tisdag 24 november 2015

En pigg 90-åring!

I Berwaldhallen har det firats i två dagar att Radiokören fyller 90 år! Två konserter som jag kommer att minnas länge.
Pressbild, foto: Micke Grönberg 

Fredagens konsert var tillbakablickande på körens historia. Välkänd svensk körlyrik som Stenhammars Tre körvisor och Wikanders Kung Liljekonvalje. Roligt att höra proffskören i sånger som även amatörkörer sjunger. En höjdpunkt under kvällen var ... a rivider le stelle av Ingvar Lidholm som har en förunderligt vacker avslutning där sopransolisten sjöng uppifrån läktaren. En annan var Liberté av Francis Poulenc, där budskapet kändes starkt och angeläget. Jag måste också nämna den härliga dubbelköriga Bach-kantaten Singet dem Herrn med en solokvartett ur kören.

Före konserten på fredagskvällen lyssnade jag på ett intressant samtal mellan Stefan Parkman, som varit dirigent för Radiokören, och Richard Sparks vars doktorsavhandling handlade om "det svenska körundret". Eric Ericsons namn nämndes flera gånger, det var under hans långa tid som dirigent som svensk körmusik fick sitt internationellt goda rykte. Han ledde både Radiokören, OD och sin egen Kammarkör hade därmed tillgång till goda körsångare, samtidigt som han undervisade på Musikhögskolan. Hans engagemang i Måndagsgruppen gav honom tillfälle att framföra nyskriven körmusik. En viktig faktor som Sparks nämnde var att Sverige inte var indraget i kriget.

Men det fanns körsång i Sverige tidigare också; t ex var frikyrkan mycket betydelsefull för körsångens utveckling. Och hur ser han då på framtiden? Körsång är fortfarande en av de största folkrörelserna i Sverige. Det har kommit många bra körledare i generationen efter Ericson som skapat sin egen stil i proffsiga körer.
Richard Sparks och Stefan Parkman
På lördagen fick publiken chans att hylla kören med allsång. Anders Jalkéus hade skrivit en fyndig text till melodin Rosa på bal, och sången höll på att lyfta taket i Berwaldhallen; en stor del av publiken var körsångare och tog förstås fram sin allra bästa körröst.

Det blev riktigt känslosamt när ett stort gäng härliga ungar från Sollentuna musikklasser kom in på podiet. De framförde ett par sånger av Laci Boldeman med lite dramaturgi och sedan Frid på vår jord  tillsammans med Radiokören. Var hade kör-Sverige varit om inte musikskola och musikklasser funnits?

Konserten var framåtblickande med inte mindre än tre uruppföranden med kompositörerna närvarande. Några höjdpunkter i programmet: Ett kinesiskt stycke med annorlunda klanger, det tidsöverspännande Hear my prayer där Purcells 1600-talsbarock möter Sven-David Sandströms speciella klanger och den kraftfulla åttastämmiga Friede auf Erden av Schönberg. Ett annorlunda svängigt verk av Jan Sandström Biegga luohte (Jojk till fjällvinden) fängslade mig också. En av körens basar kom trummande genom salen och var sångsolist på samiska.

Konserterna sänds i P2 på onsdag 25 nov kl 10.30 (finns redan på SR play) resp fredag 4 dec kl 19 (den senare med repris 10 dec kl 10.30) Ta chansen att lyssna!

onsdag 18 november 2015

Kulturella upplevelser i Oslotrakten

Vi har tillbringat helgen i Norge, hälsat på goda vänner och upplevt mycket tillsammans.
På fredagskvällen var det konsert i Konserthuset, andra delen av Sibeliusfestivalen. Det är 150 år sedan Jean Sibelius föddes. Oslo Filharmonin och sopranen Karita Mattila framförde ett fint program under ledning av Jukka-Pekka Saraste. Till stor del var det kända stycken såsom Finlandia och Valse Triste. Jag visste inte att den senare ingår i musiken till ett skådespel Kuolema. Av den musiken fick vi höra ytterligare ett par stycken. Väldigt vackert välnyanserat orkesterspel, mycket njutbart.

Karita Mattilas tolkning av Sibelius kända sånger Svarta rosor och Flickan kom från sin älsklings möte, båda med svensk text av Runeberg, tyckte jag mycket om. Hon kommenterade sångerna hon valt: Våren flyktar hastigt har en ljusare text och behövdes som motvikt mot det mörka.

På bilden ser man Oslo Filharmonin när de denna kväll tilldelas årets Sibeliuspris. Sibelius musik tillhör Filharmonins kärnrepertoar. Chefsdirigenten Jukka-Pekka Saraste fick själv samma utmärkelse år 2006.

På lördagen var det en sevärd hantverksutställning på Follo museum med fina arbeten i trä, näver och textil från lokala hantverkare. Många vackra saker imponerade på mig.
Anne Beate Rye Teigen spann ull från egna kaniner. Hon hade stickat upp mössor och vantar för försäljning. Garnet var underbart mjukt. Jag kunde inte motstå utan köpte 50 gram till en mössa.
Jag gillade också Benita Tornholms naiva hus gjorda efter ett foton där fantasin fått stort spelrum. Först när jag tittade närmre såg jag att det var en kombination av tygbitar, textilmålning och symaskinsöm.
Anne Beate Rye Teigen vid spinnrocken
Benita Tornholm vid symaskinen
Galleri F15 är ett intressant ställe med spännande utställningar av gränsöverskridande modern konst. Inte så att allt faller en på läppen, men det kan ändå leda till funderingar. Och att gå på en visning ger lite mer.

