fredag 30 augusti 2013

En helkväll på Berwaldhallen

Stockholm har just haft sin årliga Östersjöfestival. Och i onsdags var jag på Berwaldhallen på två konserter! Årets motto var "Vi kan alla göra skillnad". Miljöengagemanget står i centrum.

Första konserten hade rubriken Signs of an Open Eye . Radiokören sjöng stycken som valts av Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel, producent och fotograf till ett filmprojekt Aeterna som i sin helhet ska visas på Earth Hour nästa år. Nu fick vi vara med om premiären för det första kapitlet - människans förhållande till djuren. En mycket långsam film, man fick t ex se bilder av människor länge, länge, och i olika åldrar, den äldsta var en mycket gammal kvinna. De hade lyckats få personerna helt opåverkade av kameran, det var vackert och vilsamt.

Men ibland hade jag svårt att koncentrera mig på både film och sång, ett tag var kontrasten mellan ljuv sång och ruskiga bilder nästan outhärdlig, jag tvingades blunda. Hur konkret måste man vara för att beröra? 
Jag hade önskat fler bilder, nu blev det så tvära kast. I försnacket önskade filmproducenterna att vi skulle bli berörda och ja, absolut, det blev man.

Programmet var en aning ändrat: Kören framförde inte något av Gesualdo, däremot av Thomas Jennefelt, Villarosa Sarialdi nr 3 ett stycke som jag tyckte passade bra till filmen. Sista körstycket, Morten Lauridsens underbara O Magnum Mysterium, njöt jag verkligen av, men varför inte kombinera med hoppfulla bilder, som visar att vi kan göra något åt miljön?

Andra konserten, Late Night Soprano, ingick i biljettpriset och jag är glad att jag stannade. En fantastisk koloratursopran, Piia Komsi  (tokig, enligt henne själv, och jag är benägen att hålla med) därtill cellist gjorde ett par fantastiska saker: I Sky Shopping fick vi höra hennes röst och hennes cellospel tillsammans. En nonsenstext om vårt ideliga shoppande, olika molntyper och samtidigt en hyllning till Brahms ... vill du lyssna så varsågod:

En kontrabasflöjt hör inte till det vanliga men Anna Petrini spelade på en underlig stor fyrkantig plywoodlåda, nästan lika lång som hon själv. Den är preparerad i Malin Bångs stycke, Split Rudder, t ex med att luftutgången är övertejpad.

Att få höra en fiol interagera med sin tillblivelse var läckert. Man hör hur trädet fälls, sågas och bearbetas av violinbyggaren och samtidigt klanger från fiolen med en mikrofon inuti och en på stråken. Malin Bång hade gjort även detta stycke och kallat det Purfling (som tydligen är benämningen på en del av fiolen).

Båda konserterna direktsändes i P2. Att sitta vid radion istället gav säkert en fin körkonsert i den första. Den andra tror jag inte skulle gett mig så mycket: alla dessa ljud på objekt av alla slag (som blomkrukor och sotarverktyg) och annorlunda spelsätt på traditionella instrument hade inte gått fram, men på plats blev det en show.

2 kommentarer:

  1. Det här kan man leva på ett tag! Jag avundas dig att du bor nära såna här evenemang!

    SvaraRadera
  2. Ja Stockholm har mycket att erbjuda. Att bo på landet och ändå ha nära till en storstad, det är toppen!

    SvaraRadera