred kompentens och se till att kvalitén upprätthålls. Förnyelse betyder tyvärr ofta att man anordnar speciella gudstjänster för att locka ovana gudstjänstbesökare, man ympar in andra mer lättillgängliga musikstilar. Men det är viktigt att förnyelsen sker med den tradionella kyrkomusiken som grund.

Det utbildas färre kyrkomusiker; de som är i tjänst får alltfler administrativa uppgifter och mindre tid för förberedelse för körarbetet och eget orgelspel. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar och därmed budgeten. Kyrkomusiker och korister framför gärna passioner och mässor, ofta med orkester, och det kostar förstås.

Det betonades att körverksamheten kan vara en livslång "hemvist" för koristerna, det finns körer för alla åldrar och i en och samma kör kan ålderspannet vara mycket stort. En härligt överspännande aktivitet! 

Konstmusiken når ut på olika sätt. Pernilla Eskilsdotter berättade om Klassisk morgon i P2, ett program som lockar många ovana lyssnare till den klassiska musiken, hon gav många härliga exempel på hur folk hör av sig till programmet med sina önskningar. Flera goda exempel från olika håll presenterades på några minuter, däribland en liten film om  Örkelljunga kommuns satsning på kultur för att motverka utanförskap.

Barnen är den viktigaste målgruppen, och Ron Daves Alvarez berättade med stort engagemang om musikens kraft i El Sistema, en rörelse grundad i Venezuela med nu världsomspännande.

Efter eftermiddagsfikat fick vi höra två sånger av Radiokören: Mendelsohns vackra Denn er hat seine Engeln befohlen (text från Ps 91:11-12) och den finstämda folkvisan Om alla berg och dalar, i arrangemang av David Wikander

På kvällen bjöds en gratiskonsert med titeln Unga musiker, ung musik i Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och solister. Tre nyskrivna verk framfördes. Det jag gillade bäst var Trumpetconcertino Surprise, skrivet av Benjamin Staern för just trumpetsolisten Filip Draglund, som jag tidigare hört i Giresta. (Han blev Girestastipendiat 2015.) Musiken var både lyrisk och lekfull. En fin avslutning på en givande dag.

Silkesodling i Sverige?

Anders Johansson Åbonde föreläser

I samband med resor i Kina har jag fått veta lite om silkesodling. Men inte visste jag att det gjorts allvarliga försök med sådant i Sverige, inte förrän jag lyssnade på ett intressant föredrag i Uppsala, anordnat av Svensk-kinesiska föreningen.
Anders Johansson Åbonde berättade om den forskning, som blev ämne till hans licentiatavhandling  Drömmen om svenskt silke.

Silkesodlingen började i Kina för flera tusen år sedan. Kunskapen hemlighölls länge, men spreds så småningom även utanför Asien, faktiskt ända till norra Europa. Silkesfjärilen har det vita mullbärsträdet som sitt värdträd och larverna (som vi ofta kallar silkesmaskar) livnär sig på bladen.

Anders Johansson Åbonde berättade att det gjordes försök med silkesodling i Sverige under tre olika perioder.

• På 1730-talet var utvecklingsoptimismen stor. Man planterade mullbärsträd, mest i Skåne, men även längre norrut, till och med i Norrland. Flera kända vetenskapsmän som Mårten Treiwald var pionjärer och Carl von Linné visade stort intresse. Vetenskapsakademin (instiftad 1739) skrev om försöken i sina skrifter. Drottning Lovisa Ulrika hade mullbärsträdsodling och silkesmaskar på Drottningholm. Man såg odlingen som nyttig för landet. Det var dyrt att importera lyxvaror. Hattpartiet stödde odlingen med bidrag.  Men när mössorna tog makten drogs bidragen in. Några kalla vintrar och regniga somrar gjorde också att intresset avtog.
  
  
•  Kring år 1830 tog silkesodlingen fart igen. Sällskapet för inhemsk silkesodling bildades och var aktivt i nästan sjuttio år. Sällskapet gav stöd genom att dela ut mullbärsträdsplantor och ägg av silkesfjärilen. Kemisten Jöns Jacob Berzelius, känd för  att ha upptäckt flera nya grundämnen och gjort atomviktstabeller, höll också på med mullbärsodling och var medlem i sällskapet.  Man hoppades göra odlingen till en ny folknäring, ett enkelt arbete, som kunde skötas av barn och kvinnor. Någon större produktion blev det inte. Under den tid sällskapet var verksamt var år 1875 extremt bra och då handlar det ändå bara om 11 kg framställt silke. Kungahuset stödde verksamheten och av det silke som producerades vävdes siden till kungliga textilier. 

•  Under några år i början av 1910-talet gjordes nya försök. Några var envisa nog att tro att det skulle fungera. Man såg att danskarna lyckats relativt väl. Det gjordes försök med olika sorters silkespinnare. Likaså försökte man få larverna att leva på annat, t ex på bladen på svartrot. Kanske det hade blivit fler experiment om inte första världskriget brutit ut.

