Helgens musikupplevelser

Vilken bredd den klassiska musiken har! Konsertbesöken i helgen visar verkligen detta.

I fredags var jag i Berwaldhallen, där konsertens huvudnummer var den på alla sätt enorma Leningradsymfonin av Sjostakovitj. Vi har abonnemang på "körserien" med Radiokören, men eftersom vi vid en av seriens konserter inte hade möjlighet att gå, bytte vi till denna konsert.

Att konserten sedan inleddes med två verk av Peteris Vasks (från Lettland) var en bonus. Hans Pater Noster sjunger vi i Camerata Vocalis i Enköping och det var intressant att höra hur den kan låta med Sveriges bästa kör. Texten är bönen Vår Fader på latin. Kören kan verkligen sjunga legato och tillämpa körandning för att få långa fraser, och sätta konsonanter så sent och så svagt som möjligt. Jag hade noterna med mig, och det fick jag förklara för min granne i konsertsalen. Han tyckte kören textade dåligt. Jag höll inte med honom: som en bön och dessutom en känd sådan (även om vi svenskar inte kan den på latin) behöver inte texten vara så distinkt, den förmedlas av den varma och innerliga klangen.

I det andra stycket av Vasks, Laudate dominum, hade jag av titeln att döma väntat mig jublande körsång, men även här var det finstämt och lågmält, och körens inslag varvades med orkesteravsnitt. Som avslutning kom ett Halleluja och då förenades kör och orkester i en effektfull stegring och jublet fanns där! Ursprungligen är verket skrivet för kör och orgel, och det tyckte jag märktes på orkestermusiken.

Peteris Vasks satt i publiken, längst fram på första raden, och såg väldigt nöjd ut med Radiokörens framförande.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Huvudnumret Sjostakvitjs sjunde symfoni är enorm med rejält stor orkester och håller på en timme och en kvart. Den mest kända satsen har jag hört föut och jag kände direkt igen det kraftfulla temat. Hur klarar man att som dirigent (den unge Klaus Mäkälä, 23 år), hålla ihop detta stora verk och som orkestermusiker att vara tillräckligt alert så länge och utföra denna krävande musik? För lyssnaren i en fullsatt konsertsal blev symfonin en otrolig upplevelse! Efter rungande applåder var det härligt att se hur musikerna kramade om varann efter en väl genomförd konsert.

Pressbild. Foto: Arne Hyckenberg

Konserten sändes direkt i P2 och finns nu att lyssna på på sr play.

I lördags var det konsert i Giresta kyrka. Giresta musikstiftelse bjuder alltid på konserter av hög klass, ofta med artister som tidigare fått stipendium där och sedan blivit stora namn. Den här gången var det en klarinettist med en enorm virtuositet, Emil Jonason, Giresta-stipendiat år 2010. Han ackompanjerades av Sunnerstamkvartetten, en stråkkvartett av unga musiker.

Emil Jonason med Willem Stam, cello, och Won-Hee Lee, viola.
Violonisterna Sofia Sunnerstam och Lola Torrente syns inte på bilden

Vi fick först njuta av Mozarts välkända klarinettkvintett. Väldigt vackert! Och sedan följde ett helt galet verk av Rossini, Introduktion, tema och variationer, som Jonason själv arrangerat för klarinett och stråkar. Vilken virtuositet i spelet!

Som extranummer fick vi ett somrigt litet stycke komponerat av hans fru Emmy Lindström. Hon är tydligen en kompositör av rang, dessutom violinist. Jag läste på hennes hemsida att hon komponerat en klarinettkonsert, som uruppfördes 2017 och får USA-premiär nästa säsong. Hoppas få chans att höra den någon gång med hennes make vid klarinetten.