Vårens tredje resa: tema musik

Jag hade turen att se ett uppslag i tidningen OPUS med rubriken: Musikresa till Dresden och Leipzig. Det är den resan jag gjort.

I slutet av mitt inlägg i höstas om vandringsresan i Tjeckien nämnde jag staden Dresden. På hemvägen fick vi då ett par timmars stadsvandring  i denna historiskt intressanta och mycket vackra stad och jag skrev i bloggen "... kanske en plats att återvända till för kulturella upplevelser".

Och nu blev det så! Bussresan från Skåne var lång, men Camilla Lundberg var vår musikciceron och hade mycket intressant att berätta under resan. Förstås blev det lite stickning också för min del.

I Dresden såg vi Trollflöjten på den berömda Semperoperan. En trevlig föreställning, som lockat även en yngre publik. Byggnaden är magnifik både i exteriör och interiör.

Dresden är verkligen ett kulturellt centrum. Staden bombades under andra världskriget och renoveras fortfarande för att återfå sin forna glans. 

Barockkomplexet Zwinger håller på att återuppbyggas

Den 102 meter långa furstelängden av porslinsplattor på Augustusstrasse

Frauenkirche blev totalförstörd men har byggts upp igen. Man har återanvänt många stenar, de har en mörkare färg. Det nersmälta tornkorset står i kyrkan som en påminnelse om kriget.  Här fick vi höra orgeln i samband med en lunchandakt. 

Dresden har många intressanta museer. I vårt späckade program fanns det bara tid till ett, och det blev Neue Meister i Albertinum. 

En flygel av Albertinum, med kupolen speglad i mittfönstret

Traugott Faber: Blick auf Dresden

I Leipzig gick vi också en stadsvandring. Även här finns mycket kulturellt att uppleva. Jag upplevde nog Leipzig som en mer levande stad än Dresden. Vi möttes t ex direkt av gatumusikanter när vi steg av bussen. För oss bjöds flera fina klassiska musikupplevelser.

Vår guide Isabel leder vandringen 

Gamla rådhuset

I Leipzig var vi på premiär på Lady MacBeth från Mzensk. Visst var vi stolta över vår svenska sopran Ingela Brimberg, som hade huvudrollen som Katerina Ismailowa. 

Oper Leipzig

Gewandhaus ligger mitt emot operan

Söndag kl 11 var det helt utsålt till de 1900 platserna i Gewandhaus. Vi fick höra musik av  Mendelssohn, två symfonier och en konsert för två pianon och orkester. Vid flyglarna satt två unga bröder (30 resp 26 år) från Holland, synnerligen skickliga. Som extranummer framförde de Aus Liebe will mein Heiland sterben, en aria ur Bachs Matteuspassion, i en mycket vacker version för två pianon. 

Det hade säkert varit en fröjd att få höra orgeln, den såg imponerande ut. På fasaden står "Res severa verum gaudium", vilket fritt översatt blir "Sann glädje är en allvarlig sak".

Är man i Leipzig så är det förstås Bach man tänker på i första hand, om man gillar klassisk musik. Vi fick höra Thomaskören, en av världens äldsta gosskörer, sjunga motetter. 

Mycket folk i kyrkan och en längre konsert än vi förväntat oss gjorde att jag inte fick möjlighet att fotografera Bachs gravsten i högkoret. Jag har varit i Leipzig för många år sedan på en körresa, så jag har sett den. 

Imponerande staty av den store Bach utanför Thomaskyrkan

Vi fick en guidad visning på Bach-museet, där det i shopen fanns både kaffebönor med kakformar med hans profil. Inte helt tokigt, han skrev ju faktiskt en Kaffekantat, en av hans humoristiska profana kantater.

Vid detta spelbord har Bach suttit

Avskedslunchen på Auerbachs Keller måste jag också nämna. Stadens äldsta restaurang, vars historia går tillbaka ända till 1400-talet, där vi serverades en utsökt fyrarättersmeny.

Lax elegant serverad

Som dessert fick vi "Leipziger Lerche", men  i en annan variant än den vanliga, som är en mazarinliknande kaka med mandelmassa med ett kors av deg över. 

Lärkan sjunger ju vackert, men den har sedan medeltiden också ansetts som en delikatess. Den bakades in i en paj med örter och bands ihop med snören. Miljövänners protester mot jakten på lärka under sent 1800-tal ledde till att lärkätandet förbjöds. En smart konditor i Leipzig hittade då på detta bakverk. Då skulle det ligga ett körsbär i botten som symbol för fågelns hjärta. Numera görs "lärkan" i alla möjliga varianter.