Försöken med silkesodlingen i Sverige blev alltså aldrig någon höjdare. Mullbärsträden tog skada av de bistra vintrarna och silkesfjärilens larver angreps av sjukdomar. Man kan tycka att hela projektet var dömt att misslyckas på grund av klimatet. Men hade man inte försökt, hade man ju inte vetat ...

De olika stegen från silkesfjärilens ägg till kokong som hasplas upp till råsilke

Apropå silke....
På en resa i Sydafrika i våras köpte jag blått silke utan att riktigt veta vad jag skulle använda det till. Nu har det kommit till användning, faktiskt i två tröjor tillsammans med Baby Alpacka Silk och Silkhair med utgångspunkt i ett mönster i Drops design. 

I den första tröjan följde jag mönstret ganska noga, i den andra gjorde jag kortare ärm och randade efter hand, så att garnet skulle räcka till, och gjorde ett enklare hålmönster. I båda har jag det blå African Silk längst upp.

 

Sven Wollter, MAX IV och medeltida sånger ...

Tänk så mycket man kan få uppleva under en och en halv dag på Bokmässan i Göteborg. Det har blivit tradition att som pensionär resa dit. Ett myller av folk, utställningar och programpunkter att välja bland.

En fin programpunkt var intervjun med Sven Wollter. En pigg 82-åring har blivit författare. Boken har titeln Hon, han och döden. Den stora salen var helt fylld, många ville lyssna till hans speciella röst och säregna humor.

På Forskningstorget berättade Aleksandar Matic om de nya imponerande anläggningarna i Lund, MAX IV och ESS, båda superstarka "mikroskop". Absolut världsledande anläggningar när det gäller att studera materialegenskaper.
MAX IV, som invigdes så sent som i midsomras, använder synkrotronljus i röntgenvåglängder och ESS, som beräknas kunna bli klart till år 2023, använder neutroner. MAX IV är lika stort som Colosseum i Rom.

 

Jag rekommenderar den här lilla trevliga filmen om hur MAX IV fungerar! 

Ett lite udda ämne på Forskartorget var uråldriga musiktraditioner. Gunilla Iversen visade på poesin i mässans sånger på 800-talet och vi fick lyssna på klingande exempel. Föredömligt nog delade gruppen ut noter och texter.

Vokalgruppen Pisces Dei och solisten Mirian Andersèn (t v) exemplifierar Gunilla Inversens (t h) forskning

Här nedan berättar Gunilla om hur hon med sin forskargrupp räddar gamla medeltida handskrifter genom att göra dem tillgängliga digitalt för framtiden.

Många författare presenterade och signerade sina böcker. Här ser ni några av dem jag lyssnade på:

Inger Edelfeldts intervjuas om sin nya bok Fader Vår, som jag just läst

Sofi Oksanen signerar sin nya bok Norma

Bodil Jönssons ämne var "Skrivande och mänsklig tilväxt"

Om man behövde vila benen kunde man slå sig ner på Kockteatern, lyssna på presentation av någon ny kokbok (inte klokt så mycket som ges ut) och provsmaka det som lagades på scen.

Det sägs ibland att pappersbokens tid snart är ute, men inte att döma av utbudet på mässan. Många gick därifrån med välfyllda bokkassar. Eftersom bokhyllorna hemma inte har plats för mer, försöker jag låna skönlitterära böcker på biblioteket. Men jag köpte en fackbok, Hemisfärernas musik av Jan Fagius med underrubriken Om musikhanteringen i hjärnan. Vad pågår i hjärnan när vi musicerar eller lyssnar på musik? Har alla människor en medfödd musikalisk förmåga? Det ska bli intressant att få svar på dessa och andra frågor av en forskare i "musikens neurologi".

Kina tidigt 60-tal

Det var mycket intressant att höra Cecilia Lindqvist berätta om sina upplevelser när hon studerade i Kina i början av 1960-talet. Svensk-kinesiska föreningen i Uppsala anordnade föreläsningen.

Cecilia känner verkligen landet Kina med dess språk och kultur. Nu berättade hon om Kina för länge sedan och illustrerade sin berättelse med egna bilder. Hon berättade så engagerat om upplevda situationer att det efteråt kändes som att man varit med på plats.  På den tiden var Kina ett fattigt, byråkratiskt och på många sätt eländigt land, men Cecilia lyckades se skönheten i den kinesiska kulturen, inte minst musiken.

Cecilia Lindqvist
På bilden syns två instrument, qin - hennes och lärarens mitt emot varandra

Vi har två av hennes böcker i bokhyllan sedan tidigare, Tecknens rike och Qin. Den första handlar om det kinesiska skriftsystemet, hur de olika tecknen utvecklats, med anknytning till arkeologiska fynd. Den andra handlar om det urgamla stränginstrumentet qin (från Tangdynastin), som Cecilia själv spelar. Två vackra böcker, dekorativt inbundna med rikt bildmaterial. I den nyutkomna boken, En annan värld, minnen från Kina 1961-1962, som vi köpte igår och fick signerad, har hon samlat ihop gamla foton, gått igenom sparade brev och anteckningsböcker och återigen åstadkommit en fantastiskt vacker bok.

