Annandag Jul i Stockholm

Först på programmet ett biobesök: Roy Andersson senaste film Om det oändliga. Jag har tidigare sett  Sånger från andra våningen och En liten duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och det gick inte att ta miste på att det var samma filmskapare.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta: Kameran står still, och det lilla som händer, händer väldigt långsamt. Korta scener från verkligheten skildras i kallt ljus och med dämpade färger. Berättaren introducerar de olika bilderna: "Jag ser en man som ...", "Jag ser en kvinna som ..."
Vacker stillsam musik ackompanjerar svagt, han hade valt välkända sånger som Kärlekens tid och Stilla natt (den senare insjungen av Kammarkören Sångkraft såg jag i eftertexten).


När jag kom ut på stan efteråt kom jag på mig själv med att se gatulivet som i filmen : "Jag ser en kvinna som går över gatan med en barnvagn",  "Jag ser ett par som tar avsked av varann med en puss" ... Filmen berörde mig, den fick mig att sakta ner tempot och jag kände mig varm inombords.

På väg mot Oscarskyrkan upptäckte jag att Historiska museet var öppet. Jag åt dagens soppa (blomkålsoppa) i museets restaurang och hade också tid att gå runt lite i utställningen Medeltida klanger. Jag tittade på de gamla gotländska orglarna (eller snarare rester av dem) som finns där.

Orgelhuset från Sundre kyrka, byggd 1370.
Hål för 18 manualtangenter och 8 pedaltangenter

Tangentbordet på Norrlanda kyrka. 1400-tal
Halvtonstangenterna har en egen övre rad. 

Jag beundrade också det här vackra broderade krucifixet, gjort av Helena Larsdotter Lindelia i Eksjötrakten i slutet av 1600-talet. Det var ovanligt med kvinnliga textilkonstnärer på den tiden. Men Helena kunde faktiskt försörja sig på broderi.

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Vom Himmel hoch (Av himlens höjd), Es ist ein Ros entsprungen (Det är en ros ...) och Wie schön leuchtet uns der Morgenstern (Var hälsad ...).Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Några franska stycken fick vi också lyssna till, som den fantastiska Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

Ett nytt grepp var att ha en kamera på orgelläktaren och visa organisten in action på en skärm där framme. Det gör att man upplever konserten mera live.

Koret med bildskärm på orgelspelbordet

En upplevelserik annandag jul! Det är en förmån att bo så nära storstan och ändå på landet. Det kulturella utbudet är stort bara en timmes pendelresa bort.

Halsduk och mössa "Små granar" blev klar till jul!

Halsduken i angoragarn är äntligen klar! Motivet heter "Små granar", och det passar ju bra till jul! När jag var på Syfestivalen och träffade Pernille (designer och kaninägare) från Angoragarnet, var halsduken nästan klar. Men då kunde jag inte låta bli att köpa lite mer garn, för att sticka en mössa också.

När mössan var klar återgick jag till halsduken, och eftersom det fanns garn kvar, gjorde jag den lite längre än vad som stod i mönstret. Längden blev 170 cm.

Dubbelstickning är en både rolig och långsam teknik och vackert blir det. Mössan är bara stickad slätstickad, så den gick snabbt. Det blev massor av ändar att fästa på halsduken (två trådar vid början och slut på varje "gran") men jag fäste några trådar lite då och då under stickningens gång. Skönt att inte ha alla kvar, när stickningen är klar. 

Råg - ett bortglömt sädesslag?

Jag har just tagit ut ett rågbröd ur ugnen. Mjölet är grovt rågmjöl till 100 % och där ingår också rågkross, solrosfrön och pumpafrön. Och naturligtvis bakat på rågsurdeg!

Rågbröd verkar vara lite bortglömt numera, bortsett från knäckebröd.
Och råg kan användas till annat också, t ex till en sorts gotländska pannkakor som jag inte känner för att laga. 


Det finns många sorters råg. Tyvärr är utbudet av rågmjöl i vanliga affärer inte så stort. Skulle vilja testa svedjeråg och skålla med kaffe, så som bagaren berättar om i programmet.

Är du nyfiken på mitt bröd, så kan du hitta recepetet i Ingela Marklinders bok Surdeg, som jag skrev om i ett ett inlägg för några år sedan.

Svartstilla av Susanne Skogstad

Jag råkade koppla på radion när den här boken recenserades.


Jag har under hösten inte läst mycket skönlitteratur, inte haft orken, inte kunnat koncentrera mig. Men denna boken kanske? Så bra att den fanns på biblioteket, dessutom tunn och glest skriven.

