fredag 30 augusti 2013

En helkväll på Berwaldhallen

Stockholm har just haft sin årliga Östersjöfestival. Och i onsdags var jag på Berwaldhallen på två konserter! Årets motto var "Vi kan alla göra skillnad". Miljöengagemanget står i centrum.

Första konserten hade rubriken Signs of an Open Eye . Radiokören sjöng stycken som valts av Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel, producent och fotograf till ett filmprojekt Aeterna som i sin helhet ska visas på Earth Hour nästa år. Nu fick vi vara med om premiären för det första kapitlet - människans förhållande till djuren. En mycket långsam film, man fick t ex se bilder av människor länge, länge, och i olika åldrar, den äldsta var en mycket gammal kvinna. De hade lyckats få personerna helt opåverkade av kameran, det var vackert och vilsamt.

Men ibland hade jag svårt att koncentrera mig på både film och sång, ett tag var kontrasten mellan ljuv sång och ruskiga bilder nästan outhärdlig, jag tvingades blunda. Hur konkret måste man vara för att beröra? 
Jag hade önskat fler bilder, nu blev det så tvära kast. I försnacket önskade filmproducenterna att vi skulle bli berörda och ja, absolut, det blev man.

Programmet var en aning ändrat: Kören framförde inte något av Gesualdo, däremot av Thomas Jennefelt, Villarosa Sarialdi nr 3 ett stycke som jag tyckte passade bra till filmen. Sista körstycket, Morten Lauridsens underbara O Magnum Mysterium, njöt jag verkligen av, men varför inte kombinera med hoppfulla bilder, som visar att vi kan göra något åt miljön?

Andra konserten, Late Night Soprano, ingick i biljettpriset och jag är glad att jag stannade. En fantastisk koloratursopran, Piia Komsi  (tokig, enligt henne själv, och jag är benägen att hålla med) därtill cellist gjorde ett par fantastiska saker: I Sky Shopping fick vi höra hennes röst och hennes cellospel tillsammans. En nonsenstext om vårt ideliga shoppande, olika molntyper och samtidigt en hyllning till Brahms ... vill du lyssna så varsågod:

En kontrabasflöjt hör inte till det vanliga men Anna Petrini spelade på en underlig stor fyrkantig plywoodlåda, nästan lika lång som hon själv. Den är preparerad i Malin Bångs stycke, Split Rudder, t ex med att luftutgången är övertejpad.

Att få höra en fiol interagera med sin tillblivelse var läckert. Man hör hur trädet fälls, sågas och bearbetas av violinbyggaren och samtidigt klanger från fiolen med en mikrofon inuti och en på stråken. Malin Bång hade gjort även detta stycke och kallat det Purfling (som tydligen är benämningen på en del av fiolen).

Båda konserterna direktsändes i P2. Att sitta vid radion istället gav säkert en fin körkonsert i den första. Den andra tror jag inte skulle gett mig så mycket: alla dessa ljud på objekt av alla slag (som blomkrukor och sotarverktyg) och annorlunda spelsätt på traditionella instrument hade inte gått fram, men på plats blev det en show.

måndag 19 augusti 2013

Några uppleverlser av arkitektur och konst i Norge

Jugendstilsenteret i Ålesund är inrymt i ett gammalt apotek med en bostad för apotekaren på andra våningen. Där lär man ut Ålesunds historia. Man kan ju undra varför stan har så enhetlig bebyggelse, men i museets tidsmaskin får man veta varför ...

Ålesund brann år 1904. Över 600 hus brann ner, men otroligt nog dog bara en person i branden. Det är på grund av branden som staden fått den vackra enhetliga jugendstilen. Återuppbyggnaden skedde under några få år av norska arkitekter som i sin utbildning utomlands kommit i kontakt med jugendstilen. I apotekarvåningen hänger en stor uppsättning foton tagna av en kvinnlig fotograf strax före branden.
Utsikt över centrala Ålesund från Aksla
Ett rum i apotekarbostaden med stiliga möbler och gyllenlädertapeter
Glasmålningar i jugendstil
Kubemuseet ligger i byggnaden intill Jugendmuseet. Där pågick en utställning med drottning Sonjas och två andra konstnärers grafiska blad, men det som fängslade mig mest var ett långt bord alldeles fullt av små dockhuvuden, en installation av Marianne Heske, som hon kallar Global Groove. Hon hade fått idén från en låda med dockhuvuden hon hittat på en loppis i Paris. Installationen består av 900 dockhuvuden. Konstnärer från olika delar av världen har fått bidra, vilket märks i varierande huvudform och ansiktsuttryck.
Marianne Heske: Global Groove
I Molde kan man ta båten ut till Hjertøya som förutom ett fiskemuseum också visar en utställning kring den tyske multikonstnären Kurt Schwitters. Han målade och skulpterade, men var också ordkonstnär. Hans konst är en sorts collageteknik. Ordet Merz är ett fragment från en text på ett flygblad Kommerz- und Privatbank.  Han tillbringade många somrar på denna ö utanför Molde.
Från Schwitter-utställningen på Hjertøya
Hjertøya med Schwitters konstverk till höger
Schwitters Merzbau - interiören konserveras på museum