Själv var jag i Kina första gången 1998 och andra gången 2002 och under de fyra åren hade mycket hänt. 1998 var det ljudet av allt cykelplingande i morgonrusningen som fascinerade mig, fyra år senare var bilarna fler än cyklarna i Peking och jag minns den stickiga förorenade luften. Och sedan har allt gått rekordfort, skyskraporna växer och snabbtågsnätet byggs ut. Cecilias första tågresa från Peking till Shanghai tog 23 timmar (idag tar det knappt 5 timmar och tåg avgår varje kvart).

Två gånger till har jag besökt landet, en resa längs Sidenvägen från Xian till Kashgar 2011 och en resa i Guizhou södra Kina 2013. Sidenvägsresan gav perspektiv på landets storlek, det är 300 mil fågelvägen mellan Xian och Kashgar. Guizhou-resan gick genom en fortfarande fattig del av landet där många minoritetsfolk vårdar sina traditioner. Världens folkrikaste land är fortfarande fascinerande, jag återvänder gärna om tillfälle ges.

Storartad Östersjöfestival!

I år var jag en flitigare konsertbesökare på Östersjöfestivalen än jag brukar. Jag hade turen att vinna två biljetter i deras quiz och min man hade som tack för ifylld enkät angående deras abonnemangsserier fått ytterligare en biljett, och sådant måste ju utnyttjas!

Den största upplevelsen var utan tvekan Schönbergs Gurrelieder i Konserthuset i söndags. Helt fantastiskt, troligen den mäktigaste konsert jag hört. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Scenen och körläktaren fylld av över 300 medverkande och detta i ett helt utsålt konserthus! Esa-Pekka Salonen var suverän dirigent. Lite svårt att höra solisterna från andra balkongens sida, de var ju inte dubblerade som både orkester och kör var. Det är ett verk som sällan framförs, just för att det krävs enorma resurser. Till exempel fyra harpor!

Pressbild, foto: Jan-Olav Wedin

Före konserten höll Katarina Lindblad en fin presentation av Arnold Schönberg, hans liv och hans musik. Tänk att han var i princip autodidakt och blev en milstolpe i 1900-talets musik! Han står i gränsen mellan romantiken och modernism, mycket av det han skrev är atonalt. Musiken saknar ett "hemma", det finns ingen tonart att landa i. De flesta tycker nog att hans tolvtonsmusik är svår att ta till sig. Alla 12 tonerna i skalan är lika mycket värda. Katarina jämförde med konst av t ex Kandinsky, där det inte finns ett tydligt centrum i bilden utan man kan fästa blicken lite varstans. Schönberg ägnade sig faktiskt åt måleri och umgicks med flera konstnärer, bl a Kandinsky.

Schönbergs annorlunda musik blev inte alls väl mottagen när den kom, däremot fick Gurrelieder stora ovationer redan på premiären i Wien 1913. Här finns mycket kvar av romantikens tonspråk, även om det finns några antydningar åt det nya, t ex talsång, som Schönberg använder i andra verk.

En nöjd dirigent efter konserten 

Några av solisterna vid avtackningen

De andra konserterna då? 

Carl Nielsens Klarinettkonsert med Martin Fröst och Rickard Strauss Heldenleben var höjdpunkterna på måndagens konsert. Heldenleben hade jag inte hört förut, en symfonisk dikt om en hjältes (Strauss själv?) öde med olika ledmotiv där han utnyttjar den stora orkesterns olika klanger.

På fredagen fick vi möta den estniska dirigenten Anu Tali. Hon har tillsammans med sin tvillingsyster startat orkestern Nordic Symphony Orchestra. Flera nyskrivna verk framfördes med kompositörerna närvarande. Av musiken före paus var violinkonserten Distant Light (som fått ge namn åt kvällens konsert) mest intressant, komponerad av den lettiske tonsättaren Peteris Vasks. Efter paus spelades Sjostakovitjs symfoni nr 10, där han (liksom i annan musik han skrivit) lagt in sitt "D Ess C H" som sin signatur. 

Anu Tali

Peteris Vasks intervjuas av Niklas Lindblad

En konsert med Blåsarsymfonikerna på söndagseftermiddagen hann jag också med. Den hade titeln Desperate Housewives. Enbart kvinnliga kompositörer, några från 1800-talet, hustrur till kända kompositörer: Clara Schumann och Alma Mahler som båda komponerade men som hamnat i skuggan av sina män. Speciellt Alma Mahler hade svårt att bli accepterad som "tonsättarinna". Det som jag uppskattade mest på konserten var dels en sång av Rebecka Clarke, en av de första kvinnliga orkestermusikerna, dels spännande nutida musik av isländska Björk arrangerad för röst och blåsare av dagens dirigent Hans Ek.

Östersjöfestivalen grundades 2002 av Esa-Pekka Salonen. Syftet är dels att skapa kontakter och framföra musik från de olika länderna kring Östersjön, med orkestrar, solister och körer från olika länder, dels att diskutera miljöproblem och arbeta för en hållbar miljö i Östersjöområdet. Världsnaturfonden WWF anordnade debatt mellan unga forskare och representanter för olika myndigheter. Maria Wetterstrand inledde och pratade om kortsiktiga och långsiktiga mål och hur de ofta står mot varandra. För miljöpolitiken krävs att man kan se längre än till nästa val.