En norsk ung författarinnas debutroman (hon är född 1992), väl värd att läsa, är skriven med både kärlek och humor. Långa stycken med bara korta ofullständiga meningar - kanske för att orken inte räcker till mer, när man drabbas av djup sorg. Det är känslosamt att läsa boken,  jag kan leva mig in i mycket, även om varje sorg är unik.

Titeln är ett ord som finns både i nynorska och dialektalt i västra Norge. Svartstilla betecknar en sjö eller fjord som ligger spegelblank. Ett totalsvart stillastående, som den gamla damen drabbas av, när hon mist den livskamrat hon haft i hela sitt vuxna liv.

Här finns länk till ett smakprov!

Some nice days in Nice

Bålsta Kammarkör reste till Nice i september. Förutom att sjunga och umgås fick vi uppleva härlig sommar och vackra vyer vid Medelhavet.
På söndagens förmiddag sjöng på Svenska kyrkan utomhus i strålande solsken. Kören hade skugga men dirigent och församling behövde parasoller.

På eftermiddagen var det konsert i Holy Trinity, den anglikanska kyrkan i gamla stan. Det blev en konsertövning för oss. Några medföljare på resan var i princip hela publiken. Konserten hade inte ens blivit annonserad. Men vi tågade in under Alta Trinita Beata och gjorde vårt allra bästa.

Vi var några i kören som på måndagen besökte Villa Rothschild. En mycket ståtlig villa med en intressant historia. I rummen, där flera hade grandios utsikt, fanns porslinssamlingar, tjusiga möbler och mattor. I en dokumentärfilm fick vi veta hur livet tett sig för kvinnan som bott där. Hon hade för den tiden ovanliga intressen för att vara kvinna: flygning, bilkörning, tennis och att besöka boxningsmatcher. Men hon hade inte haft det så roligt, för hennes man spelade bort pengar.

Sedan fick vi den mest underbara promenad genom de olika tematrädgårdarna: den japanska, den franska, den spanska, den exotiska, … I den stora Versailles-liknande trädgård vi såg inifrån villan stod rader av fontäner i dammar med näckrosor. Varje halvtimme ”spelade” fontänerna till klassisk musik, helt fantastiskt att se och höra!

På måndagskvällen åt vi en gemensam middag i Gamla stan. När vi gick hem var de sju gubbarna på Place Masséna var upplysta i olika färger som skiftade efter hand, det var riktigt vackert. Det är  samma konstnär, spanjoren Jaume Plensa, som gjort de tre gubbarna framför Centralen i Göteborg (Jag såg dem när jag var på Bokmässan förra helgen)

På tisdagen blev det en utflykt åt andra hållet. Jag ville så gärna göra ett återbesök på Fondation Maeght. (När vi tältsemestrade i Sydfrankrike 1992 var vi där.) Förutom många skulpturer av Miró utomhus fanns nu en specialutställning av honom, det var nästan så man fick en överdos. 

Giacomettis figurer i centrum, en liten kör?

Miró. Miró och ännu mera Miró 

Sedan promenerade vi upp till byn Saint-Paul-de-Vence. Otroligt charmig med trånga vackert stensatta gränder med konsthantverk, blomster och dekorationer innanför ringmuren.

Visst fanns det tid att njuta av Nice också, flanera längs den flera kilometer långa Promenade des Anglais, studera folklivet och beundra vackra byggnader.

Lite ovanligt mål för en körresa kanske, men det kändes helt rätt när vi var där! Jag återvänder gärna till Nice, denna pärla på Rivieran!

När livet tar en annan vändning

Det är länge sedan jag skrev något i bloggen. Som vanligt varje sommar sedan 2013 har jag vävt en god vecka i Skåne, och det brukar jag alltid skriva om. Men den 8 juli dog min livskamrat och livet tog en annan vändning. Ofattbart att dagarna går, en efter en, och i dag är det 23:e dagen utan honom.

Det är som att leva i parallella världar: den ena fylld av sorg, saknad och tomhet, den andra fylld av vanliga vardagliga sysslor. Jag hittar tröst i böcker jag lånat på biblioteket, i naturen och framför allt i musiken, både det egna orgelspelet och och att lyssna på konserter.

Trädgården är också en källa till tröst. Jag sitter på hans stol, det känns mindre tomt då.

Toppenkurs i tvåändsstickning på cykelavstånd!