Arnulf Øverlands Galleri ligger i Kristiansund. Där möttes vi av värdinnan Susy Polonio som bjöd oss på kaffe när vi kom in, blöta och frusna. Vi fick ett intressant samtal om konst, litteratur och Kristiansunds historia. På övervåningen finns en del målningar av Arnulf Øverland och på glasdörrar citat från hans dikter. En stridbar person både som målare och författare.



I Lillehammers konstmuseum pågick en utställning kallad Kvinnlige Pionerer. Vi hade förmånen att gå med en guide som förklarade och jämförde de olika konststilarna. Impressionisterna målade sina intryck vid en speciell tid på dagen för att få rätt ljus och skuggor och gärna ute i naturen. Tidigare ateljémålare  gjorde sina verk i ett sammanhang i sin ateljé och lade på ett lager fernissa när de var klara (vilket lett till ordet vernissage för tillfället då konstverket visas upp). Förutom att berätta om utställningen visade hon också några verk av Edvard Munch och några andra för mig okända norska målare. Munch räknas som expressionist, det är konstnärens känslor som uttrycks i verken.
Edvard Munch: Porträtt av Ida Roede
Utställningen visade åtta kvinnliga konstnärers verk, två från sekelskiftet (Kielland och Backer), tre modernister (Wankel, Keyser och Welhaven) och tre nu levande unga konstnärer (Konow Lund, Ulvin och Bowles). Att vara kvinnlig konstnär har alltid varit att kämpa mot gängse normer. Modernisterna hade nått framgång i Paris på 20-talet, men de hade svårt att bli tagna på allvar hemma i Norge, vilket ledde till att de senare anpassade sig till gängse stil.
Förutsättningarna har förändrats, men fortfarande kan det vara svårt att bli tagen på allvar. De nu levande konstnärerna pekar på problem med att nå ut med sin konst. Till exempel ropas detta ut av Lotte Konow Lund i en video You Ignore me. Linn Cecilie Ulvin och Vanna Bowles har arbetat tillsammans med installationen The Cabinet of Growth, där de kopplat ihop bildkonst och litteratur och gett det drag av naturvetenskap. Det växer otyglat utanför ramarna, ibland på ett ganska otäckt sätt, och som betraktare blir man definitivt berörd.

Några exempel på verk från de olika tidsepokerna: (Fler finns i den digitala katalogen)
Harriet Backer (1845-1932)
Läxförhör pågår - jag blev fängslad av ljus och skuggor i bilden
Ragnhild Kayser (1889-1943)
Bilden fick mig att tänka på kubister som Braque och Picasso


Två tavlor av Vanna Bowles  (f 1974)
Surrealistiskt växande, en protest mot förväntan att konst (speciellt kvinnlig) ska vara vacker?

tisdag 13 augusti 2013

Norska specialiteter

Maten i Norge är väl egentligen inte så annorlunda mot vår, men visst finns det specialiteter. En sådan blev jag bekant med på det mysiga kaféet på en fäbod i Storstilen nära Sjusjøen. Jag tänker på rømmevaflor med rømme och sylt till. Rømme är en syrad gräddprodukt, lite som gräddfil eller crème fraiche men inte riktigt. Receptet fick jag av det trevliga värdparet (de som sitter till höger i bilden jag länkat till), och är lätt att komma ihåg: proportionerna 1 - 1/2 - 1 av rømme - vatten - vetemjöl (och en gnutta salt). Sedan kom min norska väninna med en burk rømme och ett tidningsurklipp med recept, så att jag inte skulle missa att göra egna när jag kom hem. Och idag blev det våfflor till kaffet! Lite svarta vinbär passade bra till!

När jag gjort våfflor tidigare har det varit med ägg och mjölk. Men i frasvåfflor ska det vara grädde (eller gräddfil stod det i receptet i min kokbok), vatten och mjöl, så det liknar dessa, men jag har aldrig provat. Eftersom jag inte lär få tag på rømme, ska jag testa med gräddfil nästa gång.