Från kaos till kosmos - Haydns oratorium Skapelsen

Joseph Haydns oratorium Skapelsen är fantastisk musik som jag i fredags fick uppleva på nytt i Berwaldhallen med Radiokören, Radiosymfonikerna och fina solister. Inledningen är underbar, från ett spöklikt ingenting, svaga stråkar med sordin, kören från pp till ff och tillsammans med orkestern i ett pampigt tuttiackord i C-dur (tonarten för pompa och ståt) på ordet Licht. (Varde ljus!)

Berwaldhallens pressbilder
Foto: Arne Hyckenberg

Konserten ingick i Berwaldhallens nya satsning, kallad interplay, där man vill berika konserterna med föredrag som visar på samspel mellan musik och vetenskap. Den här gången föregicks konserten av ett föredrag av Meghan Gray, professor i astronomi, som forskar på hur galaxer påverkar sin omgivning. Hon är också intresserad av kopplingen mellan vetenskap och musik. Och där har hon ju många föregångare. Den gamle greken Pythagoras (500-talet f Kr) experimenterade med strängar och kom på att tonavstånden styrdes av enkla talförhållanden (t ex att häften av strängens längd ger oktaven och 2/3 ger kvinten). Han tänkte sig också att planeterna var fästade på sfärer på vissa givna avstånd från jorden, där deras rörelse gav upphov till toner på samma sätt som strängarna på ett instrument. I början av 1600-talet skrev Johannes Kepler sin Harmonice mundi där han försökte koppla ihop planetsystemets (nu med solen i centrum!) rörelser och proportioner med musikaliska harmonier.

Meghan Gray visade en serie bilder som alla kan ses här. Jag har valt ut några. (Foto: Arne Hyckenberg)

Kvällens dirigent Daniel Harding
introducerar föreläsningen

Meghan Grey gör tummen upp för den nya bilden av universum:
Ojämnheter i bakgrundsstrålning - ett stöd för Big Bang-teorin

Vårt budskap till ev främmande civilisationer
Plattan på Voyager innehåller musik 

Dagens standardmodell av ett 14 miljarder år gammalt universum som expanderar är ganska långt från den världsbild som Joseph Haydn kom i kontakt med. Jag vet inte hur insatt Haydn var i naturvetenskap. Men han var personlig vän med William Herschel, upptäckare av planeten Neptunus 1781. Herschel var oboist och kompositör innan astronomiintresset tog över. Haydn besökte honom, tittade i hans teleskop och lär ha blivit helt förstummad över storheten i det han såg. Mycket troligt att han fick inspiration till Skapelsen där. Texterna hämtade han direkt från 1:a Mosebok i Bibeln och från Paradise lost av John Milton. Oratoriet uruppfördes1799 i Wien.

När jag läste musikhistoria 2003 gjorde jag ett arbete om Skapelsen, där jag ägnade mig åt stilanalys och frågor kring verkets tillkomst och reception. Jag plockade fram uppsatsen, här är några saker jag tyckte var intressanta:

Haydn föddes under högbarocken, räknas som en av de tre stora under wienklassicismen och dog inte förrän under den tidiga romantiken. Och det finns stildrag i Skapelsen som drar åt olika håll. Haydn var imponerad av Händels oratoriestil och det finns likheter med Händels Messias, t ex i slutkörens mäktiga dubbelfuga Singt dem Herrn alle Stimmen! Det som kännetecknar Haydns musik är infall av humor, instick av folkliga melodier och rikt tematiskt arbete. Sådant hittar man i Skapelsen, men här finns också ovanligt mycket av dynamiska effekter. Det rika tonmåleriet är speciellt, musiken illustrerar hur lejonet ryter, tigern tar sina språng och fåglarna kvittrar. Just detta fick Haydn kritik för längre fram under 1800-talet, tyska musikkritiker risade den "zoologiska arian". Oratoriets popularitet har varierat. I Sverige uppfördes det för första gången redan 1801, kanske beroende på att Haydn var medlem av Svenska Musikaliska Akademien, vilket står på originalutgåvan.

Dorothea Röschmann var sopran, och längst ner på hennes Haydn-sida finns ett par spår från CD där hon sjunger arior från Skapelsen. Man kan lyssna på hela konserten på P2Live om man vill.

Surdegsworkshop

Igår höll Manfred Enoksson en surdegsworkshop i Saltå Kvarns butik på Söder. Ca 25 glada hemmabagare fyllde den lilla lokalen bakom själva butiken. På frågan vilka som bakade med surdeg kom de allra flesta händer upp, bara ett fåtal hade aldrig provat surdegsbakning. Manfred menade att det hade nog varit det omvända förhållandet för 10 år sedan. Nu har det gått trend i surdeg, det säljer bra och det har visat sig att i köpebröd kan andelen surdeg variera väldigt mycket på de bröd som kallas surdegsbröd. 