En veckokurs på Biskops Arnö är just avslutad. Tvåändsstickning var ämnet och lärare var Karin Kahnlund. 12 stickglada deltagare gick in med liv och lust i denna tålamodskrävande stickning (åtminstone i början gick det väldigt långsamt).

Första dagen fick vi lära oss att nysta garn med nystpinne (jag köpte en) för att kunna ta en tråd inifrån och en utifrån nystanet. Att lägga upp maskor, att lära sig hålla de två trådarna med höger hand, att sticka genom att kasta garnet med höger pekfinger och att sno trådarna efter varje maska  - allt var nytt och vi hann inte många varv första dagen.

Så här långt hann jag under kursdag 1

Karin berättade om traditionen av tvåändsstickning, en gammal teknik. Det var främst i skogslänen man stickade på det här sättet; skogsarbetarna behövde täta vantar och sockar. Man har hittat en tvåändsstickad vante i Falun från första hälften av 1600-talet. Tvåändsstickningen försvann nästan helt med skolslöjdens införande, då alla skulle lära samma stickteknik och gärna en snabb sådan.

Anders Zorns Stickande kulla stickar tvåändsstickning

Miljön på Biskops-Arnö är stimulerande och det serveras otroligt god mat. Jag bodde hemma, men njöt av lunch och middag och dessutom fika förmiddag och eftermiddag. Det var lagom långt att cykla (9,6 km) och jag kände mig så spänstig. Speciellt på morgnarna kändes det härligt att cykla, utom en dag när det var mycket motvind.

Karin var väldigt bra på att instruera och förklara för var och en av oss. Och efterhand som dagarna gick växte kunskaperna och stickningarna. 

 

 

Tekniken passar bäst ihop med z-tvinnat garn av ull med långa fibrer. Titt som tätt får man sno upp nystanet genom att lyfta stickningen. Oftast stickar man runt på fyra strumpstickor, men det går också bra med en lång rundsticka (s k magic loop).

Vi fick välja om vi ville sticka enfärgat eller tvåfärgat och vilka mönster vi skulle ha. Karin hade dukat fram mängder av vantar att inspireras av.

En bråkdel av Karins alla vantar

Samma mönster ger väldigt olika resultat i enfärgat och i tvåfärgat

Det blev en stor variation av mönster och färgkombinationer i gruppen. Jag valde att sticka enfärgat med mönsterkrus av krokmaskor. Bilderna nedan visar några av de andra deltagarnas alster.

Medan vi stickade pratades det förstås mycket om stickning och det blev ett härligt utbyte av idéer vad gäller hjälpmedel och knep. Allt ifrån att ha nötter i en skål som varvräknare till att se till att man får ytterplats på tåg för att inte störa när garnnystanet måste snurra upp.

Efter ett par timmars stickning på lördagen blev min vante klar! Oj så nöjd jag är! När båda vantarna är klara ska jag valka dem med såpa för att mjuka till dem.

Avigsidan - så tät och vacker!

Vi lovade Karin att sticka ett par varv varje dag ett bra tag framöver för att inte glömma tekniken. Och jag har i alla fall stickat några varv på vante nr 2 idag.

Och jag vågar nästan lova att det komma att bli mer tvåändsstickat för min del när de här vantarna är klara. Så roligt är det!

Helgens musikupplevelser

Vilken bredd den klassiska musiken har! Konsertbesöken i helgen visar verkligen detta.

I fredags var jag i Berwaldhallen, där konsertens huvudnummer var den på alla sätt enorma Leningradsymfonin av Sjostakovitj. Vi har abonnemang på "körserien" med Radiokören, men eftersom vi vid en av seriens konserter inte hade möjlighet att gå, bytte vi till denna konsert.

Att konserten sedan inleddes med två verk av Peteris Vasks (från Lettland) var en bonus. Hans Pater Noster sjunger vi i Camerata Vocalis i Enköping och det var intressant att höra hur den kan låta med Sveriges bästa kör. Texten är bönen Vår Fader på latin. Kören kan verkligen sjunga legato och tillämpa körandning för att få långa fraser, och sätta konsonanter så sent och så svagt som möjligt. Jag hade noterna med mig, och det fick jag förklara för min granne i konsertsalen. Han tyckte kören textade dåligt. Jag höll inte med honom: som en bön och dessutom en känd sådan (även om vi svenskar inte kan den på latin) behöver inte texten vara så distinkt, den förmedlas av den varma och innerliga klangen.