Efter fyra späckade dagar var det dags för bussresa till Skåne igen. För min del blev det dessutom tågresa Bålsta - Helsingborg, men först efter en extra dag hos goda vänner i Råå. Vi gjorde en utflykt till Sundsgården, där jag hade min första lärartjänst för 50 år sedan. Just denna kväll bjöd musiklinjen på en trevlig konsert. 

Sundsgården

Resan blev minnesvärda dagar med mycket musik tillsammans med likasinnanade reskamrater. Jag är så glad att jag tillfälle att uppleva den.

En körupplevelse utöver det vanliga!

Mörkerkonsert, vad är det? Jo, man sitter i totalt mörker och lyssnar på en konsert. I det här fallet var det Allmänna Sången i Uppsala som framförde en konsert i en biosalong, där man noggrant sett till att det blev totalt mörker. Till och med nödutgångsskyltarna var övertäckta, men det stod vakter vid dessa, beredda att agera vid behov. Publiken fick instruktion av dirigenten att, förutom att stänga av sina mobiler, ta av sig sina klockor så att inget skulle störa mörkret.

Lamporna släcktes för att sedan inte tändas förrän konserten var slut och kören försvunnit ut. På grund av vad jag hörde, tror jag att koristerna stod fördelade på båda sidor, men flyttade sig under konserten. Det fanns också en violinist med, som stod framme vid scenen.

Konserten innehöll förutom mer eller mindre kända körsånger även olika soloinpass, fraser av melodier, talade repliker och ljudeffekter. Med knäppningar, prassel och klappningar åstadkom kören ett väldans regnväder med åskdunder, så jag hukade mig i biostolen, det var effektfullt till max! Bland körsångerna fanns den underbara strama sången The Lamb av John Taverner (egentligen en julsång), en festlig studentikos dryckesvisa Om ett hundrade år och ett vackert arrangemang på I denna ljuva sommartid för att nämna några.

Någon bild har jag inte att lägga ut, vi såg ju inget. Inte ens efter ett rejält applåderande kom kören in. Ett gäng svartklädda ungdomar stod vid utgången och i foajén, de tog emot enkäter och gav oss chans att prenumerera på deras nyhetsblad, det var alltså de här personerna som gett oss denna fantastiska konsert!

En mycket välsjungande kör, vackra röster och skicklighet att framföra konserten utan att kunna se vare sig noter, dirigent eller varandra! Här är en länk till körens hemsida med bild på kör och dirigent. Där står att läsa att "Allmänna Sången är Skandinaviens äldsta akademiska kör, grundad 1830". Det kan ju låta lite mossigt kanske, men mer nytänkande och kreativt än det här får man leta efter!

I presentationen av konserten stod några frågor:

• Vad hör du när du inte ser? 
• Vilka sinnen aktiveras när synen tas bort? 
• Varifrån kommer musiken? 

Det jag upptäckte var att hörselsinnet var på max. Stereoupplevelsen och textuppfattningen blev starkare. Hostningar från en i publiken störde mig mer än på en vanlig konsert. I början kom jag på mig med att sitta och blunda, men det var ju onödigt. Nu efteråt känns det som att minnet av konserten är mer svårfångat, inga synminnen att knyta det till. Musiken är en konst som inte kan fångas materiellt, den finns bara i nuet!

Konsert på Kungsängens nya orgel

I går fick jag lyssna på en fin orgelkonsert i Kungsängens kyrka. Orgeln är ny, byggd av Ålems Orgelverkstad i Småland, men den har fasaden kvar från kyrkans första orgel, byggd av P Z Strand år 1832. Enligt den utförliga beskrivning vi fick, är klangidealet från den tiden också kvar: en varm, sångbar klang med många 8-fotstämmor.

Orgeln invigdes 1 dec 2019, så den har använts några veckor, men nu i helgen satsade man stort på  att sätta orgeln i centrum med flera konserter. I programmet för söndagens sista konsert stod att Mattias Wager skulle spela musik av bl a Bach, Mendelssohn, Price och Sandström, och då var det Price som lockade mig att åka dit. Och då undrar du nog vem Price är? Okänd för de flesta, tror jag. Mattias Wager presenterade henne (och för övrigt hela programmet) före konserten.