Manfred gav tips om hur man startar en surdegsgrund och vårdar den. Likaså hur man gör surdegen på kvällen innan man ska baka. Eftersom jag bakar mycket surdegsbröd så var mycket en repetition. Han pratade om olika mjölsorters egenskaper och slog ett slag för att fuska in lite fullkornsmjöl i degarna.

Man kan ju verkligen variera brödsortimentet. Det är stor spännvidd från det mörkt finska surdegsbrödet till det ljusa luftiga levainbrödet

Manfred rörde ihop en en enkel deg på mjöl, vatten och surdeg. Den fick vila medan vi fikade och sedan visade han hur han bakade ut, skar snitt för att titta in och se hur jäsningen pågick.

Workshopen handlade också om söta degar. I pausen bjöds vi härliga kanelbullar bakade med fördeg. Att fördegen gör under med bullarna har jag redan upptäckt i lussekatter och semlor enligt recept på Saltå Kvarns blogg.

Saltå Kvarns mjöl har hög utmalningsgrad 80 % och man har inte tillsatt askorbinsyra som man gör i vanliga mjöler. Jag köpte två paket av deras vete special (mer kunde jag inte ha i ryggsäcken). Ska bli spännande att baka på detta. Jag lovar återkomma med en utvärdering.

"Skriv det som får dig att sucka"

Det citatet inleder hennes senaste bok. I onsdags höll hon ett intressant föredrag på Håbo bibliotek. Författaren jag talar om är Susanna Alakoski. Som namnet avslöjar har hon finskt påbrå men dialekten är skånska, för det är i Ystad hon vuxit upp.

Det som får Susanna att sucka är samhällsklyftor. Hon menar att precis som rikedom så ärvs fattigdom från generation till generation. Hon har egna erfarenheter, uppväxt i en fattig familj där det även förekom missbruk och misshandel. De jobbiga tonåren när hon flydde hemifrån, den enda gång hon fick beröm av sin pappa var när hon stulit mat med sig hem när hon jobbade på macken.

Hon citerade en del ur sin senaste bok, Oktober i fattig-Sverige. Hon berättar att hon tycker biografi är en tråkig form av litteratur, men på något sätt kände hon ett tvång att ändå skriva biografiskt. "Skriver denna dagbok för att jag lever. För att jag är en av de få som kan" (s 23)

Boken är skriven dagboksform, fragmentarisk med korta notiser, citat, händelser idag och i tonåren. Citaten kommer dels från journalanteckningar och annat biografiskt material, dels från andra författare (bl a Fridegård). 

Hon var väldigt rak på sak i sitt föredrag och  menade att verkligheten alltid är värre än det vi får veta. Inga omskrivningar som så ofta annars. I boken hittade jag ett citat av Majgull Axelsson från 1996: "Svenska berg är fjäll. Svenska floder är älvar. Svenska fattiga är låginkomsttagare." Vi är flitigare att använda ordet fattigdom idag. Enligt Rädda Barnens rapport om barnfattigdom är 12% av barnen i Sverige fattiga, i den mening att de inte har samma möjligheter som andra barn självklart har och därför riskerar att hamna utanför.

Susanna hade en hel resväska med böcker med sig, sålde och signerade flera efter föredraget. Jag passade på att låna bibliotekets exemplar av Oktober i fattig-Sverige och jag har hunnit läsa en bit. Varför hade hon valt den titeln? Jo hon menar att oktober är den månad som är svårast för den som inte har tak över huvudet. I det gamla fattig-Sverige var det den månad när statarfamiljer flyttade till ett nytt ställe i hopp om en bättre tillvaro.

Jag har läst två av hennes böcker, den mest kända är Svinalängorna, som också filmatiserats. Jag visste däremot inte att hon skrev barnböcker, men nu gav hon några korta lockande presentationer av Dagens Harri, Guldfisken och Dagens skräckis.

Man kan kanske säga att Alakoski är en Fridegård i modern tappning. Nästa torsdag bjuder biblioteket på ytterligare ett föredrag i samma serie: Fridegård som arbetarförfattare. Tyvärr en torsdag, en kväll vikt åt Bålsta kammarkör.

Ett fysikinlägg för ovanlighetens skull

Mina andra intressen har fått dominera i blogginläggen, men här kommer något som är relaterat till mitt gamla jobb som fysiklärare. Jag var på en föreläsning anordnad av Folkuniversitetet med Sara Strandberg, forskare i elementarpartikelfysik, som föreläsare.

Föredraget hade titeln Efter Higgs, men Sara började (klokt nog) med en genomgång av hur forskningen idag beskriver materiens uppbyggnad. Den s k standardmodellen är inte komplett; teorin om Higgsfältet behövs för att förklara varför kroppar har massa. Den partikel som utgör störningen i fältet har man sökt efter i 50 år för att få bevis för att Higgsfältet existerar.