I det andra stycket av Vasks, Laudate dominum, hade jag av titeln att döma väntat mig jublande körsång, men även här var det finstämt och lågmält, och körens inslag varvades med orkesteravsnitt. Som avslutning kom ett Halleluja och då förenades kör och orkester i en effektfull stegring och jublet fanns där! Ursprungligen är verket skrivet för kör och orgel, och det tyckte jag märktes på orkestermusiken.

Peteris Vasks satt i publiken, längst fram på första raden, och såg väldigt nöjd ut med Radiokörens framförande.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Huvudnumret Sjostakvitjs sjunde symfoni är enorm med rejält stor orkester och håller på en timme och en kvart. Den mest kända satsen har jag hört föut och jag kände direkt igen det kraftfulla temat. Hur klarar man att som dirigent (den unge Klaus Mäkälä, 23 år), hålla ihop detta stora verk och som orkestermusiker att vara tillräckligt alert så länge och utföra denna krävande musik? För lyssnaren i en fullsatt konsertsal blev symfonin en otrolig upplevelse! Efter rungande applåder var det härligt att se hur musikerna kramade om varann efter en väl genomförd konsert.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Konserten sändes direkt i P2 och finns nu att lyssna på på sr play.

I lördags var det konsert i Giresta kyrka. Giresta musikstiftelse bjuder alltid på konserter av hög klass, ofta med artister som tidigare fått stipendium där och sedan blivit stora namn. Den här gången var det en klarinettist med en enorm virtuositet, Emil Jonason, Giresta-stipendiat år 2010. Han ackompanjerades av Sunnerstamkvartetten, en stråkkvartett av unga musiker.

Emil Jonason med Willem Stam, cello, och Won-Hee Lee, viola.
Violonisterna Sofia Sunnerstam och Lola Torrente syns inte på bilden

Vi fick först njuta av Mozarts välkända klarinettkvintett. Väldigt vackert! Och sedan följde ett helt galet verk av Rossini, Introduktion, tema och variationer, som Jonason själv arrangerat för klarinett och stråkar. Vilken virtuositet i spelet!

Som extranummer fick vi ett somrigt litet stycke komponerat av hans fru Emmy Lindström. Hon är tydligen en kompositör av rang, dessutom violinist. Jag läste på hennes hemsida att hon komponerat en klarinettkonsert, som uruppfördes 2017 och får USA-premiär nästa säsong. Hoppas få chans att höra den någon gång med hennes make vid klarinetten.

Krånglig stickning - men fint blev det!

Har man flera stickprojekt på gång kan det bli mycket färdigt samtidigt. Den dubbelstickade jackan med mönster från den danska designern Marianne Isagers bok Stricken à la carte 2 blev klar idag.
Boken är på tyska, men det var faktiskt inga problem med det. I originalmönstret, som heter Kreuze, är det kors i rutorna, men i samma bok hittade jag de här nordiska mönstren på en dubbelstickad halsduk och valde dem istället.
Jag lyckades inte få tag på exakt samma garn som det rekommenderade. I själva jackan har jag använt Highland och Spinni, i ärmarna Bio Shetland och Spinni.

Lika vacker på insida som utsida

Dubbelstickning är en väldigt trevlig teknik, långsam och krånglig, precis som jag vill ha det. Ärmarna är slätstickade och insydda mellan ut- och insidan av jackan. Det är den enda monteringen som behöver göras, när stickningen är klar.

Så här stickas modellen.

Ska jag berätta om upptäckten av en stor fadäs, när själva jackan var nästan klar? Ja, varför inte? All erfarenhet kan komma till nytta.

Jag började nerifrån med hela bredden. När jag kom till ärmhålet, satte jag maskorna motsvarande en ruta på en tråd och fortsatte med vänster framstycke ända upp till kragen. Därefter stickade jag bakstycket. Allt gick som på räls. Jag fortsatte med höger framstycke på samma sätt.

Hela stickningen hängde på en lång rundsticka och det var väl därför det gick som det gick. Ända uppe vid kragen upptäckte jag att jag hade en rutrad för mycket på höger framstycke. Jag hade glömt att avmaska för höger ärmhål. Panik, panik. Hur lösa problemet?

Jag tog mod till mig, släppte ner alla maskor i denna rutrad, och satte dem på en tråd nere vid ärmhålet. Efter att ha knutit trådarna parvis, klippte jag av dem, så det blev ett par cm kvar. Ändarna fick jag sedan stoppa in, samtidigt som ärmen syddes fast. Och tänk, det lyckades, ingenting märks! 

Mjuk och härlig, lite vårlig i stilen; den här kommer jag använda mycket!