Florence Beatrice Price var en amerikansk svart kvinna med afrikanska rötter. Hon var på sin tid en erkänd pianist, organist, kompositör och pedagog. Hon gjorde sitt första framträdande som 4-åring och publicerade sin första komposition när hon fyllt 11. Hennes produktion består av symfonier och andra orkesterverk samt kompositioner för kör, piano och orgel, och många andra instrument, totalt över 300 verk. Oförtjänt bortglömd efter sin död, men hon börjar bli återupptäckt. När jag sökte inspelad musik av henne för ett och ett halvt år sedan, var det väldigt tunnsått, nu finns betydligt mer.

Jag hörde nämligen Mattias Wager spela en orgelsvit av Price i Konserthuset hösten 2018. Jag blev förtjust i musiken, som var inspirerad av gospel och amerikansk folkmusik och med spännande jazzharmonier. Det var inte lätt att få tag på noter och jag visste inte heller om jag skulle klara av att spela musiken, men jag beställde från ett amerikanskt förlag och så småningom kom häftet med Orgelsvit nr 1, fyra satser. Efter många, många timmars övning vågade jag framföra sviten i Skokloster sommaren 2019.

Tillbaka till konserten i Kungsängens kyrka. Mattias Wager spelade satserna Air och Tocatto (det ska stavas så: blandning mellan toccata och staccato?) och det är härlig musik att lyssna till. Mendelssohns Sonat nr 6 var också välkänd för mig. Den lät väldigt bra på den här orgeln. Vi fick också lyssna på några koralförspel dels av Sven-David Sandström, dels av J S Bach. 

Att avsluta konserten med Widors kända Toccata var ett bra grepp, festligare och pampigare än så kan det knappast bli!

Mattias Wager avtackas efter konserten

Filharmonins dag på Konserthuset

Det var öppet hus på Konserthuset igår lördag och det vimlade av folk i alla åldrar, även om det nog var barnfamiljer som dominerade. Massor av aktiviteter! Jag kom strax före kl 11 och då var det jättelång kö, långt ner mot Sergels torg, men huset är stort, så när de väl öppnat portarna var det bara att ta för sig av det som bjöds.
Det var familjekonsert i Stora salen, jazzkonsert i Grünewaldsalen, och möjlighet att prova olika instrument i korridorerna. Man kunde gå runt i de olika lokalerna, t ex se notbiblioteket med en hel hyllkilometer noter.

Musik-

saga i

 Stora salen, 

härligt att 

se så 

många barn i 

publiken!

Jazz i den vackra Grünewaldsalen

Konserthusets organist Ulf Norberg presenterade orgeln med fokus på de yngsta i publiken. Barnen hade bra koll på fakta om orgeln: instrumentet är 24 m brett, största pipan 11 m (Ulf frågade om de trodde skulle få plats i den ... jodå!) och minsta pipan 30 mm.  Vi fick höra hur de lät, den största som en vibration och den minsta gav en jättehög ton (han frågade hur många som hörde den tonen ... som ett hörseltest för oss äldre, och jag hörde den!). Naturligtvis fick vi höra en del orgelmusik också, bl a med orgelns trumpetstämmor.

Dagens roligaste för mig var nog att testa VR-tekniken (virtual reality) för att uppleva hur det känns att sitta i orkestern när de spelar Mahler. 

Visst syns det att jag gillade det!

Annandag Jul i Stockholm

Först på programmet ett biobesök: Roy Andersson senaste film Om det oändliga. Jag har tidigare sett  Sånger från andra våningen och En liten duva satt på en gren och funderade på tillvaron, och det gick inte att ta miste på att det var samma filmskapare.

Han har ett väldigt speciellt sätt att berätta: Kameran står still, och det lilla som händer, händer väldigt långsamt. Korta scener från verkligheten skildras i kallt ljus och med dämpade färger. Berättaren introducerar de olika bilderna: "Jag ser en man som ...", "Jag ser en kvinna som ..."
Vacker stillsam musik ackompanjerar svagt, han hade valt välkända sånger som Kärlekens tid och Stilla natt (den senare insjungen av Kammarkören Sångkraft såg jag i eftertexten).


När jag kom ut på stan efteråt kom jag på mig själv med att se gatulivet som i filmen : "Jag ser en kvinna som går över gatan med en barnvagn",  "Jag ser ett par som tar avsked av varann med en puss" ... Filmen berörde mig, den fick mig att sakta ner tempot och jag kände mig varm inombords.

På väg mot Oscarskyrkan upptäckte jag att Historiska museet var öppet. Jag åt dagens soppa (blomkålsoppa) i museets restaurang och hade också tid att gå runt lite i utställningen Medeltida klanger. Jag tittade på de gamla gotländska orglarna (eller snarare rester av dem) som finns där.