4 juli 2012 var för henne en ovanlig dag på jobbet. (Länken leder till mitt blogginlägg den dagen.) Det var den dag då man på CERN gick ut med påståendet att Higgspartikeln finns (i alla fall med väldigt stor sannolikhet). Sara arbetar på ATLAS-detektorn och beskrev hur de går tillväga när de accelererar protoner till nästan ljushastigheten och låter dem kollidera. Higgspartikeln kan då uppkomma i en liten andel av alla kollisioner. Den har extremt kort livslängd men spåren kan studeras.

Här är en liten animation som visar en möjlig "event".


På UR Play hittade jag två filmer där Sara föreläser. Den om universums natur är både nyast, kortast och lättast att förstå. Filmen om att jaga partiklar i CERN ger en rejäl genomgång av standarmodellen och vad som ledde till idén om Higgsfältet, den är från nov 2011 och alltså inspelad innan Higgspartikeln verifierats.

Två filmer där Sara Strandberg föreläser på UR 

En av många frågor som Sara fick efter föreläsningen var vilken betydelse upptäckten av Higgspartikeln kan ha för gemene man. Hennes svar var att det rör sig om grundforskning, inget som vi kan använda oss av än i alla fall. Men när elektronen upptäcktes hade man absolut ingen aning om vad den fick för betydelse; idag kan vi inte tänka oss vara utan elektricitet. Så vem vet?

Astrofysiker letar efter förklaringar till mörk materia, som lär utgöra 25 % av universum. En annan gåta är den mörka energin som utgör resten av de okända 95 % av universums massa. I filmen Om universums natur tar Sara upp detta. Hennes glädje över arbetet med att utforska vår fantastiska värld är inte att ta miste på.

Kan det finnas fler Higgspartiklar, något som den nya modellen om supersymmetriska partiklar förutsäger? För närvarande är hadronkollideraren LHC avstängd, man jobbar med mängder av tidigare insamlade data och uppgraderar till dubbelt så hög energi när man kör igång igen april 2015. Nya experiment kan leda till ny spännande fysik.

Kommer årets nobelpris att gå till Peter Higgs? Är det teorin eller experimenten som ska få pris? Kan CERN som institution få pris? Den 8 okt får vi veta. 

En försvunnen stad

Etnografiska museet ger en föreläsningsserie Försvunna städer under hösten. Den här gången handlade det om Stora Zimbabwe.

Tänk att upptäcka överväxta murrester från en stad som ingen vetat om! Inte så konstigt att det leder till myter. Vid upptäckten på 1500-talet trodde man att denna stenstad var drottningen av Sabas stad. Man trodde inte att en stad med så avancerad kultur kunde vara byggd av afrikaner. Nu vet man att det var shonafolket som bodde här i Stora Zimbabwe. Staden hade sin storhetstid 1270-1450 med uppåt 20 000 invånare som mest. Varför staden övergavs vet man inte, kanske var det klimatförändringar.

Fint lagda kurvformiga höga murar med dekorationer vittnar om kunskap och rikedom. I nuvarande Zimbabwes flagga finns en fågel; sådana utskurna i täljsten har man hittat som dekorationer på pelare. Glaspärlor, kinesiskt porslin och guldföremål tyder på att staden varit en väl etablerad handelsort.

En arkeolog måste ha rik fantasi, att kunna "se" hur det som försvunnit sett ut genom att studera kvarvarande murrester och fynd av olika slag. Nu finns många tekniska metoder att ta till hjälp såsom C14-metoden och spektroskopi.

Stora Zimbabwe är med på UNESCO:s världsarvslista.

I november kommer ett föredrag om Teotihuacan i Mexiko. Det blir extra spännande för där har jag varit!

NASA:s bästa bilder

Så löd rubriken på en föreläsning på Cosmonova i tisdags kväll. Robert Nemiroff berättade och visade bilder från NASA.
Du har kanske sett att jag i min länklista har en länk till Dagens astronomibild (Astonomic Picture of the Day förkortat APOD). Det är Robert Nemiroff som är redaktör för denna sajt, där man som namnet anger varje dag kan njuta av en ny bild.

Cosmonovas enorma kupol lämpade sig väl för detta. Fullsatt lokal, alla åldrar representerade, möjligen med viss manlig övervikt, visade att det finns ett stort intresse för rymden, vad man vet och inte minst vad man inte vet. Att allt vi kan se utgör så lite som 4% av universum är ju fantasieggande. Forskarna talar dels om mörk materia dels om mörk energi. Galaxer roterar snabbare än vad de skulle gjort i förhållande till synlig materia. Det förklarar man med att det finns mörk materia. Men vad den består av, är fortfarande ett mysterium. Att universums utvidgning accelererar förklarar man med att det finns mörk energi. Men vad är detta, som utgör hela tre fjärdedelar av universum?

Nemiroff hade plockat ut favoriter bland NASA:s bilder från de senaste åren. Han hade också sett till att välja några tagna av svenska fotografer. Han började med den här hisnande bilden. Hur känns det månntro att befinna sig 100 m utanför rymdfärjan?