Ann Iren Buan hade använt sig av papper och gjort stora skulpturer. Hon använder tjockt papper, som är skrynkligt, lite trasigt, med aningen pastellfärg. Det återanvänds till nästa utställning och byggs upp anpassat efter rummets storlek. I ett rum fanns en böjd mur så hög att den skymde den vackra utsikten ner mot Oslofjorden, enligt guiden precis vad konstnären tänkt. Konstverket skulle stoppa upp, vara som en vägg, irritera åskådaren.
Beckoning the stars (vinkande till stjärnorna) var en stor alldeles gul tavla. Jag såg den som en jättestor post-it-lapp, ett än så länge oskrivet blad, och fick den pirrande känslan av en terminsstart. Alla möjligheter ligger öppna.
Ann Iren Buan: Beckoning the stars
På andra våningen fanns en intressant utställning av systrarna Kierulf. Rummens väggar målas om inför varje ny utställning och färgen bestäms av utställarna. Mycket smakfullt, färgerna framhävde vackra kakelugnar och detaljer på väggar och tak.

Annette och Caroline Kierulf, träsnitt
Där fanns många träsnitt men också objekt och skulpturer i andra material. Ett av rummen upptogs helt av tryck av överskrifter från veckotidningen Alle Kvinners blad 1943-1954. I ett annat rum fick besökaren fundera över tidsbegreppet, där fanns tryck med vanliga sentenser om tid som "Tiden är inne", "Tiden är ute" etc.
Blind dialog visar på verk som arbetats fram genom att systrarna från en gemensam utgångspunkt haft en dialog under skapandet, utan att ha fått se varandras arbete.
Annette Kierulf: Form and Reform
Galleriet ligger i Alby gård,  i ett naturskönt område vid Oslofjorden på sydspetsen av Jeløy.
Caféet är välbesökt, och maten var väl värd att köa för. Vi åt herrgårdslunch där, en njutning även för ögat. Deras Albykringla som bakas efter ett gammalt danskt recept är vida berömd.

Alby gård med Galleri F15
Lite natur hann vi med också. Det blev en tur till Østensjøvannet. Den största sevärdheten var en vacker rostand. Fågelexperter vi träffade berättade att rostanden är sällsynt i norra Europa, men ett exemplar hade förirrat sig dit och tycktes leva i harmoni med övriga änder.

lördag 7 november 2015

Dags för en andra läsdagbok

När någon nämner en bok blir jag ofta tveksam: Har jag läst den? Eller bara sett omslaget? Eller bara hört den recenseras på TV?

Jag är glad att jag började med läsdagbok. Och nu är den första fullskriven. 222 skönlitterära böcker finns noterade med titel, författare, datum och ett par raders anteckning om boken. Den första lästes i juni 2002, så antalet är inte alls imponerande, det blir i genomsnitt 17 böcker per år. Läsdagboken är, som det står i förordet, "en guldgruva för minnet". För att lättare kunna söka, för jag då och då över varje bok till en post i ett excel-ark och hänvisar där till aktuell sida i läsdagboken.

Sist i första läsdagboken hamnade Henning Mankells  Kvicksand, som jag just läst. Boken är rik på livsvisdom. Jag ville att läsupplevelsen skulle räcka länge: bara ett kapitel om dagen, bara ett av hans minnen och de tankar det minnet väckte. Titeln är fyndigt vald. Kvicksand är (enligt Wikipedia) inget material utan ett tillstånd hos en sandvattenblandning, som man kan sjunka ner i (dock inte helt, det är en myt).

Henning Mankell dog för bara några veckor sedan i cancer. Kvicksand är skriven efter att han fått cancerbeskedet, men trots det innehåller den mycket livsglädje.

År 2005 läste jag Mördare utan ansikte. Det var faktiskt den första deckare jag läste. Jag trodde inte att den genren var något för mig, men blev övertalad av en kollega (lärare i svenska) att testa. Jag minns att jag började läsa den på bussen hem från jobbet, blev totalt uppslukad och glömde bort att trycka på stoppknappen utan åkte förbi. Sedan har det blivit fler deckare, däribland några av Mankells Wallander-böcker. I hans kriminalare är det inte bara ett brott som ska lösas, utan där finns också samhällskritik och existentiella frågor.

Henning Mankell har en väldig bredd i sin produktion. Han har rest mycket i Afrika och även bott där delar av sitt liv. Han var starkt engagerad i samhällsfrågor och det finns kopplingar till aktuella händelser i hans böcker. Några exempel på sådana teman: aidsforskning (Kennedys hjärna), Kinas utveckling till stormakt (Kinesen), ekonomisk brottslighet (Mannen som log), flyktingfrågan (Mördare utan ansikte) och illegal invandring (Tea-Bag).

Tack vare läsdagboken vet jag att jag läst 11 böcker av Mankell. Som anteckning på Innan frosten har jag skrivit: "Att slarva med språket är som att använda oslipade knivar". Men jag minns inte om citatet är plockat från boken. Det är en spännande, otäck historia, där religiös fanatism ligger bakom ett mord. Mankells språk är rikt och vackert, skrivet med omsorg. Uttrycket Innan frosten är språkligt fel men säkert medvetet valt, det är effektfullt, intresseväckande och nästan poetiskt (byt ut innan mot före så märker du skillnaden). 

När jag läser de korta anteckningar jag gjort väcks minnet. På senare år har jag skrivit blogginlägg om extra intressanta böcker. Om du vill se vilka jag skrivit om och läsa inläggen så klicka på litteratur under etiketter i högra fältet.

Jag har just lånat en bok av årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Hon får komma först i min andra läsdagbok!