Orgelhuset från Sundre kyrka, byggd 1370.
Hål för 18 manualtangenter och 8 pedaltangenter

Tangentbordet på Norrlanda kyrka. 1400-tal
Halvtonstangenterna har en egen övre rad. 

Jag beundrade också det här vackra broderade krucifixet, gjort av Helena Larsdotter Lindelia i Eksjötrakten i slutet av 1600-talet. Det var ovanligt med kvinnliga textilkonstnärer på den tiden. Men Helena kunde faktiskt försörja sig på broderi.

På eftermiddagen var det orgelkonsert i Oscarskyrkan. Oscar Rutberg, en mycket skicklig ung organist, spelade orgelbearbetningar av våra kända julkoraler Vom Himmel hoch (Av himlens höjd), Es ist ein Ros entsprungen (Det är en ros ...) och Wie schön leuchtet uns der Morgenstern (Var hälsad ...).Många kompositörer har använt dessa melodier, dels i enkel traditionell form (t ex Brahms Es ist ein Ros) och dels utbroderade som symfoniska fantasier (som Regers Wie schön leuchet ). Några franska stycken fick vi också lyssna till, som den fantastiska Variations sur un Noël av Marcel Dupré, en koral med 10 variationer i olika stil, flera med otrolig virtuositet.

Ett nytt grepp var att ha en kamera på orgelläktaren och visa organisten in action på en skärm där framme. Det gör att man upplever konserten mera live.

Koret med bildskärm på orgelspelbordet

En upplevelserik annandag jul! Det är en förmån att bo så nära storstan och ändå på landet. Det kulturella utbudet är stort bara en timmes pendelresa bort.

Some nice days in Nice

Bålsta Kammarkör reste till Nice i september. Förutom att sjunga och umgås fick vi uppleva härlig sommar och vackra vyer vid Medelhavet.
På söndagens förmiddag sjöng på Svenska kyrkan utomhus i strålande solsken. Kören hade skugga men dirigent och församling behövde parasoller.

På eftermiddagen var det konsert i Holy Trinity, den anglikanska kyrkan i gamla stan. Det blev en konsertövning för oss. Några medföljare på resan var i princip hela publiken. Konserten hade inte ens blivit annonserad. Men vi tågade in under Alta Trinita Beata och gjorde vårt allra bästa.

Vi var några i kören som på måndagen besökte Villa Rothschild. En mycket ståtlig villa med en intressant historia. I rummen, där flera hade grandios utsikt, fanns porslinssamlingar, tjusiga möbler och mattor. I en dokumentärfilm fick vi veta hur livet tett sig för kvinnan som bott där. Hon hade för den tiden ovanliga intressen för att vara kvinna: flygning, bilkörning, tennis och att besöka boxningsmatcher. Men hon hade inte haft det så roligt, för hennes man spelade bort pengar.

Sedan fick vi den mest underbara promenad genom de olika tematrädgårdarna: den japanska, den franska, den spanska, den exotiska, … I den stora Versailles-liknande trädgård vi såg inifrån villan stod rader av fontäner i dammar med näckrosor. Varje halvtimme ”spelade” fontänerna till klassisk musik, helt fantastiskt att se och höra!

På måndagskvällen åt vi en gemensam middag i Gamla stan. När vi gick hem var de sju gubbarna på Place Masséna var upplysta i olika färger som skiftade efter hand, det var riktigt vackert. Det är  samma konstnär, spanjoren Jaume Plensa, som gjort de tre gubbarna framför Centralen i Göteborg (Jag såg dem när jag var på Bokmässan förra helgen)

På tisdagen blev det en utflykt åt andra hållet. Jag ville så gärna göra ett återbesök på Fondation Maeght. (När vi tältsemestrade i Sydfrankrike 1992 var vi där.) Förutom många skulpturer av Miró utomhus fanns nu en specialutställning av honom, det var nästan så man fick en överdos. 

Giacomettis figurer i centrum, en liten kör?

Miró. Miró och ännu mera Miró 

Sedan promenerade vi upp till byn Saint-Paul-de-Vence. Otroligt charmig med trånga vackert stensatta gränder med konsthantverk, blomster och dekorationer innanför ringmuren.

Visst fanns det tid att njuta av Nice också, flanera längs den flera kilometer långa Promenade des Anglais, studera folklivet och beundra vackra byggnader.

Lite ovanligt mål för en körresa kanske, men det kändes helt rätt när vi var där! Jag återvänder gärna till Nice, denna pärla på Rivieran!