To Fly Free in Space
http://apod.nasa.gov/apod/ap120101.html

Några exempel på bilder vi fick se under kvällen:

• Jorden på natten - sammansatt av satellitbilder många molnfria nätter
• En rymdfärja på Los Angeles gator - en transport på 3 dagar nerkortad till 3 minuter video
• En "solpelare" - bilden tagen i Östersund, ett ovanligt fenomen med ljuskristaller som reflekterar solljus
• En partiell solförmörkelse  med intresserade åskådare
• I skuggan av Saturnus ringar - härlig bild av ringsystemet och månen Titan framför planeten

Som avslutning visade Nemiroff den här filmen Happy People Dancing on Planet Earth. Klicka bort ev reklam som dyker upp och njut av dansglädjen. Den smittar av sig, eller hur?

Dröm och verklighet

Så var rubriken på lördagens temadag om Tomas Tranströmer på Nobelmuseet. Utställningen var uppbyggd kring fyra teman i hans diktning: jaget, naturen, musiken och världen. Förutom att se utställningen kunde man ta del av föredrag, diktläsning och musik.

När Tranströmer fick nobelpriset 2011 var motiveringen att han "i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga". Erik Bergqvist, själv poet, menade att Tranströmers speciella stil är lättillgänglig på så sätt att dikterna har "en attraktiv yta". Metriken ligger nära talet. Men dikterna har fler djup att upptäcka.

Det finns gott om översättningar till andra språk och Bergqvist menar att det visst går att översätta poesi, den kan till och med bli bättre genom att det nya språket tillför nya röstlägen. Även originaldikten är egentligen en översättning: från tanke till språk. Bergqvist har skrivit utställningskatalogen.

Ingen föds till nobelpristagare och för en poet är vägen till framgång inte alls given. Torbjörn Schmidt, litteraturforskare, berättade om Tranströmers författarskap. Efter den lyckade debuten med 17 dikter 1954  i två upplagor, med några dikter skrivna redan under gymnasietiden, blev det mer blandad kritik. På 60-talet skulle konsten vara experimentell och då passade inte Tranströmers sätt att skriva. Hans diktning var opolitisk, han fick kritik för att han inte tog ställning i samhällsfrågor. Hans diktning är nära tingen, det finns medlidande med ett vedträ kastat i brasan eller med en borttappad vante.

Är han Sveriges mest berömde insektsamlare? Ja det var i alla fall ett stort intresse han hade som barn. I montrarna fanns exempel på hans samlingar. Han har faktiskt fått en skalbagge uppkallad efter sig (Mordellistena transtroemeriana).

Jag läser Gläntan i en "glänta"

Tranströmer har ett nära förhållande till musiken. Många kompositörer har inspirerats av hans dikter och flera av dessa har tonsatts. Några har tillägnat honom sina kompositioner. Maurice Karkoff och Per Nørgard har skrivit musik för vänster hand för honom och noterna finns att beskåda i utställningen. Många dikter anspelar på musik och har titlar som Schubertiana, C-dur, Allegro. En boktitel som enligt Torbjörn Schmidt inte blev av, var Allegro för småfåglar; det blev Minnena ser mig istället.

En dikt heter Gläntan. Därför hade man hade inrett små "gläntor" i museet, hörn med en fåtölj på en matta av mossa och ett par diktböcker på en trädstubbe.  På grund av den hårda vintern här hade man fått importera mossa från Japan. Det som ser ut som en lampa är högtalare, där man hör Tranströmer spela piano.


I ett litet rum med en gullig modell av huset på Runmarö, där familjen Tranströmer har ett sommarhus, rullade en film med en intervju. En del av denna kan du se här:


Där fanns också en  fantastiskt fin bokbindarutställning. Länken leder till bilder av vad bokbindare från olika länder åstadkommit med Tranströmer-utgåvor. Otroligt vackra skapelser, många väldigt originella, t ex en (bild 25) gjord på getingbon från Runmarö.

Några bokbindaralster

Jag är inte så van att läsa poesi. Men jag har med behållning lyssnat på en del av de Tranströmer-tonsättningar som gjorts t ex av Ola Sandström. Och en del spridda citat har lagt sig i minnet. En favorit är den välkända Romanska bågar, som jag har citerat från i bloggen förut.

Några andra citat från dikter av Tranströmer:

• Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen (Första raden i 17 dikter)
• Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. (ur Gläntan) 
• Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket (ur Madrigal) 

Visning av utställningen, flöjtmusik (en sonat för soloflöjt av Bach), samtal, föredrag och diktläsning ... en givande dag som lockade till mer läsning av Tranströmers dikter.

Inspiration i köket och annat litterärt

Det var Bokens dag i Västerås. Jag var med på block 1 och fick då höra tre intressanta föreläsningar.

1. Rolf och Cilla Börjlind berättade om sin deckare Springfloden. Det är paret Börjlinds första bok. De har skrivit manus till ett stort antal Beck-filmer och flera TV-serier. Rolf har även skrivit manus till Jönssonligan. De berättade om hur de arbetar tillsammans. Det som driver dem är ett socialt engagemang för dem står utanför etablissemanget. En anledning till att de vill skriva en bok är att de då får stå för allting fram till läsaren; i samband med film är det många mellanhänder från manusförfattare till färdig produkt.
2. Tareq Taylor kände jag igen från TV (Trädgårdsonsdag), där han lagat mat på ett annorlunda sätt och använt sig av enkla råvaror. Just detta att ta tillvara vad naturen ger på ett kreativt sätt ligger i tiden. Tareq berättade sitt livs historia och var verkligen underhållande!  Jag köpte hans senaste bok Sylta, safta och lägg in och tog chansen att få den signerad.
   
   
3. Ingrid Carlberg berättade om sin bok om Raoul Wallenberg med titeln "Det står ett rum här och väntar på dig ..."  Ingrid Carlberg är journalist och författare till flera barnböcker. Hon har fått pris för granskande vetenskapsjournalistik och är även medicine hedersdoktor! Det är i år 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Boken är en riktig tegelsten, över 750 sidor, och det ligger mycket forskningsarbete bakom den . Av presentationen att döma är den klart läsvärd.

När horisonten flyttar sig

Så lyder titeln på en av Bodil Jönssons kloka böcker. Bodil hade en föreläsning i Bålsta i samband med seniorveckan i Håbo. Jag har alltid haft Bodil som idol - hon är fysiker och skåning precis som jag. Hennes böcker har jag haft stor glädje av: På tal om fysik och Tio tankar om tid för att nämna ett par.

Hennes nyaste bok Tid för det meningsfulla har jag inte hunnit läsa än. Den är alldeles sprillans ny, kom direkt från förlaget till Bålsta igår!

Bodil tog upp vad det innebär att bli gammal i vår tid; det är väldigt annorlunda mot när våra föräldrar gick i pension. Dagens 75-åring liknar mer förra generationens 65-åring. Vi har kanske 1/3 av vårt liv kvar - vad gör vi med den? Vi har inga förebilder att fråga. Så vi måste lära oss (och varandra) att bli gamla - men det klarar vi - vi 40-talister var ju den första tonårsgenerationen och klarade det!
Bodils bildspråk om årsringar gillar jag. Jag känner att jag har alla mina årsringar inuti mig, och beroende på vad jag gör och vem jag träffar, så berörs olika ringar. När jag träffar någon jag känner sen barndomen, blir jag varm ända in i de innersta.

Några kloka ord jag tog med mig från föreläsningen:

• När man är gammal är man inte ung. Vi kan en massa som vi inte kunde förut - vi har fler årsringar!
• Över 80 % av dagens 80+ är inte dementa!  Kontakten mellan vänster och höger hjärnhalva blir faktiskt bättre med åren! 
• Livet är ett konstverk som förtjänar den största uppmärksamhet!  Fokusera på det meningsfulla nuet! 

När jag var barn levde min mormorsmor och mormorsfar (de blev 89 respektive 94 år).
Vi blir allt äldre (vartannat barn som föds idag kommer att bli över 100 år) och snart kommer det att finnas ytterligare en generation samtidigt. Det gäller att samhället klarar det: Hårda generationsklyftor skulle vara destruktivt.

Bodil menar att det finns en tendens att flytta in framtiden i nuet. Men ingen kan veta hur framtiden blir och därför inte heller ta ansvar för den. Nu sitter jag här och skriver om mina upplevelser i en blogg - för 10 år sedan visste jag inte vad en blogg var!

Jag försöker tänka att tiden kommer till mig, inte att tiden går. Som pensionär är man som en bekant sa "miljonär på sin egen tid".

En hel dag om Kina ... intressant!

Svensk-kinesiska föreningen firar 60 år och anordnade därför en temadag under rubriken Kinesiska utmaningar. 
En lördag späckad med föreläsningar (7 st, skulle varit 8 men en föredragshållare hade fått förhinder i sista stund).

Det var mycket kunniga personer som föreläste om de stora förändringar som Kina står inför, vad gäller befolkningsstruktur,vattenförsörjning och ekonomi.
Det stora landet har flera minoriteter, hur hanterar man detta? Eftersom jag varit i västra Kina (Xinjang), så var det speciellt intressant att höra om uigurerna. Den gruppen utgör nästan hälften av befolkningen i  området, och det är stora spänningar mellan dessa och  inflyttade hankineser. Avståndet från Beijing till Kashgar är hela 350 mil, de talar uiguriska och är mer släkt med turkar. Det finns 55 olika erkända etniska grupper.
Mobiltelefoner och Interet ger kineserna möjlighet att uttrycka åsikter, mikrobloggar används för samhällsdebatt, vilken kontroll har staten? Deras motsvarighet till Twitter heter Weibo.

Vilken väg kommer landet att gå: återta sin historiska plats eller bli mer "demokratiskt"? Demokrati i vår mening är inte trolig, i så fall är det stor risk att landet sönder. Men Oscar Almén, som gett sitt föredrag rubriken "Mer röst till folket, mer makt till partiet", försökte få oss att titta på Kina utan att ha vår demokratimodell som glasögon. Utvecklingen kan gå olika vägar i parallella spår och det öppnas kanaler för medborgarinflytande.