Självklart är norska restauranger bra på fisk. I det lilla fiskeläget Bud ligger restaurangen Bryggjen. När vi kom dit serverades buffet med flera olika fiskrätter. En rätt med ovanligt namn är bacalao, ursprungligen en spansk eller portugisisk fiskrätt, introducerad i Norge av sjöfolk. Man använder klippfisk, saltad och torkad torsk och gör en mustig gryta tillsammans med potatis, lök och tomat. Bud var den största handelsplatsen mellan Bergen och Trondheim under 1500- och 1600-talen. Nu är det en charmerande idyll med sjöbodar och torkställningar för fisk.
Hamnen i Bud 

fredag 9 augusti 2013

Ny stickning med norskt garn och lite annat textilt

På semesterresan i Norge besökte jag Rauma Ullvarefabrikk i Veblungsnes och köpte garn, dock inte ullgarn utan ett bomullsgarn, Petunia,  från Pt Design. Jag blev förtjust i ett mönster på en tunika . Garnet känns skönt att sticka med och jag har kommit en bit. 


De första varven stickades fram och tillbaka, ett bra sätt att slippa aviga varv, som det annars varit mycket av i början. Man syr ju lätt ihop den nedre delen senare.
Det ska bli många olika mönster i de fem olika färger jag valde ut. Lite spännande är det allt, hur det ska gå att sticka efter norska instruktioner. Diagram på de olika mönstren ska tolkas och där finns symboler jag inte är van vid. Och det är gott om förkortningar.

Det visade sig gå ganska bra att förstå den norska terminologin, men en del ord fick jag fundera över. Det började med rätstickning fram och tillbaka och det kallas för riller (spår). När jag förstod att kast betyder omslag, klarade jag meningen "På neste p slippes alla kastene av p uten å strikke dem"  vilket gav ett fint hålmönster. p betyder tydligen både sticka (pinne) och varv.
Det varv jag nyss börjat på ska ge ett stjärnmönster. Instruktionen lyder:
Strikk 3 vridd r sm uten å slippe m av p, 1 kast, og 3 vridd r sm igjen, slipp m av venstre p, 1 vr
Hoppas jag tolkat det här rätt:
Klicka på länken så ser du hur tunikan ska se ut när den är klar! Visst blir den fin?

En annan sak: Varje gång jag ska börja på ett nystan nuförtiden blir jag fundersam: förr var det lätt att hitta en tråd inifrån, men så är det inte numera, undrar varför? 

Rauma Ullvarefabrikk ligger nära Åndalsnes och det gör även Konfeksjonsmuseet, f d Oddfred Tokles konfeksjonsfabrikk i Isfjorden. Fabriken har varit i bruk fram till 1982 men är nu museum. Tyvärr kom vi dit den 1 aug, och då var deras sommaröppet slut. Man kunde kika in genom fönstret i alla fall, Husqvarna- och Singer-maskiner, tygstycken och modeller att klippa efter låg där, som om de anställda bara gått på kafferast. Länet Romsdal kallades förr "Norges kleskammer"; på 50-talet var mer än hälften av de yrkesverksamma inom klädindustrin.
Konfeksjonsmuseet
Bild tagen genom fönstret
Ibland är man sugen på att sticka, har garn, men vet inte vad man ska göra. Så kanske det var för några Lillehammerbor? I alla fall var en rad med träd utanför Lillehammers Kunstmuseum försedda med "benvärmare", läckert, eller hur?

onsdag 7 augusti 2013

Teaterupplevelse utöver det vanliga

En höjdpunkt på vår nyss avslutade semesterresa i Norge var Peer Gynt-föreställningen vid Gålåvatnet. Helt utsålt, 2500 personer var vi i lördags. Vädret var verkligen inte det bästa: ösregn, men ibland kombinerat med solsken och en fantastisk regnbåge. Samtidigt bidrog molnformationerna till att öka dramatiken.
Spelet har framförts 25 somrar med Svein Sturla Hungnes som regissör. Han drar sig nu tillbaka och spelet kommer att framföras i en mer modern form.

Det var ganska svårt att uppfatta och förstå replikerna på olika norska dialekter och jag var inte heller så insatt i Ibsens drama. Men Griegs musik och ett fantastiskt skådespeleri (trots ösregn som gjorde marken lerig) och spännande regi blev kvällen ett minne för livet.

Huvudpersonen Peer Gynt lever i fantasins värld med övernaturliga ting som troll och andra mystiska väsen från norska folksagor, såsom Böygen, som ger Peer rådet att vika undan när livet ställer krav och knappstöparen, som ska stöpa om hans personlighet. Peer vill lyckas men lurar sig själv. Hans individualism blir till egoism. Man kan känna igen sig i honom, både beundra och förakta honom. Men livets mening ligger utanför det självcentrerade.
Orkestern satt inomhus, som tur var. Vi såg musikerna genom glasväggar. Men för skådespelarna var det blött. Trots det presterade de utmärkt. Ingeborg Schübeler Gillebo sjöng Solveigs sang helt underbart.
Ingeborg Schübeler Gillebo sjunger tillsammans med Peer Gynt Kammerkor
Tyvärr finns inte denna sång med henne på Youtube, och då väljer jag istället Malena Ernman som också gör den fint. Här sjunger hon Solveigs sang på kronprinsessans födelsedag 2009: